Print Friendly

Angola och världsfreden

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANGOLA OCH VÄRLDSFREDEN
UNDER DET ATT Förenta Nationerna
fortsätter sin ändlösa och meningsIösa debatt och kräver att Portugal
utan dröjsmål skall bevilja Angola
och Mo~ambique oavhängighet, griper terrorismen i Angola omkring
sig. När detta skrives har redan
mer än 2 000 vita portugiser blivit
bestialiskt mördade av terroristgrupperna, och antalet dödade
bland svarta och färgade av portugisisk nationalitet är sannolikt mer
än dubbelt så stort.
Det råder intet tvivel om att portugiserna i Angola togs med överraskning av terroristernas angrepp.
De hade inte föreställt sig, att deras
eget afrikanska folk, som tycktes
leva på så god fot med europeerna
plötsligt skulle vända sig emot dem.
De hade inte på allvar tagit lärdom
av vad som hänt i Kenya – där det
så ofta var just den gamle och avhållne trotjänaren, betraktad som
en vän, ja mera, som en familjemedlem, som var den förste att
öppna dörrarna för mau-mau-patrullerna.
När detta började hända i Angola, föreföll det portugiserna helt
enkelt otroligt. Det gällde ju dessa
afrikaner som de hade känt hela
Av Lt Col RONALD WARING
sitt liv, som de hade vuxit upp tillsammans med, ett lyckligt och leende folk, ytterligt primitiva visserligen, men människor som man
kunde lita på och betrakta som sina
vänner. Det är sällsamt att så få
portugiser – eller för den delen
europeer i Afrika över huvud –
verkligen gjort klart för sig hur
mycket som återstår av primitiv
vildhet hos de svarta afrikanerna.
Innan den vite mannen kom
levde afrikanerna i ett permanent
tillstånd av krig mellan de otaliga
stammarna. segerrika stammarsådana som zulu – utrotade sina
fiender eller pressade ner dem i slaveri. Historien känner väl till de
människooffer och de fast otroliga
grymheter som tillämpades av afrikanska kungar och hövdingar –
europeiska besökare kunde med
egna ögon bevittna dem ännu under
1800-talet.
Sedan förhistorisk tid har de
flesta afrikanska folk levt ett vilt
och primitivt liv: den ena stammen
angrep den andra, broder mördade
broder, fäder åt sina egna barn vid
kannibaliska orgier, trollkarlar begärde högar av blodiga lik för att
blidka urskogens gudomligheter.
Varje dag präglades av den aldrig
vikande skräcken för nya stamräder, våldtäkt, mord, plundring.
Kolonialförvaltningen har obestridligen gjort sig skyldig till
många missgrepp – men det var
samtidigt den europeiska kolonialismen som för första gången gav
Afrika ett mått av trygghet, rättsordning och frihet från fruktan.
Den medförde också sjukvård och
hygien, början till en europeisk civilisation – men allt detta tillhör
den allra senaste tidens historia.
För två generationer sedan var en
stor del av Afrika helt okänd, ännu
i dag finns det vissa delar av kontinenten som är outforskade.
Europa har varit civiliserat i två
tusen år – Medelhavsländerna
ändå mycket längre. Vägen har varit lång och svår, vi anser oss fortfarande ha långt kvar till vårt ideal
av ett verkligt civiliserat samhälle.
Hur långt bakom oss måste då inte
Afrika befinna sig, en världsdel
som långsamt håller på att lyftas
upp ur det mest primitiva barbari?
Allt för ofta låter vi lura oss av
allsköns välmenande men dåligt informerade personer, som påstår att
afrikanerna när allt kommer omkring är ungefär likadana som vi
själva, och att om de bara får den
nödvändiga utbildningen kommer
de automatiskt att kunna inordna
sig som medlemmar i ett civiliserat
samhälle. Jag kommer ihåg den
charmerande afrikanske student,
som var kamrat med mig vid universitetet – en populär ung man,
20-61164075 Svensk Tidskrift H. 7 1961
279
intelligent, förnuftig, väluppfostrad. Han reste hem från universitetet till sitt eget land – för att döda
sin farbror vid en särdeles motbjudande form av ritualmord, stammens gudar till ära.
Detta är i stort sett vad som har
hänt i Angola. Portugiserna har varit i Angola i nästan fem hundra
år, och känner landets invånare.
Under århundradenas lopp växte en
modus vivendi fram mellan europeer och afrikaner, den europeiska
förvaltningen lät i stort sett afrikanerna sköta sig själva, inskränkte
sig till att slå ner stamkrigen och
införa lag och ordning. Undan för
undan byggde man ut vägarna, införde industri och jordbruk- och
utbildning för de infödda. Programmet fortskred långsamt, men det
föreföll inte som om brådska var av
nöden. Man måste uppmärksamma
risken för en allt för snabb upplösning av stamstrukturen – liksom
det enkla faktum att intill helt nyligen afrikanerna själva helt enkelt
inte ville ha någon utbildning.
Den bildade afrikanen hade möjlighet att ägna sig åt vilket yrke
han önskade, i enskild eller offentlig tjänst. Han accepterades som
jämlike av de europeiska portugiserna. Det fanns ingen rasbarriär,
och Angola liksom Mo<;ambique utvecklades långsamt i riktning mot
ett luso-afrikanskt samhälle, baserat på europeisk civilisation och
med europeiska metoder inom jordbruk och industri. Processen gick
långsamt – dels avsiktligt, därför
280
att det inte syntes finnas något särskilt skäl att driva på den, dels och
framförallt av ekonomisk nödvändighet – Portugal är ett litet och
fattigt land med endast nio millioner invånare. Kostnaderna för att
bygga bra vägar, skolor och sjukhus, och för att utveckla industri
och jordbruk måste vara enorma i
ett land som är nästan lika stort
som halva Europa.
De europeiska portugiserna
tyckte att de klarade sig bra tillsammans med afrikanerna. Vad de
inte förstod var, att dessa svarta,
som de betraktade som sina vänner,
barnsliga kanske, ouppfostrade och
primitiva, men i alla fall ett nöjt
och vänligt folk – att just dessa
afrikaner plötsligt skulle kunna gå
till angrepp mot dem med en vild
brutalitet, som man trodde tillhörde
det förflutna.
Portugiserna insåg att de infödda inte var mogna för någon
form av självstyrelse och dristade
sig därför att motsätta sig~diktaten
i denna riktning från Sovjetunionen, det afroasiatiska blocket,
t. o. m. från USA. Förnyade krav
har framförts i FN att Portugal
omedelbart skall bevilja Angola
självständighet, det har påståtts att
Portugals åtgärder i syfte att slå
ner terrorn i Angola skulle innebära ett hot mot världsfreden. Det
talas om att utsätta Portugal för
ekonomiska sanktioner, om att FN
skulle försöka tvinga Portugal att
dra sig tillbaka från Angola och
Mo<;ambique. Trots det ständiga ropet i FN på frihet åt dessa provinser
kan det väl näppeligen betvivlas,
att om detta verkligen genomfördes
skulle läget omedelbart bli likadant
som i Kongo, varvid endast närvaron av omfattande styrkor av FNtrupper skulle kunna förhindra ett
blodigt krig mellan de rivaliserande
stammarna. Underhållet av den nuvarande FN-styrkan i Kongo kostar
över t 100 000 om dagen – en
börda som i förbigående sagt endast
drabbar dem som är villiga att vara
med och betala. Svenska, irländska
och andra FN-soldater dödas i
Kongos urskogar, landet har återvänt till ett tillstånd av anarki, där
inbördeskrig, mord och kannibalism hör till ordningen för dagen.
Det förefaller som om det afroasiatiska blocket och deras kommunistiska vänner skulle vilja se detta
sakernas tillstånd utsträckt även
till Angola och Mo<;ambique.
FN har tillsatt en kommitte för
att undersöka och avge rapport om
de nuvarande förhållandena i An- . gola. Man måste dessvärre vänta
sig, att denna rapport kommer att
innehålla osanningar och förvrängningar; tilläventyrs kan det därför
vara av något intresse att nämna
vissa fakta.
Som förut påpekats var Portugal
på intet sätt berett på utbrottet av
terrorism, det fanns ytterst små
militära styrkor i Angola, och än
sämre stod det till med vapen och
ammunition. Kommunikationerna
inom landet är dåliga, i många områden obefintliga. Plantager och
byar ligger isolerade och den vita
befolkningen lever utspridda över
ett väldigt område i små grupper av
15-20 personer. Under det första
skedet av upproret kom flertalet av
terroristerna in i landet över gränsen till Kongo, slog ner på dessa
isolerade bebyggelser och mördade
deras innevånare, europeer och afrikaner. Vältränade agitatorer sipprade in över landet, utvalda afrikaner som genomgått specialutbildning i Prag, Warszawa eller Moskva.
Medicinmännen samarbetade liksom i Kenya med terroristerna,
bl. a. genom att utlova osårbarhet
mot de vitas kulor. De förklarade
för infödingarna, att alla vita skulle
dödas eller jagas ut ur Afrika, och
att därefter alla deras hus, farmer
och ägodelar skulle tillfalla afrikanerna. De förespeglade en tillvaro
när ingen afrikan skulle behöva
arbeta, alla pengar i bankerna
skulle delas ut bland folket – och
allt som behövdes för att bringa
detta tusenårsrike till stånd vore
att döda de vita. Detta vore en lätt
sak: de vita var få och hade inga
vapen, afrikanernas mäktiga vänner Nkruma, Toure och Nasser
skulle hjälpa till, Ryssland och Kina
skulle skicka vapen och pengar, i
Förenta Nationerna var det numera
det afrikanska blocket som bestämde framtiden, t. o. m. USA
hade inget annat att göra än att
lyda dess order och alldeles nyligen
hade amerikanerna också mycket
riktigt röstat mot Portugal tillsammans med de afroasiatiska na- 281
tionerna och det kommunistiska
blocket.
Uppviglarna hade med sig vapen
– automatvapen som belgierna
hade lämnat efter sig i Kongo, dessutom tjeckiska och polska maskingevär. De medförde också pampiga
uniformer för »ministrar», :.statssekreterare» osv. Dessa utdelades
till stamhövdingarna samtidigt som
dessa utnämndes till höga poster i
den nya »regering» som skulle träda
till så snart de sista europeerna
hade avlivats eller fördrivits.
Efter endast några veckor befann sig hela norra Angola i öppet
uppror, byar plundrades, europeerna mördades och hackades i små-
bitar, farmerna brändes, band om
flera tusen vilda afrikaner drog
fram på landsbygden, mördande,
brännande, plundrande. Mot denna
terror stod de portugisiska säkerhetsstyrkorna nästan hjälplösa.
Territoriet är ofantligt vidsträckt,
kommunikationerna dåliga, och så
snart trupperna visade sig försvann
terrol’isterna in i urskogen eller
bland det höga elefantgräset på savannerna. I detta land av berg, moras och urskog var flygplan av föga
värde; stora band av terroristerna
kunde ligga gömda i elefantgräset
och veta att de var osynliga från
luften. Det lilla som fanns av portugisiska trupper måste spridas ut
så mycket som möjligt för att i
varje fall ge något skydd åt isolerade byar och försvar åt de större
centra. Små grupper av europeer,
angripna av vrålande horder av in-‘-
282
födda, har visat talrika prov på
desperat heroism: efter att ha gjort
slut på ammunitionen har de vita i
förtvivlat handgemäng med bajonetter, knivar och improviserade
vapen lyckats att slå tillbaka numerärt enormt överlägsna angriparstyrkor. I vissa fall har de vita belägrats i flera dagar – stundom
har hjälp inte hunnit fram i tid,
och då har förekommit scener av
så obeskrivlig brutalitet och vild,
primitiv grymhet att det är kväljande att erinra om dem. Kvinnor
våldtagna och mördade, gravida
kvinnor långsamt söndersågade inför sina mäns ögon, människor
fastbundna vid träd med sina egna
tarmar, tortyr av en form alltför
motbjudande att berätta om, åtföljd
av orgier av kannibalism. Jag känner själv ett fall då för ett par veckor sedan en militärpatrull överraskade ett band terrorister, dödade
några och drev de andra på flykten.
De flyende lämnade kvar en tunna
de burit med sig. Vid undersökning
visade sig denna innehålla ett förråd av armar, ben, händer och fötter av europeiska barn, medförda i
saltat skick som reservproviant.
Det är till dessa människor FN vill
ge »oavhängighet», »självbestämmanderätt» och »demokrati». Det
är fast otroligt att s. k. ansvariga
politiker kan gripas av så uppenbart vanvett.
Portugal har givetvis så skyndsamt som möjligt transporterat
trupper, flygplan, vapen och ammunition till Angola. Militärpatruller är varje dag i strid med terroristgrupperna. säkerhetsstyrkor
garnisoneras i städer och byar, kaffeskörden bärgas under beskydd av
militära bevakningskedjor. Det är
detta Portugals uppträdande som
enligt FN utgör »ett hot mot världsfreden» – även USA röstade för
denna resolution. Det är karakteristiskt att samma FN-session »av
tidsskäl» måste avstå från att diskutera det ryska undertryckandet
av den ungerska revolten.
Det finns ovedersägliga bevis för
att en del av terroristerna har utbildats av ghanajiska trupper. Det
är känt att för närvarande en arme
av »frivilliga» tränas i Ghana, och
för en tid sedan levererades i en
hamn i Ghana en rysk skeppslast
om flera tusen ton krigsmateriel
för att utrusta denna styrka, som
snart kommer att överföras till Angola.
Terroristerna är redan beväpnade
med maskingevär och kulspl’illtepistoler. Några »officerare» från
den algeriska FLN, som fungerat
som instruktörer hos upprorsstyrkorna, har tagits till fånga. Det är
känt att bland terroristerna också
befinner sig ett antal europeiska
rådgivare och experter på guerillakrigföring, men när detta skrives
har ännu ingen av dem blivit infångad.
På flera håll utomlands har man
arrangerat protester, även i Storbritannien och USA, som högljutt
fördömer portugiserna för att
»mörda försvarslösa afrikaner i
Angola». över hela jorden skyndar
radikala politiker till för att förena
sina röster med kommunisternas
och afroasiaternas i fördömandet
av Portugal, vars uppträdande för
att skydda sina medborgares liv
och egendom i Angola påstås innebära »ett hot mot världsfreden».
Den förryckta värld Alice upptäckte i W onderland synes klok och
förnuftig i jämförelse med Förenta
Nationerna av i dag, där sanning
blir lögn och lögn sanning, där det
kallas »aggression» att försvara sig
mot angrepp från barbariska vildar, och där mord och kannibalism
betraktas som utslag av »en hjältemodig kamp för friheten mot det
koloniala förtrycket».
Den marockanske generalen Kettani utropade skräckslagen inför excesserna i Kongo: »Hur är det möjligt att någon kunnat inbilla sig att
283
dessa människor var redo för självstyrelse?» Den sortens uttalanden
är inte populära; generalen återkallades hastigt.
Under det att Ghana och andra
afrikanska stater utbildar frivilliga
för terrorism och uppror i Angola,
under det att skeppslaster av vapen
strömmar in från Sovjetunionen
och Tjeckoslovakien, under det att
de kommunistiska utbildningsanstalterna bakom järnridån levererar tusentals afrikanska agitatorer,
och under det att horder av vildar
slaktar och torterar de vita i Angola med obeskrivligt, primitivt
raffinemang – medan allt detta
äger rum samlas Förenta Nationerna och fördömer högtidligen
Portugal för att genom sitt handlande äventyra världsfreden! Kan
historien uppvisa ett mera drastiskt
exempel på fullständigt vanvett?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner