Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; Svensk eller socialdemokratisk utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
Svensk eller socialdemokratisk
utrikespolitik?
T
rots det socialdemokratiska partiets dominanta ställning inom
svensk politik under nära nog en
mansålder undgick SAP:s förhållande till
utrikespolitiken att väcka den akademiska världens intresse under lång tid. Några
ambitioner liknande dem som nu publicerats under Bo Huldts och Klaus Misgelds
redaktionella ledning – Socialdemokratin
och svensk utrikespolitik. Från Branting
till Palme – lyste länge med sin frånvaro.
Vad värre är, de gjorde det när en kritisk
granskning av den svenska utrikespolitiken var som mest motiverad, under 70-
talets och stora delar av 80-talets i många
avseenden spektakulära aktivistiska politik.
Bo Huldt och Klaus Misgeld (red): Socialdemokratin och svensk utrikespolitik.
Från Branting till Palme. Utrikespolitiska Institutet, MH Publisbing 1989
Det krävdes uppenbarligen att den socialdemokratiska hegemonin skulle börja
spricka upp på hemmaplan för att frågor
rörande partiets inflytande över, och kontrollen av, den nationella utrikespolitiken
skulle komma att formuleras. Liksom att
den internationella acceptansen av demokratiskt tvivelaktiga regimer inom och utom tredje världen skulle avta, vilket så
tydligt skedde med början under 80-talets
sista år, för att grunderna för den socialdemokratiska solidaritetspolitiken skulle
komma att ifrågasättas.
Till bokens avgjorda fördel hör att dessa akademiska skribenter i många stycken
visar på en för professionen exceptionell,
men uppmuntrande, kritisk tendens i behandlingen av den socialdemokratiska
politiken. ”Denna politik har tillsammans
med ett efterhand alltmer uttalat och oreserverat stöd för radikala befrielserörelser och revolutionära metoder – uppenbart i strid med hans eget deklarerade
freds- och demokratiideal – givit näring
åt misstanken att den svenska utrikespolitiken under Palmes ledning, om än inte
alltid avsiktligt, under 1980-talet tidvis
fungerade som ett indirekt stöd för den
sovjetiska utrikeslinjen”, skriver t ex
Jerneck (sid 134). Men det är oemotståndligt lockande att hävda att denna
uppriktighet troligen – på sina håll –
hade varit mindre påtaglig om boken
publicerats några år tidigare, innan den
svenska utrikespolitiska debatten breddades och möjliggjorde positioner som för
några år sedan med all säkerhet hade
uppfattats närmast som hot mot det nationella säkerhetspolitiska intresset.
Kombinationen av färska omständigheter
på både det inre och yttre planet – de senare i form av nya internationella ramar
för svenskt utrikespolitiskt agerande –
har effektivt bidragit till att förändra villkoren för den svenska debatten och politiken.
Socialdemokratin och svensk utrikespolitik är resultatet av en konferens som
hölls redan 1988 på Utrikespolitiska Institutet. I boken blandas akademisk expertis med politiska kommentarer i ett
hälsosamt helhetsgrepp på den svenska
socialdemokratiska politiken. I den
kronologiska avdelningen arbetar man
tämligen metodiskt av socialdemokratisk
utrikespolitik från Branting till Palme; i
den tematiska behandlas den internationella solidariteten, säkerhetspolitiken,
Norden och Europa. Det är en i många
avseenden rik information som läsaren
tillhandahålles. Med ett vagt syfte – att
526
undersöka ”om det finris nägori speciell
socialdemokratisk utrikespolitik, till sin
karaktär olik varje annan tänkbar svensk
utrikespolitisk linje” – lider emellertid
materialet emellanåt av en bristande fokusering, och emellanåt tappas frågan om
de delikata relationerna mellan en ideologiskt präglad och en nationell politik till
synes helt bort på vägen mot i och för sig
viktig detaljkunskap. På denna svaghet __,..
som uppvägs av en rad mycket kvalificerade analyser – råder Nils Andrens såväl
stilistiskt som substantiellt eleganta avslutping dock bot.
Vad boken, och i explicit form framför
allt dess avslutning, mer än något annat
förmår peka på är de många spänningar
som råder inom den svenska socialdemokratiska utrikespolitiken. Dessa kan betraktas som en direkt följd av ambitionerna att tillföra ett ideologiskt inslag till en
geopolitiskt definierad nationell situation.
Till dessa spänningar mellan olika politiska övervägningar, och som en konsekvens därav, kommer de som kan återfinnas mellan olika grupperingar inom det
socialdemokratiska partiet i framför allt
försvarsfrågor.
Det som Ole Elgström i biståndssammanhang benämner politikens ”Janusansikte” är ett regelbundet återkommande
tema boken igenom, och svensk socialdemokratisk utrikespolitik igenom. Den socialdemokratiska utrikespolitiken präglas, som boken visar, av en rad, mestadels
motsägelsefulla och inte sällan oförenliga,
duopol som komplicerar verkställaodet
på alla fronter. På det mest fundamentala
planet finner vi det allt annat än enkla förhållandet mellan en neutral och en aktivistisk utrikespolitik. Med andra ord mellan en isolationistisk aspiration att till varje pris stå utanför krig (”fredsegoister”
som Per Albin Hansson kallade det
svenska folket) som dock är betingad av
vissa oemotsägliga geopolitiska realiteter,
och e!l internationalistiskt orienterd och
ideologiskt inspirerad solidaritetspolitik
Spänningar av olika dignitet och konsekvens radar upp sig efterhand därunder. Nedrustningspolitik och fredsfostran
står mot vapenexport och försvarsfrågor;
ett mer eller mindre automatiskt accepterande av revolutionära medel och regimer
i Tredje Världen mot demokrati och reformism på den europeiska hemmaplanen; Europa- tidigare sett som ”mörkrets fåste”- och Norden kontrasterar den
ideologiskt mer tilltalande och ur experimentell synvinkel betydligt rymligare utvecklingsvärlden; moralistiska tendenser
mot vitalt nationellt egenintresse; en idealistisk, verbal officiell politik och ett betydligt mer pragmatiskt handlande; med
mera, med mera. Realism mot idealism,
om man så vill.
På grundval av en sådan meritförteckning, som utan större svårigheter kunde
gjorts längre, torde det vara en tämligen
enkel uppgift att konstatera att, jovisst
finns det inslag – och väsentliga sådana –
i svensk socialdemokratisk politik som
utan tvekan kan hänföras till den ideologiska kategorin. Att genomförandet av
den svenska socialdemokratiska politiken
emellanåt har belamrats med vissa svårbemästrade problem är knappast ett
tecken på bristande ideologiska ambitioner. Det svala mottagande som Palmekommissionens rapport fick när den presenterades mitt under u-båtsjakterna bör,
t ex, inte skymma det faktum att det här
förelåg ett politiskt förslag med klart
ideologiska förtecken. Bo Huldts systematiska genomgång av det säkerhetspolitiska innehållet i de socialdemokratiska
partiprogrammen torde likaså ge tillräckligt med stöd för argumentet att vissa
aspekter av svensk utrikespolitik sträcker
sig långt bortom det rent nationellt betingade. Verklighetens bristande samarbetsvillighet – framför allt i försvarssammanhang – gör, som sagt, inte de aktivistiska ansatserna mindre remarkabla; snarare tvärtom.
Dessa slutsatser är i och för sig inte särskilt uppseendeväckande, vare sig ur ett
historiskt eller idepolitiskt perspektiv
(men självfallet desto mer från en konservativ synvinkel). Alltsedan Erantings dagar har det klart formulerade målet varit
att underställa utrikespolitiken arbetarrö-
relsens ledning, som Grass visar i sitt kapitel. Det politiska tillsättandet av kabinettssekreterarposten med Pierre Schoris
utnämning 1982 måste ha betraktats som
något av en slutstation i denna målsättning. Den rika lojalitet som socialdemokratin ävenledes besitter inom inte ovä-
sentliga delar av den diplomatiska kåren
måste också anses som betryggande från
ett sådant partipolitiskt perspektiv. I det
sammanhanget är det också intressant att
notera att den i stora drag oförändrade
svenska utrikespolitik som fördes under
de borgerliga åren emellanåt anförs som
ett tecken på bristande socialdemokratiskt inflytande över densamma, alternativt som bevis på att samtliga aspekter av
utrikespolitiken baseras på en solid nationell konsensus. Men att vänta revulutionerande förändringar inom en utrikespolitik som (förutom ovan nämnda lojaliteter) kontrollerades av mittenpartierna,
varav ett hyser en märkbar distans gentemot utrikespolitiska frågor och det and- 527
ra åtminstone vid den aktuella tiden delade de socialdemokratiska solidaritetssträvandena, vore knappast realistiskt.
Boken syftar alltså till att undersöka
om det socialdemokratiska hanterandet
av politiken skiljer sig från ”varje annan
tänkbar utrikespolitisk linje”. Vad är då
alternativet till en sdcialdemokratiskt
inspirerad svensk utrikespolitik – finns
en sådan alternativ modell, och i så fall,
vad skulle genomförandet av en sådan
medföra för riktningen och innehållet i
svensk politik? Frågeställningar av detta
komparativa slag borde ha getts betydligt
större, och mer konsekvent, utrymme i
Huldts & Misgelds bok. I A W Johanssons kapitel om Per Albin Hanssons politik under andra världskriget finns tankegångar av detta slag som man önskar fler
av författarna hade sysselsatt sig med.
Nu är det ju emellertid så att avståndet
mellan de två tänkbara modeller för
svensk utrikespolitik som med allt större
skärpa kom att utkristallisera sig under
80-talet paradoxalt nog har krympt igen
med utvecklingen under den senaste tiden. Socialdemokratins motvilliga, men
dock, accepterande av det nödvändiga i
ett svenskt EG-medlemskap och den generella omstrukturering som svensk politik under socialdemokratins ledning
tvingats till som en följd av de senaste
årens internationella utveckling, har inneburit ett ordentligt närmande de två existerande modellerna emellan. I takt med
att den bipolära spänningen har avtagit
och de ideologiska mönstren tagit nyaformer världen över torde utrymmet och intresset för den tredje vägens självständiga
aktivism likaledes ha minskat. Supermakterna torde t ex vara svårare att kritisera
-som den svenska småstatsvanan varit- 528
när de båda i allt väsentligt är överens,
och, inte minst, när USAs utrikespolitiska
linje mer sammanfaller med det svenska
folkrättsförsvaret än med tidigare års kalla krigetpositioner. Utgångspunkten såväl
för svensk neutralitet – i förhållande till
vad? – som för den därav beroende aktivismen har dramatiskt förändrats under
de senaste händelserika åren.
Fortfarande finns dock inslag i den
svenska politiken som till sin karaktär går
på tvärs mot de internationella trenderna,
och dessutom ger tydliga påminnelser om
det regerande partiets ideologiska hemvist. Det mest avslöjande exemplet på de
kvardröjande socialistiska böjelserna
inom svensk utrikespolitik är stödet till
den diktatoriska kubanska regimen, som
GUNNAR DAHMEN:
Sanning eller myter?
”s ynd på en så bra präst att han fått
det där med kvinnliga präster på
hjärnan”, suckar lekmannen och
hoppas ändå att prästen liksom kyrkfolket ska vänja sig vid det nya och ovana. En
fåfång förhoppning. Tanken att prästens
ämbete är en Kristusrepresentation och
därmed mannen förbehållet är en grundtanke i motståndet mot kvinnliga präster.
En tanke med kyrklig tradition men utan
hemort i evangelisk kristendom. Luther
skulle gripit efter bläckhornet om han fått
höra sådan lära.
Sverige ännu in på 1990-talet förser med
biståndsmedel även efter det att andra
reformistiska europeiska partier, som
spanska PSOE, flyr Fidel Castros hårdnac~ade stalinism.
Med detta i tankarna får Sten Anderssons självironiska uttalande på UI konfe-.
rensen 1988 att ”om Sverige inte har nå-
gon utrikespolitik nu för tiden, så präglas
den iallafall av stor kontinuitet” en delvis
annan mening än den som troligen var avsedd. Ännu på 1990-talet är vårt lands utrikespolitik att betrakta som både svensk
och socialdemokratisk, med en blandning
av nationella och ideologiska rötter. Men
måhända med allt mindre av det senare
allteftersom tiden går.
Dag Sandahl: Sann myt – en sorts kristendomsbok. Norstedts 1990
”Jag tror att vi i första hand måste upprätta kyrkans ämbetsbärare”, heter det i en
nyutkommen bok av Dag Sandahl, prost i
Kalmar, teologie doktor, språkrör för den
kyrkopolitiska rörelse som kallar sig Synoden. Som rebell åtnjuter han stor popularitet och kan inte klaga över att inte få
komma till tals. ”Sann myt – en sorts kristendomsbok” kan betraktas som ett her-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner