Print Friendly

Ann-Sofie Dahl; Underskatta inte skillnaderna i utrikespolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNDERSKATTA INTE sKILLNADERNA
I UTRIKEsPOLITIKEN
ANN-SOFIE DAHL
Det fanns en tid då det rådde politisk enighet om utrikespolitiken.
Så inte idag. Idag råder i själva verket en avgrundsdjup skillnad mellan moderaterna och
socialdemokraterna om grunderna för svensk utrikespolitik.
ppenbarligen har Istället råder stor, närmast av- hängare av respektive uppfattningar
en och annan sä- grundsdjup, skillnad mellan de två som liten och ointressant är således
kerhetspolitisk be- tolkningarna; med i NATOs gemen- både forvirrat och förvirrande.
traktare tidigare skap eller ute i allianslöshetens utaninte riktigt greppat var de avgörande skiljelinjerna
går i den svenska debatten, eller ens
att några sådana egentligen existerar.
Men om inte forr torde skillnaderna
nu ha uppenbarat sig for de flesta i
genren efter riksdagens nyligen överstökade utrikespolitiska debatt. För
där framgick klart och tydligt att
skillnaderna mellan den socialdemokratiska och moderata (eller borgerliga, med folkpartiet) synen på svensk
säkerhet alls inte är små och försumbara. Det är alls inte så, som vissa sä-
kerhetspolitiska bedömare tycks mena, att en artikel hit eller dit bara är
teoretiska futiliteter i den globala utvecklingen mot gemensam lycka.
Fil Dr ANN-SOFIE DAHL är statsvetare och säkerhetspolitisk forskare
och bl a författare till boken Den
Moraliska Stormakten (Timbro
1991).
forskap, i åtnjutande av säkerhetsgarantierna i alliansens Artikel fem eller
inte. Den trätan kan näppeligen avfårdas som en ynka artikel hit och dit
som inte gör någon större skillnad.
Allianslös friåkare
För Artikel fem gör all skillnad i världen. Utan Artikel fem fortsätter
Sverige att satsa på en karriär som allianslös friåkare, vars chanser att ra
gratisskjuts minskar allteftersom alltfler passagerare i omvärlden väljer att
lösa biljett. Med Artikel fem kommer
Sverige i åtnjutande av alla de rättigheter som vår regering sedan årtionden har forsökt tillskansa sig på genvägar, men åläggs också de skyldigheter som tillkommer en medlem i
klubben. Vi skulle med andra ord ta
fullt ansvar såväl for vår egen som for
omvärldens säkerhet. Att beteckna
skillnaden mellan dem som är anSVENSK TIDSKR.IFT
Istället är det två klara motsättningar som möts i debatten. Den socialdemokratiska regeringen och dess
isolationistiska stödtrupper har lagt
upp en i och for sig slug, men omoralisk och ineffektiv, strategi med det
uttalade målet ”allt utom Artikel
fem”. Syftet är att placera Sverige så
nära NATO som det någonsin går,
minus de avgörande säkerhetsgarantierna. Så många rättigheter som det
någonsin går, men inga skyldigheter,
tack, är den politikens enkla sammanfattning.
På andra sidan skranket leds kampen av Carl Bildt, som till skillnad
från det stora flertalet svenskar har
skådat krigets brutala sanning i vitö-
gat och, som han bland annat visade i
en artikel på DN Debatt (11/2),
kommit fram till att det på alla vis
torde löna sig betydligt bättre att ingå
i de samarbetsstrukturer som vi är beroende av, än att oavsett händelseut- 31
vecklingen fortsätta att stå utanfor i
ett utslag av trotsigt självhävdelsebehov. Det har visserligen tagit moderatema ett tag att komma hithän att
NATO-medlemskap faktiskt och explicit forespråkas, längre än for folkpartiet som upplevde en aktivistisk
höjdpunkt under den forra partiledningen. Men for var dag som går blir
språket klarare och budskapet tydligare, och fOr det är vi enbart tacksamma.
Moralisk stormakt
För att kunna tolka den socialdemokratiska politiken är det viktigt att
forstå dess ursprung i den traditionella ambitionen att framstå som ett i alla avseenden unikt och världsledande
land. Under de senaste åren har
drömmarna om den moraliska stormakten återuppstått i all sin forna
glans eller matthet, beroende på perspektiv. Tankarna om det internationellt foredömliga Sverige är inte
på något vis begränsade till utrikespolitiken, utan återfinns i stort sett
inom varje politiskt område.
Sverige ska, forklaras det med
stolthet i stämman från Rosenbad,
vara världsbäst på allt, ett foredöme i
alla frågor oavsett hur den egna meritforteckningen ter sig, och ånyo
presenteras Sverige som en internationell modell for omvärlden att kopiera och beundra. Rollen som
världsbäst foredöme gäller inte minst
i utrikes- och ·säkerhetspolitiken.
Sverige har inte lämnat Tredje
Världen åt sitt öde, men den moraliska stormaktsrollen appliceras nu fore- 32
trädesvis på det regionala planet i Östersjön, där den socialdemokratiska
regeringen anser sig ha en mycket
speciell och unik uppgift som inget
annat land än vårt eget är kapabelt att
utfora. Påhejade av vissa utländska
diplomaters missriktade vänlighet
hävdas det med bestämdhet och
övertygelse att Sverige genom sin alliansfrihet (eller om man så vill, allianslöshet) kan agera diplomatiskt och
politiskt i regionen på ett vis som är
forhindrat andra, allierade stater.
I verkligheten är det precis tvärtom. Allianslösheten begränsar dess
användare istället for att ge dem vidgade möjligheter. Tron på den svenska nischen hämmas markant av det
enkla faktum att den allianslösa politiken inte finner några som helst
sympatier i de baltiska stater som den
avser att assistera. Det är inte hos resurslösa alliansfria aktörer som de sårbara baltiska staterna söker stöd.
Likaså torde det inte forvåna att NATO foredrar att lita till sin egen allierade i regionen, Danmark. Och av de
båda alliansfria staterna uppskattas det
konstruktiva och realistiska Finland
mångt mycket mer på amerikanska
State Department och Pentagort än det
självforhärligande och nostalgiska
Sverige.
Tanken att allianslösheten skulle
bevilja Sverige ett aktivistiskt utrymme att agera som är fornekat andra,
allierade stater – och omvänt, att ett
alliansskap skulle låsa vårt land vid
prefabricerade kollektiva lösningar –
bygger på ett stort missforstånd.
Minsta lilla kunskap om NATO avSVENSK TIDSKRIFT
slöjar att de sexton medlemsländerna
knappast är ett sällskap som viljelöst
fårdas framåt i flock, femton mindre
anforda av en stor jätte.
Det finns forvisso gott om aktivister innanfor NATOs väggar. Danmark (som från att tidigare mest ha
satt sig på tvären under de senaste
åren har arrfort alliansens politik
gentemot de baltiska staterna),
Nederländerna och Kanada – vars
minröjarpolitik inte uppskattas det
minsta i Washington DC – är några
exempel på aktivister med enastående formåga att understundom reta
gallfeber på sin störste allierade. Den
politik som de och andra allierade
bedrivit med kraft under årens lopp
bekräftar att det foreligger synnerligen goda möjligheter att kombinera
alliansskap med en självständig utrikespolitik for den som så skulle önska.
Rostiga doktriner
Även inom NATO skulle Sverige
med andra ord utan vidare kunna
driva en aktiv linje i Östersjöpolitik
och på andra håll. Och det kan
mycket väl vara så att Sverige har en
speciell roll att spela i Östersjön, men
i så fall är det utifrån vår geografiska
belägenhet, inte på grund av allianslösheten.
Men en sådan roll avstår den svenska regeringen från till formån for en
rostig och otidsenlig doktrin som tillika n1.arginaliserar oss från allt reellt
inflytande över skeendet i vårt närområde. Sverige tackar däm1.ed självmant nej till den historiska möjligheten att med kraft kunna bistå de baltiska staterna i deras sökande efter sä-
kerhet. En sådan politik avfårdar vårt
lands utrikesminister som ”gammaldags”. Den solidaritetsdoktrin som
bar upp den moraliska stornuktspolitiken under tidigare decennier verkar
väldigt långt borta idag.
För är det en etikett som den svenska säkerhetspolitiken inte är for~änt
av så är det just ”moralisk.” På punkt
efter annan väljer den svenska regeringen positioner som är raka motsatsen till moraliska ställningstaganden.
Att avstå från att militärt skydda sin
befolkning genom att rusta ner det
egna fOrsvaret till parodiska nivåer,
utan att kompensera med ett kollektivt skydd i allians, är omoraliskt. Att
söka plocka russinen i kakan genom
att ta fOr sig av rättigheterna utan
minsta intresse for ett solidariskt påtagande av också de skyldigheter som
normalt medfoljer är omoraliskt, och
egoism av yppersta märke.
Att inte kunna tänka sig att solidariskt forsvara närstående folk i nöd,
utan enbart värna om det egna skinnet, är omoraliskt och oaptitligt oavsett hur många svenska soldater som
deltar i fredsbevarande operationer
utomlands. Att kalla en politik som
har baserats på hemliga överenskommelser om stöd från NATO for ”alliansfri” är likaså det omoraliskt och
ohederligt.
Med en fortsatt omoralisk politik
och i avsaknad av faktiska garantier
fortsätter Sverige att liksom loppan
leva på hoppet att NATO ändå kommer till vår assistans den dag något
händer. Det är till att vara optimist i
överkant. Med allt vidare medlemskrets hamnar Sverige allt längre bort
från de stater som NATO forbinder
sig att forsvara. Med nitton och fler
medlemsländer finns det ingen som
”Att inte kun11a tänka stg att solidariskt
försvara närstående folk
i nöd, utan enbart värna om det egna skinnet,
är omoraliskt och oaptitligt oavsett hur
många svenska soldater
som deltar i fredsbevarande operationer utomLands.
”helst anledning for NATO att prioritera ett Sverige som – osolidariskt
och omoraliskt – står utanfOr i den
egensinniga och allt annat än säkerhetsbefrämjande ambitionen att vara
annorlunda och unikt till varje pris.
Antagandet att Sverige till syvende
og sicist (vilket vore alldeles for sent)
skulle fa hjälp utifrån att forsvara sig
bygger även det på tanken att vi är
märkvärdigare än alla andra, dvs att
vårt territorium skulle vara strategiskt
sett så exceptionellt berydelsefullt att
allierade stater skulle fa stå åt sidan for
den allt annat överskuggande uppgiften att rädda viktiga Sverige. Det är
bara att konstatera att riktigt så står
det inte till; inte heller i det avseendet finns det anledning for Sverige att
SVENSK TIO S KRIFT
slå sig for bröstet och kalla sig världsbäst. Möjligen är det ett uttryck for
historielöshet och okunskap om hur
snabbt den internationella utvecklingen kan forändra den strategiska
situationen.
Artikel fem tilltalar således inte den
socialdemokratiska regeringen det
minsta. Men i det ”nya NATO” som
så vackert målas upp (som om det
vore något som helst fel med det
gamla) blir väl säkerhetsgarantierna
allt mindre centrala? Jo, det är möjligt, om det nya NATO skulle utvecklas i sin allra mest negativa riktning, nämligen till ett alternativt OSSE. Ett sådant NATO är emellertid i
forsta hand attraktivt for just den
svenska regeringen och inte så många
fler. Definivt inte fOr de länder som
energiskt knackar på NATOs dörr.
Det som polacker, tjecker, balter och
andra söker sig till är det ”gamla”
NATO med pålitliga säkerhetsgarantier, inga mysklubbar som sträcker sig
halvvägs runt jorden.
”Nya NATO” är möjligen bra när
det gäller att sälja in nya tankar hos
det svenska folket, men som säkerhetsstruktur har det foga egentligt attraktionsvärde for vårt land såväl som
for de flesta andra. Men så är den
svenska säkerhetspolitiken i den nuvarande tappningen en salig blandning av romantisk mytbildning om
den egna forträffiigheten, neutralitetsnostalgi och lösa antaganden, och
i mycket ringa grad fokuserad på frå-
gor som rör landets säkerhet. Vad nu
utrikesministern kan rycka är så ”modernt” med det.
33

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner