Print Friendly

Ann-Sofie Dahl; Isolationister blir internationalister

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Isolationister blir
internationalister
l av Ann -Sofie Dahl
Så har moderaterna firat sina första 100 år som parti med ett storslaget jubileum, först
med seminarium i riksdagshuset och därefter med baluns, i enlighet med den moderata traditionen som festparti. Det blev många tillfällen till tillbakablickar över partiets
utveckling under det gångna seklet, vilket väl ter sig naturligt för ett parti som fortfarande betecknar sig som i alla fall delvis konservativt till sin läggning.
O
CH NOG HAR DET HÄNT saker under årens
lopp; det är stora politiska förflyttningar
som har ägt rum inom partiets ramar.
Ändå kan det hävdas att kontinuiteten är
större än förändringarna på det stora hela
taget. I inrikespolitiken har det trots allt inte handlat så
mycket om antingen eller – antingen kontinuitet eller
förändring, utan en slags samverkan de båda emellan.
Med utrikespolitiken är det däremot en helt annan
värdigt att sätta Fäderneslandets territorium i första rummet och att bevaka nationens gränser mot intrång av
alla de slag, av främmande varor såväl som främmande
trupp.
I den mån man blickade ut över omvärlden sträckte
den sig inte längre bort än till de näraliggande grannarna
i den egna regionen, där Sverige ansågs inneha en extra
betydelsefull position och ansvar i egenskap av det största landet. För den sorgligt förlorade östra landsändan i
sak; där är det inte mycket som är sig
likt från fornstara dagar. Det är hisnande förändringar från starten med
Allmänna Valmansförbundet 1904
till dagens Moderata Samlingsparti.
Vid första anblick är det inte utan att
man undrar om det verkligen är ett
och samma parti det handlar om.
Alliansfriheten , om den
hade behållits, hade varit av
Finland ömmade högern lite extra,
då som senare; det speciella förhållandet gentemot Finland består
än idag, om än under andra former.
enbart militär natur, inte Högerns världsbild bestod fram till
andra världskrigets utbrott av två
dimensioner: Norden och alltideologiskt betingad.
Det moderna partiet av idag har
föga gemensamt med den inåtvända, nationalistiska –
om inte isolationistiska – hållning till omvärlden som
kännetecknade partiets första årtionden. Moderaternas
moderparti var protektionistiskt, med tullfrågan som
politisk kärnfråga, och satsade allt sitt krut på att försvara de egna gränserna.
Det var ett parti med en uppenbar dragning åt det
nationalromantiskt storsvenska, fullt av ståtliga uniformer, och med en lätt avslagen punschdoft över salongerna. Inspirationen kom söderifrån, från det tyska riket,
och fienden från samma håll som alltid för den svenska
högern, nämligen från öster.
FRÅN FÄDERNESLANDET. . .
Idag är Sveriges eget försvar bara en av flera uppgifter
för militären. Men när det begav sig var det inget märkannat, och det senare låg för långt
bort för att kunna vara intressant.
Inget konstigt med det; högerpartiet var i allt ett riktigt barn av sin tid.
Och sådan var högerns världsbild fram till andra
världskriget, som i ett slag vände upp och ner på synen
på det egna partiet, det egna landet och dess roll och
position gentemot omvärlden. Därefter var ingenting
längre sig likt i högerpartiet, men det var det å andra
sidan inte i Europa eller världen heller.
. .. TILL INTERNATIONALISM
Skuttet är därmed stort till dagens moderata program. På
hundra år har nationalism bytts mot internationalism,
stängda gränser mot öppna, protektionism mot frihandel, Sverige och Norden mot Europa. Allenagåendet mot
internationellt samarbete på kors och tvärs.
c:
-1
~
H
A
m
(./)
-o
o
r
H
-1
H
A
jSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 111
VILKErt DEL AV SVERIGE
SKALL UPPG IVAS ?
rt o• FOIWM KRAF- s-‘5:::rl 50CIAL!ll11)11lAT Ff
OCH flli51NNI\!ll \IL~~~
8tHÅlLA ,1\!)rl I(JI~J/.’J
r LA yÅ~T 14110
FOil~!JARAS.
f .
i))\ty –
/ . l () 6
VALJARE:
VARJE BIT AV
VÄllT LANf)
ÄR LIKA
OMISTLJG
Vissa parametrar håller sig dock kvar från historien:
fortfarande är moderaterna trots allt det mest försvarsvänliga partiet i riksdagen, vilket i och för sig är en ganska enkel uppgift. solidariteten för grannfolken finns
kvar, i modern version genom engagemanget för Baltikums frihet. Och även i tider av nya hot och islamistiska
terrorister håller moderaterna ett vakande öga på den
store grannen i öst som man aldrig riktigt vågar lita på.
Idag handlar förstås försvaret i moderat kostym inte
bara om det egna territoriet utan om hela västvärldens
överlevnad; inte bara eller ens i första hand om nationsgränser, utan om värderingar, ideer, en politisk åskådning: den pluralistiska demokratin. Tidigare var det mot
sovjetkommunismen som demokratin skulle försvaras,
idag är det den moderna tidens terrorism som är hotet,
hemma och i världen.
Där har vi ett bevis om något på hur det svenska
högerpartiet har utvecklats. Genom att stödja svenskt
medlemskap i NATO (som moderaterna sent omsider
gör idag) har svenska högerpartiet, som i tidernas begynnelse ställde sig ytterst tveksamt till poängerna med folkrepresentation, deklarerat att det är berett att försvara
demokratin och friheten även på annan mark och för
andra folk. ‘
Hur har denna långa och rätt anmärkningsvärda vandring då gått till? Och vad har egentligen drivit den- en
pragmatisk anpassning till aktuella realiteter eller en
politisk vision?
Svaret är givetvis bådadera, som för vilket parti som
‘ Moderaterna och NATO har jag skrivit om i kapitlet ”Baltikum- moderaternas väg till
NATO” i antologin Anfall eller försvar (red. Torbjörn Nilsson, Santerus förlag 2002).
B!J j Svensk Tidskrift lzoo4, nr 61
Vikan ~~
~
leda. ::
Svertge •
in i ~~o
Europa.
Moderaterna
helst (eller i alla fall de flesta partier). Verkligheten har
förändrats och svenska högern med den. Inte minst har
den evighetslånga tillvaron i opposition mot ett stort
och hegemoniskt socialdemokratiskt parti, som ansetts
sig ha självklar rätt till regeringsmakten i Sverige, prä-
glat vardagen för moderaterna och dessförinnan högern.
Att vara borgerlig och moderat i socialdemokratins
Sverige har inte enbart medfört den roll som ett parti i
opposition alltid befinner sig i, och som består i att man
avvisar rådande regeringspolitik och presenterar attraktiva alternativ. I Sverige har det under (alltför) lång tid
även inneburit att oppositionen inte haft möjlighet att
säga något alls, vare sig för eller emot.
HJALMARSON
Det långa socialdemokratiska maktinnehavet etablerade
en solid makthegemoni inom alla samhällsområden, men
ingenstans var den så kännbar för borgerligheten som
inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Vikten av enighet
utåt användes som ett effektivt vapen för att tysta allt
eventuellt motstånd. Några verkliga utrikespolitiska
alternativ till den socialdemokratiska modellens har inte
tolererats.
Ingen fick känna av det mer brutalt än femtiotalets
högerledare Jarl Hjalmarson, som sattes i utrikespolitisk
karantän – formellt sett för att han inte ville välkomna
sovjetledaren till Sverige, men egentligen som bestraffning för den självständiga linje i utrikespolitiken som
han förordade.
Bland annat menade Hjalmarson att det alliansfria
Sverige naturligen borde samarbeta med våra allierade
grannar i frågor som säkerhetspolitiskt berörde oss alla.
Att Sverige redan hade långt mycket närmare kontakter
med NATO i det fördolda än vad han själv rekommenderade var han troligen inte medveten om, eller i vart
fall inte samarbetets omfattning.
Med sådana förslag gick Hjalmarson över det tillåtnas gräns i svensk utrikespolitik- och socialdemokratin
befäste den utrikespolitiska hegemoni som i stora drag
skulle gälla fram till dess att en annan blivande moderatledare, Carl Bildt, som gav namnet till en egen ”affär,”
utmanade monopolet.
I efterhand kan man tycka att Hjalmarson borde stått
på sig och inte låtit sig skrämmas till tystnad- men då
glömmer man de villkor som under hans tid och lång
tid framåt gällde i det svenska samhället.
Men trots det bistra debattklimatet levde de moderata
visionerna kvar om en annan politik för Sverige. När
landets alla politiker (och även en och annan moderat)
opportunt traskade i de många Vietnamdemonstrationernas led framstod de USA-vänliga moderaterna än en
gång som isolerade i den svenska debatten.
Hegemonin till trots har det alltså ändå funnits en
moderat linje, ett alternativ till socialdemokratins moraliska stormaktsambitioner; en annan väg än den tredje
och andra umgängeskretsar än Socialistinternationalens
skäggiga gerillavänner.
OM M FÅTT BESTÄMMA
Så låt oss för ett ögonblick vända på historiens gång. Hur
skulle egentligen svensk utrikespolitik ha sett ut om
moderaterna varit det största och tongivande partiet
under efterkrigstiden? Att tänka bort socialdemokratin
ur svensk politik är förvisso inte det enklaste, och kontrafaktiska resonemang är ett säkert sätt att ta sig ut på
hal is. Men det kan vara värt ett försök.
Då får man börja med att vända upp och ner på hela
den svenska omvärldsuppfattningen under efterkrigstiden. Bort med den ihärdiga fixeringen vid tredje världen, bort med de mörkögda revolutionärer som under
decennier utgjorde en bärande axel i svensk – socialdemokratisk- utrikespolitik.
Ingen neutral tredje väg av balanserande mellan gott
och ont, inga kålsuparteorier om öst och väst, inga nerkylda relationer med USA under Vietnamkrigets dagar
och därefter. Och om Sverige av någon anledning ändå
hade varit alliansfritt så hade det varit av omsorg för
Finland, inte i tron att neutraliteten utgjorde ett moraliskt överlägset alternativ till supermaktsblocken.
Alliansfriheten, om den hade behållits, hade varit av
enbart militär natur, inte ideologiskt betingad. Men det
är svårt att inse varför det moderata Sverige skulle ha
valt att varit alliansfritt, med tanke på att också socialdemokratin insåg betydelsen av att försäkra sig om stöd
från NATO, vilket Moskva i sin tur hade full koll på.
”Finlandsargumentet” sitter hårt i den moderata folksjälen, men med ovan nämnda förutsättningar i minnet
är det bara att konstatera att Finlands väl- för att inte
tala om Sveriges- skulle ha tjänats nog så väl och rentav
bättre från en position inifrån NATO.
Vilka frågor och positioner skulle en moderatledd
regering då drivit? Viss information får vi av nittiotalets
Bildt-regering, men det var ju trots allt bara tre korta år.
Visst har vi redan diskuterat.
Rent allmänt skulle det handla om en utrikespolitik
med västvänlighet som ideologisk utgångspunkt. Landets officiella umgänge hade med andra ord bytts ut,
från tredje världen till den första; från USA-kritik till
USA-vänlighet. Och även om inte heller en moderat
regering skulle ha varit helt immun mot samhällsklimatet från slutet av 60-talet och framåt, hade politikens
riktning helt klart varit en annan än den som vi kom att
se.
Utan tvekan hade Sverige blivit medlem i EU långt
tidigare; på den tiden det fortfarande hette EG. Första
gången högern förespråkade medlemskap i EG var redan
1962 i ett kommunalval, av alla tillfällen. NATO-frågan,
eller i alla fall alliansfriheten, har vi redan berört; nog
hade väl en svensk högerregering ändå sett till att skaffa
sig militära garantier, och insett det ideologiskt självklara att ingå som fullvärdig medlem i alliansen av likasinnade västdemokratier?
Trots att nittiotalets moderatledda regering inte drev
NATO-frågan- men däremot tog ett steg i västlig riktning genom att föra in Sverige i Pfp-programmet- är
det förhoppningsvis inte enbart retrospektivt önsketänkande att tro på ett medlemskap.
Någon moralisk stormakt, som socialdemokratin på
fullaste allvar ansåg sig representera (trots att man i realiteten undergrävde den västliga demokratin, stödde sovjetkommunismen och förespråkade folkligt förtryck både
där och i tredje världen), skulle det moderata Sverige
inte lanserats som.
Däremot är det sannolikt att den moderata politiken
skulle varit i sanning moralisk, genom att i görligaste
mån stödja de små och förtryckta baltiska folken och
dem bakom järnridån. Det vore allt en ”småstatsdoktrin” värd namnet.
Kontrafaktiska resonemang är som sagt vanskliga.
Men det råder ingen tvekan om att Sveriges utrikespolitik skulle sett helt annorlunda ut under de gångna femtio åren. Ingen tredje väg, ingen tredje värld, ingen neutralitet.
Och absolut inget bistånd till Kuba.
Ann-Sofie Dahl (ann-sofie.dahl@mail.dk) är docent i statsvetenskap och skriver fn en bok om moderat utrikes· och säkerhetspolitik.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism