Annans största framgång är ett misslyckande

Kofi Annan
Interventioner: Ett liv i FN:s tjänst
Bonniers 2012

Snäppet efter Jesus och Dalai Lama. I nivå med Gandhi och Nelson Mandela. Det är där någonstans Kofi Annan befinner sig i allmänhetens ögon. Han anses allmänt ha varit den näst bästa generalsekreteraren i FN någonsin, slagen endast av den helige Dag Hammarskjöld. Det gäller särskilt här i Sverige, gift som han är med Raoul Wallenbergs systerdotter Nane.

I USA har Annan en långt svagare ställning. Inte minst efter att ha sagt att invasionen av Irak år 2003 var olaglig, vilket fick jänkare på högerkanten att gå i taket och dra igång något av en hetsjakt på Annan.

Faktum är dock att Annan hade rätt. Det var olagligt – folkrättsvidrigt – att gå in i Irak. Invasionen hade nämligen inte sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Det är bara det att folkrätten inte är någon lag i ordets rätta bemärkelse, eftersom den inte kan upprätthållas och eftersom många av lagstiftarna är illegitima förtryckare. I såväl Nazityskland som Sovjetunionen begicks det handlingar som var olagliga men som måste anses legitima.

Annans största bidrag till FN-systemet är just en diskussion om hur man ska se på militära handlingar som bryter mot folkrätten men som ändå bör betraktas som moraliskt försvarbara. Exempelvis kallade han NATO:s bombningar av Serbien år 1999 för olagliga men legitima. Det hela ledde fram till att statssuveränitetsprincipen luckrades upp och FN införde principen om skyldigheten att skydda (responsibility to protect, R2P).

Beslutet om den intervention i Libyen som fick bort Ghadaffi togs på basis av R2P. Då var det många som triumfatoriskt utropade att FN-kritikerna har fel, att tack vare Kofi Annan hade systemet lyckats anpassa sig till den nya världens förutsättningar. Statssuveränitet var inte längre en ursäkt för massmord, som generalsekreteraren själv uttryckte det.

Det är det visst det. För så länge man har stöd av Kina eller Ryssland är det fortfarande fritt fram att massakrera sin egen befolkning. Massmördande förtryckare har fortfarande vetorätt, vilket vi ser i Syrien. Annans största framgång är alltså ett misslyckande.

Det är dock inte den bild man får av den förre generalsekreterarens självbiografi Interventioner: Ett liv i FN:s tjänst som precis kommit ut. Det är ett enda långt försvarstal av en helig man som fått se sitt fläckfria rykte solkas ned av fakta och verklighet.

Att Annan var chef för de fredsbevarande operationerna under folkmordet i Rwanda slätas över. Skulden för att FN underlät att ingripa ligger hos alla andra, inte hos honom. Samtidigt som Annan bedyrar att det inte var hans fel försvarar han beslutet, vilket ger hans ålande försvarslinje ett schizofrent intryck. I sin iver att försvara FN-systemet struntar han i att nämna att en av säkerhetsrådets representanter det året hette Jean-Damascène Bizimania, ambassadör för Rwanda.

Boken genomsyras av den retorik, det perspektiv och den verklighetsuppfattning som råder i FN-systemet. Det märks redan i förordets första mening: ”Vad står vi för som världssamfund?” Svaret är ingenting. Det finns nämligen inga förenade nationer med gemensamma värderingar och målsättningar.

Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.