Print Friendly

Ann-Sofie Dahl; Högerns väg till demokratin

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Högerns väg till
den1okratin
l av Ann-Sofie Dahl
Sverige skulle komma att dras ner i ett träsk av simpelt partikäbbel och styras av
inkompetent och ansvarslöst folk som satte det egna partiet före landets bästa, menade
högern när den kämpade mot demokratins genomförande på förra seklets början.
D
E REGERINGAR SOM bland annat Carl
Swartz och Arvid Lindman ledde under
förra seklets första decennier, under den
tid när striden om parlamentarismen stod
som hårdast, betecknades som ”riksregeringar”, sammansatta av dugliga personer från alla möjliga håll i samhället och utan något krav på formell hemmahörighet i högerkretsen. Högerns företrädare var med
andra ord meritokrater snarare än demokrater.
Således gjorde de också till en början ordentligt motstånd mot de nya ideerna om folkstyre som höll på att
genomföras runt om i världen och nu också drevs i Sverige från vänsterhåll (det vill säga socialdemokrater och
liberaler, med den tidens vokabulär). Det är inget att
förvånas över; förutom att högern befarade att landet
skulle komma att ledas av en samling plebejer och demagoger, hade partiet den egna maktpositionen att värna.
VARFÖR INGEN STADSKUPP?
Men motståndet blev med tiden allt mera avslaget. På
bara femton år gick den svenska högern från att ha varit
demokratins envetna motståndare till att energiskt försvara samma politiska system när det hotades av totalitära ideer på 1930-talet.
Så här i efterhand framstår det som en häpnadsväckande utveckling, och förbluffande kvick, dessutom.
Ett och ett halvt decennium är ingen tid att tala om i
sådana här sammanhang. I efterhand kan det också verka
högst naturligt att Sverige skulle bli en demokrati; diktatur och statskupper är företeelser som här hemma i
första hand förknippas med fjärran belägna länder i
Latinamerika och Afrika- men som också har funnits på
IFJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
lite närmare håll i exempelvis Sovjetunionen och Östeuropa under det långa kalla kriget. Inte att något sådant
skulle kunnat äga rum här i vårt stillsamma land.
Att tänka sig en statskupp i Sverige låter lätt befängt
idag. Men varför inte, frågar Stefan Olsson i sin avhandling om Den svenska högerns anpassning till demokratin (Uppsala universitet, 2000): statskupper är inget
ovanligt. Speciellt inte i den första våg av demokratiseringar, från mitten av 1800-talet och in på 1920-talet,
som inte sällan havererade.
Så gick det inte i Sverige. Men varför blev det så, och
hur gick det då till? Hur kom det sig att den gamla regimens män i högern anpassade sig till de demokratiska
spelreglerna så pass snabbt, varför såg de tämligen lugnt
på när den egna maktbasen eroderades? Vilka motiv hade
högermännen bakom det successiva accepterandet av
demokratin?
Det är ett ämne som är så centralt för svensk historia
och politik att det är att förundras över att den expansiva gren av statsvetenskapen som ägnar sig åt demokratiseringsprocesser i stort sett har lyckats undvika det
ändå till nu. Svensk forskning om högern har å andra
sidan traditionellt sett varit gravt eftersatt i vårt land till
alldeles nyligen, när bland annat ett stort forskningsprojekt om högerns historia har inletts vid Södertörns
Högskola.
Att Stefan Olsson är en osedvanligt kreativ forskare
visar han inte bara i sitt val av avhandlingsämne utan
också i det trivsamma sätt som han ganska obekymrat
rör sig mellan den egna statsvetenskapen och historia.
Det är också är ett gediget och omfattande arbete. Olsson tar sig an inte mindre än fem fallstudier i sin analys
av högerns gradvisa accepterande av demokratin, och
tar dessutom till avancerade kontrafaktiska resonemang
i sin iver att nå fram till högerns förmodat komplexa
motivbild.
När kan man då bäst studera motiven bakom högerns
anpassning till demokratin? Jo, när den visar upp sin ur
ett högerperspektiv mest oattraktiva och minst tilltalande sida, när lockelsen att sätta p för hela det demokratiska experimenterandet borde ha framstått som allra
mest svåremotståndlig för den som ännu inte var fullt
övertygad om systemets alla poänger.
Ett sådant tillfälle, det första fall som Olsson studerar, inträffade på våren 1917, när oregerliga hungerdemonstrationer drog genom Stockholm och upp på riksdagshusets trappa, där ”Internationalen” sjöngs under
intensivt viftande med röda fanor. Högern svarade
genom att sätta upp en frivillig, civil skyddskår av borgerliga män som var beredda att skydda staden och dess
befolkning mot de hotande kravallerna. Ett högkvarter
etablerades på Krigshögskolan, vilket gav skyddskåren
ett mer officiöst och militärt sken än vad väl från början
varit avsikten.
LITADE PÅ BRANTING
Men borgerlighetens skyddskår blev en kortvarig historia. Högerns statsminister, Carl Swartz, beslutade sig för
att lita på Hjalmar Erantings löfte att demonstrationerna hädanefter skulle hållas på en fredlig och stillsam nivå,
om högern i sin tur lade ner den i socialdemokratins
ögon provocerande skyddskåren. Fegt, menade Ernst
Trygger, en annan av de tre högermän som Stefan Olsson
följer genom historien, men som under studiens och
årens gång kom att tappa en hel del av den tidiga motståndsviljan. Några andra garantier än den socialdemokratiske ledarens ord på att demonstrationerna skulle gå
lugnt tillväga fick högern inte när den valde att avsluta
projektet med en borgerlig skyddskår.
Erantings ord kunde man visserligen lita på, men att
ha honom och hans parti i landets regering var en annan
sak. När parlamentarismen infördes efter andrakammarvalet 1917 var Hjalmar Erantings äventyrliga linje i
utrikespolitiken ett tungt vägande skäl för att högern
skulle försöka hålla socialdemokraterna utanför regeringen. Högerregeringen hade drivit en neutrallinje
under hela första världskriget, om än med ett rätt tydligt
sneglande åt den tyska sidan, medan Branting blev alltmer ententevänlig allteftersom krigslyckan vände till
ententeländernas fördel. Med en sådan aktivistisk politik riskerade socialdemokraterna att dra in Sverige i kriget, hävdade högern – som alltså på den tiden var de
främsta försvararna av svensk neutralitet, medan socialdemokraterna var anhängare av säkerhetspolitisk aktivism; det var då, det.
Arvid Lindman – demokrat.
Det som lugnade högern vid parlamentarismens
införande var det faktum att den själv fortfarande hade
kontroll över första kammaren, och därmed vetorätt över
alla politiska beslut. Även det privilegiet skulle emellertid snart tas ifrån den, samtidigt med den 40-gradiga
röstskalans avskaffande vid rösträttsreformen 1918.
När den allmänna och lika rösträtten genomdrevs av
vänstern 1918- under smått kuppartade former, opponerade sig högern, som menade att en urtima riksdag
inte var lämpad att besluta om konstitutionella förändringar -var det med mycket begränsade garantier för
högerns del. En något högre rösträttsålder och ett bevarat utskyldsstreck var i stort sett vad högern fick ut av
överenskommelsen.
SKATTEVILLKOR FÖR RÖSTRÄTT?
Utskyldsstrecket, som tidigare hade haft följe av ett
inkomststreck, innebar att en medborgare måste ha
betalt sin skatt- enligt 1918 års modell i ett år av tre- för
att få rösträtt; rättigheter borde ackompanjeras av skyldigheter enligt högern, och den som inte ens har betalt
sin egen skatt borde inte heller ha ansvar för de gemensamma finanserna.
Det var inte mycket som högern fick i retur när de
sista resterna av det gamla systemet försvann med rösträttsreformen. Så mycket större framgång hade högern
inte heller några år senare, när partiets främsta hjärtefråga, försvaret, skulle reformeras, den första i en serie av
ogenomtänkta nedrustningar som fortsätter än idag.
Högern gjorde tappra försök att ena borgerligheten mot
socialdemokratin genom att söka locka över liberalerna
till den egna sidan, men liberalerna röstade istället med
vänstern och 1925 års katastrofala försvarsbeslut, som
o
ro
3
o
;:o:::-
-.
OJ
r-tlSvensk Tidskrift lzooo, nr s-61 E!]
……..
ro,_
..:::,::.
o
E
(J)
o skulle ställa Sverige mer eller mindre försvarslöst vid
andra världskrigets utbrott, var ett faktum.
Den ende som var beredd att ta till strid var kungen,
den store försvarsvännen Gustaf V, som försökte få
högern att gå med på att han skulle vägra att sanktionera beslutet. Men högern tackade nej till detta kungliga
erbjudande, i insikt om att ett sådant drag skulle gå utanför det demokratiska systemets regler och förmodligen
skulle isolera högern från allt framtida samarbete med de
andra demokratiska partierna.
VARFÖR INTE ”KAMPREGERING”?
På 1920-talet ser det med andra ord ut som om högern
har accepterat att demokratin var där för att stanna;
några illojala, icke-demokratiska aktioner verkade man
i alla fall inte beredd att ta till. Några år senare var högern
till och med redo att aktivt försvara det politiska system
som man lika aktivt hade motarbetat bara en handfull år
tidigare. När Allmänna Valmansförbundet under amiral Lindmans ledning 1934 bröt samarbetet med SNU,
Sveriges Nationella Ungdomsförbund, vars ledning blivit påtagligt inspirerad av nazistiska ideer, var det ett
principiellt omfamnande av demokratin från ”den gamla
regimens män” och deras parti.
Det var en rejäl utveckling som den svenska högern
hade genomgått på bara några år. Men hur gick det då
till, vilka motiv hade man för att inte ta till strid i försvar
för den egna övertygelsen? Varför valde man inte istället
att bilda en ”kampregering” för att bekämpa de nya
demokratiska ideerna?
På sätt och vis verkar det som om högern helt enkelt
gav upp och bestämde sig för att- om än motvilligt till
en början – gilla läget, i tron att man inte hade något
egentligt val. Kanske handlade det också om att demokratins införande faktiskt inte innebar något politiskt
sammanbrott för högerns del. Efter 1921 års val var
högern fortfarande största borgerliga parti, medan socialdemokratin inte hade lyckats ta sig över 50-procentsgränsen. Det proportionella valsystemet skulle visa sig
gynna högern, men om man hade det klart för sig på
förhand, och såg det om någon form av garanti vid rösträttsreformens införande, är osäkert. Demokratin skulle i vilket fall som helst inte vara fullt så eländig ur ett
högerperspektiv som vissa befarat. Den insikten bidrog
säkerligen till att stödet till systemet successivt tilltog.
SAMFÖRSTÅNDSIDEOLOGI
Men Stefan Olsson menar att det i första hand var en
helt annan aspekt som var avgörande för högerns accepterande av demokratiseringen: den samförståndsideologi som dominerade den svenska högern och dess syn på
det politiska umgänget. Den var både av taktisk och principiell natur, enligt Olsson. Ur ett taktiskt perspektiv var
IIIlSvensk Tidskrift l2000, nr 5-61
samförståndslinjen ett sätt att överleva i ett nytt system
där man annars riskerade att isoleras och förlora allt
inflytande över politikens innehåll. För att kunna samarbeta med de andra partierna gällde det att själv framstå som demokrat.
Men det var mer än enbart en fråga om taktiskt resonerande för högerns del, därav Olssons val av terminologi när han talar om en samförståndsideologi. Det
sökande efter samförståndslösningar som skedde i flertalet av de fall som studeras i Stefan Olssons avhandling
hade närmast ideologisk karaktär, som en dimension
som var överordnad alla andra intressen, det egna partiintresset mestadels också inkluderat. Däremot var det
nära sammankopplat med det nationella intresset, som
är tydligt i högerns agerande under den svåra kampen
om försvaret när en lösning mellan alla parter i samförstånd i en för landet så central fråga ansågs ligga i hela
nationens intresse.
En del av förklaringen till att detta samförstånd var
möjligt i en tid av hårda politiska strider var den civiliserade ton som svensk politik höll sig med. Det rådde
ingen fientlighet eller hat mellan herrarna på den politiska scenen, där alla tycktes betrakta politiken som en
verksamhet för artiga och korrekta gentlemän vars ord
man kunde lita på, oavsett de ideologiska skillnaderna.
Upprätthållandet av samförstånd var därför, enligt
Olsson, det avgörande motivet bakom högerns anpassning till demokratin. Stefan Olsson menar rentav att
högerns intresse av att bibehålla lugn och ordning i klassen var så pass centralt att man till och med skulle ha
accepterat ett avskaffande av monarkin. Det skulle visserligen ha väckt en hel del hatstämning i borgerliga kretsar och ha utmanat de demokratiska känslorna, men inte
ens denna den yttersta av symboler för borgerligheten
skulle högern ha tagit till kampmedel för att bevara,
enligt författaren.
Men här överdriver nog ändå Olsson högerns beredvillighet att försaka sina egna intressen; där, vid monarkins avskaffande, torde gränsen ändå ha gått för högerns
tålamod med de demokratiska nymodigheterna. Att se
den sista dimensionen av borgerligt liv avskaffad skulle
sannolikt ha lett till att högern, eller åtminstone stora
delar av den, noga hade övervägt fördelarna med att fortsätta att i alla tider vara den part som ensidigt anpassade sig till de villkor som andra parter ställde upp. För
då liksom senare har svenskt samförstånd ju ständigt
handlat om samförstånd uteslutande på socialdemokratins villkor.
Docent Ann-Sofie Dahl (ann_sofie_dahl@hotmail.com)
är statsvetare, och verksam inom Högerprojektet vid södertörns
Högskola med en studie av högerns syn på svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner