Anna Sophia Bonde; Kyrka för feminism och politik
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
(])
:ro
..s:::
E
ro
(./)
Kyrka för fen1inism
l av Anna Sophia Bonde
När gudstjänstspråket i Svenska kyrkan omformas efter feministiska principer följer
teologin med av bara farten. Kan man be ”Fader vår” i en feministisk kyrka?
D
Å SVENSKA KYRKAN NU metodiskt överger
en efter en av kristendomens klassiska
ståndpunkter förstår var och en att hon
behöver något att ersätta dem med, en ny
ideologi. Och då hon fortfarande känner
sig och av Partiet i viss mån fortfarande behandlas som
Statskyrka finns det en ideologi som verkar lämpligare än
alla andra: feminismen. Jag skulle till och med vilja gå så
långt som att säga att feminismen idag kännetecknar Svenska kyrkan. Hon har i och för sig flera betydelsefulla perspektiv att ståta med: den liturgiska förnyelsen; en alltmer aktiv religionsdialog; det växande intresset för ekumeniska frågor, bara för att nämna några. Men ingen av
dessa företeelser, inte ens religionsdialogen, kommer i
närheten av feminismens styrka och mediala lyskraft.
De senaste årens inomkyrkliga debatt har därför präglats av frågan om så kallat inklusivt gudstjänstspråk, en
feministernas hjärtefråga. Den kyrkliga traditionens Gudstilltal sägs vara onödigt ensidigt; det måste finnas andra
sätt att tilltala Gud än ”Fader”
vi kan väl inte ha kvar den gamla överhetsguden i en
demokratisk folkkyrka? När feministerna, dessa bildstormare, söker en konsekvent, lingvistisk parallellitet
mellan gudom och människa argumenterar de gärna utifrån l Moseboks ord att människan skapades till ”Guds
avbild, som man och kvinna skapade han dem”. De
menar att vår tradition inte tagit konsekvenserna av detta
yttrande utan tvärtom låtit det manliga bli norm, både
vad gäller Gud och människa. Kyrkan är därför delaktig
i och delvis ansvarig för det kvinnoförtryck som pågått
historien igenom. Vi borde därför snarast göra upp med
det bibliskt patriarkala språket eftersom vi genom att
använda så ”obsoleta uttryckssätt” inte längre talar till
postmoderna människor.
HANDBOKSFÖRSLAGET
Svenska kyrkan har många fora där feminismen kan frodas. Först och främst är det de landstäckande föreningarna Kvinnor i Svenska kyrkan och Forum för kvinnliga
och ”Herre”. Diskussionen utgår
från huruvida Guds ”manlighet”
och kyrkans traditionellt patriarkala språk enbart är sociala
konventioner eller något mer,
något essentiellt. I takt med att
samhället blir mindre patriarkalt bör, menar feministerna,
”Går det att hur som helst
präster av vilka den sistnämnda praktiserar tvångsanslutning
för alla nyvigda kvinnliga präster (det kallas att ”första årets
medlemskap är gratis”). Vid
universitetens teologiska fakulteter uppmuntras genusforskning. De disputerade tar däreföverföra det borgerliga samhällets värderingar till kyrkans
värld? Är det önskvärt?”
också kyrkan och hennes språk reformeras. Det finns
många band mellan den sekulära feminismen och den
kyrkliga. Det finns ännu många domäner att erövra. Men
går det att hur som helst överföra det borgerliga samhällets värderingar till kyrkans värld? Är det önskvärt?
När vi rör oss i kyrkans värld gäller feminismens strid
inte bara förhållandet mellan man och kvinna utan också
det mellan människa och Gud. Är det så att Gud är man?
Om han inte är man, utan föreställningen om Gud som
man bara är uttryck för ett slentrianmässigt könsförtryck, måste vi omformatera honom så att han passar in
i det jämlika samhället och dess föreställningsvärld. För
ter plats vid tidskriftsredaktioner (vårt främsta debattforum, Svensk kyrkotidnings
(SKT), redaktion består numera bara av feminister) och
ute i församlingarna motarbetas stundom de präster som
inte säger sig sympatisera med feminismen. Dessutom
sitter det ett antal feminister i kyrkomötet, vilket fortfarande- märkligt nog- är politiskt tillsatt.
Dessa feminister försöker introducera ett begrepp
som ”socialt kön”, vilket lär innebära att våra könsskillnader till största del är just konventioner som skulle
kunna överbryggas om vi försökte, att det är en fördom
att vissa egenskaper och sysselsättningar är manliga
medan andra är kvinnliga.
fJ!J lSvensk Tidskrift l2002. nr 2 l
och politik
Den androgyna människan väntar i kulisserna och
följaktligen även en androgyn gud. Tendensen märks
inte bara i debattartiklar, föreläsningar och doktorsavhandlingar. 1997 tillsatte två av Svenska kyrkans inflytelserika organ, Församlingsnämnden och Centralstyrelsen, en kommitte som fick i uppdrag att se över vår
kyrkohandbok. Konkret gäller arbetet ”behovet av en
språklig anpassning till den kommande bibelöversättningen med åtföljande konsekvenser för mässmusiken
och dess textunderläggning” (s 3, Motiveringar), samt
översyn av språket i våra olika gudstjänstordningar. Den
kommitte som tillsattes har varit ivrig att dra lärdom av
de feministiska erfarenheterna. Från det ursprungliga
uppdraget att göra en ”begränsad översyn” av den befintliga handboken kom 1998 från Centralstyrelsen ett ”tilläggsdirektiv” som i praktiken upphävde den begränsade
översynen.
Kommitten hade nu att ”försäkra sig om att de
arbetsgrupper som förbereder en översyn och revision av
de kyrkliga böckerna lägger stor vikt vid frågan om ett
inklusivt språk”. Hur kan det komma sig att dessa frå-
gor tas på så stort allvar? Som en av tre referensgrupper
(de andra var Svenska Kyrkans Unga och Svenska Kyrkans finskspråkiga arbete) vilka skulle fungera som bollplank åt Handbokskommitten kunde Kvinnor i Svenska
kyrkan bedriva intensiv lobbyverksamhet. Deras slagord
lyder i koncentrat: Patriarkatet och kristendomen har
följts åt genom historien men det finns inget organiskt
som binder dem samman. Snarare har patriarkatet i alltför hög utsträckning tillåtits påverka yttringarna av den
kristna tron, bland vilka språket naturligtvis är en viktig
komponent. ”Vi får inte”, skriver feministen Hanna Stenström i en hjärtknipande ledare i SKT 6-7:01, ”förspilla
tillfället att börja reformera också Svenska kyrkans officiella böcker utifrån insikterna om att vi nu måste börja
formulera vad kristen tro är om den inte är siamesisk
tvilling med patriarkatet.”
Därför är det nu, sägs det, dags att göra sig av med all
den gamla barlast som kyrkan burit med sig genom
århundradena; den kristna tron behöver befrias. Feministteologin är sålunda en befrielseteologi.
Mitt intryck är att vad feministteologerna har gemensamt med dem som brukar gå under beteckningen befrielseteologer, är att de egentligen är mer präglade av vissa
politiska värderingar än av sin kristna tro. Och de använder, i den mån de är prästvigda, predikstolen som plattform för att föra ut ett politiskt budskap, nämligen det
att kristendomen till sitt väsen är politisk, att kristendomen förpliktigar till vissa politiska ställningstaganden. Själva hävdar de naturligtvis att det inklusiva språ-
ket och de feministiska värderingarna är deras sätt att
ta sin kristna tro och kyrkans uppdrag i världen på allvar. Enligt dem varken kan eller bör politik och teologi
skiljas åt.
INKLUSIVT SPRÅK
En av feministteologernas utgångspunkter är att det skulle råda motsättning mellan tradition och förnyelse; ett
som jag ser det både felaktigt och missvisande påstående. De verkar mena att vi måste välja mellan historien
och nuet, rädda framtiden från det förflutnas dåliga
inflytande. Ett exempel är feministteologen Ninna
Edgardh Beckmans svar (SKT 8:01) till några präster,
kvinnor och män, i Sollentuna som dristade sig till
(/)
OJ
3
:::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21fJ]
Q)
:ro
~
E
ro
Vl
invändningar mot ovan nämnda handboksförslag: ”Vad
dessa präster försvarar är en
gudsbild byggd på relationer
av över- och underordning,
föräldra- och barnaskap,
befallning och lydnad. Vi är
dock många idag som ser
stora risker med en auktoritetsstyrd bokstavstros utbredning över världen och
som därför värnar om de
dimensioner av kristen tradition som också betonar
människans ansvarighet,
medarbetarskap och kritiska sinne.”
Precis som om feministteologerna vore de första i kyrkohistorien att betona människans eget ansvar! Edgardh Beckman använder här en taktik som
är mycket vanlig bland politiska
teologer: hon låtsas att hon befinner sig i den gamla, hemska svartrockskyrkan och att hon och hennes meningsfränkor debatterar nerifrån, när det i själva verket är de
som styr Svenska kyrkan idag. Vi
märker den försåtliga argumentationen: antingen…eller, vi…de, nu…då.
Och vi noterar hur allergiska dessa
teologer är mot att tänka sig Gud som
vår förälder och vi som barn. Det doftar av det socialistiska broderskapsidealet och indikerar en bakomliggande politisk vilja snarare än kristet prä-
glade tankar. Ändå känns det inte särskilt reaktionärt att invända att tanken
på oss som Guds barn torde vara en
omistlig, biblisk och kristen tanke; vi kan
som ett exempel peka på det arameiska utrop
som funnit sin väg även till svenska bibelöversättningar
och som Jesus gärna använde sig av: ”abba!”, vilket på
nusvenska betyder ungefär ”pappsingen”.
Läser man handbokskommittens motiveringar till
varför den prioriterat som den gjort kan man inte undgå
att notera en misstro mot den kyrkliga traditionen som
är ganska lik Edgardh Beckmans. Man får intrycket att
kvinnor först genom denna revision kommer att kunna
känna sig hemma i kyrkan. Kommittens arbete har utgått
från att ”arbeta med gudstjänstens språk utifrån att (sic)
kvinnor inte skall exkluderas och att kvinnors erfarenf.l lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21
heter skall synliggöras och finnas med i
församlingens gudstjänstliv”. Och vidare: ”Det nuvarande liturgiska språket
är till övervägande del skapat av män
och speglar främst mäns föreställningsvärld, mäns religiösa insikter
och upplevelser. Vårt gudstjänstspråk saknar därför i hög grad
specifika uttryck för kvinnors
trosformuleringar och livserfarenheter.”(s 48) Notera att vad
som egentligen är en, i och för
sig vitt spridd, åsikt framställs
som vore den en vetenskapligt
bevisad tyngdlag. Och det är
klart att när man har en sådan
koloss som historien att kämpa
mot räcker det inte med någon
”begränsad översyn”. Det kräver
snarare en total upprensning.
CentraJstyreisens tilläggsdirektiv i kombination med kommittens
politiska inriktning visar hur långt
man kan fjärma sig i dagens Svenska kyrka från bibliska tankegångar. Även om det inte skedde utan
protester kom många av dessa från
grupperingar som redan förut
åtnjöt dåligt rykte till följd av sin
bibeltrohet.
Hur det inklusiva språket låter i
praktiken kan ett utdrag ur en av
handboksförslagets nattvardsböner,
skriven av en kvinnlig präst och
feministteolog, exemplifiera. ”Så är
du Gud inför våra ögon, brinnande
närvaro och liv./ Samtidigt är du alltid
mer, alltid bortom, aldrig gripbar./
En helighet och hemlighet vi bara
anar/..Uppståndelse i det brutna. Hopp i det
trasiga..Kom du fördolda hemlighet. Kom du
vind som berör/Drabba oss med din helande vinge.
Öppna var knuten hand och själ.” Man undrar vilket
som är värst: den dåliga poesin eller den dåliga teologin?
NU OCH DÅ
Språklig nyansering och kontinuerlig förnyelse av vårt
gudstjänstspråk är naturligtvis nödvändig. Det har också
skett i alla tider, om än inte med 15-årsintervaller (vår
förra handbok kom 1986). Men vad som präglar all god
förnyelse och vad som fattas såväl hos många av våra
moderna teologer som i det aktuella handboksförslaget
är pietet och vördnad gentemot den tradition man har
fått i uppdrag att förvalta.
Denna avsaknad av vördnad inför traditionen är, som
redan antytts, ingen tillfällighet. Den är en logisk följd av
1968-års ideal ”ner med hierarkierna”. Traditioner är till
för att brytas (ned). Historywill teach us nothing, som
popmusikern Sting sjunger. Ett tydligt exempel på denna
inställning är det förhållningssätt som ärkebiskopen intar
till vår tradition.
Innehållsförteckningen till hans senaste bok Ecce
homo är talande: flera av kapitelrubrikerna inleder med
”Efter två tusen år”, vilket också är bokens undertitel.
Vi, de postmodernt skolade människorna, sägs ställa helt
andra frågor till de bibliska texterna, ha ”annan kunskap om Bibeln” och ”annan syn på auktoritet”; nu sägs
evangeliet handla om ”ett möte här och nu”. Andra kapitel heter sådana saker som ”Tydlighet-öppenhet”, ”Kärlek och lära”, ”Kärlek och rädsla”. De är inte särskilt väl
inlindade pekpinnar från en människa som sett ljuset
sedan han klättrat upp på en av 60-talets barrikader.
Ärkebiskopen är en typisk företrädare för den politiska teologin även i det att han konsekvent förnekar
möjligheten att han, i egenskap av ärkebiskop, skulle
kunna vara någorlunda objektiv ens om han försökte.
Det privata är politiskt; det är en dygd att förena dem,
inte att skilja dem åt. I sin bok om Gud (1995) praktiserar han det inklusiva språket såtillvida att han aldrig kallar Gud för något annat än GUD, oavsett hur otympliga
meningarna blir. I den följande Ecce homo
(2000) slinker det dock med en och annan
hänvisning till ”honom”.
OMVÄXLING FÖRNÖJER?
Lika väl som man kan måna om gudstjänstbesökares behov av språklig variation kan man också, som jag själv,
känna viss vördnad inför deras föreställningsvärld. Det är inte min uppgift som
predikant att begå våld på den och introducera så nya begrepp att församlingsborna börjar undra om vi hör till samma religion. Man ska
inte förringa vanans makt, eller – mer positivt – de
uttryck som vi vanligtvis använder i vår tradition. Och
som våra mor- och farföräldrar lärde sig, och deras föräldrar före dem.
Vi är faktiskt bara en del av kyrkohistorien, inte nödvändigtvis dess fulländning.
Jag tror därför att det vore olyckligt för oss om vi
bortförklarade traditionens val av pronomina som
uttryck för en patriarkal tids vid det här laget obsoleta
funderingar, något som inte alls skulle gälla oss. Jesus
tilltalar Gud ”Fader” och erbjuder sina lärjungar att göra
detsamma. Den tidiga kristna kyrkans företrädare fastslog att Gud är en, men i sig själv tre personer: Fader,
Son och Ande. De författade även de tre symbola, trosbekännelser, som funnits med i kyrkohistorien sedan
dess. Den apostoliska som inleds ”Vi tror på Gud Fader
allsmäktig… ”, den nicaeanska (som fick sitt nuvarande
utseende under kyrkomötet i Konstantinopel 381) vars
inledning lyder ”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig
Fader… ”. Den s.k athanasianska trosbekännelsen lär att
”en är nämligen Faderns person, En annan Sonens och
åter en annan den Helige Andes”. Vi riskerar att göra oss
urarva vår historia om vi vänjer oss vid att betrakta våra
föregångare med urbant överseende. Vi har förmånen
att vara kristna idag för att de gått före. Det innebär inte
att vi ska bevara allt vid det gamla, att vi servilt och okritiskt ska studera kyrkohistorien (vilket inte torde vara
någon risk just i nuläget) eller att vi nostalgiskt ska blicka
tillbaka till en tänkt idealkyrka. Men vi kan välja ett förhållningssätt som är mer eller mindre ödmjukt. Det vore
faktiskt klädsamt med en viss tacksamhet.
Många människor sägs nu för tiden ha alltför dåliga
erfarenheter av ”patriarkatet” och påminns om obehagliga episoder om vi i gudstjänsten pratar för mycket om
”Herren”. Den omsorgen utgår från vad jag ser som en
missuppfattning: att Gud i så hög grad skulle vara en
konstruktion att vi kan ändra om lite som vi tycker bland
begreppen. Detta verkar dock vara handbokskommittens övertygelse: ”Eftersom maskulina uttryck knutna
till Gud hör till det som kan bidra till en konservering av
(/)
OJ
3
::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21 f!l
Q)
:ro
~
E
ro
(/’)
”Ärkebiskopen är en
typisk företrädare för
den politiska teologin.”
ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män, har
samtliga maskulina beteckningar setts över.” Jag kan inte
tolka det på annat sätt än att denna översyn stammar
från en ideologi för vilken Gud i stor utsträckning är en
mänsklig konstruktion. Hela tankegången är ett sorgligt
symptom på hur långt bort vi fjärmat oss från klassisk
kristen tro, vari Fadern inte är en godtycklig beteckning
vilken som helst utan säger något väsentligt om Guds
väsen. Gud är inte sadist, han är ingen Stig Järrelsk CaJigula som njuter av att förödmjuka människor. Gud är
inte ”som en far”, han är vår Far.
FÖRSONING – INTE KÖNSKAMP
Kristen tro befriar. Men inte genom manipulation med
väsenliga begrepp, utan genom att en människa bekantar sig med Gud, kommer in i det kraftfält som är hans
helighet, och därigenom får läkedom. Kristen tro handlar om försoning, inte könskamp. Sedan tror jag att det
är en stor olycka för oss lutheraner att vi tappat bort
Maria, Gudsmodern. I henne har vi en kvinnlig gestalt att
använda i vår bön, i vår teologi, i vårt gudstjänstspråk
Men många kvinnliga teologer har svårt för Maria; hon
är fel sorts kvinna och ger därigenom fel sorts signaler:
undergiven, lydig, hon har precis den sortens gudsförhållande som Edgardh Beckman varnar för.
Jag tror inte att orsaken till att människor inte söker
sig till kyrkan idag är att de reagerar mot patriarkalt
gudstjänstspråk. Vi ska naturligtvis bemöda oss om
språklig variation och att ta tillvara de många bilder och
metaforer som finns i vår tradition. Det torde vara angeläget för varje predikant om det så gäller en predikan på
Laurentiistiftelsen i Lund (ett av den svenska högkyrklighetens fästen) eller i Uppsala domkyrka. Men vi måste
ge språkproblemet- i den mån det är ett problem- rätt
proportioner.
Gudsbilderna är inte allt- vi har att visa på en person, ett ansikte. Någon vi kan lära känna.
För Gud är en personlig gud, han tränger sig inte på
genom bilder som gör våld på oss och vår bakgrund; han
har en speciell väg till varje människa.
Att det är så måste varje predikant lita på, om de där
tio minuterna ska bli en förkunnelse av evangelium och
inte bara en uppvisning i naturromantik eller politisk
ElilSvensk Tidskrift 12002, nr 21
propaganda. Litar vi inte på kristendomens egen bärkraft
– som ju också ska bära oss! – kommer vi aldrig att nå
fram till människors hjärtan, hur många inklusiva
begrepp vi än använder. Och istället för den jämlikhetsagitation som vi omges av vill jag instämma i den anglikanske teologen Colin Crastons ord (Craston är för övrigt
en av de många evangelikala anglikaner som på senare
år ändrat hållning i ämbetsfrågan.): ”the inner relationship between man and woman is transformed in
Christ. Whatever the Fall has introduced into the relationship can be remedied. /…/ Any maJe domination of
woman based on selfisbness or resulting in inhibition of
woman’s full development and potential is both judged
and remedied in the cross. Similarly from the woman’s
side any bitterness or selfish reaction, however understandable if there is a sense of injustice, is to be brought
under the healing power of the cross.”(Biblical headship
and the ordination of women, Grove books nr 27, s 18)
Att kvinnor som grupp under historiens lopp blivit illa
behandlade är ett otvetydigt faktum . Men den kristna
vägen går, varken för feminister eller andra, genom
hämndlystnad eller nu-ska-vi-ta-tillbaka-vad-som-tidigare-förmenats-oss.
Vitsen med kristen tro är just att Gud är en person,
någon (inte något!) man faktiskt kan komma i kontakt
med. En allvarlig fråga för oss präster och teologer i dessa
tider måste vara i hur stor utsträckning vi kan visa människor att denna kontakt är möjlig och föra dem till en
mötesplats med denna gudomliga person. Men underlättar vi verkligen detta möte genom att, som handbokskommitten, reducera ”användningen av tredje personens pronomen” (s 51)?
GUD OCH ALLA GUDSBILDERNA
Olika grupper och institutioner inom Svenska kyrkan
har varit remissinstanser i arbetet med handboksförslaget Dessutom har andra grupper och privatpersoner visat
stort engagemang genom att på eget bevåg skicka in spontana kommentarer. Som Församlingsfakulteten i Göteborg (den västsvenska gammalkyrklighetens utbildningsanstalt, med från Rikskyrkans perspektiv en oacceptabel håll ning till kvinnliga präster) mycket riktigt
påpekar i sin spontanremiss till handboksförslaget
(www.forsamlingsfakulteten.been.o.se/handboken.htm)
tyder det på ett slappt exegetiskt förhållningssätt att kommitten inte bryr sig om att fundera på vad som i det
bibliska språket är bilder och metaforer och vad som (faktiskt!) påstår sig vara utsagor om Guds väsen. ”Det är
beklagligt, att handboksgruppen, anmärkningsvärt nog,
varit så oreflekterad i sin diskussion kring det inkluderande språket, att man inte lyckats urskilja att man rört
ihop två helt olika problemställningar: å ena sidan det
språkbruk som gäller Gud och treenigheten, å andra sidan
det som rör människor och gudstjänstdeltagare.” (s 5)
”När ni ber”, säger Jesus, ”ska ni be så här” …och så
följer Fader vår. Är då ”Fader” verkligen inte något annat
än en bild? Är det inte en uppmaning till oss att a) vända
oss till Gud med våra bekymmer. b) tilltala honom ”far”?
Församlingsfakulteten träffar för övrigt huvudet på spiken då den konstaterar att ingen pappa torde blivit glad
om hans son kommit hem och deklarerat: ”Du är som en
far för mig”.
Detta erbjudande- att vi får kalla Gud vår Farborde inte vara en källa till indignation utan till tacksamhet. Man kunde dessutom tycka att det tilltal Jesus
väljer att använda sig av borde vara gott nog även åt oss,
sentida efterföljare. Vi har fått de bibliska böckerna för
lektuellt om gudsbilder kan ju förefalla lite naivt, lite frikyrkligt. Men jag kan för mitt liv inte begripa vad det är
för vits med kristendomen om den inte är sann. Jag förstår inte vad det är för vits med Bibeln om den inte berättar för mig om Gud, om den tredelade person som vi
bekänner om söndagarna och som påstår sig ha dött för
oss. Jag begriper inte vad man ska ha en predikstol till
om man inte vill använda den och människors förtroende till att föra dem till Kristus. Världen är ju annars full
av något så när meningsfulla sysselsättningar.
Allt tal om gudsbilder förvirrar, tror jag, inte bara
mig. Människor är inte i första hand i behov av gudsbilder, de behöver Gud. De behöver inte något som
”känns bra” utan Kristus som är Sanningen, även om
att vi ska kunna veta något om
Gud och för att vi ska kunna lära
känna honom.
”Om irritation är vår främsta
det skorrar i postmodernt skolade öron. Men för de politiska
teologerna är allt underordnat
sökandet efter ”könsinklusiva
ordalydelser” (s 11).
Vidare, vad är ”gudsbilder”
och vad är Gud? I den moderna
vokabulären, ja till och med i
predikningar ersätts ofta begreppet ”Gud” av begreppet
”gudsbild”: vi måste ge människor en ”positiv gudsbild”; människor måste göra upp med sina
”negativa gudsbilder” et cetera.
Man får intrycket att den kristna
tron och Bibeln handlar om
gudsbilder, det vill säga mänskupplevelse då vi umgås med
de bibliska författarna kanske vi De linjer som Bibelkommissionen arbetat efter i sin översättning bidrar tyvärr ibland till
den förskjutning i vårt gudstjänstspråk som jag nämnt tidigare, från Gud till ”gudsbild”.
Ett tydligt exempel är den 51: a
psalmen där 1917 års David
bad ”Förkasta mig inte från ditt
ansikte” medan Bibel 2000 har
borde fundera på om vi inte
skulle bli gladare om vi satsade
o o
vart engagemang pa en
annan åskådning.”
liga konstruktioner av något som (kanske) är gudomligt. Att det inte går att nå längre än till bilder av Gud,
eftersom Gud är alltigenom outgrundlig och onåbar. Det
inklusiva språkets företrädare använder sig alltså av en
mer eller mindre genomtänkt kombination av postmodern hermeneutik, i vilken alla utsagor är en fråga om
sociala konventioner som egentligen inte säger något om
hur någonting är beskaffat in se, och apofatisk teologi,
enligt vilken man bör vara försiktig med att beskriva
Gud över huvud taget då man antagligen ändå har fel. I
sin bok om Jesus talar ärkebiskopen en hel del om att
till exempel underberättelserna skymmer en sund gudsbild, och att ”kyrkans bild av Jesus” (s 8) blivit ett ”problem”. Hammar avslutar ett av sina kapitel i Ecce homo
med det platta konstaterandet att ”Vi som vandrar på
vägen får byta bilder med varandra”. Is that all there is?
Blir det inte bättre än så? I mina öron framstår teologen
Hammar som någon som föredrar en bild av sin älskade framför den verkliga personen; som om personen
ifråga vore död eller i varje fall kroniskt frånvarande.
Allt prat om bilder förefaller mig bottna i en misstro:
en misstro mot att de bibliska texterna kan säga något
om Gud, ja kanske en misstro mot kristendomen i sin
helhet. Att börja prata om Gud när alla andra pratar intel- ”Driv inte bort mig från din närhet”. ”Närhet” är onekligen en mer abstrakt bild än ”Guds ansikte”. Översättningen i kombination med en politisk teologi leder till
att personen Gud sjunker undan och en rad mer eller
mindre godtyckliga gudsbilder kommer i hans ställe.
LÄSNING PÅ EGET BEVÅG
Är då vår enda utväg oreflekterad bokstavsfundamentalism? Men, varför det? Förnuftet torde också vara en gåva
av Gud, tänkt att användas även vid bibelläsning. Vad vi
kan göra när vi irriterar oss på bibeltexter är (förutom att
studera exegetik) att be över dem, tro att Gud kan ge oss
ögon att läsa på rätt sätt. Vi kan också verka för ändringar i bibelöversättningen där det verkligen finns fog i
grundtexten. Paulus, till exempel, tilltalar i svensk översättning de församlingsbor han skriver till ”bröder” (se
till exempel l Kor 7:24). Varför en svensk översättning
envisas med att skriva ”bröder”, på grekiska hoi adelfoi,
har jag faktiskt aldrig begripit. Hoi adelfoi var det inklusiva tilltalet i antik grekiska (samma princip används
även i till exempel modern franska, ils jämfört med elles).
Vände man sig till både män och kvinnor, som Paulus
oftast gör i sina brev, var det nominativ maskulinum
pluralis som var den föreskrivna formen; det var när
V>
OJ
3
:;;r
OJ:
(l)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21 f!J
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
man vände sig uteslutande till kvinnor som man använde ”kvinnor”,
på grekiska hai adelfai. (Den feminina formen är alltså, lustigt nog,
exklusiv). Vi kan naturligtvis, om vi
har tid och lust, irritera oss över
denna antika ovana, men själv tycker
jag inte att det är mödan värt. Däremot skulle en nutida svensk bibelöversättning, utan att brista i pietet mot
grundspråket, mycket väl kunna översätta
”syskon”, eller ”bröder och systrar”.
Feministteologernas ilska gäller dock inte
bara lingvistiska spörsmål. Den omfattar praktiskt
taget hela kyrkohistorien. Misstron mot historien kan
rentav sägas vara en utgångspunkt för feministteologisk
analys. Så här står det i inledningsordet till en avhandling
om feminism och liturgi: ”Kyrkans tradition betraktas
i den feministiska rörelsen med stor misstänksamhet,
eftersom den också är bärare av kyrkans patriarkala arv”
(Edgardh Beckman, 2001). Det är således i deras ögon
antingen … eller som gäller. Antingen måste man anamma ord för ord och varje sammanhang de någonsin
använts i eller så är all kritik berättigad, alla medel tillåtna. Men, måste man fråga sig: vad är detta för sorts
tolkningslära? Försöker de inte fånga de klentrogna i
guilt-by-association-fällan?
De bibliska texterna ingår obestridligen i vår kyrkatradition och jag kan inte se varför jag inte skulle kunna
försvara dem utan att samtidigt försvara alla sammanhang de använts i. Teorin om tillämpad på annan typ av
litteratur skulle synas än mer absurd. Har inte läsaren
något eget ansvar?
Om en läskunnig 6-åring tar sig an På spaning efter
den tid som flytt och därefter slår fast att Marcel Proust
allt är en riktigt usel författare, beror då den bristande
personkemin på författaren eller på att läsaren tagit sig
an något som han inte riktigt var redo för? Bör jag inte
som läsare hålla möjligheten öppen att det kanske finns
texter och ideer som jag (ännu) inte är i stånd att begripa eller uppskatta?
Även Tomas Tranströmer torde kunna missuppfattas utan att det nödvändigtvis måste vara hans fel; men
är det ett argument för att gå in och peta i hans diktsamlingar? Visst finns det många exempel på människor som missbrukat bibeltexter; P W Botha hade säkert
ett och annat favoritställe. Men är det ett argument för
att inte läsa alls? Det som från den politiska teologins
håll framförs som argument tror jag snarare handlar om
förevändningar. Man har för länge sedan gjort sig av
med så mycket av det kristna tankegodset att man inte
längre känner sig förbunden med det. Men istället för
att fundera över sin egen belägenhet använder de polifJ’a lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21
tiska teologerna sina positioner för att ändra i och – i
viss mån – förvanska kanon.
Denna märkliga kunskapssyn tillåts också genomsyra
den teologiska utbildningen. De prästämnen som tog studenten före 1968 läste grekiska på gymnasiet och hade
sålunda en god grund redan vid ankomsten till Teologicum. Senare generationers språkkunskaper är jämförelsevis mediokra. Allt färre orkar försvara de klassiska språ-
kens berättigande och det många gånger hårda arbete
som krävs för att man ska kunna nå en nivå för viss
läsbarhet. Detta är också en käpphäst för den politiska
teologin: språk konnoterar grammatik, ordning och
hierarki, kunskapsskola. Det anses kränkande mot de
mindre läsbegåvade att ställa för höga krav, såväl på gymnasium som vid universitet. I den lilla skriften Att vara
präst idag och imorgon (Uppsala 2000) uttrycker såväl
teologer som lekmän uppfattningen att det finns viktigare saker för en präst att kunna än bibliska språk: ”En
synpunkt som ofta framförs när utbildningens innehåll
blir tydligt för dem (de förtroendevalda) är frågan om
språkstudierna i grekiska och hebreiska kanske får för
stort utrymme på bekostnad av annat, som kan vara nog
så viktigt idag för den som ska arbeta med människor:
psykologi, pedagogik och livsåskådningsfrågor.” (s 71,
min kursiv.) Notera förskjutningen i prästens uppdrag.
Det handlar inte längre om att förkunna Guds ord utan
om att ”arbeta med människor”. En politisk (miss)förstå-
else av ett teologiskt uppdrag, som tyvärr tas på alltför stort
allvar. Politisk vilja och inriktning påverkar kyrkan, även
så här efter millennieskiftet. Politiska värderingar styr kyrkans nuvarande och i värsta fall också framtida dagordning utan att vi förstår hur allvarliga konsekvenser det får,
hur långt bort från evangeliet dessa värderingar för oss.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
komminister i Vänersborg. Hon arbetar på en bok som undersöker
förhållandet mellan tradition och förnyelse i Svenska Kyrkan.
:ro
..s:::
E
ro
(./)
Kyrka för fen1inism
l av Anna Sophia Bonde
När gudstjänstspråket i Svenska kyrkan omformas efter feministiska principer följer
teologin med av bara farten. Kan man be ”Fader vår” i en feministisk kyrka?
D
Å SVENSKA KYRKAN NU metodiskt överger
en efter en av kristendomens klassiska
ståndpunkter förstår var och en att hon
behöver något att ersätta dem med, en ny
ideologi. Och då hon fortfarande känner
sig och av Partiet i viss mån fortfarande behandlas som
Statskyrka finns det en ideologi som verkar lämpligare än
alla andra: feminismen. Jag skulle till och med vilja gå så
långt som att säga att feminismen idag kännetecknar Svenska kyrkan. Hon har i och för sig flera betydelsefulla perspektiv att ståta med: den liturgiska förnyelsen; en alltmer aktiv religionsdialog; det växande intresset för ekumeniska frågor, bara för att nämna några. Men ingen av
dessa företeelser, inte ens religionsdialogen, kommer i
närheten av feminismens styrka och mediala lyskraft.
De senaste årens inomkyrkliga debatt har därför präglats av frågan om så kallat inklusivt gudstjänstspråk, en
feministernas hjärtefråga. Den kyrkliga traditionens Gudstilltal sägs vara onödigt ensidigt; det måste finnas andra
sätt att tilltala Gud än ”Fader”
vi kan väl inte ha kvar den gamla överhetsguden i en
demokratisk folkkyrka? När feministerna, dessa bildstormare, söker en konsekvent, lingvistisk parallellitet
mellan gudom och människa argumenterar de gärna utifrån l Moseboks ord att människan skapades till ”Guds
avbild, som man och kvinna skapade han dem”. De
menar att vår tradition inte tagit konsekvenserna av detta
yttrande utan tvärtom låtit det manliga bli norm, både
vad gäller Gud och människa. Kyrkan är därför delaktig
i och delvis ansvarig för det kvinnoförtryck som pågått
historien igenom. Vi borde därför snarast göra upp med
det bibliskt patriarkala språket eftersom vi genom att
använda så ”obsoleta uttryckssätt” inte längre talar till
postmoderna människor.
HANDBOKSFÖRSLAGET
Svenska kyrkan har många fora där feminismen kan frodas. Först och främst är det de landstäckande föreningarna Kvinnor i Svenska kyrkan och Forum för kvinnliga
och ”Herre”. Diskussionen utgår
från huruvida Guds ”manlighet”
och kyrkans traditionellt patriarkala språk enbart är sociala
konventioner eller något mer,
något essentiellt. I takt med att
samhället blir mindre patriarkalt bör, menar feministerna,
”Går det att hur som helst
präster av vilka den sistnämnda praktiserar tvångsanslutning
för alla nyvigda kvinnliga präster (det kallas att ”första årets
medlemskap är gratis”). Vid
universitetens teologiska fakulteter uppmuntras genusforskning. De disputerade tar däreföverföra det borgerliga samhällets värderingar till kyrkans
värld? Är det önskvärt?”
också kyrkan och hennes språk reformeras. Det finns
många band mellan den sekulära feminismen och den
kyrkliga. Det finns ännu många domäner att erövra. Men
går det att hur som helst överföra det borgerliga samhällets värderingar till kyrkans värld? Är det önskvärt?
När vi rör oss i kyrkans värld gäller feminismens strid
inte bara förhållandet mellan man och kvinna utan också
det mellan människa och Gud. Är det så att Gud är man?
Om han inte är man, utan föreställningen om Gud som
man bara är uttryck för ett slentrianmässigt könsförtryck, måste vi omformatera honom så att han passar in
i det jämlika samhället och dess föreställningsvärld. För
ter plats vid tidskriftsredaktioner (vårt främsta debattforum, Svensk kyrkotidnings
(SKT), redaktion består numera bara av feminister) och
ute i församlingarna motarbetas stundom de präster som
inte säger sig sympatisera med feminismen. Dessutom
sitter det ett antal feminister i kyrkomötet, vilket fortfarande- märkligt nog- är politiskt tillsatt.
Dessa feminister försöker introducera ett begrepp
som ”socialt kön”, vilket lär innebära att våra könsskillnader till största del är just konventioner som skulle
kunna överbryggas om vi försökte, att det är en fördom
att vissa egenskaper och sysselsättningar är manliga
medan andra är kvinnliga.
fJ!J lSvensk Tidskrift l2002. nr 2 l
och politik
Den androgyna människan väntar i kulisserna och
följaktligen även en androgyn gud. Tendensen märks
inte bara i debattartiklar, föreläsningar och doktorsavhandlingar. 1997 tillsatte två av Svenska kyrkans inflytelserika organ, Församlingsnämnden och Centralstyrelsen, en kommitte som fick i uppdrag att se över vår
kyrkohandbok. Konkret gäller arbetet ”behovet av en
språklig anpassning till den kommande bibelöversättningen med åtföljande konsekvenser för mässmusiken
och dess textunderläggning” (s 3, Motiveringar), samt
översyn av språket i våra olika gudstjänstordningar. Den
kommitte som tillsattes har varit ivrig att dra lärdom av
de feministiska erfarenheterna. Från det ursprungliga
uppdraget att göra en ”begränsad översyn” av den befintliga handboken kom 1998 från Centralstyrelsen ett ”tilläggsdirektiv” som i praktiken upphävde den begränsade
översynen.
Kommitten hade nu att ”försäkra sig om att de
arbetsgrupper som förbereder en översyn och revision av
de kyrkliga böckerna lägger stor vikt vid frågan om ett
inklusivt språk”. Hur kan det komma sig att dessa frå-
gor tas på så stort allvar? Som en av tre referensgrupper
(de andra var Svenska Kyrkans Unga och Svenska Kyrkans finskspråkiga arbete) vilka skulle fungera som bollplank åt Handbokskommitten kunde Kvinnor i Svenska
kyrkan bedriva intensiv lobbyverksamhet. Deras slagord
lyder i koncentrat: Patriarkatet och kristendomen har
följts åt genom historien men det finns inget organiskt
som binder dem samman. Snarare har patriarkatet i alltför hög utsträckning tillåtits påverka yttringarna av den
kristna tron, bland vilka språket naturligtvis är en viktig
komponent. ”Vi får inte”, skriver feministen Hanna Stenström i en hjärtknipande ledare i SKT 6-7:01, ”förspilla
tillfället att börja reformera också Svenska kyrkans officiella böcker utifrån insikterna om att vi nu måste börja
formulera vad kristen tro är om den inte är siamesisk
tvilling med patriarkatet.”
Därför är det nu, sägs det, dags att göra sig av med all
den gamla barlast som kyrkan burit med sig genom
århundradena; den kristna tron behöver befrias. Feministteologin är sålunda en befrielseteologi.
Mitt intryck är att vad feministteologerna har gemensamt med dem som brukar gå under beteckningen befrielseteologer, är att de egentligen är mer präglade av vissa
politiska värderingar än av sin kristna tro. Och de använder, i den mån de är prästvigda, predikstolen som plattform för att föra ut ett politiskt budskap, nämligen det
att kristendomen till sitt väsen är politisk, att kristendomen förpliktigar till vissa politiska ställningstaganden. Själva hävdar de naturligtvis att det inklusiva språ-
ket och de feministiska värderingarna är deras sätt att
ta sin kristna tro och kyrkans uppdrag i världen på allvar. Enligt dem varken kan eller bör politik och teologi
skiljas åt.
INKLUSIVT SPRÅK
En av feministteologernas utgångspunkter är att det skulle råda motsättning mellan tradition och förnyelse; ett
som jag ser det både felaktigt och missvisande påstående. De verkar mena att vi måste välja mellan historien
och nuet, rädda framtiden från det förflutnas dåliga
inflytande. Ett exempel är feministteologen Ninna
Edgardh Beckmans svar (SKT 8:01) till några präster,
kvinnor och män, i Sollentuna som dristade sig till
(/)
OJ
3
:::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21fJ]
Q)
:ro
~
E
ro
Vl
invändningar mot ovan nämnda handboksförslag: ”Vad
dessa präster försvarar är en
gudsbild byggd på relationer
av över- och underordning,
föräldra- och barnaskap,
befallning och lydnad. Vi är
dock många idag som ser
stora risker med en auktoritetsstyrd bokstavstros utbredning över världen och
som därför värnar om de
dimensioner av kristen tradition som också betonar
människans ansvarighet,
medarbetarskap och kritiska sinne.”
Precis som om feministteologerna vore de första i kyrkohistorien att betona människans eget ansvar! Edgardh Beckman använder här en taktik som
är mycket vanlig bland politiska
teologer: hon låtsas att hon befinner sig i den gamla, hemska svartrockskyrkan och att hon och hennes meningsfränkor debatterar nerifrån, när det i själva verket är de
som styr Svenska kyrkan idag. Vi
märker den försåtliga argumentationen: antingen…eller, vi…de, nu…då.
Och vi noterar hur allergiska dessa
teologer är mot att tänka sig Gud som
vår förälder och vi som barn. Det doftar av det socialistiska broderskapsidealet och indikerar en bakomliggande politisk vilja snarare än kristet prä-
glade tankar. Ändå känns det inte särskilt reaktionärt att invända att tanken
på oss som Guds barn torde vara en
omistlig, biblisk och kristen tanke; vi kan
som ett exempel peka på det arameiska utrop
som funnit sin väg även till svenska bibelöversättningar
och som Jesus gärna använde sig av: ”abba!”, vilket på
nusvenska betyder ungefär ”pappsingen”.
Läser man handbokskommittens motiveringar till
varför den prioriterat som den gjort kan man inte undgå
att notera en misstro mot den kyrkliga traditionen som
är ganska lik Edgardh Beckmans. Man får intrycket att
kvinnor först genom denna revision kommer att kunna
känna sig hemma i kyrkan. Kommittens arbete har utgått
från att ”arbeta med gudstjänstens språk utifrån att (sic)
kvinnor inte skall exkluderas och att kvinnors erfarenf.l lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21
heter skall synliggöras och finnas med i
församlingens gudstjänstliv”. Och vidare: ”Det nuvarande liturgiska språket
är till övervägande del skapat av män
och speglar främst mäns föreställningsvärld, mäns religiösa insikter
och upplevelser. Vårt gudstjänstspråk saknar därför i hög grad
specifika uttryck för kvinnors
trosformuleringar och livserfarenheter.”(s 48) Notera att vad
som egentligen är en, i och för
sig vitt spridd, åsikt framställs
som vore den en vetenskapligt
bevisad tyngdlag. Och det är
klart att när man har en sådan
koloss som historien att kämpa
mot räcker det inte med någon
”begränsad översyn”. Det kräver
snarare en total upprensning.
CentraJstyreisens tilläggsdirektiv i kombination med kommittens
politiska inriktning visar hur långt
man kan fjärma sig i dagens Svenska kyrka från bibliska tankegångar. Även om det inte skedde utan
protester kom många av dessa från
grupperingar som redan förut
åtnjöt dåligt rykte till följd av sin
bibeltrohet.
Hur det inklusiva språket låter i
praktiken kan ett utdrag ur en av
handboksförslagets nattvardsböner,
skriven av en kvinnlig präst och
feministteolog, exemplifiera. ”Så är
du Gud inför våra ögon, brinnande
närvaro och liv./ Samtidigt är du alltid
mer, alltid bortom, aldrig gripbar./
En helighet och hemlighet vi bara
anar/..Uppståndelse i det brutna. Hopp i det
trasiga..Kom du fördolda hemlighet. Kom du
vind som berör/Drabba oss med din helande vinge.
Öppna var knuten hand och själ.” Man undrar vilket
som är värst: den dåliga poesin eller den dåliga teologin?
NU OCH DÅ
Språklig nyansering och kontinuerlig förnyelse av vårt
gudstjänstspråk är naturligtvis nödvändig. Det har också
skett i alla tider, om än inte med 15-årsintervaller (vår
förra handbok kom 1986). Men vad som präglar all god
förnyelse och vad som fattas såväl hos många av våra
moderna teologer som i det aktuella handboksförslaget
är pietet och vördnad gentemot den tradition man har
fått i uppdrag att förvalta.
Denna avsaknad av vördnad inför traditionen är, som
redan antytts, ingen tillfällighet. Den är en logisk följd av
1968-års ideal ”ner med hierarkierna”. Traditioner är till
för att brytas (ned). Historywill teach us nothing, som
popmusikern Sting sjunger. Ett tydligt exempel på denna
inställning är det förhållningssätt som ärkebiskopen intar
till vår tradition.
Innehållsförteckningen till hans senaste bok Ecce
homo är talande: flera av kapitelrubrikerna inleder med
”Efter två tusen år”, vilket också är bokens undertitel.
Vi, de postmodernt skolade människorna, sägs ställa helt
andra frågor till de bibliska texterna, ha ”annan kunskap om Bibeln” och ”annan syn på auktoritet”; nu sägs
evangeliet handla om ”ett möte här och nu”. Andra kapitel heter sådana saker som ”Tydlighet-öppenhet”, ”Kärlek och lära”, ”Kärlek och rädsla”. De är inte särskilt väl
inlindade pekpinnar från en människa som sett ljuset
sedan han klättrat upp på en av 60-talets barrikader.
Ärkebiskopen är en typisk företrädare för den politiska teologin även i det att han konsekvent förnekar
möjligheten att han, i egenskap av ärkebiskop, skulle
kunna vara någorlunda objektiv ens om han försökte.
Det privata är politiskt; det är en dygd att förena dem,
inte att skilja dem åt. I sin bok om Gud (1995) praktiserar han det inklusiva språket såtillvida att han aldrig kallar Gud för något annat än GUD, oavsett hur otympliga
meningarna blir. I den följande Ecce homo
(2000) slinker det dock med en och annan
hänvisning till ”honom”.
OMVÄXLING FÖRNÖJER?
Lika väl som man kan måna om gudstjänstbesökares behov av språklig variation kan man också, som jag själv,
känna viss vördnad inför deras föreställningsvärld. Det är inte min uppgift som
predikant att begå våld på den och introducera så nya begrepp att församlingsborna börjar undra om vi hör till samma religion. Man ska
inte förringa vanans makt, eller – mer positivt – de
uttryck som vi vanligtvis använder i vår tradition. Och
som våra mor- och farföräldrar lärde sig, och deras föräldrar före dem.
Vi är faktiskt bara en del av kyrkohistorien, inte nödvändigtvis dess fulländning.
Jag tror därför att det vore olyckligt för oss om vi
bortförklarade traditionens val av pronomina som
uttryck för en patriarkal tids vid det här laget obsoleta
funderingar, något som inte alls skulle gälla oss. Jesus
tilltalar Gud ”Fader” och erbjuder sina lärjungar att göra
detsamma. Den tidiga kristna kyrkans företrädare fastslog att Gud är en, men i sig själv tre personer: Fader,
Son och Ande. De författade även de tre symbola, trosbekännelser, som funnits med i kyrkohistorien sedan
dess. Den apostoliska som inleds ”Vi tror på Gud Fader
allsmäktig… ”, den nicaeanska (som fick sitt nuvarande
utseende under kyrkomötet i Konstantinopel 381) vars
inledning lyder ”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig
Fader… ”. Den s.k athanasianska trosbekännelsen lär att
”en är nämligen Faderns person, En annan Sonens och
åter en annan den Helige Andes”. Vi riskerar att göra oss
urarva vår historia om vi vänjer oss vid att betrakta våra
föregångare med urbant överseende. Vi har förmånen
att vara kristna idag för att de gått före. Det innebär inte
att vi ska bevara allt vid det gamla, att vi servilt och okritiskt ska studera kyrkohistorien (vilket inte torde vara
någon risk just i nuläget) eller att vi nostalgiskt ska blicka
tillbaka till en tänkt idealkyrka. Men vi kan välja ett förhållningssätt som är mer eller mindre ödmjukt. Det vore
faktiskt klädsamt med en viss tacksamhet.
Många människor sägs nu för tiden ha alltför dåliga
erfarenheter av ”patriarkatet” och påminns om obehagliga episoder om vi i gudstjänsten pratar för mycket om
”Herren”. Den omsorgen utgår från vad jag ser som en
missuppfattning: att Gud i så hög grad skulle vara en
konstruktion att vi kan ändra om lite som vi tycker bland
begreppen. Detta verkar dock vara handbokskommittens övertygelse: ”Eftersom maskulina uttryck knutna
till Gud hör till det som kan bidra till en konservering av
(/)
OJ
3
::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 21 f!l
Q)
:ro
~
E
ro
(/’)
”Ärkebiskopen är en
typisk företrädare för
den politiska teologin.”
ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män, har
samtliga maskulina beteckningar setts över.” Jag kan inte
tolka det på annat sätt än att denna översyn stammar
från en ideologi för vilken Gud i stor utsträckning är en
mänsklig konstruktion. Hela tankegången är ett sorgligt
symptom på hur långt bort vi fjärmat oss från klassisk
kristen tro, vari Fadern inte är en godtycklig beteckning
vilken som helst utan säger något väsentligt om Guds
väsen. Gud är inte sadist, han är ingen Stig Järrelsk CaJigula som njuter av att förödmjuka människor. Gud är
inte ”som en far”, han är vår Far.
FÖRSONING – INTE KÖNSKAMP
Kristen tro befriar. Men inte genom manipulation med
väsenliga begrepp, utan genom att en människa bekantar sig med Gud, kommer in i det kraftfält som är hans
helighet, och därigenom får läkedom. Kristen tro handlar om försoning, inte könskamp. Sedan tror jag att det
är en stor olycka för oss lutheraner att vi tappat bort
Maria, Gudsmodern. I henne har vi en kvinnlig gestalt att
använda i vår bön, i vår teologi, i vårt gudstjänstspråk
Men många kvinnliga teologer har svårt för Maria; hon
är fel sorts kvinna och ger därigenom fel sorts signaler:
undergiven, lydig, hon har precis den sortens gudsförhållande som Edgardh Beckman varnar för.
Jag tror inte att orsaken till att människor inte söker
sig till kyrkan idag är att de reagerar mot patriarkalt
gudstjänstspråk. Vi ska naturligtvis bemöda oss om
språklig variation och att ta tillvara de många bilder och
metaforer som finns i vår tradition. Det torde vara angeläget för varje predikant om det så gäller en predikan på
Laurentiistiftelsen i Lund (ett av den svenska högkyrklighetens fästen) eller i Uppsala domkyrka. Men vi måste
ge språkproblemet- i den mån det är ett problem- rätt
proportioner.
Gudsbilderna är inte allt- vi har att visa på en person, ett ansikte. Någon vi kan lära känna.
För Gud är en personlig gud, han tränger sig inte på
genom bilder som gör våld på oss och vår bakgrund; han
har en speciell väg till varje människa.
Att det är så måste varje predikant lita på, om de där
tio minuterna ska bli en förkunnelse av evangelium och
inte bara en uppvisning i naturromantik eller politisk
ElilSvensk Tidskrift 12002, nr 21
propaganda. Litar vi inte på kristendomens egen bärkraft
– som ju också ska bära oss! – kommer vi aldrig att nå
fram till människors hjärtan, hur många inklusiva
begrepp vi än använder. Och istället för den jämlikhetsagitation som vi omges av vill jag instämma i den anglikanske teologen Colin Crastons ord (Craston är för övrigt
en av de många evangelikala anglikaner som på senare
år ändrat hållning i ämbetsfrågan.): ”the inner relationship between man and woman is transformed in
Christ. Whatever the Fall has introduced into the relationship can be remedied. /…/ Any maJe domination of
woman based on selfisbness or resulting in inhibition of
woman’s full development and potential is both judged
and remedied in the cross. Similarly from the woman’s
side any bitterness or selfish reaction, however understandable if there is a sense of injustice, is to be brought
under the healing power of the cross.”(Biblical headship
and the ordination of women, Grove books nr 27, s 18)
Att kvinnor som grupp under historiens lopp blivit illa
behandlade är ett otvetydigt faktum . Men den kristna
vägen går, varken för feminister eller andra, genom
hämndlystnad eller nu-ska-vi-ta-tillbaka-vad-som-tidigare-förmenats-oss.
Vitsen med kristen tro är just att Gud är en person,
någon (inte något!) man faktiskt kan komma i kontakt
med. En allvarlig fråga för oss präster och teologer i dessa
tider måste vara i hur stor utsträckning vi kan visa människor att denna kontakt är möjlig och föra dem till en
mötesplats med denna gudomliga person. Men underlättar vi verkligen detta möte genom att, som handbokskommitten, reducera ”användningen av tredje personens pronomen” (s 51)?
GUD OCH ALLA GUDSBILDERNA
Olika grupper och institutioner inom Svenska kyrkan
har varit remissinstanser i arbetet med handboksförslaget Dessutom har andra grupper och privatpersoner visat
stort engagemang genom att på eget bevåg skicka in spontana kommentarer. Som Församlingsfakulteten i Göteborg (den västsvenska gammalkyrklighetens utbildningsanstalt, med från Rikskyrkans perspektiv en oacceptabel håll ning till kvinnliga präster) mycket riktigt
påpekar i sin spontanremiss till handboksförslaget
(www.forsamlingsfakulteten.been.o.se/handboken.htm)
tyder det på ett slappt exegetiskt förhållningssätt att kommitten inte bryr sig om att fundera på vad som i det
bibliska språket är bilder och metaforer och vad som (faktiskt!) påstår sig vara utsagor om Guds väsen. ”Det är
beklagligt, att handboksgruppen, anmärkningsvärt nog,
varit så oreflekterad i sin diskussion kring det inkluderande språket, att man inte lyckats urskilja att man rört
ihop två helt olika problemställningar: å ena sidan det
språkbruk som gäller Gud och treenigheten, å andra sidan
det som rör människor och gudstjänstdeltagare.” (s 5)
”När ni ber”, säger Jesus, ”ska ni be så här” …och så
följer Fader vår. Är då ”Fader” verkligen inte något annat
än en bild? Är det inte en uppmaning till oss att a) vända
oss till Gud med våra bekymmer. b) tilltala honom ”far”?
Församlingsfakulteten träffar för övrigt huvudet på spiken då den konstaterar att ingen pappa torde blivit glad
om hans son kommit hem och deklarerat: ”Du är som en
far för mig”.
Detta erbjudande- att vi får kalla Gud vår Farborde inte vara en källa till indignation utan till tacksamhet. Man kunde dessutom tycka att det tilltal Jesus
väljer att använda sig av borde vara gott nog även åt oss,
sentida efterföljare. Vi har fått de bibliska böckerna för
lektuellt om gudsbilder kan ju förefalla lite naivt, lite frikyrkligt. Men jag kan för mitt liv inte begripa vad det är
för vits med kristendomen om den inte är sann. Jag förstår inte vad det är för vits med Bibeln om den inte berättar för mig om Gud, om den tredelade person som vi
bekänner om söndagarna och som påstår sig ha dött för
oss. Jag begriper inte vad man ska ha en predikstol till
om man inte vill använda den och människors förtroende till att föra dem till Kristus. Världen är ju annars full
av något så när meningsfulla sysselsättningar.
Allt tal om gudsbilder förvirrar, tror jag, inte bara
mig. Människor är inte i första hand i behov av gudsbilder, de behöver Gud. De behöver inte något som
”känns bra” utan Kristus som är Sanningen, även om
att vi ska kunna veta något om
Gud och för att vi ska kunna lära
känna honom.
”Om irritation är vår främsta
det skorrar i postmodernt skolade öron. Men för de politiska
teologerna är allt underordnat
sökandet efter ”könsinklusiva
ordalydelser” (s 11).
Vidare, vad är ”gudsbilder”
och vad är Gud? I den moderna
vokabulären, ja till och med i
predikningar ersätts ofta begreppet ”Gud” av begreppet
”gudsbild”: vi måste ge människor en ”positiv gudsbild”; människor måste göra upp med sina
”negativa gudsbilder” et cetera.
Man får intrycket att den kristna
tron och Bibeln handlar om
gudsbilder, det vill säga mänskupplevelse då vi umgås med
de bibliska författarna kanske vi De linjer som Bibelkommissionen arbetat efter i sin översättning bidrar tyvärr ibland till
den förskjutning i vårt gudstjänstspråk som jag nämnt tidigare, från Gud till ”gudsbild”.
Ett tydligt exempel är den 51: a
psalmen där 1917 års David
bad ”Förkasta mig inte från ditt
ansikte” medan Bibel 2000 har
borde fundera på om vi inte
skulle bli gladare om vi satsade
o o
vart engagemang pa en
annan åskådning.”
liga konstruktioner av något som (kanske) är gudomligt. Att det inte går att nå längre än till bilder av Gud,
eftersom Gud är alltigenom outgrundlig och onåbar. Det
inklusiva språkets företrädare använder sig alltså av en
mer eller mindre genomtänkt kombination av postmodern hermeneutik, i vilken alla utsagor är en fråga om
sociala konventioner som egentligen inte säger något om
hur någonting är beskaffat in se, och apofatisk teologi,
enligt vilken man bör vara försiktig med att beskriva
Gud över huvud taget då man antagligen ändå har fel. I
sin bok om Jesus talar ärkebiskopen en hel del om att
till exempel underberättelserna skymmer en sund gudsbild, och att ”kyrkans bild av Jesus” (s 8) blivit ett ”problem”. Hammar avslutar ett av sina kapitel i Ecce homo
med det platta konstaterandet att ”Vi som vandrar på
vägen får byta bilder med varandra”. Is that all there is?
Blir det inte bättre än så? I mina öron framstår teologen
Hammar som någon som föredrar en bild av sin älskade framför den verkliga personen; som om personen
ifråga vore död eller i varje fall kroniskt frånvarande.
Allt prat om bilder förefaller mig bottna i en misstro:
en misstro mot att de bibliska texterna kan säga något
om Gud, ja kanske en misstro mot kristendomen i sin
helhet. Att börja prata om Gud när alla andra pratar intel- ”Driv inte bort mig från din närhet”. ”Närhet” är onekligen en mer abstrakt bild än ”Guds ansikte”. Översättningen i kombination med en politisk teologi leder till
att personen Gud sjunker undan och en rad mer eller
mindre godtyckliga gudsbilder kommer i hans ställe.
LÄSNING PÅ EGET BEVÅG
Är då vår enda utväg oreflekterad bokstavsfundamentalism? Men, varför det? Förnuftet torde också vara en gåva
av Gud, tänkt att användas även vid bibelläsning. Vad vi
kan göra när vi irriterar oss på bibeltexter är (förutom att
studera exegetik) att be över dem, tro att Gud kan ge oss
ögon att läsa på rätt sätt. Vi kan också verka för ändringar i bibelöversättningen där det verkligen finns fog i
grundtexten. Paulus, till exempel, tilltalar i svensk översättning de församlingsbor han skriver till ”bröder” (se
till exempel l Kor 7:24). Varför en svensk översättning
envisas med att skriva ”bröder”, på grekiska hoi adelfoi,
har jag faktiskt aldrig begripit. Hoi adelfoi var det inklusiva tilltalet i antik grekiska (samma princip används
även i till exempel modern franska, ils jämfört med elles).
Vände man sig till både män och kvinnor, som Paulus
oftast gör i sina brev, var det nominativ maskulinum
pluralis som var den föreskrivna formen; det var när
V>
OJ
3
:;;r
OJ:
(l)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21 f!J
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
man vände sig uteslutande till kvinnor som man använde ”kvinnor”,
på grekiska hai adelfai. (Den feminina formen är alltså, lustigt nog,
exklusiv). Vi kan naturligtvis, om vi
har tid och lust, irritera oss över
denna antika ovana, men själv tycker
jag inte att det är mödan värt. Däremot skulle en nutida svensk bibelöversättning, utan att brista i pietet mot
grundspråket, mycket väl kunna översätta
”syskon”, eller ”bröder och systrar”.
Feministteologernas ilska gäller dock inte
bara lingvistiska spörsmål. Den omfattar praktiskt
taget hela kyrkohistorien. Misstron mot historien kan
rentav sägas vara en utgångspunkt för feministteologisk
analys. Så här står det i inledningsordet till en avhandling
om feminism och liturgi: ”Kyrkans tradition betraktas
i den feministiska rörelsen med stor misstänksamhet,
eftersom den också är bärare av kyrkans patriarkala arv”
(Edgardh Beckman, 2001). Det är således i deras ögon
antingen … eller som gäller. Antingen måste man anamma ord för ord och varje sammanhang de någonsin
använts i eller så är all kritik berättigad, alla medel tillåtna. Men, måste man fråga sig: vad är detta för sorts
tolkningslära? Försöker de inte fånga de klentrogna i
guilt-by-association-fällan?
De bibliska texterna ingår obestridligen i vår kyrkatradition och jag kan inte se varför jag inte skulle kunna
försvara dem utan att samtidigt försvara alla sammanhang de använts i. Teorin om tillämpad på annan typ av
litteratur skulle synas än mer absurd. Har inte läsaren
något eget ansvar?
Om en läskunnig 6-åring tar sig an På spaning efter
den tid som flytt och därefter slår fast att Marcel Proust
allt är en riktigt usel författare, beror då den bristande
personkemin på författaren eller på att läsaren tagit sig
an något som han inte riktigt var redo för? Bör jag inte
som läsare hålla möjligheten öppen att det kanske finns
texter och ideer som jag (ännu) inte är i stånd att begripa eller uppskatta?
Även Tomas Tranströmer torde kunna missuppfattas utan att det nödvändigtvis måste vara hans fel; men
är det ett argument för att gå in och peta i hans diktsamlingar? Visst finns det många exempel på människor som missbrukat bibeltexter; P W Botha hade säkert
ett och annat favoritställe. Men är det ett argument för
att inte läsa alls? Det som från den politiska teologins
håll framförs som argument tror jag snarare handlar om
förevändningar. Man har för länge sedan gjort sig av
med så mycket av det kristna tankegodset att man inte
längre känner sig förbunden med det. Men istället för
att fundera över sin egen belägenhet använder de polifJ’a lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21
tiska teologerna sina positioner för att ändra i och – i
viss mån – förvanska kanon.
Denna märkliga kunskapssyn tillåts också genomsyra
den teologiska utbildningen. De prästämnen som tog studenten före 1968 läste grekiska på gymnasiet och hade
sålunda en god grund redan vid ankomsten till Teologicum. Senare generationers språkkunskaper är jämförelsevis mediokra. Allt färre orkar försvara de klassiska språ-
kens berättigande och det många gånger hårda arbete
som krävs för att man ska kunna nå en nivå för viss
läsbarhet. Detta är också en käpphäst för den politiska
teologin: språk konnoterar grammatik, ordning och
hierarki, kunskapsskola. Det anses kränkande mot de
mindre läsbegåvade att ställa för höga krav, såväl på gymnasium som vid universitet. I den lilla skriften Att vara
präst idag och imorgon (Uppsala 2000) uttrycker såväl
teologer som lekmän uppfattningen att det finns viktigare saker för en präst att kunna än bibliska språk: ”En
synpunkt som ofta framförs när utbildningens innehåll
blir tydligt för dem (de förtroendevalda) är frågan om
språkstudierna i grekiska och hebreiska kanske får för
stort utrymme på bekostnad av annat, som kan vara nog
så viktigt idag för den som ska arbeta med människor:
psykologi, pedagogik och livsåskådningsfrågor.” (s 71,
min kursiv.) Notera förskjutningen i prästens uppdrag.
Det handlar inte längre om att förkunna Guds ord utan
om att ”arbeta med människor”. En politisk (miss)förstå-
else av ett teologiskt uppdrag, som tyvärr tas på alltför stort
allvar. Politisk vilja och inriktning påverkar kyrkan, även
så här efter millennieskiftet. Politiska värderingar styr kyrkans nuvarande och i värsta fall också framtida dagordning utan att vi förstår hur allvarliga konsekvenser det får,
hur långt bort från evangeliet dessa värderingar för oss.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
komminister i Vänersborg. Hon arbetar på en bok som undersöker
förhållandet mellan tradition och förnyelse i Svenska Kyrkan.