Print Friendly

Ann-Sofie Dahl; Bush-intelligent men inte intellektuell

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
o…
Bush – intelligent mer
1 av Ann-Sofie Dahl
George W. Bush har tagit sig både in och ut från ett par av världens mest krävande universitet. Jämfört med vad vi är vana vid är USA:s nye president en extremt välutbildad
politiker och ingen dumbom. Men han är inte mycket för att vimsa med teoretiska
utläggningar som saknar bärighet på det verkliga livet.
I
JANUARI svoRs George
W. Bush in som USAs
fyrtiotredje president:
en man som omedelbart dömdes ut av den
samlade vänstern som en
okvalificerad dumbom och
en fara för världsfreden
eftersom han inte kunde
namnet på en nytillträdd
general i Pakistan och förväxlade några av de forna
sovjetrepublikerna i en
intervju.
Det är till att hålla sig
med olika måttstockar vid
bedömningen av politiska ledare, vill jag lova.
Aldrig att svenska journalister någonsin skulle
få för sig att testa ledamöterna i den egna
regeringen, eller svenska
politiker i allmänhet,
med den sortens detaljfrågor. Och tur är väl
det, för politikerna.
Nu handlar begåvning faktiskt inte om att omedelbart kunna ge svar på mer eller mindre perifera detaljfrågor, vare sig för svenska eller amerikanska politiker.
Men man kan ändå konstatera att kraven på ledarskapet är en aning olika i USA och Sverige.
George W. Bush kanske inte kom på namnet på den
nyutnämnde pakistanske ledaren på studs: värre katastrofer har mänskligheten råkat ut för. Vad man däremot bör notera är att han har examina från exklusiva
skolor som Yale University och Harvard Business School,
två av inte bara USAs utan världens bästa universitet.
Just det: världens.
Där antas verkligen inga dumskallar, eller ens lite
lagom klyftigt folk. För att komma in på USAs bästa universitet i Ivy League-klassen krävs resultat i absoluta
toppklassen på SAT-testet.
SAT är en förkortning av Scholastic Aptitude Test
(ungefär begåvnings- och lämplighetstest), och fungerar som det etablerade bedömningsinstrumentet i den
amerikanska universitetsvärlden. I mitten av 1960-talet,
när unge Bush bedrev sina studier, hade SAT-gränsen
för antagning vid Harvard stigit till mellan 675 och 695,
den högsta dittills och i landet.
För alla som tror att det görs undantag från denna
regel för berömda och rika elever kan jag, med samlad
erfarenhet av ett drygt decennium som lärare, forskare
och föreläsare vid amerikanska universitet, intyga: det
görs det inte. Läroanstalter i den kategorin är alldeles
för måna om sitt goda renomme för att ens för ett ögonblick överväga några sådana åtgärder.
Låt oss då för jämförelsens skull ta en titt på utbildningsnivån i den svenska regeringen: Göran Persson,
vårt lands statsminister, har oavslutade studier vid Örebro Högskola på sin resume. Andra i regeringstoppen,
som Mona Sahlin och Björn Rosengren, har uppenbarligen aldrig satt sin fot på ett universitet (annat än möjligen för att värva röster vid valen).
ANNA LINDH AVVIKER FRÅN DET allmänna mönstret
genom att ha tagit en jur kand. Försvarsminister
Björn von Sydow torde å sin sida löpa risk att mobbas vid
regeringsmötena, docent i statsvetenskap som han är.
Man kan undra vad som hände med det socialdemokratiska bildningsideal som fortfarande fanns in på
sextiotalets början. Efter lång politisk kamp för att få
IIISvensk Tidskrift 12001, nr 21
iJ
o
inte intellektuell
tillgång till samma utbildning som andra grupper i samhället, är det som om socialdemokratin helt har tappat
intresse – och respekt- för kunskaper och skolning.
Andra partier är i och för sig inte alltid så mycket
bättre: inte ens den moderate statsministern- vida känd
för sina detaljerade kunskaper i de mest skilda ämnenkan visa upp någon universitetsexamen i sin curriculum
vitae, trots att han vistades vid Stockholms universitet
under ett antal år och raskt gjorde sig ett namn inom
studentförbundskretsar (och han hade sannolikt klarat
frågorna som Bush missade med lätthet och bravur).
Därmed inte sagt att de är sämre människor för det,
givetvis inte (däremot kanske mer utbildning skulle vara
en fördel i deras gärning som politiker). Poängen är att
det verkar så mycket lättare att kritisera en republikansk
president än att ställa några liknande krav på politikerna på hemmaplan.
George W. Bush är givetvis ingen dumbom. Det är
helt enkelt en omöjlighet för dumskallar att ta sig både
in på Yale och Harvard och ut därifrån; Bushs många
kritiker kan ju göra ett försök och se hur lätt det är. Det
vimlar av begåvade studenter även på USAs andra universitet, men det finns garanterat inga medelmåttor på
toppuniversiteten.
BUSH ÄR DÄREMOT DEN FÖRSTE amerikanske presidenten med en MBA, ungefär motsvarande fil lic,
från Harvard. Inte ens Bill Clinton, som bedrev sitt ledarskap i Vita Huset som ett enda långt doktorandseminarium, kan visa upp en så hög examen.
Problemet verkar vara att man medvetet eller omedvetet rör ihop två saker: skillnaden mellan å ena sidan
intelligens och å andra att vara intellektuell.
George W. Bush är utan tvekan en begåvad man, men
han har förvisso ingen intellektuellläggning och har heller aldrig utgett sig för att ha det. Till skillnad från sin
företrädare finner han inget speciellt värde i att vimsa
in sig i långrandiga teoretiska resonemang utan någon
större bäring på verkliga livet.
Den nye president Bush är en typisk CEO, en exekutiv vd-typ, till sin personlighet: han fattar snabba beslut
utifrån sin information, sin politiska övertygelse och
vision, och litar helt på sin kvalificerade stab av medarbetare och deras omdömen.
Därvidlag – och i många andra avseenden – är det
en stor förändring som skett i Vita Huset under de senaste
månaderna. Ingen kan förneka att den förre presidenten är både begåvad och intellektuell. Frågan är om hans
briljans alltid var till någon vidare fördel i beslutsfattandet, som det för det mesta tog eviga tider och oräkneliga turer för presidenten att ta sig fram till. En liten gnutta moral hade däremot inte skadat.
Hans vicepresident, Al Gore, har i sin tur den egenheten att han enbart litar till sitt eget omdöme, och klarar därför inte av att delegera ens minsta lilla syssla. Inte
heller det en speciellt lyckad personlig egenskap i de här
sammanhangen.
NÅGRA SÅDANA PROBLEM har inte den nye president
som flyttade in på 1600 Pennsylvania Avenue, i slutet av januari och för det ska vi nog alla vara tacksamma.
Fastän man kanske inte tror det hemma i Sverige är
det faktiskt många här i USA som är övertygade om att
det kommer att gå riktigt bra för den nye presidenten.
Och att han har börjat bra är de flesta faktiskt överens
om, demokrater inkluderade.
Docent Ann-Sofie Dahl (ADahl@csis.org)är verksam
som Senior Visiting Scholar vid Center for strategic and International studies (CSIS) i Washington, DC.
lSvenskTidskritt 12001, nr 21 B

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner