Anna Sophia Bonde; Präster och fyllegubbar


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UJ
….J
….J
:<t
:r:
~
<t
(/)
ANNA SOPHIA BONDE OM
präster och fyllegubbar
D
e som går på fotbollsmatch förväntar sig fotboll, inte ishockey, den
som går till doktorn räknar med att det kommer att pratas sjukdom. Men hur
kommer det sig att par som valt att gifta sig i kyrkan kan komma på iden att be
att få slippa det här med Gud och Jesus?
Inte sällan stöter man i prästeriet på människor som
har, som de säger, ”svårt för det där med Gud och
Jesus”. Ibland kan denna svårighet bero på att personen i fråga av något slags dunkel anständighetskänsla
tycker att sådana ord ”känns för stora” och att han
inte vill hyckla en tro som egentligen inte finns, alternativt är av mer luddigt slag; han säger kanske då att
han tror på ”något” men vill inte sträcka sig längre
än så. En sådan person har dock sällan något emot
att prästen talar om ”Gud och Jesus”; tvärtom
anser han det vara naturligt, det hör liksom till.
Men så finns det också en kategori
människor som, när de säger sig ha
”svårt för det där med Gud och
Jesus” också antyder att de
skulle föredra en gudstjänst
utan sådant prat över huvud
taget.
Då infinner sig hos mig vissa
frågor: vad är det för en kyrka
som möjliggjort sådana yttringar
i de breda folklagren? Hur kan det
ha blivit så att människor inför en
präst kan föra fram sådana önskemål?
Mitt eget sätt att hantera detta problem
-för jag anser att det är ett problem- är att
å ena sidan förklara att jag inte försöker avkräva personerna ifråga någon fullständig och med Martin Luthers katekes överensstämmande trosbekännelse men
att evangeliet, å andra sidan, ingår i paketet. Är det
till exempel ett par som önskar kyrklig vigsel säger
jag helt enkelt: en sådan för, till skillnad från borgerlig vigsel, med sig vissa saker, bl a detta som ni sammanfattar i ”Gud och Jesus”.
Ibland räcker det; de blir lite mer trygga när de
märker att jag förhåller mig till deras skepsis utan att
bli indignerad eller upprörd. Andra gånger infinner
sig en definitionens avgrund: jag står på ena sidan
med kyrkans uppfattning, de står på den andra, irriterade över att inte automatiskt få sin vilja igenom. Ceremonin genomförs men det är också allt. Hos prästen kan
efter en sådan episod infinna sig en viss förvirring: gjorde
hon rätt i att vara tydlig vad gäller kyrkans syn eller gav
hon i själva verket uttryck för teologisk självgodhet, med
några stänk av social inkompetens?
SPORT OCH SJUKV ÅRD
Jag får lust att tillämpa samma konflikt på andra ämbetskategorier. Är det inte lite som att gå på fotbollsmatch
och klaga över att det inte spelas ishockey? Eller som att
hos doktorn från början göra klart att här ska det inte
pratas en massa om sjukdomar?
Uppenbarligen råder det en begreppsförvirring inför
kyrkans uppgift som inte äger motsvarighet exempelvis
inom sportens eller läkarvetenskapens värld. På en MFFmatch är alla överens om att det ska spelas fotboll. Man
accepterar reglerna och domarens beslut. Det handlar
om att få bollen i mål och inte något annat. Likaså går
man tillläkare för att få reda på vad som inte står rätt till
och för att få hjälp med att bli frisk igen. Det finns –
inbillar jag mig i alla fall – en ömsesidig förståelse hos
läkare och patient om varför patienten alls kommit till
vårdcentralen. Samma självklara ömsesidighet finns inte
mellan präst och församlingsbor. Kyrkan har, åtminstone i teorin, en klar uppfattning om varför hon erbjuder dop, varför hon firar mässa, konfirmerar, viger och
begraver. Men inte sällan stöter man hos ”mannen på
gatan” på helt andra uppfattningar.
Dopet sägs vara en namngivningsceremoni och en
fin tradition som ger tillfälle för släkten att samlas. Konfirmera sig (observera det reflexiva uttryckssättet) är
något som ”man gör i vår familj”. Att gifta sig i kyrkan
känns ”mer naturligt” och ”mer högtidligt” än att
genomgå en liknande ceremoni i rådhuset. Jag gissar att
det har mycket med estetik att göra; kyrkorummet är
vackert och skänker därför lite extra glans till bröllopsdagens festivitas. Och när dödens obeveklighet drabbat
familjen känns det som en tröst att få höra om himlen
och det eviga livet
IJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41
Det är inte ovanligt att präster och teologer hyser
uppfattningen att sådana folkliga föreställningar inte ska
klandras. Sådant klander sägs vara tecken på teologisk
självgodhet, på snobbism och ”elittänkande” och anstår
inte en svenskkyrklig präst; folkkyrkan måste kunna
rymma alla människor och (nåja, nästan) alla föreställningar.
Men det är nog bara i kyrkans värld som den sortens
fanatiska anpassningsförmåga är möjlig.
Jag har svårt att tänka mig att patienter skulle förhålla sig till sin läkare som församlingsborna till sin präst.
Och jag har svårt att föreställa mig läkare som skulle
bemöta sina patienter som vissa präster bemöter sina
församlingsbor. En läkare som ger sin cancersjuka patient antibiotika skulle varken kallas vidsynt eller tolerant,
han skulle inte kallas en ”sann människovän”. En präst
däremot förväntas bejaka alla tänkbara folkliga föreställningar.
sjukvården har här en stor fördel framför kyrkan.
Människor ber inte om att få bli opererade för att det är
”en fin tradition”. De blir opererade därför att de inte är
friska men gärna vill bli det. De kan kanske inte i alla
lägen känna att de är sjuka, men de litar på läkarens
omdöme och hans förklaring till röntgenbilderna. I
andra fall känner de själva att de inte är friska och upplever efter operationen en märkbar förbättring i sin
kropp.
Nu kanske inte alla, ens i Svensk Tidskrifts läsekrets,
tycker att denna jämförelse mellan läkaren och prästen
är riktigt giltig. Ni kanske tänker att ”det är väl ändå att
dramatisera saker och ting, att ta upp till ytan gamla
vanföreställningar som vid det här laget borde vara förpassade till kyrkohistorien. Ingen vettig människa tror väl
längre på synden och Djävulen…annat än som symboler?”
Ändå tycker jag det borde vara svårt att komma ifrån
det faktum att såväl vår kyrkohandbok som våra kyrkliga
urkunder menar att prästens ämbetsroll är ganska lik
läkarens. Dopet sägs uttryckligen medföra att Gud ”föder
oss till nytt liv”. I bönen över dopvattnet ber vi bl a:
”Sänd ditt ord och din Ande så att han som nu ska döpas
i detta vatten blir renad från syndens skuld. Föd honom
till ett nytt liv i Kristus.” Dopgudstjänsten förutsätter
existensen av en ond makt i världen och menar att det
bara finns två alternativ, av vilka inget är särskilt neutralt. Därför heter det i den s.k befrielsebönen: ”Gud,
du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara
honom i ditt ljus, nu och alltid.” Också en ytlig textanalys berättar för oss att det knappast handlar om någon
mysig, astrid lindgrensgullig namngivningsceremoni.
Jag blir alltid lika förvånad när jag, tillsammans med
föräldrarna, i dopsamtalet kommer fram till innebörden av denna bön och ingen av dem ens höjer ett
ögonbryn. Själv tycker jag att den borde kunna uppfattas som tämligen anstötlig. Men kanske ser de mig
och dopsamtalet som det pris de får betala för den
vackra ceremonin. Jag är som ett reklamavbrott; drar
för ett ögonblick uppmärksamheten bort från det
verkligt väsentliga och säger en hel del konstigheter,
men det är inget att bli förvånad över. Präster är som
de är: de säger en del konstiga saker men i grund och
botten är de oförargliga, lite som fyllgubbar.
Dopgudstjänsten är ingen ovanligt allvarlig typ av
gudstjänst. Jag skulle vilja hävda att hela kyrkans uppdrag har en anmärkningsvärt allvarlig karaktär. Det
handlar om liv eller död – med eviga dimensioner.
Det handlar om Guds närvaro i världen – eller den
allra mest ömkansvärda, kosmiska ensamhet. Dessa
är alternativen. Någon ”linje 3” finns inte.
Accepterar man texternas anspråk, utan att reducera dem till symboler och myter, då vill man helst
inte vara den som bidrar till en trivialisering av den
kristna tron. Då blir det liksom….viktigt att berätta
för människor vad kyrkan menar och lika viktigt att
inte låta människor vara kvar i vanföreställningar som
kan kosta dem deras eviga salighet. Med det perspektivet måste man prioritera: är det inte viktigare att
hindra lilla Lisa från att springa över den kraftigt trafikerade gatan än att inte kränka hennes integritet
genom att ta tag i hennes arm, måhända lite bryskt?
Är det inte bättre att rädda hennes livän-om nu det
är alternativet- hennes teologiska frihet? Kanske är
det i vissa lägen bättre att tänka rätt än att tänka fritt,
i alla fall om man drabbats av en dödlig sjukdom?
Och har då inte vi präster inte bara rättigheten
utan rentav skyldigheten att, som läkaren inför en
patient med svår cancer, inte säga att allt står väl till
utan berätta om de möjligheter som står till buds?
Berätta om allvaret i sjukdomen och det ständiga
erbjudandet om hälsa? Här har kyrkan en fördel
framför läkarvetenskapen: där all cancer ännu inte
går att bota finns det ingen likgiltighet, ingen avundsjuka, ingen girighet, förtvivlan eller ångest som inte
Kristus gick i döden för, ingen själslig eller andlig
åkomma som inte erbjuds befrielse. Inte för att kyrkan skulle vara så förträfflig, men för att hennes Gud
är på en gång världsalltets skapare och varje människas vän.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
präst i Svenska kyrkan.
Vl
l>
~
I
):> :
rrm
JSvensk Tidskrift lzoo4, nr 3-4J IJ