Print Friendly

Angolakrisen inför svensk opinion

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANGOLAKRISEN INFÖR SVENSK OPINION
I FÖRRA ÅRETs julinummer (nr 7f
1961) publicerade denna tidskrift
en artikel av den irländske överstelöjtnanten Ronald Waring om upproret i Angola. Den var -liksom en
i nr 3f1961 införd artikel av samme
författare – en partsinlaga. Tidskriften markerade detta i redaktionella kommentarer, där det bl. a.
påpekades att artikeln på grund av
författarens ställning som rådgivare vid den portugisiska krigshögskolan kunde »antagas vara påverkad av portugisiska värderingar
och intressen». Orsaken till att tidskriften ändock publicerade den
angavs vara att den svenska pressen – enkannerligen den radikala- i häpnadsväckande stor utsträckning »bedömt den tragiska
utvecklingen i Angola enbart som
ett av frihetspatos inspirerat folkuppror mot ett blodbesudlat kolonialt tyranni». Därtill syntes det
tidskriftens redaktion att W aring,
som är väl känd för flera av dess
medlemmar, på grund av sin rika
erfarenhet från tjänstgöring i
Asien och Afrika kunde ha åtskilligt av intresse att säga och att
huvudtemat i hans artikel – den
svarta Angolabefolkningens ytterAv docent ERIK ANNERS
liga primitivitet – var väl underbyggt och stämde med opartiska
källors vittnesbörd.
Det skall inte förnekas att redaktionen med någon nyfikenhet avvaktade reaktionen i den radikala
pressen. Vi blev inte besvikna; artikeln visade sig ha fyllt ett annat
syfte nämligen att avslöja den
nonchalans, som tyvärr präglar ett
antal svenska tidningars sätt att
vägleda opinionen i utrikespolitiska frågor. Artikeln mottogs med
en veritabel flod av förbittrade
gensagor, som inte bara gav prov
på hur det går när lidelse förenas
med okunnighet utan också på att
själva förmågan att läsa innantill
sviktade under affektutbrotten.
Här är det tyvärr bara möjligt
att ge några belysande exempel ur
den rika skörd av pressklipp, som
redaktionen hade nöjet mottaga.
Under rubriken »Ombud för
Salazar» utbrast Dagens Nyheter
bl. a. i följande:
»Artikelförfattaren, den irländske överstelöjtnanten Ronald Waring, står till tjänst med en provkarta på de flesta av de fördomar
och stolligheter som kan presenteras när det gäller afrikanska folk.
54
Han talar om Angolas afrikaner
som ‘ett lyckligt och leende folk,
ytterligt primitiva visserligen’, han
orerar om den ‘primitiva vildheten’
hos de svarta och anser att det hos
afrikanerna som ras finns en inneboende bestialitet, att man inte skall
låta lura sig att tro att de är ‘ungefär likadana som vi själva’. De som
inte accepterat sådant dravel och
en sådan rasmystik bokförs frejdigt som ‘allsköns välmenande men
dåligt informerade personer’. Självfallet lämnar artikelförfattaren
inte något som helst stöd för sina
utläggningar; vi, de, ‘välmenande
och dåligt informerade’, får nöja
oss med hans ord.»
Tidningen ifråga är visserligen
ryktbar lika mycket för styrka i
epitet som för svaghet i korrekta
referat, men ändock verkar det som
om skribenten alldeles tappat fattningen inför vad han ansett vara
vedervärdiga åsikter. Waring hade
nämligen ingalunda hemfallit åt en
rasmystik, enligt vilken de svarta
av sin natur som ras skulle vara
mera hemfallna åt bestialitet än vi
andra. Han hade så gott utrymmet
i artikeln tillät erinrat om hur nära
afrikanerna fortfarande står det
primitiva samhället, där »den ena
stammen angrep den andra, broder
mördade broder, fäder åt sina egna
barn vid kannibaliska orgier, trollkarlar begärde högar av lik för att
blidka urskogens gudomligheter.
Varje dag präglades av den aldrig
vikande skräcken för nya stamräder, våldtäkt, mord, plundring.»
Detta är välkända historiska
fakta, och ohyggligheterna i Kongo,
t. ex. de tretton italienska flygarnas öde, vittnar om hur lätt den
centralafrikanska befolkningen kan
återfalla i kannibalistiskt barbari.
Att säga detta innebär naturligtvis
inte något bidrag till en självförhävelse från europeisk sida. Vad
som hände under de båda världskrigen ger näppeligen någon plattform för moraliserande. Men det är
skäl att se fakta i ögonen. Hur
. skall vi kunna hjälpa till i en civilisationsprocess om vi inte förstår
de oerhörda svårigheterna?
I vissa andra folkpartitidningar,
bl. a. Sundsvalls Tidning och Hudiksvalls Nyheter, förekom en cirkulärledare där man lade ut texten
på ungefär samma sätt som Dagens
Nyheter. I cirkulärledaren lyckades
man därtill knyta samman Svensk
Tidskrifts tilltag att publicera
Warings artiklar med »en konservatism, som aldrig erkänner sig
besegrad även om utvecklingen ger
den fel». Med några raska tankesprång fördes till och med högerpartiet och Sam Nilsson in i bilden.
»Vilket motiv har nu Svensk
Tidskrift för att låta sin irländske
‘expert’ komma till tals under skenobjektivitetens täckmantel? Värt
land är inte underutvecklat när
det gäller utrikespolitiska kommentatorer av erkänd skicklighet
och objektivitet. Svensk Tidskrift
skulle alltså ha kunnat förse sig
på hemmaplan. Men det fanns
kanske ingen villig propagandist
för gammal-koloniala ideer att
tillgå?
Vilken bakgrund har så Svensk
Tidskrift för de två angolaartiklarna? Rimligen sin ställning som
högerpartiets ideforum. Man har för
sig att detta inneburit vissa förpliktelser. Nu har man tagits ur den
synvillan på ett enastäende sätt.
Lika komiskt ryktbart som räkneexemplet Sam Nilsson blivit lika
tragiskt ryktbart måste räkneexemplet Ronald Waring i Angola
sägas vara.»
Den välvilligaste slutsats, som
kan dragas av detta uttalande är
att cirkulärledaren författats av en
sommarvikarie från Verdandi, som
trodde att han var engagerad i en
valrörelse.
Längst i fråga om att demonstrera bristande innanläsningskonst gick Ny Tid (s), där det bl. a.
hette:
»Det hjälper nog inte mycket att
ha kännedom om saker, om man
inte begriper dem. Hur mycket
överstelöjtnanten lärt sig om modern rasbiologi framgår av följande
stycke:
‘Allt för ofta låter vi lura oss av
allsköns välmenande men dåligt
informerade personer, som påstår
att afrikanerna när allt kommer
omkring är ungefär likadana som
vi själva, och att om de bara får
den nödvändiga utbildningen kommer de automatiskt att kunna inordna sig som medlemmar i ett
civiliserat samhälle. Jag kommer
55
ihåg den charmerande afrikanske
student, som var kamrat med mig
vid universitetet – en populär ung
man, intelligent, förnuftig, väluppfostrad. Han reste hem från universitetet till sitt eget land – för att
döda sin farbror vid en särdeles
motbjudande form av ritualmord,
stammens gudar till ära.’
Om överstelöjtnantens exempel
skall ha någon mening, måste det
innebära att det inte lönar sig att
ge utbildning åt negrer, eftersom
de har något slags arvsegenskaper,
som gör dem ohjälpligt vilda och
farliga. Sådant reaktionärt nonsens
sprids alltså av en tidskrift, som
gör anspråk på att bli tagen på
allvar. Varför inte lika gärna
släppa fram nazisten Per Engdahl,
som antagligen hade uttryckt sig
försiktigare?»
Warings exempel är naturligtvis
irriterande för skribenten i Ny Tid,
men än mera irritation av samma
slag skulle denne kunnat skaffa
sig genom att läsa handböcker i
modern primitivologi. Att W aring
aldrig sagt eller menat något så
dumt som att »det inte lönar sig
att ge utbildning åt negrer, eftersom de har något slags rasegenskaper, som gör dem ohjälpligt
vilda och farliga» är uppenbart för
var och en som läst hans artikel.
Vad W aring understryker är den
primitiva stammiljöns alltjämt
starka tryck på individen och svå-
righeterna att snabbt eliminera
detta miljötryck. Om skribenten i
Ny Tid tänkt på hur långt tid det tog
56
den kristna kyrkan att nödtorftigt
civilisera ett litet barbariskt rövarfolk uppe i Norden, skulle han
kanske inte vara så optimistisk beträffande de svarta folkens väg till
civilisationen. Det medges att man
i vår tid har tekniska och ekonomiska resurser av en ojämförbart
större storleksordning. Men för att
i grunden förändra ett samhälles
ideologiska och sociala struktur
räcker det ju inte med några års
fabriksbyggande och skolutbildning. Vill man vara någorlunda
realistisk får man räkna med flera
generationers tålmodigt arbete.
Däremot är det lätt gjort att bryta
ner den svaga grundval för en
högre kultur som ändock finns.
Just därför varnade Waring för
risken för en allt för snabb upplösning av stamstrukturen.
Ystads Allehanda (fp) och Arboga Tidning (fp) förenade sig i
sin tur i följande omdöme, präglat,
må man säga av ett säreget sinne
för fakta och nyanser:
»De afrikanska staterna med
Ghana i spetsen har visat vägen
för ett förtroendefullt internationellt samarbete över de kontinentala gränserna. Men ju längre rashetsarna i Angola och Sydafrika
tillåts gå i sin bestialiska mordverksamhet, desto omöjligare blir
den utvecklingen.»
Terrordiktaturen i Ghana som
dygdemönster – N’Krumahs propaganda har sannerligen fått fotfäste även i Ultima Thule! Vad likstäliandet av Angola och Sydafrika
beträffar är det kanske tillräckligt
att påpeka att den svenske sjöman,
som för någon tid sedan fick undergå spöstraff i Sydafrika därför att
han uppvaktade en svart flicka,
hade haft laglig möjlighet att gifta
sig med henne, om han träffat
henne i Angola.
Bland de kritiska rösterna kan
till sist citeras högertidningen
Norrbottens-Kuriren, som under
rubriken »Klavertramp» hade vänligheten att säga Svensk Tidskrift
bl. a. följande:
»l sitt senaste nummer publicerar Svensk Tidskrift en artikel om
Angola, författad av en vid den
portugisiska krigshögskolan anställd irländsk överstelöjtnant. Artikeln är från början till slut ett
sammelsurium av den grövsta och
lögnaktigaste propaganda, och det
måste betecknas som ett mycket
allvarligt olycksfall i arbetet att
den influtit i den annars väldirigerade Svensk Tidskrift.
Tidskriften påpekar visserligen i
en redaktionell notis att författarens uppgifter får stå för hans
egen räkning, men samtidigt sväljer den godtroget hela den uppläggning av Angola-problemet, som
brukade förekomma i den allra
värsta portugisiska propagandan
innan den helt annorlunda verkligheten avslöjades…. Låt oss dra
en parallell. Skulle Svensk Tidskrift viija publicera en artikel,
författad av en högre militär vid
en av de sovjetryska krigshögskolorna och skildrande hur de baltiska folken befriats ur sitt kapitalistiska slaveri? Eller en artikel
från Budapest om hur hela det
ungerska folket i kärlek och tillgivenhet sluter upp kring sin store
räddare Kådår?:.
Inför detta frågar man sig om
inte skribenten med tanke på sin
blomma »den annars välredigerade
(det står visserligen väldirigerade,
men här hoppas j ag på ett tryckfel) Svensk Tidskrift», kunnat
föreställa sig att tidskriftens redaktion kanske varit angelägen om
att också i fallet Angola nå fram
till fakta i målet. Vad parallellen
med Balticum och Ungern beträffar är den självfallet orimlig. Balticum och Ungern ligger oss nära
och bedömningsproblemen där är
relativt lätta, därför att det finns
ett rikt och pålitligt källmaterial.
Angola ligger långt i fjärran och
källorna är bräckliga och motstridande. Den första plikten för en
publicist är dock att nå fram till
en så riktig uppfattning av fakta
som möjligt. Därvidlag försyndar
vi oss alla då och då – på grund
av personligt känsloengagement,
bekvämlighet, okunnighet osv. Men
en rimlig felmarginal därvidlag
är något helt annat än de grova
försyndelser gentemot elementära
publicistiska hederskrav, som i oroväckande stor utsträckning förekommer i svensk press när det gäller att upplysa allmänheten om
komplicerade frågor i fjärran länder.
Här har presenterats ett antal
57
exempel på hur föga sakligt vissa
delar av den svenska pressen reagerat inför ett försök att belysa
Angolakrisen med annat material
än det vanliga. Det kan nu vara
dags att övergå till några principiella kommentarer till denna kris.
För det första är det självklart
att Svensk Tidskrift icke velat uppträda vare sig som »Ombud för
Salazar:. eller till försvar för kolonialism överhuvudtaget. Vi har
publicerat artikelmaterial, som är
starkt kritiskt mot den portugisiska regimen bl. a. på grund av
dess undertryckande av pressfriheten (8/1961) resp. innebär en positiv värdering av den koloniala frigörelseprocessen. På den sistnämnda punkten gjordes för övrigt
ett principuttalande i en redaktionell kommentar i just det nummer,
där W arings andra artikel intogs.
I denna kommentar – rubricerad
»De vita minoriteterna» – hette
det bl. a.: »Den avveckling av de
västerländska kolonialväldena, som
efter det andra världskriget fortgått i accelererad takt, är förvisso
på lång sikt en framstegsprocess.
Fredens, frihetens och humanitetens sak måste i längden vinna på
att allt fler folk frigöres ur en beroendeställning, som åtminstone
deras ledande skikt finner hämmande och förödmjukande, och
genom den inspiration till kraftutveckling, som ett självstyre kan
innebära, beträder vägen till de
civiliserade nationernas krets.» Det
framhölls emellertid också att »vä-
58
gen dit är lång och svårigheterna
och farorna stora».
Utgångspunkten för tidskriftens
bedömanden av händelserna i
Angola är helt enkelt den i bästa
mening konservativa uppfattningen
att våldsmetoder icke är en genväg
till verkliga och bestående framsteg. Det kan finnas rättfärdiga
uppror likaväl som rättfärdiga
krig. Men innan våldet tillgrips
eller gillas måste man göra klart
för sig om de tänkbara vinningarna
står i proportion till de oundvikliga lidanden, som kriget eller
upproret för med sig. Ett moraliskt
stöd till upprorsrörelser förutsätter
därför alltid ett noga avvägt bedö-
mande av motiveringarna för våldsmedlen liksom av hur de drabbar
människorna.
Tidningen Expressen tycks ha
haft en känsla av detta då den för
någon tid sedan (2/12 1961) i ett
ledarstick under rubriken »Gangsterna» skrev:
»Gangsterdåd blir inte bättre av att
de begås i namnet av »nationalism» eller »patriotism». Inga förklädnader – hur vackert de än
draperas – kan förvandla illdåd
och missgärningar till av högre
syften helgade hjältebragder.»
Detta sades visserligen om den
fascistiska OAS i Frankrike, men
uttalandet har onekligen en generell innebörd. Inom parentes sagt
skall det bli intressant att se hur
Expressen i fortsättningen tillämpar denna alldeles riktiga måttstock.
Vad nu upprorsrörelsen i Angola
beträffar lär det svårligen kunna
bestridas att de av upprorsmännen
använda terrormetoderna måste
fylla varje människa med avsky.
Numera finns ett rikt dokumentariskt material, bl. a. film och fotografier, om vad som hände under
några veckor under våren förra
året, då över l 000 vita och mångdubbelt fler svarta mördades, ofta
under så bestialisk tortyr, att den
inte kan beskrivas. Vad som utspelades på de över norra Angola
spridda administrativa centra,
sjukhusen och plantagerna, då horder av hachischberusade och mordgalna hopar av »frihetskämpar»
kastade sig över ofta intet ont
anande försvarslösa offer – vita
och svarta – var något lika ohyggligt, som de svåraste massakrerna
under indiankrigens tid. Att upproret fick dessa barbariskt terroristiska former är förklarlig i
denna primitiva miljö. Det är också förklarligt att de vita i sin förtvivlan och förbittring svarade med
illegala repressalier, som ofta tycks
ha drabbat oskyldiga likaväl som
skyldiga. En av de portugisiska
truppernas första uppgifter lär ha
varit att göra slut på dessa repressalier – i vissa säkrade områden
helt enkelt genom att konfiskera
alla vapen.
Att portugiserna sedan gått hårt
fram i sina strävanden att krossa
upprorsrörelsen – eller snarare
terrorismen – kan vara psykologiskt förklarligt. Det förefaller emellertid som om napalmbombandet av
byar, misstänkta för att vara terroristhärdar, liksom avrättaodet av
förmenta terrorister, innebär att
större våld tillgripits än nöden
krävt. Något bestämt omdöme på
den punkten lär dock ingen kunna
avge för närvarande. Om så skett
är våldet oförsvarligt. Terror föder
visserligen terror! Men det hade
tillkommit portugiserna, som representerar en kristen civilisation, att
bryta denna onda cirkel. De har
sin dryga del i ansvaret för vad
som inträffat. Visserligen hävdar
de att tvångsutskrivningen av arbetskraft till plantager och vägbyggen varit nödvändig, eftersom det
stora flertalet svarta inte vill arbeta och är alldeles ointresserade
av landets ekonomiska utveckling,
som ju dock kommer också dem
tillgodo. Även om detta är riktigtoch de opartiska källor, som finns,
pekar i den riktningen – ursäktar
det inte den faktiska exploatering
i enskilt vinstsyfte av svart arbetskraft, som otvivelaktigt präglat det
ekonomiska livet i Angola.
Upprorsrörelsen i Angola har sä-
kerligen många orsaker. Men vid
sidan av impulserna från självständighetsrörelser i andra delar av
Afrika, insatserna av professionella, inte sällan kommunistiska
upprorsmakare, medicinmännens
agitation etc. synes här verka en
social kraft – en strävan till frigörelse ur ett utsugningssystem.
Samma företeelse – på ett mera
reflekterat plan – möter i vår tid
5- 62164071 Svensk Tidskrift H. l 1962
59
i Latin-Amerika i form av den s. k.
indianismen, en revoltrörelse riktad mot kvarstående former av
kombinerat feodalt och primitivt
kapitalistiskt förtryck. Dylika rö-
relser kan till en tid hållas nere med
våld – den europeiska parallellen
finns i senmedeltidens och den begynnande nya tidens stora bondeuppror i England, Frankrike och
Tyskland – men endast till priset
av oerhörda humanitära och sociala skadeverkningar. Sedan sä-
kerheten till liv och egendom återställts måste en dylik rörelse mö-
tas med en upplyst reformpolitik.
I fallet Angola försvåras ju detta
av den afrikanska rasfanatismen
– av hatet mot de vita. Men tack
vare portugisernas relativt förnuftiga attityd i rasfrågor finns det
kanske ändå förutsättningar för att
en energisk reforminsats skall
kunna leda till resultat.
Vissa tecken på att Portugal
engagerat sig för en dylik reformpolitik finns. Frågan är emellertid
hur långt det fattiga moderlandets
resurser räcker, även om viljan
skulle vara god. Om en god vilja
övertygande demonstreras vore det
naturligt att Portugal bereddes
stöd från den övriga västerländska
världen för ett reformverk i
Angola. Alternativet är nämligen
en humanitär katastrof. En föreställning om vad som skulle hända
i Angola om Portugal utrymde
landet har vi fått genom utvecklingen i Kongo. FN :s resurser har
redan visat sig otillräckliga för
60
uppgifterna där; hur skulle det då
effektivt kunna ingripa i Angola?
Man kan till sist fråga sig varför
svensk opinion reagerar inför händelserna i Angola med ett ensidigt
ställningstagande för den terroristiska upprorsrörelsen. En förklaring är naturligtvis att många
svenskar bär på skuldkänslor gentemot de i elände levande folk, vars
ansikten och röster möter i de moderna massmedia. Skillnaden mellan vårt eget fredliga välstånd och
den ytterliga fattigdom och det
ständiga lidande, som dagligen
åskådliggörs inför oss, är skakande. I Sverige är man också sedan
länge van vid att framträda som
ett slags världssamvete. Det var
den enda verkligt riskfyllda insats
vi gjorde i kampen mot nazismen,
och traditionen har gått vidare. En
offervillig och hängiven missionsinsats har också satt sina spår.
Vårt folks starka engagemang för
de underutvecklade länderna och
kolonialfolkens frigörelse är hedrande – men ibland verkar det
onekligen som om känslorna rusade i väg med förståndet. Man
tager hastigt – alltför hastigt –
ståndpunkt, och då väl onyanserat.
Till inte ringa del synes dock detta
bero på bristfällig eller tendentiös
information. Den gula pressen skickar ut korrespondenter, som alltför ofta är oerfarna och okunniga.
För att kunna ge ett någotsånär
objektivt och korrekt bedömande
av en utveckling i ett fjärran land
behövs först och främst kunskaper
– inte minst i landets språk –
och en vilja till en opartisk inställning liksom till att försöka tränga
igenom den propagandafasad, som
presenteras från båda sidorna. Ett
roande exempel på naivt reportage
– och en skrämmande belysning
av dess effekt – förekom för några
månader sedan i svensk TV i form
av ett amerikanskt filmreportage
från Angola. Det var roande att se
hur kritiklöst reportaget återgav
båda sidornas versioner. Men genom att filmen väsentligen ätergav
dramatiserade upplevelser av den
journalist, som följde rebellsidan,
fick den en starkt tendentiös effekt.
Att vederbörande inte kunde språ-
ket och därför bara återgav vad
hans tolkar sade honom gjorde naturligtvis källvärdet av hans omdömen tvivelaktigt. Det är lätt att
filma misshandlade och klagande
människor – en helt annan sak
är att fastställa om det de säger är
sant eller åtminstone trovärdigt
och om det tillåter generella slutsatser. Kan journalisten inte själv
språket eller språken i landet vallas
han alltför lätt som ett får och utnyttjas som redskap i propagandan.
I primitivologisk forskning har
man därtill gjort bittra erfarenheter
av svårigheterna att även med goda
språkkunskaper nå fram till enkla
fakta genom muntlig utfrågning. Intervjuobjektet säger oftast vad han
tror frågeställaren vill höra – t. ex.
av rädsla, hopp om belöning eller
helt enkelt för att slippa besvär.
Förmågan till exakthet vid återgivande av ett händelseförlopp eller
ett kausalsammanhang är vidare
mycket mindre inom många primitiva folk än inom vår tekniska
civilisationstyp med dess stränga
krav på precision på alla områden.
Redan rums-, tids- och kvantitetsföreställningarna är ofta mycket
mindre exakta hos primitiva folk
än hos oss.
I TV-filmen fanns inga tecken
till försök att korrigera för dylika
felkällor. Den borde ha åtföljts av
en nyanserande kommentar. Ty
när en sådan film visas för millioner i TV får den naturligtvis en
utomordentlig propagandaeffekt.
Den uteblev inte här i Sverige heller. TV-recensenter och ledarskribenter vittnade dagarna efteråt vältaligt om hur stark verkan filmen
haft. Nu – efter denna films
»opartiska» vittnesbörd – »förstod» man riktigt vad som hänt i
Angola.
Tyvärr är det här inte fråga om
ett enstaka exempel på ovarsamhet
från TV-ledningens sida. Alltför
ofta har man under det gångna
året fått bevittna ensidiga och ytliga skildringar av utvecklingen
i krisområden som Algeriet, Kongo
och Angola. TV är just nu vårt viktigaste massmedium. Dess opinionsbildande effekt är enorm.
TV-ledningens ansvar är därefter!
Skall vi i Sverige komma fram
till en klarare bedömning av förhållandena i fjärran primitiva länder är det nödvändigt att vår information därifrån blir bättre och
61
framförallt mindre ensidig. Detta
är bl. a. en förutsättning för att
våra hjälpinsatser skall kunna inriktas och utformas på rätt sätt.
Det är också anledning att hålla
fast vid en enkel värdeskala. Förtryck är förtryck – varifrån det
än kommer. Mord förblir mord.
Ghanas diktator N’Krumah är inte
bättre än t. ex. Janos Kådår i
Ungern och kaptenen Henrique
Galvao är inte bättre än general
Salan.
Man skall ha nått bra långt i
begreppsförvirring för att som Verdandis nuvarande ordförande, fil.
lic. Lars Lönnroth, kunna uttala
som motivering för att Verdandi
inbjöd kapten Galvao att tala i
Uppsala:
»… Vi inbjöd honom i hans
egenskap av främsta symbol för
västeuropeiskt frihetspatos överhuvudtaget just nu – en diktare och
humanist som genom en ovanlig
och modig handling riktade våra
blickar på en bortglömd och ond
del av jordklotet …» (Insändare i
Upsala Nya Tidning.)
Hur Galvao förvärvat sin ställning som »diktare och humanist»
torde vara de flesta förborgat. Det
är emellertid möjligt att de portugisiska uppgifterna om att hans
opposition mot regimen bl. a. skulle
bottna i att han – likt en gång
Lumumba- är dömd för förskingring, bara är ett uttryck för politisk förföljelse. Det är också möjligt att han är en ädel och välmenande idealist som kämpar för
62
högre syften. Därom vet jag ingenting. Men vad alla – även herr
Lönnroth – vet är att Galvao
gjort sig skyldig till sjöröveri och
anstiftan av mord. Den stackars
styrmannen, som blev nedskjuten
på Santa Marias brygga, då han
försökte göra sin plikt och varna
sin kapten för piraterna, skall väl
inte alldeles glömmas bort i sammanhanget. Med någon eftertanke
borde även herr Lönnroth kunna
medge att tidningen Expressen,
som varit Galvaos främste förespråkare här i landet, har rätt då
den, låt vara i annat sammanhang,
hävdar att »inga förklädnader –
hur vackert de än draperas – kan
förvandla illdåd och missgärningar
till av högre syften helgade hjältebragder».
Till sist och än en gång – vad
som här sagts är givetvis inte ett
uttryck för sympatier för diktaturregimen i Portugal utan ett försök
att framlägga en nyanserad bild
av tragedien i Angola och dess orsaker. Salazars makttillträde innebar ursprungligen en i dåtida kaotiska läge förmodligen nödvändig
kraftsamling kring en auktoritativ
personlighet. Hans maktutövning
hade länge prägeln av en upplyst despoti, som man kunde hoppas skulle
omvandlas till en demokratisk
styrelse. I stället har regimen alltmer utvecklats till en typ av polisdiktatur, som varje demokratiskt
sinnad människa måste fördöma.
En internationell hjälpaktion till
Portugal för att stödja utvecklingsarbetet i Angola (och dess andra
afrikanska områden) kan därför
knappast komma till stånd förrän
demokratiens krafter i Portugal
(vilka inte är detsamma som kapten Galvao) segrat. Dessbättre förefaller en dylik utveckling inte utesluten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner