Print Friendly

Angola och framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANGOLA OCH FRAMTIDEN
Svensk Tidskrift är härmed i tillfälle att låta sina läsare taga del
av en annan synpunkt på det aktuella Angolaproblemet än den i
Sverige gängse. Författaren, som
är irländsk officer, har förvärvat en grundlig kännedom om
afrikanska frågor under flerårig
verksamhet i brittisk tjänst i bl. a.
Kenya och Libyen. Han tjänstgör
f. n. som rådgivare vid den portugisiska krigshögskolan.
KAPTEN HENRIQUE GALVAO, som
med hjälp av ett band beväpnade
kumpaner under så dramatiska former bemäktigade sig lyxkryssaren
»Santa Maria» har klart låtit förstå, att hans sjöröveri endast var
avsett som första steget i en mera
omfattande plan. Det andra skulle
ha varit att erövra den portugisiska provinsen Angola, och det
tredje – att framkalla en revolution på hela den Iberiska halvön.
Tillfrågad om vilket slags revolution han åsyftade, säges han ha förklarat, att han inte eftersträvade
endast en ny regering, utan en fullständig omstörtning i stil med den
som har ägt rum på Cuba. Den beklagliga affären »Santa Maria» är
redan utspelad, och under de seLlaste veckorna har det förekommit
Av Lt. Col. RONALD WAR/NG
oroligheter i Angola. Det kan därför vara av ett visst intresse för
europeer, som inte är direkt engagerade i dessa händelser att studera
förhållandena i Angola. Vad som
händer där kommer sannolikt att
påverka förhållanden som ligger
oss själva vida närmare.
Ända intill senaste tid har Angola
förblivit nästan oberört av den berömda »förändringens vind» som
blåser över Afrika. Landet präglas
av välstånd och tillfredsställdhet; i
olikhet med vad som gäller i så
många andra länder i Afrika är relationerna mellan färgade och vita
utmärkta. Omkring 4,5 millioner
färgade afrikaner lever harmoniskt
tillsammans med ungefär 200 000
vita i en atmosfär som är raka motsatsen till apartheid. Det finns
ingen segregation, afrikanerna använder samma bussar som de vita,
samma kafeer, samma butiker, och
påträffas överallt på kontoren, i
statsförvaltningen, överhuvudtaget
i landets ekonomiska och sociala
liv. Klassgränser baseras på uppfostran, inte på färg eller religion.
Huvudstaden Luanda, är en ståtlig modern stad, i vilken de gamla
portugisiska husen undan för un- 154
dan ger vika för våra dagars konstruktioner i stål och betong. Luanda har en karaktär av liv, rö-
relse och välstånd – men också av
en viss indolens under den tropiska
solen. Utanför staden finns den
slum av kåkar och skjul som tycks
vara ett oundvikligt bihang till
varje afrikansk stad. Det är här det
afrikanska befolkningsöverskottet
samlas, lockade till staden av utsikterna till högre löner och bättre
avancemangsmöjligheter. Det enda
man kan säga om Luandaslummen
är, att den är avsevärt renare och
säkrare än motsvarande på många
andra håll i Afrika, och att den
sakta men säkert försvinner allteftersom dess innevånare absorberas av de pågående bostadsbyggnadsprogrammen. En skillnad är
dock slående: en besökare kan gå
omkring i fullständig trygghet, utan
att känna något av det rashat som
är så framträdande på andra håll
i Afrika.
Utanför de större städerna och
de vägar som förbinder dem med
varandra är kommunikationerna
mycket bristfälliga. Provinsen är
ungefär lika stor till ytan som en
fjärdedel av Europa, och Afrikas
solhetta och slagregn förstör vägarna mycket snabbt; varken pengar
eller arbetskraft står till förfogande i den utsträckning som skulle
fordras för att bygga och underhålla ett omfattande kommunikationsnät i ett territorium av denna
storlek. Icke desto mindre är vä-
garna själva nyckeln till provinsens
utveckling, både för att åstadkomma skolor, sjukhus och sociala
välfärdsanordningar och för att
rycka upp jordbruket och utveckla
industrin. Åtskilligt har redan
gjorts i detta sammanhang, men
mycket återstår ännu att göra.
Det är överflödigt att här räkna
upp alla de nya sjukhus och skolor som uppförts, en del utmärkta,
andra dessvärre hämmade av en
allvarlig brist på tränad personal
och teknisk utrustning. På de senaste åren har både industrin och
jordbruket utvecklats i en utomordentligt snabb takt, men det finns
fortfarande områden som saknar
industri och där jordbruket står på
en beklämmande primitiv nivå. Bevattningsanläggningar och kraft- ‘
verksdammar har uppförts, järn- :
vägar och landsvägar har dragits
fram genom bushen. Portugiserna
har gjort åtskilligt för att öppna
och utveckla landet, och anstränger
sig intensivt för att göra ändå mera,
men uppgiften är gigantisk och
kräver pengar, teknisk skicklighet
-och tid.
Portugiserna har varit i Afrika
länge -i nära femhundra år; de
känner den infödda befolkningen
och förstår dess problem. Portugiserna tror inte att det är möjligt
att brådstörtat genomföra övergången från en primitiv kultur och
ett stamsamhälle till en modern
ekonomi i en homogen nationalstat. De tror, att om denna procedur skulle forceras, skulle resultatet oundvikligen bli allmän upplösning och en våldsam reaktion mot
»västerländska» och ~främmande»
ideer.
Tidsfaktorn är i själva verket
basen för den portugisiska politiken, och också dess allvarligaste
svaghet. Det är inte tal om att förbereda Angola för ~självständig?-
het», syftet är i stället att få till
stånd ett integrerat luso-afrikanskt
samhälle med starka ekonomiska
och kulturella band till det portugisiska moderlandet, ett samhälle
i vilket svart och vitt skulle smälta
samman och i vilket ett uppbyggnadsprogram för industrin och
jordbruket skulle genomföras parallellt med en förbättring av
kommunikationerna och undervisningen. Allt detta skulle kunna genomföras om man fick tid på sig
och tillräckligt mycket pengar, arbetskraft och teknisk skicklighet
– och det skulle kunna genomfö-
ras i en atmosfär av fred och harmoni mellan raserna.
Iden är otvivelaktigt i grunden
riktig, och i sinom tid skulle den
1tan blodsutgjutelse och våld kunna
genomföra en förvandling av land
och folk. Faran är endast, att den
nte tilltalar något av de båda
~tormaktsblocken, och inte heller
le afro-asiatiska nationerna. För
~ngolas befolkning själv är den
Jortugisiska lösningen säkerligen
len bästa. Det finns inga afrikan- ;ka politiker eller agitatorer i
~ngola, möjligen därför att det inte
Jetalar sig. I Kenya t. ex. är politik
~ner fackföreningsarbete den mest
l2- 61164073 Svens”k Tidskrift H. 3 1961
155
lukrativa sysselsättning en ung man
kan slå sig på. Så är inte fallet i
Angola. På det hela taget är innevånarna nöjda med sin situation,
och för närvarande helt ointresserade av politik. Landet präglas av
framåtskridande och välstånd, ordning och trygghet och frånvaron av
rashat. Angoleserna själva önskar
inte några radikala förändringar.
Detta är en situation som helt
naturligt inte tilltalar kommunistblocket, som kräver omedelbar och
fullständig oavhängighet för alla
afrikanska stater. Sedan denna oavhängighet genomdrivits, uppmuntrar kommunisterna stamhövdingar
och lokalpolitiker av olika slag och
erbjuder obegränsad tillförsel av
vapen, ammunition, »rådgivare»
och propaganda; följden blir ett
tillstånd av anarki eller inbördeskrig, i vilket kommunisterna stö-
der den som tycks ha största chansen att segra och drar tillbaka sin
hjälp åt hans motståndare. På detta
sätt har kommunisterna redan
uppnått katastrofala inbrytningar
bland de nya oavhängiga staterna
och kommer utan tvivel att tränga
fram än längre inom den närmaste
framtiden. Deras syfte är en omstörtning i hela Afrika, och de
tycks redan ha målet inom synhåll.
En första och nödvändig förutsättning för denna taktik är emellertid ~oavhängigheten~, som öppnar
fället för kommunisternas agenter
och propaganda.
Situationen i Angola tilltalar
emellertid inte heller västmakterna.
156
Storbritannien och Frankrike har
redan frigivit nästan alla sina koloniala territorier, och de få återstå-
ende skall enligt fastslagna tidtabeller inom mycket kort tid gå
samma väg. Britter och fransmän
är därför uppfyllda av känslan av
sin egen storsinthet och av dygdig
fasa vid tanken på att inte alla
andra har handlat lika ädelt som
de. De är också ytterligt angelägna
om att försöka hålla kvar dessa nya
afrikanska nationer, som förut varit deras kolonier, inom det brittiska samväldets eller den franska
gemenskapens ekonomiska ram.
Detta medför en nästan ödmjuk redobogenhet att till varje pris söka
vara till behag. USA i sin tur är berett att göra praktiskt taget vad
som helst för att vinna stöd av de
afro-asiatiska folken, och särskilt
av de nya staterna i Afrika. Deras
röster är av avgörande betydelse i
Förenta Nationerna. USA är därför
alltid redo att stå till tjänst med
lån och tekniskt bistånd av alla
slag i syfte att locka bort dessa
nationer från kommunistblockets
smygande frestelser. Genom att
stödja den portugisiska positionen
i Angola fruktar amerikanerna att
förlora de nya afrikanska staternas
bevågenhet, och solidariserar sig
därför öppet med kravet på oavhängighet för alla afrikanska territorier som ännu inte »befriats».
De nya afro-asiatiska staternas
ledare betraktar Angola och Mozambique som de hatade europeernas
sista utpost – och dessutom som
ett rikt och lovande fält för utvecklande! av sina personliga ambitioner.
Portugal har förgäves vänt sig
till sina egna bundsförvanter för att
finna förståelse och sympati. Förgäves har portugiserna påpekat
riskerna med oavhängighet till
varje pris,- våldsdåd, blodsutgju- j
telse, stamfejder och misär som så l
ofta har blivit följden av denna ‘
»oavhängighet» – liksom den för
var dag alltmer överhängande risken för att Afrika inom en snar lframtid förvandlas till en gigantisk 1
kommunistsatellit. Ingen villlyssna i
på de portugisiska varningarna. j
Vad som bäst gagnar Angola och
dess befolkning – både den svarta ·
och den vita – är en sak av underordnad vikt i maktpolitikens stora ;
spel.
Det är denna situation kapten :
Galvao och hans lilla skara av malkontenter hoppas kunna dra nytta
av. Han vet, att om han skulle .
kunna sätta sig i besittning av
Angola med hjälp av ett litet antal
missnöjda vita kolonister och sin
internationella brigad av venezolanare, cubaner, brasilianare och
spanska kommunister skulle han
inhösta applåder från hela kommunistblocket och från de arroasiatiska staterna, utan att behöva vänta sig någon allvarlig
opposition från USA, Storbritannien eller övriga västallierade, det
garanterar hans förklaring att han
gynnar tanken på ett oavhängigt
Angola.
För portugiserna är denna hållning hos deras egna bundsförvanter nästan ofattbar. De är gripna
av bitterhet och lättförståelig harm.
Portugal är övertygat om att väst- 12*- 61164073
157
makterna håller på att slå in ännu
en spik i sin egen kista, att :tJ.en
politik de bedriver i Afrika i dag
kommer att medföra Europas sammanbrott i morgon.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner