Ann-Sofie Dahl; Man ska aldrig säga aldrig, Göran Persson


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MAN SKA ALDRIG SÄGA ALDRIG,
GöRAN PERSSON
ANN-SOFIE DAHL
Att som statsministern hävda att Sverige aldrig, under inga som helst omständigheter och vad
som än händer runtomkring oss skulle komma på tanken att söka stöd från NATO tyder på
dåligt omdöme. Att använda ordet aldrig i detta sammanhang är dessutom historielöst.
S
venska Atlantkommitten
bildades under förra året
för att bidra med information och diskussion
om Sveriges förhållande
till NATO. Men aldrig hade vi väl
trott att behovet av information skulle sträcka sig ända upp till landets
högsta topp.
Statsminister Göran Perssons besked i slutet av september till
NATOs generalsekreterare ]avier
Solana att Sverige aldrig skulle kunna
ge några säkerhetsgarantier till
NAT Os medlemsländer kan åtminstone tydas som att Svenska Atlantkommitten har en uppgift att fylla på
många håll och nivåer, även där vi
kanske: minst väntat det. Förutom att
formuleringen är olycklig, vilket
också påpekats, och ger sken av att
det ä1: världens största forsvarsallians
Fil dr ANN-SOFIE DAHL är säkerhetspolitisk forskare samt generalsekreterare i Svenska Atlantkommitten.
som skulle vara i behov av assistans
från Sverige, är själva utgångspunkten felaktig i Perssons publika resonemang.
Till att börja med är det inte statsministern som på egen hand avgör
vilken säkerhetspolitisk doktrin som
landet i eviga tider ska begåvas med.
Det gör svenska folket (vars åsikter i
frågan dessutom är synnerligen oklara), for en mandatperiod åt gången.
Ordet ”aldrig” är med andra ord inte
att rekommendera i dessa sammanhang.
Intimt NATO- samarbete
Till saken hör också att säkerhetspolitiska bedömare idag i de flesta fall
kommer till en annan uppfattning än
Persson vad det gäller Sveriges förhållande till NATO. I de kretsarna
ser man nyttan av flexibilitet och nytänkande, av anpassning till forändrade villkor i en forändertig värld. Där
är man också väl medveten om de
viktiga resultaten från Neutralitetspolitikkommissionens rapport, som
SVENSK TIDSKRIFT
visade att Sveriges forhållande till den
västliga försvarsalliansen varit synnerligen gott under decenniernas lopp
trots officiella försäkringar om oberoende. Samma forsvarsallians till vilken vi enligt statsministern aldrig
skulle kunna ge några löften om ömsesidigt stöd har vi med andra ord alltid haft ett synnerligen intimt och
fruktbart samarbete med, under hela
NATOs existens.
Bedömningen idag är dessutom –
även inom Perssons egen regering –
att det är på detta nära förhållande
som Sverige bör bygga vidare, på ett
eller annat vis, med eller utan regelrätt medlemskap. Precis som har
gjorts under de senaste åren när
Sverige valt att ingå i gruppen av
Partnerskapsländer (PfP) och därefter
som medlem i det Euroatlantiska
partnerskapsrådet (EAPC) som bildades under den gångna sommaren.
Till det kommer att svenska soldater
och officerare idag befinner sig under
NATO-befål i Bosnien.
Att hävda att Sverige aldrig, under
inga som helst omständigheter och
vad som än händer runtomkring oss
– om så brinnande krig skulle bryta
ut runt om hörnet – skulle komnia
på tanken att söka det stöd som en
fullvärdig medlem i NATO kommer
i åtnjutande av tyder på en skrämmande brist på flexibilitet och en lika
skrämmande dos av neutralitetsdogmatism. Det är också en inställning
rakt på tvärs mot landets traditionella
betoning av vikten av handlingsfrihet
i säkerhetspolitiken. Ett lands säkerhetspolitik måste väl ändå rimligen
anpassas till dagsläget i omvärlden;
inte till enskilda politikers stelbenta
preferenser. Folkets bästa – dvs dess
överlevnad i frihet – måste vara det
som alltid kommer i absolut forsta
hand.
Många budskap
Nu är det emellertid inte helt enkelt
att rakt av bedöma var Göran Persson
befinner sig åsiktsmässigt vad gäller
säkerhetspolitik. För det har de olika
budskapen varit väl många. Tämligen
regelbundet återvänder dock statsministern till den uppenbart bärande
tanken att Sverige genom alliansfriheten kan spela en viktig roll i Östersjön.
Det är en roll som ett land enbart
antas kunna inneha om det befinner
sig utanfor klubben av allierade, enligt det synsätt som bland annat
Persson foreträder. Att ett NATOland skulle vara forhindrat att bedriva
en aktiv utrikespolitik liknande den
som Sverige gjort sig ett namn genom är dock en nyhet som inte nått
fram till t ex Danmark, Norge och
Nederländerna, som alla gjort sig
kända for en synnerligen självständig
utrikespolitisk hållning. För att inte
nämna Frankrike. Visserligen lämnade Frankrike NATOs militära sarnarbete 1966 men landet har alltid noga
sett till att hålla sig kvar i det politiska
samarbetet. Och det torde näppeligen kunna beskyllas for något större
mått av utrikespolitisk undfallenhet
eller passivitet.
I Östersjön är det NATO-landet
Danmark som allmänt anses ha gjort
den största diplomatiska insatsen fOr
de baltiska grannarna. Så var det också till Köpenhanm och inte Stockholm som President Clinton reste efter Madridmötet i juli for att tacka
Danmark for dess arbete for att stärka
de baltiska staternas säkerhet. Tack
vare bland annat danska insatser kom
de baltiska staterna att nänmas som
möjliga kandidater for den andra utvidgningsrundan. Dansk politik är
med andra ord ett gott bevis på att
utrikespolitisk aktivism är fullt möjlig
for ett allierat land; och den visar tillika den stora poängen med att ingå
med full rösträtt i den forsamling som
har det största inflytandet på utvecklingen om man vill ra saker och ting
uträttat.
Tanken att Sverige kan spela en så
speciellt betydelsefull och unik roll
som alliansfri är inte en uppfattning
som delas av länder med en mer realistisk syn på fredens osäkra villkor.
Exempel på detta är de baltiska staterna, som själva inget annat vill än
bli insläppta i NATO och som därfor
SVENSK TIDSKRIFT
finner den avvisande svenska attityden minst sagt underlig, eller våra
finska grannar, som inte har fOr vana
att forvilla sig i neutralitetsromantiska
drömmerier. Inte heller delas den av
de demokratiska länder som osjälviskt forväntas rycka till vår assistans,
om och när det värsta skulle hända.
säkerhetsgarantier kan den Perssonska regeringen alltså aldrig någonsin tänka sig for Sveriges del (eller i
alla fall inte så länge den innehar regeringsmakten). Däremot har regeringen glatt sneglat mot det ”nya
NATO” som bland annat Göran
Perssons fareträdare i ämbetet ansåg
skulle kunna utvecklas till en intressant aktör for Sveriges del om några
år.
Velourbygge?
Det ”nya NATO” figurerar i alla
tänkbara sammanhang och refereras
till av alla politiska partier, men det är
ett begrepp som borde analyseras
närmare. Vilka fordelar har t ex detta
”nya” NATO for Sveriges del järnfort med det gamla, eller for andra
länder som idag inte ingår i
Alliansen? Och vad innebär egentligen detta ”nya” NATO – att det
”gamla” raderas bort, sjunker i bakgrunden, ignoreras, och att de ursprungliga uppgifterna for stå åt sidan
for ett konturlöst modellbygge av
velour? Eller att NATO har en direktlänk med Ryssland, och att allt
annat underordnas denna relation?
Om det ”nya” NATO enbart antas
handla om att Alliansen har fangat in
så gott som samtliga Europas stater i
olika former av formellt och praktiskt
samarbete så är det inte längre så nytt;
det har man mer eller mindre målmedvetet sysslat med under olika former alltsedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. Och måhända är det
”gamla” NATO med säkerhetsgarantier och formågan att komma till
undsättning som vi, och många andra
länder, skulle vara mest be~änta av
om vi en dag skulle vilja ändra vår
politik?
Av alla vackra ord som sprids om
den ”nya” Alliansen är det lätt att tro
att den ”gamla” var- och är, ty den
existerar i allra högsta grad – mest bara skräp. Så är verkligen inte fallet.
NATO är i sin ”gamla” skepnad en
synnerligen användbar produkt, så
funktionsduglig att den tog kål på fienden utan att avlossa ett endaste
skott. ”Peacekeeping” är sannerligen
ingen ny uppgift for NATO, som så
ofta hävdas, tex av utrikesminister
Uppstramning
När självaste Anna Hedborg rör sig
i liberal riktning då är geologiska
krafter i rörelse, det är Berg sjunken djup stån upp. ”Dagens system uppmanar inte till att visa nå-
gon arbetsförmåga ”, säger Anna
Hedborg om förtidspensionärerna
och det ligger någonting i det för
hittills har det varit så att när man
väl har tagit sig in i reservatet har
man haft sitt på det torra till döddagar. Enda hotet i tillvaron som
rentier har varit att bli ertappad
med att arbeta, men nu ska det bli
möjligt att ta påhugg både här och
Lena Hjelrn-Wallen i TVs Åtta dagar
i somras; hela Alliansens grundtanke
”Det var NATOs
fredsbevarande arbete
som ledde till det oblodiga slutet på det kalla
kriget, och till den historiska övergången till
demokrati, fred och frihet för länderna bakom
den forna Järnridån.
Det borde någon gång
kunna framhållas i debatten.

och existens är uppbyggd på just
fredsbevarande arbete och ett synnerligen effektivt sådant, dessutom.
Det var NATOs fredsbevarande
där och bara få förtidspensionen
reducerad med lönen, men annars
ha försörjningen intakt och säkrad,
tickande som ett rogivande urverk i
sängvärmen mörka och kalla vintermorgnar.
Förtidspensionärer som ”väljer
att arbeta svart” som förslaget så
värdeneutralt formulerar sig, ska,
om de upptäcks, få sin förtidspension omprövad. Man säger inte att
då Uävlar!) dras den in, direkt,
utan diskussion, och därefter kan
de se sig i månen efter pengarna,
utan man bestämmer sig lite löst
för att ”ompröva”, och vem vet,
SVENSK TIDSKRIFT
arbete som ledde till det oblodiga slutet på det kalla kriget, och till den
historiska övergången till demokrati,
fred och frihet for länderna bakom
den forna Järnridån. Det borde nå-
gon gång kunna framhållas i debatten.
Men att så inte görs är egentligen
inte ägnat att forvåna, inte med tanke
på hur slarvig och ogenomtänkt behandlingen av NATO, och kunskaperna om densamma, alltfor ofta är i
vårt land. Det är just därfor Svenska
Atlantkommitten har bildats, med
ambitionen att kunna räta upp en
stundtals haltande och forvirrad debatt genom att sprida information
och upplysa om NATOs verksamhet. Sveriges nationella säkerhetsintressen gynnas nämligen inte på minsta vis av att vår närmaste samarbetspartner omges av dimmiga begrepp
och suddiga kunskaper.
man kanske kommer till samma resultat som förut, att de får behålla
pensionen om de inte gör så där
mera.
Numera blir man inte längre förtidspensionär för att man tittar in
och fyller i blanketten, som tidigare, numera har man stramat upp
villkoren, numera krävs ”ett komplett beslutsunderlag som omfattar
till exempel läkarintyg”. Antalet
förtidspensionärer har legat på ca
400 000 de senaste åren till en
kostnad av ca 40 miljarder om
året.
Helena Riviere
47