Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; NATO nästa

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
NATOnästa
Sverige har varit alliansfritt –
inte neutralt – under merparten
av det dryga sekel som vi
offentligt har bekänt oss till isolationismen som säkerhetspolitisk livsstil.
Det inrikespolitiska systemskiftet måste följas av ett
systemskifte också i försvarsfrågor. Det är i NATO vi försvarsmässigt hör hemma, skriver Ann-Sofie Nilsson.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap.
N
eutraliteten, denne käre gamle
trotjänare som bara Lill-Babs
och Snoddas kan tävla med i
folklig popularitet i de röda stugorna, gör
vi oss inte av med i en handvändning. Det
är tydligt efter det senaste halvårets
många motsägelsefulla uttalanden från
regeringen. På något vis lyckas regeringen
enligt god borgerlig tradition aldrig ta sig
ända fram.
Termen neutralitet har visserligen sent
omsider förpassats till den skräpkammare där den hör hemma. Få ord har missbrukats med samma intensitet som ”neutral” i svenska språket. Visst har vi varit
neutrala, men bara under förhållandevis
korta perioder, när världen runt omkring
oss stått i ljusan låga och vi valt att stå
bredvid och titta på.
Under merparten av det dryga sekel
när Sverige offentligt har bekänt sig till
isolationismen som säkerhetspolitisk livsstil är det därför alliansfria, inte neutrala,
som vi har varit. Inte heller har vi varit
åsiktsneutrala – neutrala i anden – vilket
socialdemokratiska regeringar då och då
fick skäl att påpeka när kritiken mot deras
revolutionsklädda umgängeskrets blev
alltför stark.
Med sådana vänner var det inte alltid
helt uppenbart att det var i Väst som vi
hörde hemma i anden.
Distinktionen mellan neutral och alliansfri görs numera av det svenska folkets
främsta företrädare, och för det är man
tacksam.
Att Sverige nuförtiden har en regering
som vet att kalla saker och ting vid dess
rätta namn är trevligt och bra och välkommet. Men i sak är mycket fortfarande som
förut. Elegantare formulerat, men så är
också talskrivamas skrå rikligt företrätt i
———
390
Rosenbad. Så mycket längre än till tjusiga
formuleringar har vi dock inte sträckt oss.
För vad är statsministerns klatschiga
svängningar om att Sverige bara försvarar
sig själv annat än en elegant omformulering av gamla principer; same procedure
as last year. Kärnan i resonemanget är
densamma: beredda till mänskliga uppoffringar för andra än oss själva, i försvaret av fred och frihet, är vi självtillräckliga
svenskar inte. Har aldrig varit och är det
inte nu heller. Frågan är om och när vi blir
det.
Lång väg kvar
En diskussion om vad som komma skall
efter neutraliteten – eller alliansfriheten
– antyder att detta är ett skede som är
ganska omedelbart förestående, och kanske redan snudd på har inträtt. Men så är
det inte. Till det säkerhetspolitiska systemskifte som efterlystes i sommarens
EG-avi har vi fortfarande en bra bit att gå.
En eftersläpning på försvarsfronten utgör
ett lika stort problem för vår europeiska
framtid som nånsin vårt budgetunderskott och höga skatter.
Ändå får man utgå från att ett systemskifte också på det säkerhetspolitiska området anses som önskvärt av regeringen.
Signaler av den innebörden har levererats
parallellt med uttalanden av mer traditionell innebörd. Mest av allt har budskapet
om det annalkande systemskiftet formulerats mellan raderna.
Vid några tillfållen har det varit bättre
ställt med tydligheten än andra. Försvarsministerns funderingar i somras i radio
om att låta svenska militära förband i internationell tjänst ta steget från en rent
fredsbevarande till en fredsskapande
funktion var ett av de klaraste bevisen för
denna strävan. Men vid andra tillfållen
har regeringen visat prov på sin nya talang, både olycklig och oväntad av en regering full av mörkblå försvarsaktivister,
att snubbla på målsnöret i internationella
försvarsfrågor.
Dementierna har stått som spön ibacken så snart någon ur regeringen öppet
nuddat vid tanken på att låta vårt land
ingå i ett organiserat försvarssamarbete
ens med våra högst begripliga och civiliserade europeiska grannar. Medlemskap i
NATO är inte att tänka på för Sveriges
del, meddelade statsministern häromsistens. Pierre Schori stämde ivrigt in.
Borgerlig tvehågsenhet
Den borgerliga tvehågsenhet gentemot
världens enda överlevande militärblock,
som regeringen visar i sina uttalanden är
varken förståelig eller konsekvent med
politiken i övrigt. Kontakterna mellan
Sveriges regering och olika representanter för NATO har eskalerat rakt uppåt
sedan regimskiftet och är numera täta och
goda. Utrikesministern besökte nyligen
NATO-högkvarteret i Bryssel, och i september blev försvarsminister Björck mottagen med öppna armar och salut i Pentagan under sitt svarsbesök till Dick
Cheneys sommarvisit i Sverige.
I båda fallen var det första gången
någonsin för en svensk minister. Att säga
att det är på tiden är inte att ta i i överkant.
Och att kommentera anledningen därtill
är högst överflödigt.
Med sådana inslag i den nya regeringens resumeer bör den överväga om det
inte är dags att en gång för alla, utan omskrivningar, dementier och krusiduller,

klargöra att alliansfrihetens saga nu är all i
likhet med det kalla kriget och den socialdemokratiska epoken i vårt land, med allt
vad den senare innebar av munkavlar och
problemformuleringsprivilegier. Det
finns ingen anledning att fortsätta att använda gamla regler när spelet är nytt.
Hotet mot den svenska skärgården
tycks dock vara en historia utan någon ände.Det är inte mycket annat som är sig likt
i dessa dagar, men fienden är densamme
som förr. Nu törs vi till och med peka ut
honom.
Ingenting kan väl då vara mer naturligt
än att låta det inrikespolitiska systemskifte, som man får förmoda kvarstår på den
borgerliga regeringens dagordning även
efter krisuppgörelserna med socialdemokratin, ackompanjeras av ett systemskifte
också i försvarsfrågor.
I den nya regeringens politik har det
kommande medlemskapet i Europa
högsta prioritet. Men europeiseringen av
den svenska politiken kan inte gärna göra
halt vid försvarsdepartementets port.
solidariteten med vår egen kontinent,
som länge nog försummats av andra krafter, kan inte och får inte ta slut när vi närmar oss det gemensamma försvaret av gemensamma värderingar.
Som regeringen är väl medveten om
går det inte an att ställa krav på särlösningar av typiskt svenskt snitt om vi vill
uppfattas som seriösa i vår målsättning att
sent omsider omvandlas till goda och lojala europeer. Alldeles särskilt illa går det
för sig just när det gäller det militära försvaret, det yttersta testet för hur det
egentligen står till med vår europeiska
övertygelse.
391
Samarbeta med NATO
Men inte heller ska vi nöja oss med några
halvmesyrer. Europeer är vi, det inser numera även kungens lojala opposition,
men det är i NATO vi försvarsmässigt hör
hemma. Det är dit våra säkerhetspolitiska
ansträngningar bör dirigeras under kommande år.
Så värst märkvärdigt är nu inte det. På
samma vis som det är högst naturligt för
ett europeiskt land som vårt att vara medlem i den Europeiska Gemenskapen (eller snarare Unionen), lika naturligt är det
att Sverige plockar fram det militära samarbetet med NATO från dess tidigare
plats under neutralitetens skenheliga
täckmantel.
Ett öppet svenskt försvarssamarbete
med NATO vore inget annat än en kodifiering av de rutiner som bland annat
förre försvarsministern, Anders Thunborg, har bekräftat existerade under samma tid när vi aldrig försatt en chans att
framhålla för vår allierade omvärld att
själva befann vi oss på ett så oändligt
mycket högre moraliskt plan än de. Vi,
som hade skådat det rosenröda pacifistiska ljuset och klarare än någon annan
var förmögna att inse det förkastliga i att
bruka de vapen vi inte sällan själva tillverkade och sålde på export, vi var världsmästare i moral och ännu duktigare var vi
på att utöva hyckleriets ljuva konstart.
Några sådana belastningar skulle ett
organiserat svenskt samarbete i dag med
NATO inteföljas av. Den nuvarande regeringen hyser knappast några moraliserande ambitioner av det slag som vägledde
dess företrädare. Regeringen kan måhända kritiseras för att vara lite feg när det
gäller att ta steget fullt ut och erkänna
varthän man vill; men något smusslande
392
om behovet och nyttan av ett nationellt
försvar finner man knappast heller i de
leden.
Europeiskt försvarssamarbete
Att vi bör satsa på NATO i vårt säkerhetspolitiska systemskifte innebär inte att det
försvarssamarbete som äger rum på vår
egen kontinent i den Europeiska Gemenskapens regi ska försummas. Det är, som
andra länder demonstrerat under en
handfull årtionden, fullt möjligt att verka
på båda planen samtidigt.
Men man kan utan vidare fastställa var
den verkliga militära handlingskraften ligger. Inte är det, skam till sägandes, i Europa, med sin eländiga nutidshistoria av
blixtsnabba vändningar i Mellanöstemfrågan just som oljan sinade och ett evigt
~attrande, bugande och bockande innan
den allierade insatsen mot Irak tog form.
Det europeiska försvarssamarbetet är
viktigt och bör uppmuntras på varje vis.
solidariteten med Europa får inte känna
några gränser i vare sig bildlig eller bokstavlig bemärkelse. I Maastricht meddelade de nio WEU-medlemmarna dessutom
att deras samarbete med tiden ska leda till
ett gemensamt försvar ”förenligt med försvaret inom Atlantalliansen”.
Men på det kan vi inte vänta. Vill vi ha
en pålitlig vän att hålla i handen när åskan
går är det tillrådligt att vi sträcker blickarna längre än till WEU.
Den logiska slutstationen
NATOs roll har ökat pö om pö alltsedan
motståndarsidan föll ihop med ett dånande brak. Det är till NATO den civiliserade
världen vänder sig när den vill få något uträttat. NATO är redo att ställa upp med
militära styrkor där FNs mandat inte
räcker till. NATO är berett att hjälpa till
när ESK utökar sitt verksamhetsområde.
NATO är, för svensk del, den logiska slutstationen när Sverige är ifärd med att ompröva sin säkerhetspolitik.
Poängen med NATO är just att det är
en försvarallians som sträcker sig över till
en annan kontinent- och inte vilken kontinent som helst, utan till USA, supermakten som vann det kalla kriget genom att
sopa banan med sin motståndare, och
som vid två tillfällen har gripit in och klarat oss europeer ur den röra som vi på alldeles egen hand tagit oss in i.
Inte heller var det med vilket vapen
som helst som den sista striden vanns. En
supermakt som slåss med frihetens missiler kan det inte vara helt fel att hålla sigväl
med, som väl redan socialdemokraterna
på sin tid konstaterade på sitt eget vis.
Kanske vi inte kan begära att få allt vad
vi begär på en gång, den dag då vi har
självförtroende nog att öppet bekänna
vad vi önskar. Men mindre modiga än länderna i det forna Östblocket kan vi väl ändå inte vara, vi svenskar som sitter på en
gedigen stormaktstradition och har en
statsminister som kastar nostalgiska
blickar mot de trakter som en gång ingick
i det storsvenska territoriet.
Från det hållet kommer några av de
länder som nu ingår i ett gemensamt försvarsforum med den Västeuropeiska gemenskapen; de baltiska staterna, Tjeckoslovakien, Polen, Ungern, Rumänien och
Bulgarien.
På vår östra sida finns också Finland
som har ansökt om observatörsstatus i
NACC, det Nordatlantiska samarbetsrå-
det
Kan de så kan vi. Till att börja med.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner