Print Friendly

Anders Lindberg; Privatiseringar

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Visserligen leder omtanken om samhällets stabilitet och riskerna för att fatta
felaktiga beslut till en konservativ metod
där reformer skall ske successivt och under ständig prövning. Men detta får inte
förväxlas med en ren pragmatism eller
med att det inte skulle finnas en objektiv
rättvisa. Och statens främsta uppgift är
att upprätthålla rättvisan och ordningen,
inte att garantera välbefinnandet för varje individ.
Speciellt farligt är att som Lindberg
jämställa vad han kallar immateriella välfärdsfaktorer – frihet, trygghet etc –
med varandra eller med materiella fördelar och tillåta maximering av totalsumman även på bekostnad av en faktor.
Som Lindberg skriver: ”Följaktligen kan
materiell och immateriell välfärd ökas,
minskas och omfördelas …” Detta leder, även om Anders Lindberg inte avser
det, i förlängningen till att t ex frihet kan
bytas bort mot en högre standard.
För inte är det för bristen på materiella
fördelar som den svenska socialismen
främst bör kritiseras, även om bristerna i
den offentliga sektorn för var dag tycks
ANDERS LINDBERG:
Privatiseringar
I
min artikel om privatiseringar försökte jag anlägga ett synsätt för hur
man bedömer om en politisk åtgärd
är att föredra eller ej, som normalt återfinns inom den ekonomiska rationalismen. Jag definierade ”välfärd” som be- 255
öka, utan för att man undergrävt människornas frihet och därmed undergrävt
deras förmåga att agera som moraliska
varelser. Vad borgerligheten bör återupprätta är den allt ansvar fråntagna individen och den av elefantiasis lamslagna statsmakten. Det är fria medborgare i
ett samhälle med en begränsad och därför stark statsmakt som behövs. Aldrig
så många egna rum på långvården kan
inte ersätta detta.
Egentligen passar Hjalmar Gullbergs
rader om den totalitäre ockupanten ännu
bättre in på den socialdemokratiska
klientstaten:
”Där friheten kördes ut,
blev det sommar på nytt och grönska.
Och körsbären i den strut
är så röda som du kan önska.
Men glädjen har tagit slut.
Hur kan ängen ge maskrosfröna
åt vindarna som tribut?
Vem vill plocka en tusensköna,
där friheten kördes ut?
stående av en materiell och en immateriell del, dvs de okvantifierbara delarna
frihet, trygghet etc.
Den rationalistiska modellen används
som ett slags ”lackmuspapper” för politikern; om större materiellt utrymme
256
uppnås eller någon immateriell välfärdsdel ökar, utan att någon annan förändras, eller fördelningen mellan komponenterna ändras, är en privatisering alltid av godo.
I fall där privatiseringar inte leder till
sådana otvetydiga resultat måste frågan
lösas med hänvisning till samhällets underliggande moraliska eller etiska uppfattningar.
Den stora skiljelinjen härvid är inte om
det offentliga eller privata intressenter
”producerar” en tjänst, utan vem som
”garanterar” den. Den underliggande
frågan blir då: vad skall staten garantera
medborgarna dvs finansiera och uppställa kvalitetskrav på.
Detta är inte liktydigt med någon form
av liberal utilitarism, som Peter Olsson
försöker göra gällande i sitt inlägg.
Det finns inget chimärt optimum på
välfårdskurvan, som det är politikerns
uppgift att med hjälp av olika ingenjörskonster försöka uppnå, härom är Peter
Olsson och jag eniga. Däremot undrar
jag vad den djupare innebörden är i att
”statens uppgift är att upprätthålla rättvisa och ordning inte att garantera välbefinnandet för varje individ”.
Vi känner inte hans definitioner av
”garantera”, ”rättvisa” eller ”välbefinnande”, men nog synes en stats uppgift,
om vi nu skall ha någon stat, vara just
detta Peter Olsson vill frånkänna den.
Gunilla Andersson går i sitt genmäle
än längre när hon hävdar att ”välfärd är
inget politiker kan skapa åt människor”,
ett kanske något besynnerligt uttalande
mot bakgrund av politikens dokumenterade förmåga att genom olika åtgärder
minska människors välfärd. Kan välfärden minskas genom politiska åtgärder
borde den väl även genom motsatsen till
de åtgärder som minskat densamma kunna öka.
Nog kan välfärd, i den vida mening vi
lagt i begreppet, bibringas såväl skärgårdsbonde som stadsbarn genom exempelvis garanterad hälso- och sjukvård,
rättssystem och stora möjligheter att välja producent av utbildning eller sjukvård?
Mot bakgrund av dagens verklighet är
privatiseringar i många fall ett sätt att
öka medborgarnas välfärd.
Än märkligare blir hennes resonemang
när hon gör gällande att preferenserna
om vad som är frihet och trygghet varierar lika mycket som antalet innevånare
i Sverige. Frihet och trygghet kan inte
utbytas mot varandra, däremot kan de
med någorlunda stor precision definieras.
Privatisering är inget universalmedel,
däremot en ytterligt önskvärd åtgärd
inom många områden av vårt socialiserade samhälle för att öka människors välfärd.
Privatisering är inte alltid, och rent definitionsmässigt, av godo.
Även om det inte är något problem för
dagen i Sverige, finns det en skillnad
mellan att åt marknaden överlämna finansieringen av skolväsendet, och att
överlämna produktionen av barnomsorg.
Det är inte lika givet att det förstnämnda är lika lämpligt som det sistnämnda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner