Print Friendly

Andres Küng; Frågan är inte om utan när

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDRES KONG:
Frågan är inte om utan när
Andres Kung fortsätter kartläggningen av de medverkande i
kampen för Estlands självständighet med att presentera Trivimi Velliste, ordförande för det
Estniska kulturminnessällskapet Sällskapet, som gått i
spetsen för den politiska frihetskampen, dokumenterar och informerar om Estlands historia
väl medvetet om att ett folk som
förlorat sin historia inte heller
har någon framtid.
Slutmålet för kulturminnessällskapet är ett helt självständigt Estland men Velliste understryker att man är redo att förhandla med makthavarna i
Moskva om att få samma slags
ställning inom sovjetblocket som
exempelvis Ungern.
Vellistes tal vid firandet av
årsdagen av Tartufreden 1920,
då Leninregeringen erkände
Estlands självständighet för evig
tid, återges i sin helhet.
Författaren Andres Kung har nyligen utgivit boken ”Estland vaknar” om den sjungande revolutionen.
-vi är inne i en ohyggligt intressant tid. Om vi ska finna något
att jämföra med måste vi gå
tillbaka till år som 1905 och 1917. Det är
en revolution – en sjungande revolution
– som äger rum i Estland. Den enda långsiktiga lösningen på vårt förhållande till
Sovjet är full självständighet för Estland.
Det är alltså inte en fråga om vi ska utträda ur unionen utan när det kan ske!
Handelshögskolans aula i Bergen fylls
av festklädd publik, när mannen med de
skarpskurna dragen ska ta emot ett av
Norges främsta frihetspris, Thorolf Rafto-priset för arbete i de mänskliga rättigheternas tjänst. Pristagaren är Trivirni
Velliste, ordförande för det Estniska kulturminnessällskapet
Estniska Kulturminnessällskapets namn
kan låta som om man bara samlar saker
till något estniskt Skansen eJler Nordiska
Museet, men i själva verket har sällskapet
också gått i spetsen för den politiska frihetskampen. Flera aktivister i fornminnessällskapet stöder eJler samarbetar
med det Nationella Självständighetspartiet
Vårt sällskap var nog den första vågen i
den rörelse för förnyelse som under senare år sköljt in över Estland. Vi hade formulerat vårt program redan 1982-83,
men partiets dåvarande ideologisekreterare Rein Ristlaan ansåg att ”konjunkturen ännu inte är gynnsam” för en sådan
rörelse. Det blev den först i och med att
Gorbatjov utsågs till förste partisekreterare och började tala om öppenhet och
förändring. Så kunde vi till sist grunda
vårt sällskap i Fackföreningarnas hus i
Tallinn den 12 december 1987.
Den dagen kan komma att räknas som
en märkesdag i den andra nationella
l
\
l
222
väckelsens historia i Estland. Därför att
Estniska Kulturminnessällskapet vuxit
snabbt och spelat en viktig roll i den senare utvecklingen. Hösten 1988 hade sällskapet 125 lokalavdelningar med omkring 6 000 medlemmar. Sällskapet och
dess utveckling skildras utförligt i min nya
bok om den sjungande revolutionen,
”Estland vaknar’.” (Sellin och Blomqvist
1989).
Estniska Kulturminnessällskapet har
flera underavdelningar som sysslar med
andra folkgruppers historia i Estland:
Den ryska fornminnesklubben i Tallinn,
de armeniska och judiska kultursällskapen, Tallinn English Club, Setu-sällskapet (som ägnar sig åt en ryskt på-
verkad folkgrupp i sydöstra Estland) osv.
Historisk insats
-Vår kanske viktigaste insats hittills gjorde vi under fornminnesdagarna i Tartu i
april 1988. Vi samlades vid Eesti Oliöpilaste Selts (Estniska studentsällskapets)
gamla hus där sällskapets färger vajade
den dagen. Alltså Estlands nationalfärger
blått-svart-vitt, som var studenternas färger innan de togs upp i hela folkets flagga
under självständighetstiden 1918-40. Vi
samlades med en blå, en svart och en vit
flagga, som tillsammans blev vår blå-
svart-vita flagga. Alla talarna uppträdde
under flagga och hänvisade gång på gång
till den.
Sedan en så stor folkmassa samlats öppet under denna flagga, blev det i praktiken omöjligt att längre förbjuda den.
-Vår flagga legaliserades först de facto
och sedan de jure. Även om vårt sällskap
inte skulle uträtta mer, så räcker denna insats för att ge oss en plats i estnisk historia. Det kanske är svårt att förstå för svenskar som aldrig blivit förföljda för sin flagga eller nationalsång, men för förtryckta
folk som oss ester har den nationella symboliken stor betydelse .. .
Det sägs ibland att ett folk som förlorat
sin historia inte heller har någon framtid.
Det synsättet ligger till grund för det mesta av Estniska Kulturminnessällskapets
verksamhet.
För förtryckta folk som esterna har
den nationella symboliken stor betydelse.
-Vi har en historisk kommission, som
arbetar längs två huvudlinjer. För det första samlar vi minnen och vittnesbörd genom att cykla runt på landet och ställafrå-
gor till människor. På så sätt har vi byggt
upp en omfattande dokumentation. En liten del av det har publicerats i tidskriften
”Kultuur ja Elu” och ännu en del ska komma i bokform våren 1989 och sedan ges
ut av en rad utländska förlag. De har funnit vårt material mycket spännande eller
snarare skrämmande och skakande.
För det andra arbetar EMS för att återupprätta de historiska monumenten till
minne av de fallna i Frihetskriget. I framtiden hoppas sällskapet återupprätta inte
bara monument till minne av Frihetskriget utan också kyrkor, herrgårdar,
vatten- och väderkvarnar och andra historiska byggnader. Man har också börjat
ge ut en tidskrift för att dokumentera
verksamheten samt sprida förståelsen för
det förflutnas betydelse för samtiden och
framtiden. Man vill också samarbeta med
ester i andra länder.
-Vi ser alla ester som en del av samma
folk, vare sig de bor i Estland eller utomlands. Det är tragiskt att vi spritts över
jordens alla hörn, men inget ont som inte
också för något gott med sig. De som
drevs i landsflykt under kriget, lever nu i
samhällen som kulturellt, ekonomiskt,
tekniskt och i andra sammanhang är
mycket mer utvecklade än vårt. Det kan vi
få stor nytta av, om esterna utomlands
hjälper oss med bandspelare, ordbehandlare och annan teknisk utrustning som vi
saknar.
För prissumman som Trivimi Velliste
fick i Bergen köpte han en persondator,
som ska hjälpa honom att systematisera
det historiska material som sällskapet
samlat in under senare år. Om någon est
eller svensk i Sverige kan avstå sin gamla
persondator, bandspelare eller annan apparat kan den vara till ovärderlig nytta i
det värdefulla arbete, som Estniska fornminnessällskapet med flera bedriver under för oss ofattbart knappa förhållanden.
Hösten 1988 fick EMS avdelningar i både
Stockholm och Göteborg, som ska hjälpa
till med historisk dokumentation och teknisk utrustning.
Det är svårt att se någon sammanslutning, som både ester och andra utomlands kan stödja med bättre samvete än
just Estniska Kulturminnessällskapet
Det har redan spelat en viktig roll i den
nuvarande nationella väckelsen och demokratiseringen.
-Vi har medvetet försökt anknyta till
och återupprätta vårt demokratiska arv,
eftersom demokrati är en förutsättning
för fri forskning och fornminnesvård.
Dessutom skulle vi aldrig få folket med
oss, om vi inte öppet tog ställning mot stalinismen och för en demokratisk utveckling.
223
Trivimi Velliste ser de finsk-ugriska
broderfolken, finnarna och ungrarna,
som både kulturella och politiska föredömen för esterna.
-Vårt slutmål är givetvis ett helt självständigt Estland. Men vi är redo att förhandla med makthavarna i Moskva om
att få samma slags ställning inom Sovjetblocket som exempelvis Ungern. Vi kan
tänka oss att låta Sovjet få behålla sina baser iEstland enligt den överenskommelse,
som påtvingades oss hösten 1939. Men vi
vill åtminstone kunna stoppa den ryska
massinvandringen, som blivit ett hot mot
vår nationella överlevnad. Vi vill också
kunna utveckla ett blandekonomiskt samhälle, som ger oss möjligheter till ett mer
människovärdigt liv än den centralstyrda
planekonomin. Också Finland har förts
fram som ett föredöme för Estland. Allt
detta kan låta orealistiskt i svenska öron.
Men om jag för ett år sedan skulle ha beskrivit vad som hänt och händer i dagens
Estland, skulle jag också ha avfärdats som
fullständigt orealistisk.
Pekpinnar
Trivimi Velliste har svårt att godta svenska och andra pekpinnar om hur esterna
ska föra sin frihetskamp.
-En chans som den vi fått genom Gorbatjovs tillträde får vi en eller på sin höjd
två gånger per århundrade. Då måste vi
också ta chansen, medan den finns. Jag
kan inte se att sovjetmakten idag kan sätta
in trupper för att krossa vår frihetsrörelse.
Makthavarna i Moskva måste en gång för
alla inse att det är bättre att ha en fri och
självständig grannstat som man lever i
verklig vänskap med än att ha ett underkuvat och därför hatiskt folk som en
224
femtekolonn inom sina gränser. Det estniska folkets frihetskamp ligger också i
det ryska folkets långsiktiga intresse. Därför vill vi ha finskt och svenskt stöd i stället för snubbor och förmaningar.
Trivimi Velliste förstår inte den finländske premiärministern Harri Holkeri,
som hösten 1988 flera gånger varnade sina landsmän för att stödja frihetsrörelsen
söder om Finska viken. Han har också
svårt att fatta varför den svenske utrikesministern förmanar just baltema att ta det
lugnt med sina frihetskrav, när sådana
krav inte ställs på svarta sydafrikaner, namibier, palestinier, chilenare eller andra
fjärran – och ofta färgade – folk. Velliste
och en del andra estländare ser ett slags
omvänd rasism i den svenska förmyndarinställningen gentemot grannfolkens frihetslängtan.
-Visst är Sverige och Finland små länder som – precis som vi – måste ta hänsyn till stormakten i vår närhet, men för
den skull behöver man inte bli hur cynisk
som helst i sin politik gentemot andra små
grannfolk. Vi drömmer ju bara om samma frihet som svenskar och finländare finner självklar. Ge moralen och folkrätten
sin plats i nordisk utrikespolitik – hjälp
oss i Estland som en del av Norden. På
sikt tjänar hela världen på det!
Trivimi Velliste spelade också huvudrollen, när Kulturminnesföreningen och
Självständighetspartiet i februari 1989 firade årsdagen av Tartufreden år 1920.
Det var då som Lenins regering erkände
Estlands självständighet för evig tid.
När man försökte fira fredsdagen i februari 1988, sattes milisstyrkor med bitska
schäferhundar in mot demonstranterna.
Bara ett år senare kunde demonstranterna samlas på nationalscenen ”Estonia” i
huvudstaden med landets främsta körer
som deltagare och Trivimi Velliste som
huvudtalare. I sitt tal formulerade han
tydligare än någon annan hittills gjort den
ideologiska och juridiska grundvalen för
dagens självständighetskamp. Därför
återger jag nedan hans tal i dess helhet.
Talet avbröts vid flera tillfällen av applådåskor – särskilt när han krävde att alla utländska trupper ska lämna Estland.
De svarta baretter som Velliste nämner
Demokrati är enförutsättningförfri
forskning och fornminnesvård.
är de särskilda säkerhetsstyrkor som inrättades hösten 1988. Inrikesministern i
Moskva gavs då rätt att sätta in dessa styrkor var, när och hur som helst. Under mitt
besök hösten 1988 fruktade många då att
dessa svarta baretter skulle sättas in med
det snaraste i just Estland, men våren
1989 mötte jag en helt annan optimism
inför framtiden. Ett exempel på det var
firandet av fredsdagen resp självständighetsdagen i februari, däribland det bejublade talet av Trivimi Velliste.
Vellistes tal
Tal av Estniska Kulturminnessällskapets
ordförande Trivimi Velliste på 69-årsdagen av Tartu-freden mellan Estland
och Sovjetryssland i ”Estonias” konsertsal i Tallinn 3.2.1989:
Ärade damer och herrar! Goda medmedborgare!
69 år har förflutit sedan den minnesvärda natten i Tartu, då Republiken Estland och Sovjetryssland skrev under
fredsfördraget, genom vilket vår östra
granne högtidligt lovade att i evig tid respektera Estlands självständighet och
oberoende. Det fredsfördraget var och
är en av vår egenstatlighets främsta
hörnstenar – vid sidan av ”Självständigbetsmanifestet” och grunddokumenten
från Republiken Estlands konstituerande församling.
Fredsfördraget i Tartu blev möjligt
tack vare estniska folkets hjältemodiga
Frihetskrig, under vars kritiska ögonblick man inte greps av tvekan. Det gäller särskilt dåtidens estniska ungdomar,
som i hopplöshetens ögonblick litade på
sitt hjärtas röst och inte skeptiska farbröders livskloka förmaningar.
Varför förmanar den svenske utrikesministern just balterna att ta det
lugnt med sina frihetskrav närsådana krav inte ställs på svarta sydafrikaner, namibier, palestinier eller
chilenare?
Genom att i Frihetskriget satsa all sin
fysiska och psykiska styrka försvarade
esterna sin naturliga rätt att vara herrar i
eget hus. Estland gjorde sitt inträde i de
självständiga folkens familj i Europa och
började bygga sin framtid som en jämlike bland jämlikar. Det arbetsamma
estniska folket nådde stora framgångar
vid bygget av den egna staten.
Republiken Estland ockuperades under Andra världskrigets första år, den
17 juni 1940, av Sovjetunionens Röda
arme. Det underlättades av det sataniska fördraget som slutits av de båda
rovdjuren, det hitleristiska Tyskland och
225
det stalinistiska Ryssland. Den estniska
staten gav sig inför denna våldtäkt.
Detta till skillnad från vår norra granne, som i den yttersta av faror inte drog
sig ens för att be Himlen om hjälp.
Himlen hjälper dem, som hjälper sig
själva.
Och nu frågar vi fortfarande: är vårt
nuvarande tvångsäktenskap lagligt? Är
våldtäkt verkligen samma sak som en
laglig vigsel?
Världens fria, demokratiska stater
har aldrig erkänt ockupationen av den
självständiga Republiken Estland som
en laglig handling. Den var ett brott –
och är det fortfarande. Då uppstår frå-
gan vilken laglig grund som Den socialistiska sovjetrepubliken Estlands regering vilar på?
Frågan är meningslös, eftersom Sovjet-Estlands regering inte är någon regering. Därför att Sovjet-Estland inte är
någon stat. Det är den ockuperade Republiken Estland, vars lagliga regering
har störtats med naket våld. Republiken
Estlands territorium behärskas av en regering som befinner sig i Moskva. I Tallinn finns endast den lydregering som
Moskva tillsatt – precis som vi åren
1941-44 hade en regering som tillsatts
från Berlin.
Fredsfördraget i Tartu har aldrig upphört att gälla. Upphört har däremot giltighetstiden för det år 1939 i september
ingångna basavtalet. Därför har vi full
rätt att kräva: ut med de utländska trupperna från Estland!
Republiken Estland har folkrättsligt
aldrig upphört att finnas till. Följaktligen har inte heller Republiken Estlands medborgarskap upphört att gälla.
Det går i arv från far till son, från mor
226
till dotter. Alla människor som på ockupationsdagen den 17 juni 1940 var medborgare i Republiken Estland är det än
idag, om de fortfarande är i livet. Också
alla deras efterkommande är medborgare i Republiken Estland.
Mot bakgrund av detta ter det sig ytterst märkligt att några av våra landsmän strävar efter att vinna säte och
stämma i vår ockuperande grannstats
parlament. Vi kan föreställa oss den
pinsamma stämning som skulle uppstå i
denna sal, om dörren öppnades och in
steg /självständighetens liberale ledare
och flerfaldige statschef/ Jaan Tönisson.
Vi vet ju inte att han skulle ha dött
/även om han som de flesta andra statsmän i det självständiga Estland släpades
bort av ockupanterna år 1940/. Hr Tö-
nisson kunde tillåta sig att delta i det
ryska imperiets duma, eftersom han som
jurist var väl medveten om att då gällde
fortfarande freden i Nystad.
Men nu? Men vi? Nu gäller ju fredsfördraget i Tartu, som Jaan Tönissons
regering slöt i Republiken Estlands
namn. Den dåvarande premiärministern
skulle bli förundrad över sitt folks korta
minne. Eller skulle han tro att esterna
förvandlats till ålar?
Estlands historiker har under senare
tid utförligt skildrat vilka vi var och varifrån vi kommer. Men vilka är vi nu?
Vad vill vi idag? Vad förmår vi för närvarande?
Några av oss säger: var realister. Men
vem säger vad som är realistiskt? Består
verkligheten av stridsvagnar och svarta
baretter? Ja, självklart. De är en del av
verkligheten. Är en del landsmäns rädsIa verkligheten? Ja, även det ingår i realiteterna. Men vilket folk har fått sin frihet serverad på silverfat? Och å andra
sidan: när har stridsvagnar och svarta
baretter förmått lindra ett sjukt samhälles våndor? De har bara förvärrat dem.
Det finns inget hopplösare än en sjuk,
sprattlande björn. Sprattlandet tar i anspråk de sista, svaga krafterna. Särskilt
om det finns gott om flitiga och besvärliga bin. Och de är många – från Östersjön till Svarta havet och ännu längre
bort.
Vad skulle blivit av Republiken Estland, om våra fäder och farfäder inte i
Frihetskriget förmått komma över sin
rädsla?
Republiken Estland har folkrättsligt aldrig upphört attfinnas till.
Nej, jag manar er inte att börja sy
blå-svart-vita baretter. Vår styrka ligger
i stället i vår andliga och själsliga storhet. I vår ärlighet inför oss själva, inför
våra grannar och inför hela världen. En
rak motståndare respekteras betydligt
mer än en slingrande. Ett ärligt folk
hålls högre än ett hycklande. Och låt oss
inte vara så barnsliga att vi inbillar oss
att man inte ser igenom vår s k taktiska
förställning.
Det klagas över att det saknas ordning i lagstiftningen, att det råder en
konstitutionell kris, en motsättning mellan Moskvas och Tallions lagar. Tänk,
vilken olycka. Hinduerna, som valde
Mahatma Gandhis väg, ansåg att brittisk lag helt enkelt inte gällde i Indien.
Och Indien blev en självständig stat.
Varför skulle sovjetisk lag gälla i den
olagligt ockuperade Republiken Estland? Kanske gäller den för de många
sovjetmedborgare som kommit till vårt
land. Men för oss, medborgare i Republiken Estland?
Under senare tid talas allt oftare om
Estlands möjliga utträde ur Sovjetunionen. Det kan inte finnas något mer
absurt. Hur kan man utträda ur något,
som man aldrig inträtt i? De som ska
utträda är ockupationsmyndigheterna –
ut ur Estland! Estland själv är redan ute
– ända sedan freden i Tartu!
Den dagen ligger inte längre långt
borta, då Republiken Estlands medborgare samlas såväl här hemma som
från fjärran för att vid valurnorna fritt
och demokratiskt välja Republiken Estlands lagliga folkrepresentation, ett parlament, som kanske kommer att kallas
Rekonstitueraode församlingen eller
Församlingen för Återupprättande av
Republiken Estland. Den församlingen
får utse en laglig regering i Estland och
anta en ny medborgarskapslag, som reglerar hur man blir estländsk medborgare.
Troligen lämnar de utländska trupperna då Estland lika snabbt som de
kom hit för femtio år sedan. Den glädje- 227
dagen kommer att gry tidigare än de
flesta av oss ännu förmår tro. Då kan vi
åter bygga vårt eget liv – och t o m le
mot och sträcka ut handen till vår store
granne i öster.
Kära landsmän! Varje år den 2 februari är årsdagen av fredsfördraget i
Tartu. 24 februari är Estlands självständighetsdag. Låt oss börja fira denna
månad som vår självständighetsmånad!
I år och kommande år.
För 70 år sedan kämpade våra fäder
och farfäder i Estlands Frihetskrig. Låt
oss utlysa det år som förestår – från
idag till Tartu-fredens 70-årsdag den 2
februari 1990- som Frihetskrigets minnesår och som Estlands frihetsår!
Mina damer och herrar! Dagens högtid till minne av fredsfördraget i Tartu
har ordnats gemensamt av Estniska Kulturminnessällskapet och Estniska Självständighetspartiet. Låt oss i Estniska
Kulturminnessällskapets namn förklara
högtiden till minne av Tartu-fredens 69-
årsdag för öppnad.
Var hälsad Tartu-fredens årsdag! Leve den självständiga Republiken Estland!
_…,..___ – ~-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism