Print Friendly

Anna Sophia Bonde; Kay Pollack och synden

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

z
o
>–<
l!J
>–<
_J
w
a:::
ANNA SOPHIA BONDE OM
Kay Pollack och synden
H
järtevarm! En fullträffl Gå och se den! Kay Pollacks nya filmSåsom i himmelen har fått många fina omdömen och blivit stor publiksucce. Själv såg jag
den på Orsas fina biograf Röda Kvarn, omgiven av orsabor som skrattade
mycket och, åtminstone på min bänkrad, också grät en skvätt.
Historien om Daniel, den utbrände världsdirigenten,
som återvänder till sin nordsvenska barndomsby och
får liv i dess mediokra kyrkokör är inte svår att tycka
om och ryckas med i. Pollack ger oss många fina personporträtt och ett spännande ensemblespel. De två
temata – främlingen som kommer till byn och körmedlemmarna som allt eftersom hittar sin ”egen ton”
– har var för sig och än mer tillsammans en
kraftfull dramaturgisk potential som Pollack utnyttjar till max. Men lika intressant som det är att se hur Olga, Tore,
Lena och de andra koristerna alltmer
tar gestalt eftersom filmen framskrider, lika trist är det att följa kyrkoherdens ”utveckling” från fyrkantig ordningspolis till mänskligt
vrak.
D
ET HAR, inte minst i mina kyrkliga kretsar, talats en del om Pollacks kritik mot kyrkan och dess lära om
synden. En av filmens nyckelrepliker lyder:
Det finns ingen synd! Synden sägs vara något som
kyrkan hittat på för att behålla sin makt över människorna (läs: och deras sexualitet); Gud förlåter inte,
säger prästfrun Inger i en nattlig uppgörelse med sin
man, eftersom Gud aldrig fördömer.
Detta är ord som kyrkoherden varken förstår eller
uppskattar. Han menar att frun hädar och att hon
själv genom att i berusat tillstånd och alltför tunt linne
ha dansat alltför ohämmat på körens julfest varit just
”syndig”. Därefter lockar Inger sin man in i sängkammaren. En bit längre in på natten får man se
honom vid sitt husaltare, be Gud om förlåtelse för
den njutning han just upplevt med sin fru.
Kyrkoherden och Daniel blir filmens antipoder.
Medan Daniel ger av sig själv till kören blir kyrkoherden alltmer snål och tillknäppt, avundsjuk på
denna kraftfulla personlighet som med sina mondäna
vanor och sin originalitet skapar oreda i församlingen.
Man minns bibelordet: den som vakar över sitt liv ska
mista det men den som mister sitt liv för min skull, han
ska finna det. Pollack är nästan övertydlig i sin strävan att
göra Daniel till en jesusgestalt Det finns en pietascen
där tre kvinnor baddar hans panna sedan han råkat i
slagsmål med en ilsken församlingsbo, och det är förstås slutscenen, när Daniel faller ihop på toaletten
men genom luftventilen hör sin kör sjunga;
det är fullbordat.
VILKET ÄR EGE~TLIGEN filmens budskap? Ja, reg1ssören menar, som
Daniel, att målet med konstnärlig verksamhet är att ”öppna människors hjärtan”. Allting finns där, inom oss: godhet, kärlek. Och om vi hunnit riktigt
långt i vår mänskliga utveckling så kan
vi se änglavingar på folk. Mot kyrkans
trångsynthet ställer Pollack den fria konstnärligheten som får människan att växa och
hitta sig själv.
Det är en fullt genomförd humanism som Pollack
förkunnar, men för att den ska framstå klar och tydlig
behövs en mörk fond och det är där som kyrkoherden
och hans ”teologi” kommer in. Kyrkoherden är inte bara
en i raden av bybor; Pollack behöver kyrkoherden för
att budskapet ska gå hem, han är alldeles oundgänglig,
stackarn. Jag känner inte till det minsta om Kay Pollacks
biografi. Jag har ingen aning om huruvida en sådan präst
som kyrkoherden figurerade under hans uppväxt. Men
i intervjuer menar Pollack att kyrkan bara får vad hon
förtjänar; det har varit alldeles för mycket tal om synd de
senaste seklerna. Undra på, därför, att människor går ur
kyrkan.
Att vädja för Pollacks kyrkoherde vore väl i det här
läget ungefär lika främjande för min karriär som för en
moderat att försvara den avskydde och aldrig tillträdde
ED-kommissionären Rocco Buttiglione. Jo, för all del,
lEJ lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61
Gunnar Hökmark och Charlotte Cederschiöld har ryckt
ut till hans försvar, men inte egentligen till hans försvar
utan till försvar för kommissionens självständighet gentemot parlamentet. De har båda uttryckt sig ungefär
såhär: jag tar självklart avstånd från Buttigliones syn på
kvinnor, homosexuella och flyktingar men….
SÅ VAD SKA JAG GÖRA? ”Jag tar självklart avstånd från
kyrkoherdens hyckleri, glädjelöshet, hans brist på
ödmjukhet och empati, men….” Det skulle ju verka tämligen patetiskt av en liten landsortspräst att rycka ut till
försvar för synden, en företeelse som många biskopar
menar avskaffades för längesedan. Och kanske vore biskoparnas den mest framkomliga vägen: att hävda att den
prästtyp som Pollack skisserar, och den syn på synden
musikaliska vedermödor. Jag bara önskar att filmen
inte hade varit avhängig de billiga poänger den plockar
på kyrkligt sinnade människor. Siv, den enda kvinna i
kören som har ett guldkors om halsen, är också den
enda som skvallrar för kyrkoherden och låter påskina
att Daniel utnyttjar kören ”för sina egna syften”. Sivs
antipod är Lena, som inte läser med i högmässans syndabekännelse, som har en massa olika pojkvänner men
som otvivelaktigt är en godhjärtad människa. I gestaltningen av Lena visar sig Pollack företräda åsikter som
är vanliga bland Sveriges befolkning. Många skulle
skriva under på att det är betydligt viktigare att vara en
hygglig människa än att gå i kyrkan på söndagarna.
Många- det framkommer inte minst i prästerliga samtal med dopföräldrar – menar att godheten finns inom
som han förmedlar, faktiskt inte
finns längre. Och när jag säger det
ska ni veta att jag inte alltid umgåtts
i de bästa kretsar; jag känner både
schartauaner och högkyrkliga kvinnoprästmotståndare med minst lika
goda kontakter i Vatikanen som
Buttiglione. Om jag finge tänka
efter lite kanske jag till och med har
Jag tar självklart avstånd
varje människa.
från Buttigliones syn på M
EN OM DET VORE SÅ- då
hade ju inte Jesus behövt
dö på korset. Om vi, människorna, vore goda innerst inne så
behövs ju inte Gud. Då kan kyrkan med gott samvete lägga ner
sin verksamhet. Det är nog inte
kvinnor, homosexuella och
flyktingar men …
en och annan bekant som stöder Opus Dei. Så man
tycker att om det idag, här och nu, fanns sådana präster
som Pollacks kyrkoherde, så borde jag ha stött på dem.
Men det har jag inte.
Det kan naturligtvis bero på att kyrkoherden, till skillnad från Olga, Tore, Lena och de andra, är en karikatyr.
Han är ingen riktig människa, utan en fabrikation av
någon som mycket medvetet ville visa honom i dålig
dager, och med honom hela Svenska kyrkan. Det märks
redan i första scenen han är med i. Kyrkoherden kommer till Daniel för att hälsa honom välkommen till byn,
och säger: Han kanske skulle vilja komma och äta middag
hos mig och min hustru? ”Han?” Man riktigt ser Madame
Flod och Carlsson framför sig, och hela det hycklande
artonhundratalet och förstår att det är dit prästen hör,
till artonhundratalet. Och, spekulerar man vidare, kanske inte bara den prästen utan alla präster. Alla präster, det
vill säga, som inte rensat ut begreppet ”synd” ur sin vokabulär. Nu kan de stå där med skammen!
Det är inte så att jag inte unnar Kay Pollack en publiksucce. Och det är inte heller så att jag missunnar svenska folket att få stifta bekantskap med Daniel och hans
bara Kay Pollack som menar att detta vore önskvärt.
Men om kyrkan har rätt i påståendena om att Gud
har skapat världen, att människan tog avstånd från
Gud och alltsedan dess är bortvänd från Gud- då är
synden ett relevant begrepp, också för oss postmodernt upplysta människor. Då finns det någon mening
i syndabekännelsens ord: Jag bekänner….att jag är
skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i
världens bortvändhet från dig.
Som jag ser det är det antingen eller. Det finns
inget mysigt limbotillstånd där kyrkan med bibehållen integritet kan fungera som enbart konsertlokal
och prästerna som klämkäcka ceremonimästare.
Antingen har Kay Pollack rätt- människan är god
innerst inne – och då borde kyrkan snarast börja
avveckla sig. Eller så har de klassiska formuleringarna
rätt och då finns synden, som gamle Mårten Luther sa,
i”djävulen, världen och mitt eget kött”. Det låter inte
särskilt sympatiskt, men tänk om det är sant?
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
komminister i Västra Karaby, Lunds stift.
;;o
m
r
1–i
Gl
1–i
o
z
lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61 11

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism