Print Friendly

Anders Leion; Socialdemokratin efter valet

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS LEION:
Socialdemokratin efter valet
Efter den senaste valförlusten har man inom
det socialdemokratiska partietför första
gången börjat ägna sig åt självprövning.
Den socialdemokratiske debattören,
civilekonom Anders Leion, anser att
valförlusten beror på att partiet inte kunnat
anpassa sig efter de ändrade kraven.
Orsaken härtill är i sin tur att partiledningen
och de aktiva medlemmarnafostrades i
sextiotalets generösa ekonomiska miljö som
tillät den stora utbyggnaden av den
offentliga sektorn. Dåfrodades de flyhänta
formulerarna och de böjliga, uppmärksamma
och taktiska karriäristerna inom partiet. Den
ursprungliga kärntruppen –
industriarbetarna – måste åter göra sitt
inflytande gällande och partiledningen måste
återfå ett verkligt handlingsutrymme om
partiet skall kunna återvinna en del av det
förlorade förtroendet.
Efter valet 1973 bortförklarade den socialdemokratiska partiledningen förlusten på olika sätt: Man hade inte kunnat nå ut med
politiken, valrörelsen hade störts av bankrån
och kungabegravning, arbetslöshetsstatistiken hade manipulerats, osv.
Efter förlusten 1976 hävdade man ihärdigt att det ändå inte varit något fel på den
förda politiken: partiprogrammet låg fast.
Men nu, efter den senaste förlusten, har
man ändå på olika håll inom partiet börjat
ägna sig åt olika former av självprövning.
Under någon vecka i mitten på november
snubblade olika ledande företrädare nästan
på varandra i ivern att få tala om att de också
deltog i omprövningen.
Men är denna självprövning allvarlig, dvs
syftar den till en omprövning av partiledningens attityder och politik eller är den
bara en tillfällig anpassning, en undanmanöver för att dämpa kritiken nedifrån? Hur
trovärdigt är t ex Kjell-Olof Feldts ifrågasättande av den ekonomiska tillväxt vars förkunnare han hittills varit?
Dessa inledande frågor är kanske inte de
allra viktigaste att försöka besvara i en artikel om den socialdemokrati, som står inför
ytterligare tre år i opposition. Antagligen vet
inte partiledningen själv det rätta svaret. Ty
på samma sätt som endast valnederlagen –
till slut – tvingat fram en omprövning, på
samma sätt torde denna omprövnings faktiska syfte vara beroende av partiledningens
syn på den egna möjligheten att överlev
utan alltför stora offer: Kommer SIFO-siff
rorna att ge anledning till optimism komme
säkert talet om en omprövning att tystna
Det är ju ändå samma människor i ledning
en nu som i början på årtiondet.
Denna partiledning är naturligtvis i hög
grad ansvarig för de upprepade nederlagen.
Samtidigt är den också ett slags offer för, dvs
lllkyldig till det inträffade.
l denna artikel skall jag bl a försöka lösa
upp denna till synes uppenbara motsägelse.
Det gör jag genom att beskriva den socialdemokratiska partiledningens arbetsvillkor
och – strategiska och taktiska – handlingsutrymm~.
Min avsikt är alltså att försöka beskriva en
del av de villkor under vilka moderna partier har att verka – villkor som därmed också är vårt folkstyres. Att kritisera enskilda
personers handlande anser jag däremot vara
onödigt. Det gör andra så mycket hellre och
det är dessutom ganska lättköpt: Sådan närsvnt personkritik ger bara den kritiserande
möjlighet att slippa ta ställning till dessa andra, mer grundläggande förhållanden som
bestämt partiets handlande.
Man kan leta fram många olika orsaker till
IOCialdemokratins följd av valförluster. Den
hittillsvarande debatten om och analysen av
ralresultatet har till största delen ägnat sig åt
an leta fram de förändringar i den ekonomiska och sociala miljön, som försvårat partiets möjligheter att vinna lika bred anslutning som tidigare. Exempel på sådana förändringar är storstadsbefolkningens och
tjänstemannayrkenas tillväxt.
Sårlana beskrivningar av partiets omgivningär värdefulla. Ändå är de bara en första
ansats. För vad är betecknande för en framgångsrik organisation, antingen det nu rör
sig om ett företag, en arme eller t ex ett
politiskt parti? Jo, just dess förmåga till anpassning efter förändrade krav.
15
Det stelnade partiet
Partiet har alltså förlorat därför att det inte
längre kan anpassa sig efter ändrade krav.
Detta är en enkel, nästan självklar och ändå
överraskande slutsats. Det är överraskande
mot bakgrund av det sätt SAP – liksom övriga riksdagspartier – styrs på.
Partiledningen är styrelsen i en professionell organisation inriktad på att vinna val.
Denna partiledning försöker se till att partiet rör sig smidigt över den politiska marknaden för att finna den position där partiet
kan dra till sig flest röster. Alldeles som dagens storföretag försöker partiet också dela
upp marknaden i olika segment, för att på så
sätt kunna utforma olika budskap efter olika
väljargruppers intressen.
Under den senaste valrörelsen var denna
uppdelning i ett budskap åt allmänheten –
det lågmälda samtalet – och ett åt de trogna
– appellerna på mötena – mycket tydlig.
Jag vill inte kritisera denna politiska marknadsföring. Jag tror den är ofrånkomlig. Jag
hänvisar endast till den för att göra den moderna politikens villkor tydligare: Ett modernt parti uppträder alltså – i alla fall i de
verkliga, operationella verksamheterna – på
samma sätt som varje specialiserad organisation.
Föreställningen från 50-talet om att socialdemokratin skulle vara dömd till minskade
väljarsiffror i takt med att antalet Dänstemän
ökade var därför också felaktig: Partiet anpassade sig och dess stöd bland tjänstemännen ökade.
Men varför kan då inte denna modernt
utformade apparat längre anpassa sig?
Jag tror den nya stelheten måste förklaras
————————–………….
16
som följden av en ganska lång utveckling.
Den nuvarande partiledningen och de aktiva medlemmarna fostrades i sextiotalets
mycket generösa miljö. Det var en ekonomisk miljö som tillät expansion av olika slag.
Särskilt den utbyggnad som skedde inom
den offentliga sektorn fick stor betydelse för
partiets uppbyggnad. De offentliganställda
tjänstemännen fick ständigt ökad makt och
inflytande, både på jobbet och som medlemmar i det parti, som gjort den offentliga
sektorns utbyggnad till sitt främsta, praktiska mål. De offentliganställda tjänstemännen blev partiets nya kärntrupp.
De rikligt flödande skattepengarna tillät
en reformtakt som gjorde allt till synes möjligt, därför att varje problem hade, eller kunde i alla fall påstås ha, sin lösning: i allmänhet framställdes inrättandet av en ny myndighet eller mer pengar till en gammal som
lösningen på alla de olika problem den politiska debatten rörde sig kring.
Också i en mycket gammal organisation ,
skolan, blev förändringstakten sådan att ingen egentligen visste vad som hände. Därmed
var det också fritt fram för de centralt placerade experter, som påstod sig veta hur verkligheten såg ut och hur den förändrades.
Kriminalpolitiken är ett annat exempel på
hur själva löftena om förändringar till det
bättre i den rådande miljön accepterades
som bevis på faktiska förbättringar. Liknande förhållanden rådde på område efter område.
I denna miljö frodades en viss typ av karriärister. Sårlana finns alltid, men de ser olika ut beroende på omgivningens krav. Denna typ var inte det trägna fältarbetets, de
hårda kalkylernas eller den långa erfarenhe·
tens män. Denna tid var istället de flyhänta
formuleramas och de böjliga, uppmärksam.
ma och taktiska pojkarnas tid.
De lyckades länge väl. Länge förblev der
beskrivningar av verkligheten de enda ac
cepterade.
Men oppositionen formulerades ändå
småningom. Först kanske inom vårdpoliti;
ken av en sådan som Yngve Persson, Tr”
gamle ordförande. Så småningom på omri
de efter område. I dessa kritiska verksa
heter var ändå självständiga socialdemok
ter allvarligt handikappade jämfört m
borgerliga kritiker eller kritiker helt ståendi
utanför det politiska etablissemanget.
Parti- och statsapparat tillsammans
Varje försök till nya verklighetsbeskrivnin
ar blev ett hot mot de etablerade intresse
Nya insikter och nya krav inom t ex vårdp
tiken hotade ju den verksamhet på vilken
krets människor inom parti och förvaltni
byggt både sin politiska och yrkesmässi
ställning. Hur skulle då en grupp inom p
tiet – naturligtvis med tungt inslag just a
dessa människor – kunna vara beredd
omprövningar? Här liksom över allt ann
korrumperades alltså människor med Ii
mycket makt.
De offentliganställdas tunga överrepn
sentation hade inte bara denna hämman
inverkan på utvecklingen inom olika p
tiska fackområden. Deras oinskränkta herr.
välde inom socialdemokratin ledde också
n
g
.\
rs
ir

le
Ii·

i!
en nästan total oförståelse inför den ekonomiska utvecklingen.
Så länge tillväxten var god, därför att den
svenska ekonomin inte uttömt det försprång
som neutraliteten under kriget gav, och så
länge strukturomvandling och rörlighet på
arbetsmarknaden vidmakthöll ett spänstigt
näringsliv, utgjorde denna oförståelse inte
något omedelbart hot. Under denna tid etablerade däremot de offentliganställda sitt
herravälde och sina attityder gentemot de
verksamheter som lever på en marknad, vilket senare, efter oljekrisen, omöjliggjorde
en snabb anpassning till det nya, kärva läget.
Därför blev oljekrisen och dess följder inte
bara ett tungt slag mot den svenska ekonomin utan också mot den tillvaro och den
verklighetsuppfattning, som den socialdemokratiska partiapparaten gjort till sin. Och
därför förmådde man inte anpassa sig till de
nya villkoren. I stället fortsatte också ledningens s k ekonomiska experter med närmast magiska besvärjelser: både längtidsutredningarna och olika branschutredningar
envisades med att rita tillväxtkurvor längt
efter det de faktiska kurvorna sedan länge
böjt av nedåt. Man hade ett desperat behov
av den tillväxt som skulle ha kunnat avvisa
kravet på omprövning och nya verklighetsbeskrivningar.
SAP på åttiotalet
Vilka möjligheter har det socialdemokratiska partiet att ätervinna en del av det förlorade förtroendet under nästa årtiondes med
säkerhet hårdare villkor? Nu liksom tidigare
gäller att man har alla möjligheter – förut- 2-805281. Sv Tidskrift
17
satt att man förmår anpassa sig. Denna anpassning är emellertid svårare nu, därför att
partiets kader är sä ensidigt rekryterad och
dessutom har egna intressen, som motverkar omprövningar av den förda politiken.
Jag tror, tyvärr, att den enda möjliga lösningen pä kort sikt är att partiledningen gör
sig ännu mer allenarådande. Partiledningen
består ändå trots allt av proffs. Om den gör
sig fri från dem som befolkar möten och
partikongresser kan den – över deras huvuden – återupprätta ett samtal med folket,
väljarna.
Detta tillvägagångssätt vore inte särskilt interndemokratiskt. Antagligen är inte heller
en sådan, uppifrån påtvingad, anpassning
möjlig. Apparatens människor har för stark
ställning och deras intresse av att skydda
varandra och de egna verksamheterna är för
starkt.
Men det betyder i så fall en politisk ökenvandring under lång tid, under hela den tid
som behövs för att partiets ursprungliga
kärntrupp – industriarbetarna – återigen
gör sitt inflytande gällande genom att återerövra partiapparaten.
Hur lång tid kommer detta att ta? Jag vet
inte. Det kan gå fort. I Metallarbetaren har
faktiskt – för första gången – en mot den
offentliga sektorn kritisk artikel nyligen publicerats.
Det är kanske ändå det första tecknet på
en verklig omprövning. En sådan skulle också återge partiledningen ett verkligt handlingsutrymme. Nu är den däremot – trots
all dess smartness – bunden av föråldrade
krav och korrumperande lojaliteter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner