Print Friendly

Anders Lindberg; Privatisering – välfärd

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS LINDBERG:
Privatisering – välfärd
Privatisering är ett begrepp som kommit
att bli ett av den gångna valrörelsens
mest använda tillhyggen. I denna artikel
diskuteras ” privatiseringens”
ideologiska hemvist samt görs ett försök
att betrakta begreppet som en logisk
Völjd av ett konservativt idearv.
Civilekonom Anders Lindberg är
ledamot i Moderata
Ungdomsförbundets
förbundsstyrelse.
Ett problem, som den radikale samhällsdebattören ofta drabbas av, är svårigheten att omforma en dogmatisk ansats till
praktiskt genomförbara förbättringar av
samhället. Samhällsdebattören förmår
inte omsätta sina ofta teoretiskt oantastliga resultat eller ideer i verkliga alternativ.
Dogmatism, vare sig den avser socialismens genomförande eller privatisering
av offentlig verksamhet, framstår vanligen som oattraktiv och ibland skrämmande. Detta eftersom den ofta utgår
ifrån att det finns ett uppnåeligt paradis
som nås om dogmen följs.
Frånvaron av paradis förklaras med
att verkligheten avviker från dogmen –
dvs i förlängningen människornas bristande insikter.
Den fotografiska utopin, t ex marxismen, driver detta till sin spets. Dogmen
är felfri, ren och oantastlig. Verkligheten
skall anpassas till dogmen. Men detta
synsätt gäller i varierande grad alla dogmatiska ansatser, oavsett ideologisk källa.
I Sverige har icke-socialister under
lång tid ömsom roats av och ömsom
skrämts av marxisternas testuggande.
Genom att inordna sig i ett slutet intellektuellt system, har marxisterna valt
den enklaste vägen att förstå och beskriva verkligheten. Samtidigt har marxisterna kommit att avskärma sig i betydande utsträckning från densamma.
Den konservative betraktar detta som
intellektuellt ohederligt. Verkligheten är
alltför komplicerad för att låta sig perfekt
beskrivas av något statiskt tankesystem.
Det är av största vikt att privatiseringsdebatten inte hamnar i det testuggande som kännetecknade vänsterns ur- 100
spårning. Det vore att svika en av konservatismens ideologiska hörnstenar –
motviljan att acceptera universallösningar.
Politiska paradis, vare sig kommunistiska eller anarko-kapitalistiska, kommer
aldrig att existera annat än i teoretiska
modeller – på sin höjd uttolkade i ändlösa volymer av paradisens exegeter.
Vad innebär privatisering?
Med privatisering förstås här att privata
entreprenörer övertar produktion av en
nyttighet som i dag produceras av det
offentliga. För det första gäller att privatisering av nyttigheter, inte är något
mål i sig. Det är ett bland flera möjliga
medel till ökad välfärd.
Detta uttalande vilar på två förutsättningar; för det första att mer välfärd är
att föredra framför mindre, och för det
andra att ökad välfärd prioriteras framför föreställningar om oantastliga
dogmer; ansatsen är pragmatisk.
I det motsatta fallet kunde man argumentera att exempelvis privatiseringar
vore önskvärda även om de minskar välfärden. Detta eftersom de står i samklang med en principiell uppfattning om
hur samhället skall vara organiserat.
Denna senare inställning är ej förenlig
med normala föreställningar om sunt förnuft.
Välfärd – materiell och immateriell
Vad är välfärd? Vi kan indela välfärden i
en materiell och en immateriell del.
På grund av den senare förklarar vi
den också som omöjlig att exakt definiera. Men den förra delen går att kvantifiera. Den innehåller utrymmet för privat
konsumtion och tillhandahållandet av
nyttigheter som sjukvård, skola – offentlig konsumtion och transfereringar.
Vi gör ingen principiell distinktion mellan offentlig konsumtion och transfereringar. Det avgörande är att allokeringsbesluten träffas inom det politiska systemet.
Man kan utan större risk uttala att mer
materiell välfärd är att föredra framför
mindre (så länge den materiella välfärden inte – om det nu är möjligt – inkräktar på den immateriella).
Ett första kriterium på huruvida ett
politiskt beslut är önskvärt, är således
att det ökar den materiella välfärden.
Den immateriella välfärden innefattar
begrepp som frihet, trygghet, psykiskt
välbefinnande etc. En uttömmande beskrivning av begreppets innebörd ärnaturligtvis omöjlig, men frihet och trygghet är begrepp som torde förekomma i
merparten av uttolkningarna.
Politikernas uppgift är dels att tillhandahålla – eller bättre uttryckt – skapa
förutsättningar för materiell välfärd, dels
att tillse att den immateriella välfärden
existerar och helst ökar.
I det fall ett politiskt beslut ökar den
immateriella välfärdskomponenten ”frihet” utan att någon annan komponent,
som t ex ”trygghet” , kan sägas minska,
är ett sådant beslut naturligtvis att föredra analogt med vad som gäller för den
materiella välfärden. Mer är att föredra
framför mindre.
Beslut som påverkar den immateriella
välfärden torde bli omstridda endast när
dessa minskar den immateriella välfården eller när fördelningen mellan olika
komponenter förändras, som t ex mellan
trygghet och frihet. Denna diskussion är
i en viss mening ofruktbar eftersom begreppen trygghet och frihet är att betrakta som omätbara, men den fäster ändå
uppmärksamheten på att det inte existerar en given mängd frihet och trygghet
som kan ersätta varandra som vatten och
luft i ett slutet kärl . Likväl som fördelningen vatten och luft kan variera kan
kärlets storlek göra det. Ökad frihet behöver inte ske på trygghetens bekostnad.
Följaktligen kan materiell och immateriell välfärd ökas, minskas och omfördelas på liknande sätt.
Ett andra kriterium på huruvida ett politi kt beslut är önskvärt bör vara att det
ökar den immateriella välfärden.
Privatisering och välfärd
En privatisering av en nyttighet påverkar
eller kan påverka båda typerna av välfärd.
Om den enda följden av en privatisering (produktion av en nyttighet av privat entreprenör) blir att nyttigheten kan
produceras effektivare, uppfylls det första kriteriet för ett välståndshöjande politiskt beslut. Den materiella välfärden
ökar, antingen genom att kostnadsminskningen leder till ett lägre skatteuttag, som leder till en ökad privat konsumtion (eller sparande), eller genom att
medel frigörs till att finansiera andra offentliga nyttigheter som kommer befolkningen till godo.
Om privatiseringen inte ger några effekter på ko tnaderna för nyttighetens
tillhandahållande, utan den enda effekten är tillkomsten av ytterligare en producent, kan man hävda att privatiseringen ändå är önskvärd eftersom tillkoms- 101
ten av ytterligare en producent ökar konsumenternas valfrihet och därmed också
den immateriella välfärden – friheten.
Argumentet mot privatisering är ofta
att frihetsökningen inte är önskvärd eftersom den äventyrar den immateriella
välfärdskomponenten ” trygghet” : frihetsökningen sker på trygghetens bekostnad. Så kan naturligtvis vara fallet.
Men inget talar för att det måste vara så.
Argumentet vilar på den felaktiga föreställningen att producenten och garanten
av en nyttighet nödvändigtvis måste vara
identiska.
Garanten behöver ej producera
Medborgarna är i princip likgiltiga inför
vem som producerar en nyttighet så
länge nyttigheten på något sätt är garanterad och håller en viss kvalite. Detta
gäller även det som lite slarvigt brukar
betecknas som socialt skyddsnät.
En offentligt producerad tjänst har
inget mervärde för att den är producerad
av det offentliga; en blindtarmsoperation, ett förhör i tyska eller en uppläst
saga blir inte värdefullare för att den utförs i ett landstingssjukhus, eller i en
kommunal skola eller förskola.
Avgörande är att tjänsten ställs till den
medborgares förfogande som efterfrågar
den (materiell välfärd), och att ingen
medborgare exkluderas från kretsen av
utnyttjare på grund av bristande betalningsförmåga när ett verkligt behov av
tjänsten föreligger (immateriell välfärd).
Vad som är ett ”verkligt behov” måste
definieras utifrån samhällets underliggande moraliska och etiska uppfattningar.
Så länge det offentliga ikläder sig rollen som garant av en sådan nyttighet,
102
påverkas således inte ” tryggheten” (allas tillgång) av en privatisering. Förutsättningarna för en ökad materiell välfärd ökar, eftersom införandet av ett
visst mått av konkurrens kan förväntas
sänka produktionskostnaderna, samtidigt som den immateriella välfärden kan
tänkas öka genom tillkomsten av fler
producenter/alternativ.
slutsatser
Privatisering är ett bland flera medel att
öka ett samhälles välfärd. Mycket talar
för att privatiseringar av offentligt producerade nyttigheter ökar den totala materiella välfärden, men vi kan inte vara
lika säkra på att den immateriella välfärden ökar, så länge inte det offentliga garanterar medborgarna tillgång till nyttigheten. En del argumenterar att den
helt fria marknadens funktionssätt utgör
en garanti i sig, men detta är otvetydigt
fel genom existensen av exempelvis kollektiva varor; sådana varor (försvar,
smittskydd etc) vars nytta inte kan inskränkas till dem som är beredda att betala för dem.
Således är en förutsättning för hävdandet att privatiseringar alltid är önskvärda
ett bevarande av staten som garant (finansiär och uppställare av normer) av
nyttigheten. Statens roll som garant är
självfallet inte nödvändig när det gäller
offentlig verksamhet som inte motiveras
av vare sig rimliga krav på socialt
skyddsnät eller av sin karaktär av kollek·
tiv vara. Det kan gälla offentlig hotell·
verksamhet, kommunala slakthus, fri·
tidsbyar m m.
Dessa senare kan naturligtvis utan vi·
dare lämnas till marknaden för såväl produktion som finansiering.
Den avgörande skillnaden för övriga
nyttigheter ligger i vem som finansierar
en nyttighet, inte vem som producerar
den.
Statens roll kommer således att vara
betydande även vid mycket långtgående
privatiseringar, ty privatiseringar riktar
sig inte ”mot staten” utan är i dag ett
sätt för staten att bättre uppfylla sina
förpliktelser gentemot medborgarna –
att öka deras välfärd.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 727 44-6.
~———————————————- -~_.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner