Print Friendly

Ann-Sofie Dahl; Sopa ine Nato under mattan

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Sopa inte Nato
under mattan
l av Ann-Sofie Dahl
Stora och viktiga frågor för Sveriges framtid bör diskuteras i valrörelser
och inte sopas under mattan. Som EU-, EMU- och Nato-medlemskap till exempel. l
V
ALÅR ÄR UTOMORDENTLIGA tillfällen att
diskutera frågor av central betydelse för landets framtid. Vår säkerhetspolitik, till exempel- och alldeles särskil~ nu när den se~an
länge förbrukade neutrahteten sent omsrder
har gått till skrotning i den nya säkerhetspolitiska doktrinen.
säkerhetspolitik är visserligen inget tema som det är
SVER IG E MEDLEM FÖRE 2006? – – ~-·
Och vem vet, kanske är Sverige då ett
av de länder som håller på att installera sig i sina nya lokaler för medlemsländer i Natos huvudbyggnad. Men om
det trivsamma scenariot ska kunna bli verk- l
lighet krävs en ordentlig opinionsbildande insats och en
rejäl debatt först.
brukligt att debattera offentligen om i det numera enbart
militärt alliansfria Sverige, och
undersökningar har gång på
annan visat att utrikespolitik
inte tillhör kategorin kioskvältare-eller snarare väljarvältare
-i valkampanjer.
”Om bara något år kommer
de tre små forna SovjetrepubDen sedvanliga svenska metoden att diskret vända blicken åt
andra hållet funkar inte heller
när de tre baltiska staterna
bjuds in till medlemskap i
Natos vid toppmötet i Prag i
november, och när Finland har
lagt in en ytterligare högre växel
för att förbereda sig för den
utveckling som komma skall i
det närområde som är vårt
likerna att befinna sig med
egna platser vid Natos allt
Men någon gång ska väl
vara den första, och inget år
vore väl då bättre skaffat än det
innevarande att ta itu med den
mest existentiella och livsavgö-
rande av alla politiska frågor:
den om hur vi bäst ska försvara
oss, vad vi ska försvara, tillsammans med vem och hur.
vidare runda bord, med
kapacitet att en dag avgöra gemensamma.
om den regionala stormakten
Om politikerna verkligen
menar allvar med sitt fagra tal
om Sveriges uppgift i Östersjö-
området är det på tiden att de
tar sig en ordentlig funderare
över vad som bäst befrämjar
den regionala säkerheten, och i
Sverige ska tas in i
För vare sig Sverige och dess
vankelmodiga politiker vill det
medlemskretsen.”
eller ej är Natos, och frågan om Sveriges framtida relationer till det europeiska och transatlantiska försvarssamarbete som snart nog förenar i stort sett alla europeer
utom oss, en fråga som inte längre går att undvika.
Det är nämligen mycket som kan och kommer att
hända under de kommande fyra åren. Den riksdag som
väljs i höstens val kommer att sitta fram till2006. Under
den mandatperioden kommer Natos att utvidgas än en
gång, det vet vi säkert. Men det är långt ifrån osannolikt att även en tredje utvidgningsrunda är på gång redan
vid nästa valår.
vilken funktion Sverige egentligen kan göra mest nytta.
Är det genom att stanna utanför spelplanen som allvarligt marginaliserad åskådare, eller som aktiv och engagerad medspelare, med inflytande och möjligheter att
påverka händelserna inifrån? Det är inte utan att den
senare rollen förefaller ligga betydligt närmare de svenska traditionerna i internationella sammanhang än den
förra.
Och vem gynnas egentligen av att Sverige fortsätter
att hålla sig undan gemenskapen i Nato, mer än möjligen
en hop vänsteraktivister med hjärtat i helt andra världs- ”‘o

lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 f!J
o
0..
delar? Inte den regionala säkerheten, och inte heller vi
själva. Övriga aktörer är förnuftiga nog att se om sitt
hus; och de klarar sig, tro’t den som vill, alldeles utmärkt
utan oss.
FINLAND VÄNTAR INT E
Finland tänker inte vänta på att Sverige får ändan ur vagnen, det har landets försvarsminister gjort klart, om än i
något mer diplomatiska ordalag, vid flera tillfällen på sistone. Även resten av den finländska regeringen har börjat
röra på sig i en mer Nato-vänlig riktning under det senaste året, om än vissa ledamöter betydligt mer motvilligt än
andra. Men en förberedelse är utan tvekan på gång inför
den säkerhetspolitiska rapport som ska presenteras 2004,
och som rätt allmänt förmodas resultera i en rekommenderad kursändring av något slag för Finlands del.
Visserligen hade man i Helsingfors gärna sett att Finland hade kunnat agera samfällt med Sverige ännu en
gång, men som visades med EMU-beslutet
inser man på andra sidan Bottenhavet att
det finns viktigare värden att bevaka än
att till varje pris gå gemensamt genom
livet med det bångstyriga och smått
egensinniga Sverige.
Finländarna resonerar också på
ett helt annat vis i de hä ff goma
än Sverige, där ju säkerhetspolitik
sällan haft så mycket med säkerhetspolitik att skaffa, utan mer om
det ihärdiga bevarandet av en handfull nationella och ideologiska myter.
I Finland handlar debatten – för där
finns det en sådan, också till skillnad från Sverige- i första hand om vilka landets nationella intressen är och hur de bäst ska vårdas, oberoende av andra
länders val och politik. Det är resonemang av ett slag
som vi sällan ser här hemma.
Det gäller i stor utsträckning även Sveriges största
oppositionsparti, moderata samlingspartiet, som fortfarande ligger förhållandevis lågt med Nato, trots att det
bevisligen är en fråga som ligger partiets företrädare
varmt om hjärtat och det för moderaternas del enbart
handlar om ”när” och inte ”om”.
Partiledningen har i och för sig meddelat att det nu
är dags att aktivera Nato-frågan i svensk debatt. Men det
svenska medlemskapet skjuts fortfarande oftast på en
mer eller mindre obestämd framtid. ”Med tiden” är en
omåttligt populär formulering i moderata anföranden,
även om Bo Lundgren i en intervju för skånska Kvällsposten också har förklarat att 2005 vore ett lämpligt år
för en svensk medlemskapsansökan, med faktiskt medlemskap något år senare (alltså ungefär samtidigt med
nästa svenska val).
f.m lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
NYA ARGUMENT FÖR SE NFÄRDIGH ET
Förhållandet till Nato tenderar för det mesta dessutom
att göras beroende av den säkerhetspolitiska utvecklingen i de tre baltiska staterna och Finland. Under årens
lopp har den moderata argumenteringen i Nato-frågan
enkelt kunnat delas in i två stora kategorier: Pinlandsargumentet under kalla kriget, och dess logiska fortsättning, Baltikumargumentet, därefter. Dessutom har
en ny kategori argument, med bland annat inflytandefrågan som central punkt, alltmer kommit att användas
på senare tid.
Medan det första argumentet ledde till den (stundtals
motvilliga) moderata slutsatsen att omsorgen om Finlands säkerhet trots allt bäst tillvaratogs genom en fortsatt neutral svensk politik (detta var innan det hemliga
svenska försvarssamarbetet medNatoblev allmänt känt),
blev konklusionen efter kalla krigets slut den motsatta.
l Den bästa strategin nu för den regionala säkerheten
var, enligt partiets analys, ett gemensamt
l
svensk-finskt Nato-medlemskap tillsammans med de tre baltiska stater som har
tagit över Finlands tidigare roll som
moderat hjärtefråga.
Men den svenska- eller moderataoron för de baltiska staterna komme snar og att kunna betraktas
som högst obefogad. Om bara
något år kommer de tre små forna
Sovjetrepublikerna att befinna sig
med egna platser vid Natos allt vidare runda bord, med kapacitet att en dag
avgöra om den regionala stormakten Sverige ska tas in i medlemskretsen. Det var kanske inte precis det scenariot som vi hade väntat oss
för bara några år sedan.
Med såväl Finland som balterna i mer eller mindre
tydlig rörelse i en bestämd riktning är det hög tid att
även vi i Sverige tar itu med en senkommen analys av
vårt lands intressen.
Ett skäl till att den moderata oppositionen inte har
drivit Nato-frågan på egen hand under årens lopp är de
ständiga hänsyn till socialdemokratin och dess intressen, som alltför länge har tillåtits paralysera vårt lands
relationer till omvärlden.
SNÄV DEBATT ENLIGT TIDSPLAN
Tvärtemot många andra länder, och mest noterbart USA
där debatten flödar fritt och ohämmat åt alla upptänkliga håll, läggs det i Sverige dessutom gärna schema för
hur, vad och när olika spörsmål ska tillåtas komma upp
till diskussion.
Således gjordes någon gång på förra decenniets början upp en noggrann tidsplan för utrikespolitiken, med
”Till skillnad från den aktivistiska politik som det alliansfria Sverige
vanligtvis har företrätt i marginalen, [ … ] skulle Nato-landet Sverige
ha en ordentlig chans att faktiskt göra lite nytta för den regionala
och europeiska säkerheten.”
i nämnd ordning EU, försvaret, EMU – och allra sist
Nato. Att ta upp frågorna vid andra tidpunkter anses
bara röra till den noga uttänkta strategin, sen må världen
runt omkring oss snurra på bäst den vill.
EU-medlemskapet har som bekant klarats av (även
om den potentiellt snåriga frågan om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, ESDP väntar runt
hörnet), och försvaret nära nog avskaffats (vilket emellanåt anförs som skäl att söka medlemskap i Nato), och
nu står EMU på tur. Men knappast just i år, när den
ömtåliga valdebatten inte anses kapabel att hantera en
fråga av sådan dignitet som Europas gemensamma.
Alltså ser det inte så lovande ut för Nato heller, med
EMU före i kön. Det utesluter emellertid inte att ansvarsfulla politiker, av diverse ideologiska kulörer och med
känsla för Sveriges bästa, skulle kunna rucka på tågordningen och besluta sig för att läget i omvärlden faktiskt
kräver att Nato-frågan tas upp till behandling här och
nu.
En trivialitet som då förhoppningsvis kan försvinna
från debatten är det föga intellektuellt inspirerande argumentet att Sverige inte behöver gå med i Nato ”eftersom
vi redan nästan är med.” Det är vi inte; Sverige är och
förblir utan politiskt inflytande över centrala militära
och säkerhetspolitiska beslut, utan möjlighet att göra
vår röst hörd där vi vackert får sitta ute i korridoren och
vänta på att andra beslutar om frågor av oerhörd betydelse för våra liv och vårt land. Alldeles precis som innan
Sverige blev medlem i EU.
Att Sverige befinner sig utanför de relevanta sammanhangen- till skillnad från troliga nya Nato-länder
som Rumänien och Bulgarien om något år – kommer
att bli än mer uppenbart efter nästa utvidgningsrunda
när PfP-gruppen töms på sitt innehåll, och hämtar merparten av sina partners från ”långt-bort-i-stan”.
Någon vidare plattform att agera utifrån kan inte det
betraktas som – allra helst inte för ett land med sådana
storstilade ambitioner och traditioner som vårt eget,
som alltid har varit månt om att vilja spela en noterbar
roll i stora världen.
Det kan Sverige fortsätta att göra (eller snarare, på
allvar börja göra) den dag vi ingår i Natos medlemskrets,
en församling proppfull med aktivistiska länder – ta
Norge i Mellanöstern, Danmark i Östersjön, Kanada som
håller sig framme som medlarkandidat i allehanda sammanhang, Nederländerna, eller varför inte Frankrike?
Till skillnad från den aktivistiska politik som det alliansfria Sverige vanligtvis har företrätt i marginalen, med
emellanåt tämligen dubiösa partners, skulle Nato-landet
Sverige ha en ordentlig chans att faktiskt göra lite nytta för
den regionala och europeiska säkerheten. Ta som sagt
Danmark i Östersjön- inte vore de baltiska staterna uppe
till inval i Nato idag om det inte hade varit för de danska
insatserna för att företräda dem och deras intressen inne
i Alliansen, en stundtals inte alls särskilt populär politik
i Nato-kretsen.
Det lilla Nato-landet Danmark har därmed gjort en
insats för den baltiska och regionala stabiliteten värd
mångfalt mer än alla alliansfria aktioner sammantagna.
HOT AVVÄRJES BÄST
l SAMARBETE ,
Om nu Sverige ska förmå leva upp till skrivelsen i det
nya förslaget till säkerhetspolitisk doktrin att ”bidra till
stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet” så finns det inte många andra
vägar att välja på än att ingå i samma forum som länderna runt omkring oss. För, som skrivelsen också meddelar: ”hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samarbete med andra länder.”
Vare sig man vill det eller inte så är det i Nato som det
samarbetet i första hand äger rum. Det är också där som
den allt mer väsentliga solidariteten med USA bäst kan
manifesteras, och stödet för den transatlantiska länken
allra bäst tillvaratas – och det senare är viktigare än
någonsin nu när hela världen kräver Amerikas uppmärksamhet.
Så varför inte börja med att föra upp frågan om ett
svenskt Nato-medlemskap på agendan i årets valkampanj?
Docent Ann-Sofie Dahl (asdahl@sbbs.se) är statsvetare, samt grundare och vice ordförande i Svenska Atlantkommitten. Hon kommer i höst ut med en studie av moderaterna och NATO
i antologin Anfall eller försvar? Högern i svensk politik under 1900-
talet (red. Torbjörn Nilsson).
\J
o
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 fD

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism