Anna Sophia Bonde; Gud ur kranen
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
w
_J
_J
:<(
:r:
:::2:
<(
(/)
ANNA SOPHIA BONDE OM
Gud ur kranen
E
n genomsnittlig svensk sägs göra av med ungefär 200 liter vatten per
dygn. Det låter mycket men den sammanlagda kostnaden uppgår inte till mer
än ungefär lO kronor. Vi duschar länge och omsorgsfullt, vi diskar, somliga av
oss under rinnande vatten, och tvättar obekymrat våra kläder i maskin. ”Vanligt
vatten” finns i en kran nära dig. Och fastän vi vet att långt ifrån alla världsmedborgare
åtnjuter samma lyx betraktar vi vattnet som en självklarhet.
Denna svenska teori och praxis när det gäller vatten är
tillämpbar också på Gud. Han finns runt omkring
oss, är aldrig långt borta – och ändå mottar han, i
jämförelse med sin insats, så lite uppskattning. Det
finns dock tillfällen i en svenskas liv då det gudomliga
kranvattnet kommer väl till pass. Inte minst gäller det
de i Svenska kyrkans regi så vanligt förekommande
passageriterna. ”Ja, vi är ju inte så kristna egentligen,
men det hade känts fel att låta bli”, kan nyblivna föräldrar konstatera vid dopsamtalet. ”Jag vet inte om
jag tror på Gud men det hade varit FULLSTÄNDIGT
OTÄNKBART med en vigsel i rådhuset”, slår den 50-
åriga, blivande bruden (med tre vuxna barn och ett
tidigare äktenskap i ryggsäcken) fast.
DE FÅR NATURLIGTVIS som de vill. Svenska kyrkan är mycket för det där med öppenhet och
kravlöshet: ”vilka är vi att sätta gränser för Guds kärlek”? (För övrigt är väl ”krav” någonting som hör
hemma inom livsmedelsproduktionen?) Och så lägger
hon sig till med någon sorts pragmatisk panteism i
vilken Gud finns i allt och allt finns i Gud och så är det
bra med det. Ungefär som kranvatten. Det är bara att
ta för sig. Liksom vatten är en svensk rättighet är också
Gud det, men under ordnade former och absolut utan
fanatism. Vilken präst har inte fått ta emot välmenad
undervisning från sina församlingsbor: ”vi vill gärna
ha begravningen i kyrkan men du behöver väl inte
prata så mycket om Gud …” Eller en replik som väl
är tänkt som en komplimang: ”vi blev så glada när vi
fick reda på att det skulle vara en kvinnlig präst för ni
brukar inte vara så allvarsamma”. Varpå den som är en
hederligt demokratisk folkhemspräst naturligtvis ler
och tackar så mycket för de vänliga orden.
Gud- på mina villkor. Gud- eftersom jag, om än
motvilligt, betalar kyrkoavgift. Gud – because I’m
worth it. Och vad är det då som svensken tycker är
ett rimligt mått av Gud? Om vi räknar med en halvtimmas dop vid livets början och en timmas segdragen, dramatiserad konfirmation i 15-årsåldern och
därefter ett dop alternativt en vigsel eller begravning
per år, och lägger på några extra begravningar mot
livets slut och kanske en och annan julotta så blir det
ungefär 70 timmar i kyrkan under ett helt liv. (70 timmar motsvarar ungefär 35 tv-sända långfilmer, vilket
många svenskar lugnt hinner med på ett halvår. Men
då behöver de förstås inte masa sig iväg till kyrkan
utan kan ligga kvar hemma i skinnsoffan.)
A
••RDET DÅ FOLKET DET ÄR FEL PÅ? Är svenskar lika
andligt vilsna som de är reflexmässigt socialdemokratiska och kan övertalas till det mesta, till och
med cykelhjälm, förutsatt att det finns någon som ids
idka övertalningen? Ja, Sverige anses ute i världen
onekligen vara ett viktigt missionsfält. Men jag befarar ändå att det är kyrkan själv som möjliggjort detta
vilsna ointresse. ”Lagom” är inte bara en margarinsort
– det är också en kyrklig genre som verkar passa
många svenskar, såväl lekmän som prelater.
I denna genre går det lika bra att låta dödsannonsen prydas av två korslagda golfklubbor som av ett
kors: Jesus älskar ju alla, också golfspelare. I denna
genre spelar det ingen roll om nyblivna föräldrar ljuger då de i dopgudstjänsten får svara ja på frågan ”vill
ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med
församlingen i Kristi gemenskap?”. Skulle någon präst
(antagligen på Västkusten) uppmuntra sina församlingsbor att tala sanning och hellre skjuta upp dopet
än att skarva så hamnar han (för det är alltid en han)
i Kyrkans tidning och GP och det enda som kan rädda
honom är att han ändå snart går i pension.
Lagomgenren har inget emot omgifte – den sägs
bejaka allt som har med kärlek att göra. Med ”jämlik
kärlek” kanske ska tilläggas, så att inte några pedofiII ISvensk Tidskritt l2003, nr 3-41
ler missuppfattar välviljan. Lagomgenren har inget
emot att välsignade oblater som blivit över i mässan
läggs tillbaka i oblatasken och blandas med de ännu
oanvända. Lagomkyrkligheten är, kort sagt, för nästan
allting utom George Bush och kvinnoprästmotstånd.
Där går gränsen, det måste man förstå.
D
ET SÄGER SIG SJÄLVT att en sådan light-kristendom är oförmögen att bedriva konsekvent
undervisning. I en kyrka som dessutom är på väg att
sudda ut sin episkopala struktur – i vilken prästerna
är direkt underställda biskopen- blir prästerna alltmer utlämnade åt eget gottfinnande. De måste fatta
alla de viktiga besluten på egen hand och saknar, i likhet med lärarkåren, möjlighet att
hänvisa ””uppåt” när de ser sig nödgade
att lämna ett obekvämt besked. Liksom
skolornas ledning idag ofta är mer
intresserad av att få igenom så
många godkända elever som möjligt, nästan – verkar det som –
till vilket pris som helst, har
prästernas nuvarande arbetsgivare, kyrkoråden, sina siffror att
tänka på. Allt måste göras för att
förhindra alltför många utträden.
Så vad ska en präst ta sig till som
kämpar med sitt samvete huruvida det är
riktigt att viga frånskilda? Ja, det enklaste är
naturligtvis att lämna samvetet därhän. Det
tjänar alla på: kyrkorådsledamöterna behö-
ver inte skämmas inför journalisterna, vigselparet kommer till tonerna av Mendelsohn att lämna
kyrkan nöjda över ett vänligt bemötande, och prästen
själv slipper besvärliga frågor från kyrkoherden och
irritation från allmänheten. ”Gud är kärlek” – hur
ofta har vi inte hört den frasen. Men i Svenska kyrkans
inofficiella lära är inte Gud kärlek- Kärleken är gud,
vilket faktiskt inte är samma sak.
OM KÄRLEKEN ÄR GUD förvandlas dogmer och
lärosatser till besvärliga stötestenar som därmed
kan avfärdas som obsoleta; kärleken antas till sitt
väsen vara mild och okomplicerad. Den tål allting,
uthärdar allting och saknar gränser. Och i likhet med
68-generationens (brist på) uppfostringsmetoder leder
kyrkans mjäkighet till osäkerhet och vilsenhet.
Jag tror att Rousseau hade fel när han menade att
om bara människan befrias från sina bojor så kommer
hon med naturnödvändighet också att bli god. Det är
inte så enkelt. Vårt land kan tjäna som exempel: välfärdsförmånerna uppskattas egentligen bara till fullo
av dem som var med när de infördes. Min generation
tar dem för givna. De är lika självklara som- kranvatten och tolv terminers studiemedel.
Min misstanke är denna: en människa för vilken
alla motstånd elimineras kommer inte att utvecklas
till en skapande, energisk och ansvarstagande medborgare. Hon blir en kverulant av värsta sorten: hon
är ruskigt medveten om alla sina rättigheter men har
svårt att instinktivt känna eller drivas av några motsvarande skyldigheter. Hon blir en genvägens människa, snar att utnyttja systemet, smart och – möjligtvis också – en driftig klättrare. Men i den mån
hon klättrar kommer hon enkom att klättra för
sin egen skull, eftersom hon inte känner till
några andra förpliktelser än lustprincipen.
Istället för att luta sig mot sin faktiskt ganska solida tradition har
Svenska kyrkan här valt en
olycksväg. Gud blir i ett tankeklimat som det nuvarande
grädden på moset, sätter
guldkant på tillvaron och bidrar
på ett aktivt sätt till människans
självförverkligande. Man kan nästan få
för sig att Gud finns till för vår skull –
och inte tvärtom. Så är det i alla fall med
de kyrkliga handlingarna- dop, vigslar och
begravningar utgör den förväntade återbä-
ringen för dem som betalar sin kyrkoavgift.
A
NTAGLIGEN ÄR DENNA LYHÖRDHET mot tidsandan
ett sätt för kyrkan att försöka behålla något av sitt
forna anseende. Hon vet att om hon tog sin övertygelse på allvar skulle det inte finnas någon plats för
henne i samhällsdebatten. Hennes generalsekreterare
skulle inte fortsättningsvis kunna avancera till försvarsministerposten. Hon skulle – likt många andra
frikyrkor- vara helt utlämnad åt frivilliga krafter, som
ger av sin tid och sitt engagemang, inte för att de får
ekonomisk ersättning, utan för att de har sitt hjärta i
kyrkan och vill vara tjänare i Kristi kropp i världen.
Men även om saknaden efter Leni Björklund
naturligtvis är stor tror jag att fördelarna för en kyrka
som är fri inte bara på papperet utan också i verkligheten överväger nackdelarna. Om inte annat ger det
henne en möjlighet att få tillbaka sitt samvete.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
präst i Svenska kyrkan.
Vl
)::>
s:
I
)::> :
,.-
,.-
m
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 m
_J
_J
:<(
:r:
:::2:
<(
(/)
ANNA SOPHIA BONDE OM
Gud ur kranen
E
n genomsnittlig svensk sägs göra av med ungefär 200 liter vatten per
dygn. Det låter mycket men den sammanlagda kostnaden uppgår inte till mer
än ungefär lO kronor. Vi duschar länge och omsorgsfullt, vi diskar, somliga av
oss under rinnande vatten, och tvättar obekymrat våra kläder i maskin. ”Vanligt
vatten” finns i en kran nära dig. Och fastän vi vet att långt ifrån alla världsmedborgare
åtnjuter samma lyx betraktar vi vattnet som en självklarhet.
Denna svenska teori och praxis när det gäller vatten är
tillämpbar också på Gud. Han finns runt omkring
oss, är aldrig långt borta – och ändå mottar han, i
jämförelse med sin insats, så lite uppskattning. Det
finns dock tillfällen i en svenskas liv då det gudomliga
kranvattnet kommer väl till pass. Inte minst gäller det
de i Svenska kyrkans regi så vanligt förekommande
passageriterna. ”Ja, vi är ju inte så kristna egentligen,
men det hade känts fel att låta bli”, kan nyblivna föräldrar konstatera vid dopsamtalet. ”Jag vet inte om
jag tror på Gud men det hade varit FULLSTÄNDIGT
OTÄNKBART med en vigsel i rådhuset”, slår den 50-
åriga, blivande bruden (med tre vuxna barn och ett
tidigare äktenskap i ryggsäcken) fast.
DE FÅR NATURLIGTVIS som de vill. Svenska kyrkan är mycket för det där med öppenhet och
kravlöshet: ”vilka är vi att sätta gränser för Guds kärlek”? (För övrigt är väl ”krav” någonting som hör
hemma inom livsmedelsproduktionen?) Och så lägger
hon sig till med någon sorts pragmatisk panteism i
vilken Gud finns i allt och allt finns i Gud och så är det
bra med det. Ungefär som kranvatten. Det är bara att
ta för sig. Liksom vatten är en svensk rättighet är också
Gud det, men under ordnade former och absolut utan
fanatism. Vilken präst har inte fått ta emot välmenad
undervisning från sina församlingsbor: ”vi vill gärna
ha begravningen i kyrkan men du behöver väl inte
prata så mycket om Gud …” Eller en replik som väl
är tänkt som en komplimang: ”vi blev så glada när vi
fick reda på att det skulle vara en kvinnlig präst för ni
brukar inte vara så allvarsamma”. Varpå den som är en
hederligt demokratisk folkhemspräst naturligtvis ler
och tackar så mycket för de vänliga orden.
Gud- på mina villkor. Gud- eftersom jag, om än
motvilligt, betalar kyrkoavgift. Gud – because I’m
worth it. Och vad är det då som svensken tycker är
ett rimligt mått av Gud? Om vi räknar med en halvtimmas dop vid livets början och en timmas segdragen, dramatiserad konfirmation i 15-årsåldern och
därefter ett dop alternativt en vigsel eller begravning
per år, och lägger på några extra begravningar mot
livets slut och kanske en och annan julotta så blir det
ungefär 70 timmar i kyrkan under ett helt liv. (70 timmar motsvarar ungefär 35 tv-sända långfilmer, vilket
många svenskar lugnt hinner med på ett halvår. Men
då behöver de förstås inte masa sig iväg till kyrkan
utan kan ligga kvar hemma i skinnsoffan.)
A
••RDET DÅ FOLKET DET ÄR FEL PÅ? Är svenskar lika
andligt vilsna som de är reflexmässigt socialdemokratiska och kan övertalas till det mesta, till och
med cykelhjälm, förutsatt att det finns någon som ids
idka övertalningen? Ja, Sverige anses ute i världen
onekligen vara ett viktigt missionsfält. Men jag befarar ändå att det är kyrkan själv som möjliggjort detta
vilsna ointresse. ”Lagom” är inte bara en margarinsort
– det är också en kyrklig genre som verkar passa
många svenskar, såväl lekmän som prelater.
I denna genre går det lika bra att låta dödsannonsen prydas av två korslagda golfklubbor som av ett
kors: Jesus älskar ju alla, också golfspelare. I denna
genre spelar det ingen roll om nyblivna föräldrar ljuger då de i dopgudstjänsten får svara ja på frågan ”vill
ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med
församlingen i Kristi gemenskap?”. Skulle någon präst
(antagligen på Västkusten) uppmuntra sina församlingsbor att tala sanning och hellre skjuta upp dopet
än att skarva så hamnar han (för det är alltid en han)
i Kyrkans tidning och GP och det enda som kan rädda
honom är att han ändå snart går i pension.
Lagomgenren har inget emot omgifte – den sägs
bejaka allt som har med kärlek att göra. Med ”jämlik
kärlek” kanske ska tilläggas, så att inte några pedofiII ISvensk Tidskritt l2003, nr 3-41
ler missuppfattar välviljan. Lagomgenren har inget
emot att välsignade oblater som blivit över i mässan
läggs tillbaka i oblatasken och blandas med de ännu
oanvända. Lagomkyrkligheten är, kort sagt, för nästan
allting utom George Bush och kvinnoprästmotstånd.
Där går gränsen, det måste man förstå.
D
ET SÄGER SIG SJÄLVT att en sådan light-kristendom är oförmögen att bedriva konsekvent
undervisning. I en kyrka som dessutom är på väg att
sudda ut sin episkopala struktur – i vilken prästerna
är direkt underställda biskopen- blir prästerna alltmer utlämnade åt eget gottfinnande. De måste fatta
alla de viktiga besluten på egen hand och saknar, i likhet med lärarkåren, möjlighet att
hänvisa ””uppåt” när de ser sig nödgade
att lämna ett obekvämt besked. Liksom
skolornas ledning idag ofta är mer
intresserad av att få igenom så
många godkända elever som möjligt, nästan – verkar det som –
till vilket pris som helst, har
prästernas nuvarande arbetsgivare, kyrkoråden, sina siffror att
tänka på. Allt måste göras för att
förhindra alltför många utträden.
Så vad ska en präst ta sig till som
kämpar med sitt samvete huruvida det är
riktigt att viga frånskilda? Ja, det enklaste är
naturligtvis att lämna samvetet därhän. Det
tjänar alla på: kyrkorådsledamöterna behö-
ver inte skämmas inför journalisterna, vigselparet kommer till tonerna av Mendelsohn att lämna
kyrkan nöjda över ett vänligt bemötande, och prästen
själv slipper besvärliga frågor från kyrkoherden och
irritation från allmänheten. ”Gud är kärlek” – hur
ofta har vi inte hört den frasen. Men i Svenska kyrkans
inofficiella lära är inte Gud kärlek- Kärleken är gud,
vilket faktiskt inte är samma sak.
OM KÄRLEKEN ÄR GUD förvandlas dogmer och
lärosatser till besvärliga stötestenar som därmed
kan avfärdas som obsoleta; kärleken antas till sitt
väsen vara mild och okomplicerad. Den tål allting,
uthärdar allting och saknar gränser. Och i likhet med
68-generationens (brist på) uppfostringsmetoder leder
kyrkans mjäkighet till osäkerhet och vilsenhet.
Jag tror att Rousseau hade fel när han menade att
om bara människan befrias från sina bojor så kommer
hon med naturnödvändighet också att bli god. Det är
inte så enkelt. Vårt land kan tjäna som exempel: välfärdsförmånerna uppskattas egentligen bara till fullo
av dem som var med när de infördes. Min generation
tar dem för givna. De är lika självklara som- kranvatten och tolv terminers studiemedel.
Min misstanke är denna: en människa för vilken
alla motstånd elimineras kommer inte att utvecklas
till en skapande, energisk och ansvarstagande medborgare. Hon blir en kverulant av värsta sorten: hon
är ruskigt medveten om alla sina rättigheter men har
svårt att instinktivt känna eller drivas av några motsvarande skyldigheter. Hon blir en genvägens människa, snar att utnyttja systemet, smart och – möjligtvis också – en driftig klättrare. Men i den mån
hon klättrar kommer hon enkom att klättra för
sin egen skull, eftersom hon inte känner till
några andra förpliktelser än lustprincipen.
Istället för att luta sig mot sin faktiskt ganska solida tradition har
Svenska kyrkan här valt en
olycksväg. Gud blir i ett tankeklimat som det nuvarande
grädden på moset, sätter
guldkant på tillvaron och bidrar
på ett aktivt sätt till människans
självförverkligande. Man kan nästan få
för sig att Gud finns till för vår skull –
och inte tvärtom. Så är det i alla fall med
de kyrkliga handlingarna- dop, vigslar och
begravningar utgör den förväntade återbä-
ringen för dem som betalar sin kyrkoavgift.
A
NTAGLIGEN ÄR DENNA LYHÖRDHET mot tidsandan
ett sätt för kyrkan att försöka behålla något av sitt
forna anseende. Hon vet att om hon tog sin övertygelse på allvar skulle det inte finnas någon plats för
henne i samhällsdebatten. Hennes generalsekreterare
skulle inte fortsättningsvis kunna avancera till försvarsministerposten. Hon skulle – likt många andra
frikyrkor- vara helt utlämnad åt frivilliga krafter, som
ger av sin tid och sitt engagemang, inte för att de får
ekonomisk ersättning, utan för att de har sitt hjärta i
kyrkan och vill vara tjänare i Kristi kropp i världen.
Men även om saknaden efter Leni Björklund
naturligtvis är stor tror jag att fördelarna för en kyrka
som är fri inte bara på papperet utan också i verkligheten överväger nackdelarna. Om inte annat ger det
henne en möjlighet att få tillbaka sitt samvete.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är
präst i Svenska kyrkan.
Vl
)::>
s:
I
)::> :
,.-
,.-
m
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 m