Print Friendly

Anders Lindberg; Sydafrika efter apartheid

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

U l lERAnJA
ANDERS LINDBERG:
Sydafrika efter apartheid
D
et händer inte speciellt ofta att
man lägger ifrån sig en bok eller
en tidningsartikel om Sydafrika
och känner optimism, eller rent av tro på
mänsklig problemlösningsförmåga. Åndå
är det precis vad man känner när man
lägger ifrån sig det äkta paret Frances
Kendall och Leon Louws bok ”Sydafrika
efter apartheid”. Medan alla världsförbättrare, allt sedan Bastiljens tid, ägnat
sin möda och energi åt hur det gamla så
effektivt som möjligt kan krossas, ägnar
sig Kendell-Louw åt vad som bör komma efteråt.
Frances Kendall och Leon Louw:
Syda&ika efter apartheid.
Timbro 1987
De börjar med en tillbakablick som ger
Sydafrikas historia ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. De visar att myten att
de ”socialistiska” svarta stamsamhällena
förtrycktes av boerna är en sanning med
stora modifikationer. När många av de
svarta stammarna kom i kontakt med
marknadsekonomin under 1800-talet
blev de entusiastiska entreprenörer.
Mfengos var ett exempel på en folkgrupp
som snabbt lärde sig utnyttja de jordbrukstekniska kunskaperna för egen del.
Många blev självägande bönder.
Den svarta företagarandan inom jordbruket blev dock en besvärande konkurrensfaktor för den brittiska kolonialmakten. I slutet av 1800-talet uppstod en svår
arbetskraftsbrist i gruvorna och i de vitas
jordbruk. Anledningen var helt enkelt att
det inte gick att få svarta att acceptera
anställning så länge de var självägande
bönder och klarade sig på det.
1894 infördes Grey Act-lagen på initiativ av Cecil Rhodes. Lagen som hade
starkt stöd av socialisterna stadgade att
de svarta landområdena skulle delas upp i
lika stora delar, och att det skulle vara
förbjudet för en svart jordbrukare att utöka .sin landareaL Den korta tiden av
hopp om välstånd och frihet för de svarta
grusades alltså redan i slutet av 1800-
talet. Grunden för apartheid lades när
svarta och vita jordbrukare inte kunde
mötas på samma marknad eller på samma
villkor.
Afrikaanerna, eller boerna, som av nutiden lastas helt för apartheid har vissa
element i sin historia gemensam med de
svarta. Boerna var jordbrukare som sökte
upprätthålla sin identitet genom strängt
kristna samhällen med en begränsad
statsmakt. De trängdes successivt tillbaka
in i landet av engelsmännen. Mycket av
bakgrunden till den fanatiska nationalism
och den trångsynthet, som präglar boersamhället i dag, går att leda tillbaka till de
förföljelser och hot om kulturell utplåning
som boerna levt under.
Under 1900-talet vävdes sedan apartheid-nätet allt starkare. En ohelig allians
växte upp mellan sydafrikanska labour
och boerna. De sydafrikanska arbetarna
ville skydda sina arbetstillfällen och boerna ville skydda jordbruket. När nationalistpartiet kom till makten 1948 var
apartheid i praktiken redan etablerat. Vad
som sedan skedde var att apartheid gavs
en ideologisk legitimitet genom den rasåtskillnadslära som främst bar Rendrik
Vervoerds signum. Under 50-talet infördes den synliga apartheid som många av
oss förknippar med systemet: skilda badstränder, bussar och parkbänkar, förbud
mot giftermål och sexuella kontakter etc.
Efter en genomgång av den ideolo- 200
giska situationen i Sydafrika i dag, och en
allmän ideologisk del om det onda i social
ingenjörskonst och ett försvar för den fria
marknadshushållningen kommer författama in på sina konkreta politiska förslag.
Med stor trovärdighet argumenterar de
för ett schweiziskt kantonsystem som lösningen för det heterogena Sydafrika.
”Det schweiziska systemet är så häpnadsväckande lämpat för Sydafrika att vi nästan ordagrant skulle kunna överföra den
schweiziska konstitutionen till Sydafrika?’
Kantonsystemet, hävdar KendallLouw, är det enda system som kan ge
Sydafrika fred och välstånd för alla sina
folk, dvs att bygga en federation på i princip självständiga kantoner som hålls samman av en nationaliststat med ansvar för
försvar, utrikespolitik och infrastruktur.
Författama framhåller att såväl ANC
och AZAPO som nationalistpartiet skulle
kunna få majoriteten i olika kantoner.
Den nationella konstitutionen skulle
bara kunna ändras av samtliga kantonregeringar och en obligatorisk folkomröstning med 80 procents majoritet. I konstitutionens rättighetsförklaring skulle ingå
skydd mot diskriminering på grund av
ras, religion, kön eller övertygelse; allmän
rösträtt, regler för ett omfattande folkomröstningsinstitut, rörelsefrihet och egendomsrätt.
”Sydafrika efter apartheid” är skriven
som ett inlägg i den sydafrikanska debatten. Boken har också blivit en best-seller i
Sydafrika.
Vissa delar är kanske alltför inriktade
på att hitta en gemensam nämnare så att
boken inte skall stämplas som ”extremistisk” av boerna. Förorden av Winnie
Mandela och ordföranden i den svarta
handelskammaren visar att boken uppfattas mycket seriöst av svarta opinionsarbetare. I några andra delar blir boken kanske lite väl dogmatisk i libertariansk anda.
slutintrycket är ändå mycket positivt.
Detta är en bok att läsas av alla dem som i
dag släpar fram tillhyggen och manskap
för att riva den sydafrikanska Bastiljen.
Det är bara att beklaga att ingen motsvarighet skrevs om Vietnam, Iran, Kambodja, Etiopien eller några andra av vår
tids tragedier.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner