Print Friendly

Andreas Khol; De europeiska valen

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDREAS KHOL:
De europeiska valen
Dr Andreas Khol är huvudsekreterare i
Europäische Demokratiseke Union i Wien
och är alltså specialist på det ämne som han
här behandlar. Svensk Tidskrift publicerar
hans artikel i översättningfrån tyskan och
med smärre strykningar av vad som har
huvudsakligt sammanhang med österrikiska
förhållanden. Dr Khol påpekar att intresset
inom EG för det nya Europaparlament, som
skall väljas ijuni, är ganska ljumt. Detfinns
inte någon dramatik kring valet. Man väljer
inte för attfå något gjort utanför att
åstadkomma ett nytt parlament, men ett utan
befogenheter. Det blir det nya parlamentet
självt somfår skaffa sig uppgifter och
mening. Hur man lyckas härmed
sammanhänger dels med partierna inom
väljarländerna och deras syn på EG och
Europa, dels med vilka som blir valda och
hur de kan bygga upp sina positioner.
På kvällen den 10juni 1979 bör de 410 medlemmarna vara valda, som medborgarna ide
nio staterna inom den Europeiska gemen·
skapen (EG) har utsett. Den 15 juli skall det
nya europeiska parlamentet konstituera sig
och göra anspråk på att få handla och tala
för Europa. Ytterligare ett val, ytterligare ett
parlament – och i vilket europeiskt land ta·
!ar man inte om parlamentarismens kris?
Hoppas man verkligen, att ett nyvalt parlament skall föra den romantiska drömmen
om det förenade Europa närmare sin fuJI..
bordan? Har inte den europeiska kärran
kört fast: i stället för en europeisk regering
har framträtt en kombination av ett antal
eurokrater, en europeisk kommission som
blir allt svagare och ett otal sammanträden
inom de europeiska ministerråden. Europatankens attraktivitet avtar samtidigt alltmera, inte bara i Storbritannien.
Det har dröjt länge tills det statliga mot·
ståndet mot ett sådant parlament har kunnat
övervinnas. Framför allt Frankrike men ock·
så andi-a länder har länge gått emot. Diskll5-
sionen gick fram och tillbaka under årtionden. Ett sådant parlament som det europeiska behövde man inte välja, menade några.
det skulle i alla fall inte ha någon befogenhet
att fatta beslut. Så lät man det stanna vid ett
parlament, som skulle bestå av valda medlemmar från staternas parlament. Men ett
parlament, som inte var direkt valt, kan maa
inte ge några befogenheter att fatta beslUI,
menade andra.
Nu äntligen har denna circulus vitiOSII
brutits: man skall välja de 41O ledamöterna
och skapar därmed åt sig en europeisk folk·
suveränitet. Statsmän, teoretiker, många ev- ———————————————————— — —
ropeer knyter därtill högt ställda förväntningar och tillmäter denna händelse genomgripande betydelse. Man tror på ett nytt initiativ till enande, ett hos folken förankrat
begrepp Europa, ett parlament, om tvingar
regeringarna och ministrarna inom EG att
bortse från statliga intressen och äntligen
lösa de stora europeiska problemen på ett
europeiskt sätt: valuta- och näringslivsunion,
energiförsörjningen, nord-syddialogen, försvaret. Blir de europeiska valen en chans
eller en risk?
u ägnar offentligheten i Europa, inte
bara i Sverige och Österrike (som ju inte är
medlemmar av EG och därför inte väljer)
mycket liten uppmärksamhet åt de europeiska valen. Det kan ju bero på att de av andra
orsaker är inrikespolitiskt omstridda. En
tororo har redan brett ut sig: om deltagandet ide europeiska valen bara ligger på 50 %
eUer därunder – vad blir det då av Europatanken? Står vi inför en renässans av nationalstatstanken? Har man dröjt för länge för
att kunna låta det av europeer direktvalda
parlamentet bli verklighet, det som planerades då EG skapades?
I verkligheten präglas också det europeiska parlamentet av det dilemma som partidemokrati innebär: växelspelet regering-parlament är behärskat av de politiska partierna;
makten ligger hos regeringen, som utgår
från en partimajoritet inom riksdagen. I den
europeiska framtoningen betyder detta att
maktcentrum är ministerrådet, inom vilket
företrädare för de olika staternas regeringar
uppträder gemensamt. Varken kommissionen eller det europeiska parlamentet kan
påtvinga detta organ något mot dess vilja –
167
mot de olika staternas regeringar kan inte
fattas några politiskt betydande beslut. Ministerrådet är inte ansvarigt inför det europeiska parlamentet – dess medlemmar bara
inför de nationella parlamenten, och där
förfogar regeringen över majoriteten. Liksom parlamenten inom partidemokratierna
blott har inskränkt makt, är det europeiska
parlamentet snarast förlamat, om man ser
till dess makt i framtiden och vad som kan
komma därur.
En chans eller en risk
De europeiska valen skall ge europatanken
ny timulans: de är chans och risk på samma
gång. De är en chans, därför att de kan ge
ett trött, teknokratiskt Europa, sådant det
företrädes av byråkratien i Bryssel, en politisk stimulans, så att parlamentet så småningom kan få inflytande och begrän ad makt
över byråkratien. Offentligheten kan förmås
till diskussion och opinionsbildande i europeiska frågor. Genom omvägen över offentligheten kan också den politiska tyngden
växa. Det är en risk, därför att allt detta
kommer att ta lång tid och förväntningarna
inom vissa kretsar är höga, inom de flesta
låga: några kan bli besvikna, andra stärkta i
sin skepsis. Därmed skulle man uppnå motsatsen: genom stor publicitet om de europeiska valen skulle detta sakernas dystra tillstånd först bli riktigt tydligt och en motreaktion skulle vara oundviklig. Man skulle undra vad valen vore bra för, om det i alla fall
inte blir något resultat. Detta parlament kan
ju inte göra något för mig, väljaren, eller för
mina angelägenheter.
168
Risken har redan slagit igenom inför Europavalen 1979. Det fattas egentligen ett
tema för valen. Därför saknas valdramatiken, som skulle kunna motivera ett deltagande i dessa val. Det finns inget europeiskt
problem, som väljaren i detta val skall ta
ställning till. Röstningen gäller inte olika frå-
gor eller gestalter i Europa, inte konkreta
fall av integration , inte olika europeiska program inom konkurrerande partier. Man
skall bara väUa medlemmar i ett just nu
maktlöst parlament.
De krafter, som gynnade Europatanken,
och de politiska partierna, som måste genomföra dessa val på nationell gr·undval,
måste vara medvetna om detta förhållande.
De stod inför alternativet att skapa europeisk dramatik av dessa val eller att förvandla
dem till val, vars dramatik härrör ur inrikespolitiken. Eller också måste de finna sig i
ringa valdeltagande.
Man har försökt att via de europeiska partierna övervinna den nationella inställningen och skapa en europeisk: konkurrerande
Europamodeller skulle bestämma valen och
utformas av de europeiska väUarna. Bara de
västtyska kristdemokraterna gick denna väg
konsekvent. De grundade redan 1977 det
europeiska folkpartiet och antog ett europeiskt valprogram. Detta parti framträdde som
europeiskt valparti, CDU och CSU är tex
nationella partier inom det europeiska folkpartiet. De socialistiska och socialdemokratiska partierna grundade inte egna europeiska
valpartier utan antog endast ett gemensamt
valmanifest. De enskilda partierna genomför sina val som nationella partier, inte som
delar av ett europeiskt parti. Så gör också de
andra, liberalerna och kommunisterna. Tiden är tydligen ännu inte mogen för europeiska partier – också här ligger maktcentrum
just hos de nationella partierna. Den bristande resonansen för ett europeiskt parti
och den övervägande inrikespolitiskt förda
valstriden bekräftar detta.
Också en andra ”europeisk väg” har försökts för att ge åt valen den dramatik, som är
nödvändig för att skapa intresse för dem.
Valen har framställts som val till en konstituerande församling, till ett parlament, som
skall skapa en författning. Europas folk
väljer ett parlament, som sedan ger EG en
demokratisk författning, alltså ett slags riksförsamling för hela Europa. Men parlamentets därmed sammanhängande utvidgning
av kompetensen i framtiden har stött på öppet motstånd i Frankrike och England, och
dessa båda länder kan ändå blockera varje
utveckling av det europeiska parlamentet i
denna riktning genom sitt veto i EG:s ministerråd.
Den tredje vägen
Så återstod då bara en tredje väg för au
åstadkomma att dessa val får någon mening.
De har i de enskilda länderna tillagts en konkret inrikespolitisk betydelse och blivit till en
kraftmätning mellan de klassiska partierna.
medan de europeiska frågorna spelar en roll
bara på ytan. Ser man på de fyra större
staterna inom EG framgår detta alldeles tydligt.
I Storbritannien gäller det egentligen alltjämt den gamla frågan, som en gång avgjordes genom folkomröstning: ”Inträde eller
icke?” Labourpartiet är nu som förut antieuropeiskt. Tories är för Europa. Men i
förgrunden för det inrepolitiska intresset
står frågan , om inte Europavalen kan slås
samman med de allmänna valen , som ju
skall äga rum i år.
I Frankrike blir de europeiska valen de
första i femte republiken, som genomförs
med proportionella val. De tjänar för alla
partier till att demonstrera deras verkliga
styrka, som förut förvridits genom majoritetsvalsystemet. Inom regeringsmajoriteten
gäller det vem som är starkast, Chirac eller
Valery Giscard d’Estaing. Gaullisterna har
tydligen avlägsnat sig från presidentens Europapolitik och håller på de nationella ländernas Europa, under visst franskt inflytande. På vänsterhåll handlar det om kommunisterna eller socialisterna.
I Italien står striden mellan kristdemokrater och kommunister. En verklig överblick över hur småpartierna ställer sig är inte
möjlig.
I Västtyskland gällde vid förberedelserna
till de europeiska valen frågan om CSU skall
ställa upp inom hela förbundsrepubliken,
som en försöksballong för ett fjärde parti.
~fen denna fråga är nu löst till förmån för
samarbetet mellan de båda kristdemokratiska partierna.
Det nya parlamentet
Imedelpunkten för de europeiska valen står
frågan om valdeltagandet, och därför är också prognoserna för sammansättningen i
framtiden av det europeiska parlamentet så
svåra att ställa. Partitillhörigheten inom de
enskilda medlemstaterna av EG skiftar, och
169
vallagarna är så olika (så är t ex i England
majoritetsvalsystem användbart för de 81
mandaten från detta land). Den europeiska
valstriden har inte heller lett till bildandet av
europeiska partier. Det nyvalda parlamentet
får denna uppgift: skall det bli i stånd att ur
dessa mångartade fraktioner bilda större
grupper och därmed en ansats till europeiska partier?
För närvarande finns det 6 fraktioner i
det europeiska parlamentet, som har 198
platser. Dessa fördelas så: 65 socialister, 53
kristdemokrater, 23 liberala, 19 de factogaullister, 18 engelska konservativa, 17 kommunister, 3 partilösa. Inom det nya parlamentet med 410 ledamöter kommer möjligen följande grupper att bildas: 120 socialister, 100 kristdemokrater, 55 kommunister,
50 konservativa, 30 gaullister, 20 liberala, 35
obestämda eller partilösa.
Om majoritetsgrupper med större tyngd
kommer att bildas hänger intimt samman
med frågan om detta parlaments uppgifter
och betydelse. Om omröstningarna inom det
europeiska parlamentet blir viktiga och inte
bara ställer rent tekniska problem i förgrunden utan viktiga politiska avgöranden, om
parlamentet ökar i dynamik och blir mer
omdebatterat, då blir det nödvändigt med
ständiga kompromisser för att få majoritet.
Därvid räcker ad-hoc-majoritet, ty viktigt är
bara valet av president för det europeiska
parlamentet, vilken blir representationsfigur inför offentligheten. Hittills har överenskommelser i enstaka fall varit tillräckliga.
Om det europeiska parlamentet skall få nya
kompetensområden, måste en fastare ordning bli nödvändig.
l
‘l


170
Utpräglade majoriteter inom ideologiska
block finns det inte. Här kommer partiernas
roll att klarna. Man får se om det går att
sammanföra de kristdemokratiska partierna
med de konservativa och gaullisterna med
liberalerna till ett slags fraktionsfederation.
Allt kommer väl i sista hand att bero på
valutgången inom de enskilda grupperna
och på de personer, som kommer att sitta i
det europeiska parlamentet. Denna fråga är
särskilt viktig därför att det i stor utsträckning beror på de europeiska ledamöternas
personliga anseende och politiska betydelse
om parlamentet vinner i tävlingen inom institutionen EG över ministerrådet och de nationella regeringarna.
Om partiledare för de olika ländernas partier ställer sig till förfogande för denna uppgift, har deras ord en tyngre vikt än om
personer skickas dit, som inte har någon partimakt från sitt eget land bakom sig och alltså är europeiska andrarangsfigurer. Tveeggat kan man kalla kravet att avstå från dubbelmandat och utesluta dubbelt medlemskap i det europeiska och den egna statens
parlament. Men vilket politiskt inflytande
kan väl en europeisk parlamentsledamot få,
om han inte kan göra sig gällande i sitt eget
land.
Så, få månader före de europeiska valen,
visar sig dess mångskiktade problematik: valen kan föra fram tanken på en europeisk
enighet. Men de kan också betyda ökade
chanser att misslyckas. I vatje fall kommer
det europeiska parlamentet under de nästkommande åren att bli en viktig europeisk
knutpunkt, en omlastningsplats för ideer
och informationer, en katalysator för viktiga
europeiska beslut. Och var står då de övriga
europeiska nationerna, Sverige, Österrike
och andra?
Nu är det ju så att Österrike inte är medlem av den europeiska gemenskapen men
har mångahanda förbindelser med dess
medlemsländer. Ledamöter till det europeiska parlamentet kan Österrike inte välja, det
är bara medlemsländerna i EG som har denna rätt. På samma sätt som Österrike kan
inte heller andra europeiska stater blir företrädda det europeiska parlamentet:
Schweiz, Sverige, Finland, Norge, för närvarande också Spanien, Portugal, Grekland
och Turkiet. Dessa länder är alla med undantag för Finland medlemmar av Europarådet och dess parlamentariska församling.
Portugal, Spanien och Grekland är visserligen kandidater till inträde i EG, likaså sedan
helt nyligen Turkiet. Dessa länder är redan
nu inställda på den europeiska gemenskapen och har sina kontakter på alla nivåer,
även i parlamentet. Österrikes bemödanden
skall naturligtvis gå i riktning att inte vidare
nedvärdera Europarådet utan om möjligt fl
behålla sin ställning i det politiska spelet
Som kontaktforum mellan det europeiska
parlamentet och de vid sidan om stående
neutrala staterna i Europa har Europarådet
under den förflutna tiden inte bestått provet; därtill är de gemensamma utskottens
arbetssätt för tungt och inte heller inställt pi
de särskilda ländernas intressen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner