Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; Läxan från Nicaragua

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
Läxan från Nicaragua
Under det tioåriga sandiniststyret har Sverige framstått som en
av dess främsta, mest generösa
och mest toleranta supporters.
Det statliga biståndet på ca 1
miljard gjorde Sverige tillledande givarland i väst och Nicaraguas sjätte biståndsgivare efter
östblocket och Kuba.
Den socialdemokratiska regeringen iklädde sig också självmant rollen som internationell
opinionsbildare och talesman för
den sandinisliska regimen.
En läxa bör den svenska regeringen nu ha lärt sig: att först
efter det att demokratiska val
hållits behandla frågan om bistånd och om vem som företrä-
der folkets flertal.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap och verksam
som forskare vid Georgetown
University i Washington, D.C.
B
åde Lena Hjelm-Wallen och
Pierre Schori lät efter valet i Nicaragua den 25 februari meddela –
om än efter påtryckningar – att det svenska biståndet skulle fortsätta även efter
Charnorraregeringens tillträde i april. Det
överväldigande socialdemokratiska engagemanget för Nicaragua, var, enligt samma regeringsföreträdare, således alls inte
bundet till den sandinistiska saken. Detta
är glädjande information, och, måste erkännas, en smula överraskande för dem
som följt den socialdemokratiska politiken under årens lopp sedan revolutionens
dagar.
Dessa uttalanden till trots är det då
svårt att frigöra sig från intrycket att den
svenska politiken ställt stora förhoppningar till sandinismen, och att de båda
rörelserna i mycket utgick från likartade
politiska föreställningar. Däremot torde
de socialdemokratiska beröringspunkterna med segrama i det nicaraguanska valet
vara mer lätträknade. Det emfatiska
svenska stödet för ”nicaraguanskt oberoende” förefaller t ex inte omedelbart
förenligt med den segrande oppositionens avsevärt mera positiva attityd till den
amerikanska supermaktsgrannen.
Det må därför vara förlåtet om man på
sina håll har förletts att tro att den socialdemokratiska politiken i Nicaragua varit
osedvanligt sympatiskt inställd till sandi:
nistregimen. Den svenska politiken kan
knappast sägas ha bidragit till att undvika
sådana slutsatser.
Unikt svenskt bistånd
Ur ett internationellt perspektiv framstod
Sverige under det tioåriga sandiniststyret
som en av dess främsta, mest generösa,
332
mest toleranta och vokala supporters.
Den svenska socialdemokratiska entusiasmen för den sandinistiska revolutionen stannade inte blott vid ett omfattande
partipolitiskt stöd och ett frikostigt statligt
bistånd, som under de första tio åren uppgick till i runda tal l miljard svenska kronor, och placerade Sverige som ledande
givarland i väst och Nicaraguas 6:e biståndsgivare efter östblocket och Kuba.
Den 30-40 % årliga ökningen av biståndet till Nicaragua var dessutom unik i
svensk biståndshistoria. I perioden efter
det att Kuba och Sovjet drog tillbaka sitt
stöd till Nicaragua (d v s direkt efter det
att valets utgång stod klar) och innan den
amerikanska kongressen beslutade om ett
stödpaket i maj till den nya regeringen
kunde Sverige därför glädja sig åt en
förstaplats som Nicaraguas främste bidragsgivare totalt.
Till det svenska biståndsstödet kunde
även fogas den svenska rollen som internationell opinionsbildare och talesman
för den sandinistiska regimen som den
socialdemokratiska regeringen självmant
iklädde sig. Ett exempel på den självpå-
tagna uppgiften presenterades i maj i fjol,
när regeringen anordnade ett uppmärksammat ”fundraising” möte i Stockholm
för samtliga Nicaraguas västerländska biståndsgivare i ett försök att bättra på den
sinande nicaraguanska statskassan. Att
anorduandet av konferensen tydde på ett
visst stöd för den sittande nicaraguanska
regeringen, som på detta vis gavs en unik
chans att förklara sin politik och ekonomi
för möjliga biståndsgivare i väst, tycks
alla, med undantag för den svenska regeringen själv, vara överens om.
Valet 1984
Att den sandinistiska regimen inte besatt
det storslagna stöd hos det nicaraguanska
folket som man själv antog torde ha kommit som en lika stor överraskning för de
svenska socialdemokraterna som för sandinisterna själva. Frånvaron av säkra indikatorer på riktningen hos den nicaraguanska folkviljan gjorde förstås sitt till för
att förvilla sandinisterna såväl som den internationella opinionen. Stor svensk tillit
sattes till valet 1984, vars resultat sågs
Den svenska politiken har varit mer
intresserad av att stödja sandinismen än nicaraguansk demokrati.
som ett fullgott tecken på den sandinistiska regimens legitimitet, trots att
oppositionskandidaten Arturo Cruz drog
sig ur på grund av bristande garantier från
sandinisternas sida att valet skulle genomföras i fri och rättvis demokratisk
ordning.
Den dåvarande nicaraguanska oppositionen var inte ensam om att sätta frågetecken kring valet 1984. Venezuelas förre
president, tillika vicepresident i Socialistinternationalen, Carlos Andres Perez,
valde att tacka nej till den sandinistiska inbjudan till invigningsceremonierna i januari 1985, med motiveringen att den
nicaraguanska revolutionens löfte om politisk pluralism, alliansfrihet, demokrati
och blandekonomi hade tappats bort i
den sandinistiska politiken.
Olika uppfattningar
Allt eftersom åren gått har den tämligen
okritiska svenska inställningen till den
sandinistiska politiken kommit att delas
av allt fårre internationella aktörer. De
spanska och franska broder- och regeringspartierna, PSOE och PS, drabbades
av tvivel några år efter revolutionen och
har valt att distansera sig från den sandinisliska regimen. Att den amerikanska
inställningen till svensk politik i Centralamerika är tämligen negativ till sin natur
är dock knappast att förundras över, även
Den social4emokratiska regeringen
har haft en tendens att överse med
tvetydigheterna i den sandinistiska
politiken.
om skillnaderna länderna emellan enligt
Sten Andersson blott varit en fråga om
olika uppfattningar om vägen till målet –
nicaraguansk demokrati – men inte om
målet självt, en tolkning som inte delas i
amerikanska kretsar. Enligt Secretary of
State James Baker har den svenska politiken varit mer intresserad av att stödja sandinismen än nicaraguansk demokrati.
Kraven på den sandinisliska regimen
har genomgående varit lågt ställda och
den svenska tonen genomgående okaraktäristiskt lågmäld gentemot Nicaragua.
Den svenska socialdemokratiska regeringen har haft en tendens att överse med
333
tvetydigheterna i den sandinistiska politiken i förvissningen att man under normala, icke-krigförande, omständigheter
skulle leva upp till det ursprungliga, pluralistiska och alliansfria programmet.
Den sandinistiska motviljan att lätta på
kontrollen över det nicaraguanska samhället har från svensk sida urskuldats som
ett resultat av sandinistisk ”machismo”,
och som en följd av sandinisternas ursprung som ”guerrilleros”, en roll som
man menar förlängdes efter revolutionssegem genom den amerikanska aggressionen och stödet till contras.
En nyttig läxa
Det är uppmuntrande att regeringen avser att fortsätta stödet till Nicaragua också
efter det att det nicaraguanska folket valt
en regering som föga torde instämma med
det svenska socialdemokratiska programmet, och som består av en f d opposition
som tidigare ägnats ytterligt sporadisk
uppmärksamhet från den svenska regeringens sida. Men låt oss hoppas att det är
först efter sådana demokratiska val som
just genomförts i Nicaragua som frågan
om bistånd, och om vem som faktiskt
företräder folkets flertal, hädanefter behandlas: inte dessförinnan. Det är läxan vi
bör lära från Nicaragua.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner