Print Friendly

Anders Kempe; Bort med tassarna

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS KEMPE:
Bort med tassarna!
Verklig yttrandefrihet inom etermedierna existerar ännu inte i
Sverige. Etableringsfriheten
som princip är självklar då det
gäller dagstidningar men gör
halt så snart det gäller etermedierna. Det viktiga är att det totala medieutbudet tillgodoser
medborgarnas informationsbehov, understryker Anders Kempe.
Det är inte statens uppgift att
styra mediekonsumtionen i ett
fritt och öppet samhälle.
Anders Kempe är delägare i
JLK Information AB.
I
ngenting är viktigare för den som vill
styra människors åsikter än att upp- ‘ häva yttrandefriheten och kontrollera
medierna. Det kan synas vara en truism
att inleda en artikel om mediepolitik med
att påpeka detta, men det är likväl en nödvändig påminnelse, eftersom verklig yttrandefrihet inom etermedier ännu inte
existerar i Sverige
I den förra yttrandefrihetsutredningen
slogs fast att yttrandefriheten inte behö-
ver några motiv, utan att det är inskränkningarna som måste motiveras. Denna
utgångspunkt överförd på tryckta medier,
torde de allra flesta med ett något så när
anständigt demokratiskt sinnelag utan
vidare kunna instämma i, numera. Även
om det inte var så många år sedan som
den dåvarande statlige pressutredaren
Stig Hadenius (numera professor i
journalistik) resonerade kring tanken att
kommunfullmäktige skulle utse representanter i lokaltidningarnas styrelser
(sic!).
Blotta tanken på att det offentliga skall
reglera innehållet i, och ägandet av, dagstidningar får de flesta att protestera
skarpt; vem hävdar i dag att den fria opinionsbildningen bäst skulle tillgodoses av
Statens Nyheter? Etableringsfriheten
som princip är också självklar. Ändå
tvingas dessa principer göra halt så snart
det gäller etermedier; Sveriges Televisions och Sveriges Riksradios statliga
kanaler omhuldas av den politiska makten.
Tryckfrihetsförordningen ger var och
en rätt att ge ut en tidning. I höst får den
visserligen, efter ett andra beslut i riksdagen, det som är avsett att vara sin motsvarighet vad gäller yttrande- och informationsfrihet i etermedier. Men denna
nya grundlag har allvarliga brister, till vilka jag återkommer. Varför skiljer makten
på etermedier och tryckta medier?
Misstänksamhet mot nya medier
Ett första skäl tycks vara att den politiska
makten ofta är misstänksam mot nya
medier. I samma anda som Maj-Britt
Theorin jagade paraboler, och Närradionämnden jagar Claes Nydahl och Radio
Nova, jagades Jack Kotschak och Britt
Wadner på 60-talet, och Lars Johan Hierta och Aftonbladet på 1800-talet. AftonVerkligyttrandefrihetexisterarännu
inte inom etermedier i Sverige.
bladet stoppades 23 gånger under åren
1831 till 1851. Radio Nova, som följt
Hiertas recept att ständigt byta ansvarig
utgivare, har snart ”stoppats” ett tiotal
gånger. Ajabajandet känns igen.
”Kontrollen” över etermedierna har i
själva verket politiska utgångspunkter,
men motiveras ofta med påstådda tekniska begränsningar. Det går inte att skapa
etableringsfrihet inom radio och TY, heter det, eftersom tekniken sätter begränsningar. Problemet med detta argument är
att det inte längre är sant. Men trots att det
besegrats av den för alla uppenbara
tekniska utvecklingen, så används det
fortfarande som försvar för ett bibehållet
Sveriges Radio och som ett hinder mot
etableringsfrihet inom radio och 1V
Jag kan emellerid inte förstå hur den
som säger sig försvara och tro på yttrandefriheten samtidigt kan försvara den
bestående ordningen: den politiska makten har lika lite att skaffa med etermedier
som den har att skaffa med tidningar.
445
Public service-radio
Låt mig illustrera detta resonemang med
den funktionssocialiserade Sveriges Radio-koncernen. Enligt min uppfattning är
det politiska uppdraget att bedriva så kallad public service-radio principiellt lika
främmande som ett motsvarande uppdrag till en statlig dagstidning. En närmast
fullständig privatisering av radion i Sverige skulle innebära större yttrandefrihet,
större mångfald och ett mera spännande
utbud för lyssnarna. Med utgångspunkt
från att det inte är yttrandefriheten i sig
som skall motiveras, utan dess undantag,
så måste vi gå tillbaka till radions barndom för att försöka förstå varför det blev
som det blev: varför krävs det public service-åtaganden inom etermedier men inte
inom tryckta medier?
Det finns visserligen ingen entydig definition av begreppet public service, framför allt inte i Sverige där envar har sin
egen tolkning, men begreppets ursprung
kan härledas till BBC och Lord Reith.
Han uppställde fyra punkter för public
service-företaget BBC:
• Sändningarna skulle ha nationell täckning, med andra ord skulle alla medborgare som så önskade kunna betjä-
nas.
• Enhetlig kontroll (ett monopol, vilket
kunde motiveras p g a en mängd
tekniska aspekter, t ex frekvensutrymmet).
• Upprätthållandet av en hög standard i
utbudet – ”ett tillhandahållande av det
bästa och ett förkastande av det skadliga”.
• Företaget skulle drivas utan vinstmotiv.
Den första och den andra punkten
kunde i etermedieålderns barndom motiveras utifrån tekniska begränsningar, men
446
den tiden är i princip sedan länge förbi.
De begränsningar som ännu kvarstår
(marksänd 1V) försvinner med HD1V
under nittiotalet. SVT tycks emellertid
inte ens själva bry sig om den första punkten, eftersom företagsledningen under
flera år försökt starta en så kallad beställ- 1V-kanal: gräddfils-1V med bra program
för de tittare som vill betala en extra slant.
Den tredje punkten bygger på en paternalistisk syn att makthavarna måste upplysa den ”oinvigda hopen” och välja mediekonsumtion åt dem, eftersom det egna
valet, och den fria etableringen, anses bli
alltför skadligt, i vart fall med makthavarens ögon sett.
Den sista punkten är endast att se som
en politisk och organisatorisk konsekvens
av de övriga punkterna.
Det enda argument som egentligen
återstår är det tredje: makthavamas paternalistiska upplysningsambitioner alternativt deras önskemål att helt enkelt kontrollera etermedierna för egna syften.
Socialdemokraternas inställning
Låt oss se vad den socialdemokratiska
partisekreteraren Bo Toresson har att
säga om saken. Han gav följande programförklaring på partikongressen 1987:
”Vi bör se till att vi inte manövrerar oss
in i den situationen där vi hamnar just
där vi inte vill, nämligen att vi tappar
kontrollen över den svenska radio- och
1V-verksamheten.”
Tydligare, och brutalare, kan det knappast sägas. Att denne man inte dagligen
utfrågas av medierna om han står fast vid
detta kränkande uttalande är för mig en
gåta. Hur har det i Sverige blivit så att allvarliga försök till inskränkningar i yttrandefriheten anses kloka och upplysta, samtidigt som ganska blygsamma ambitioner
att låta medborgarna behålla lite mer av
sina egna pengar utmålas som samhällsfarliga?
En beklämmande uppgörelse
Den politiska eliten (tyvärr också deflesta
borgerliga politiker) och merlieeliten har
gjort gemensam sak för att inte deras kontroll över etermedierna skall ifrågasättas.
Varför skiljer makten på etermedier
och tryckta medier?
Det visar inte minst den beklämmande
uppgörelsen kring en ny markbunden
1V-kanal.
Den processen inleddes med en allmän
hysteri kallad ”nu skall vi äntligen få
reklam-1V”, i eller utanför SR-koncernen. Men det är ju inte ”reklam-1V” som
är problemet. Frihet för finansiering är en
viktig förutsättning för etableringsfrihet
inom radio och 1V (precis som det är för
pressen), men det är inte reklamen i sig
som är målet, utan det är just etableringsfriheten som är det väsentliga. Exempelvis skulle ett införande av reklamen enbart inom SR inte vidga yttrandefriheten
längre än just reklambudskapen. Därtill
skulle en sådan åtgärd snarast cementera
SR:s särställning.
För den som anser att alla budskap
skall omfattas av etablerings- och yttrandefrihet är den nya M3, ”reklam-1V”, endast ett litet steg på vägen. statssekreterare Gustavsson har angående M3 bland
annat meddelat att politikerna som ett underlag för utdelande av koncession skall
godkänna de sökandes programambitioner och programtablåer (sic!). Vidare
skall M3, bland andra diffusa ekonomiska tvång, tvingas finansiera public service-kanalernas fortsatta överlevnad. Den
nya kanalen skall leva med hårdare reklarnrestriktioner än satellitkanalerna och
eventuellt även behöva bidra till en framtida finansiering av svensk film. Och på
den vägen fortsätter kraven.
Så många frekvenser som möjligt
skall göras tillgängliga för dem som
vill sända radio och Tv. I övrigt bör
politikerna hålla tassarna borta.
Beakta hela medieutbudet
Tyvärr har politikerna än en gång försökt
bygga en hermetiskt tillsluten, komplett
public service-modul. Med Jan Stenbecks
ord vill politikerna ha ännu en predikstols-1V, istället för att se alla mediers informationsutbud till allmänheten som en
helhet.
Jag är i praktisk tillämpning naturligtvis inte motståndare till radio och 1V (eller tidningar) i allmänhetens tjänst. Med
det uttrycket menas rimligen att allmänheten har ett informationsbehov som medierna skall tillgodose. Avgörande är
dock att se alla mediers utbud i ett sammanhang.
Varför som i Sveriges Radio-exemplet
låtsas som om det enbart funnes etermedier? Alla medier kan ju inte erbjuda
allt (av kända skäl är det exempelvis svårt
att få en tidning att låta). Det viktiga i sammanhanget är att medierna gemensamt,
447
det totala medieutbudet, skall tillgodose
medborgarnas informationsbehov. Och
enligt min uppfatning är det totala medieutbudet i ett fritt och öppet samhälle i själva verket inget annat än ett gigantiskt
public service-komplex, om än så variationsrikt ordnat som ingen politiskt beslutad åtgärd eller insats i.världen förmår
att efterskapa.
För dem som verkligen värnar yttrandefriheten återstår därmed endast de
tekniska argumenten för dem som vill bibehålla en stark Sveriges Radio-koncern.
Möjligen kan då en välvillig tolkning leda
fram till att SR under nittiotalet skall bedriva sändningar i en nationell1V- och en
nationell radio-kanal, eftersom frekvensutrymmet för landstäckande kanaler
ytterligare en tid är begränsat.
Utred Sveriges Radios framtid
Men vid milleniumskiftet är definitivt den
nya tekniken här, och redan idag har vi en
mångfald satelliter att tillgå. Därför måste
en eventuell ny borgerlig regering tillsätta
en utredning om Sveriges Radios framtid
omgående. Vilket behov finns det iframtiden att bedriva radio- och 1V-kanaler
med särskilda uppdrag, och hur formuleras i så fall det uppdraget?
Statens uppgift är att säkerställa verklig
yttrandefrihet för individer, företag och
organisationer, hela tiden och i alla medier. Därför skall så många frekvenser
som möjligt göras tillgängliga för dem
som vill sända radio och Tv. I övrigt bör
politikerna hålla tassarna borta.
Visst var det ett bra första steg då den
förra borgerliga regeringsperioden resulterade i att organisationer gavs möjlighet
att utnyttja eterns stencilapparat (närra- 448
dion). Men nu är det verkligen hög tid att
alla i yttrandefrihetens namn tillåts att utnyttja alla tillgängliga ”tryckpressar” (det
finns gott om frekvensutrymme för fri
radio). I en skrift jag varit med om att ta
fram för Näringslivets Mediainstitut, visas
hur en fri, kommersiell radio kan införas
redan nästa vår. Det är ett enkelt beslut att
fatta, de tekniska hindren är numera undanröjda. Det enda hindret är den kvardröjande politiska motviljan mot yttrandefrihet också i radio.
Den nya yttrandefrihetsgrundlagen
Ja, det finns mycket att ta itu med på
radio- och TV-området efter en eventuell
valseger för det borgerliga statsråd som
får mediefrågorna på sin lott. En fråga
som jag emellertid inte har några illusioner om att den skall lösas, är tyvärr den
nya yttrandefrihetsgrundlagen. Utrymmet medger inte en fördjupning kring
denna fråga, men jag vill i korthet uppmärksamma på några avgörande svagheter.
För det första lämnar den nya lagen utrymme för godtycklighet från myndighetemas sida när det gäller tilldelning av
sändningstillstånd. När det gäller rätten
att sända radio (bortsett från tråd) är lagförslaget medvetet vagt och obestämt. Det
sägs att:
”Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett
sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet.”
Det är knappast att anse som en portalparagraf att luta sig emot, för den medborgare eller d~ företag som vill hävda sin rätt
att sända fri radio i en framtid. Däremot
anges att det skall ”finnas möjlighet för
sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga
radiofrekvenser medger” (härmed åsyftas
närradion).
Denna särbehandling av sammanslutningar i tillståndsfrågan strider rimligen
mot Regeringsformen. Ett grundläggande
krav i all rätt är ju likhet inför lagen.
För det andra ges i den nya lagen fortfarande möjlighet att generellt förbjuda
reklam i ett visst medium. Reklamförbud
begränsar yttrandefriheten, dels därför
att det berövar radio- och TV-stationer en
nödvändig finansieringskälla, dels därför
att även reklambudskap som varande
”commercial speech” åtnjuter ett yttrandefrihetsskydd enligt internationella konventioner.
Bakom båda dessa tillkortakommanden anar jag omsorgen om Sveriges
Radio-koncernen. Först av alla, och utan
konkurrens, skall SR tilldelas sändningstillstånd. Och för att kunna behålla SR
”reklarnfritt” ansåg lagstiftaren sig tvungen att offra hela grundlagsskyddet för reklambudskap. Det är beklämmande.
Men yttrandefrihetsgrundlagen lär vi
få leva med, utan dessa egentligen nödvändiga förändringar. Den är ju redan
tagen en gång av riksdagen.
Efter decennier av socialdemokratisk
hegemoni i Sverige finns det åtskilligt att
ta itu med för en ny borgerlig ”medieminister”. Radio- och TV-frågorna har jag
behandlat relativt ingående ovan, men åtskilligt annat finns att städa undan. Låt
mig därför avsluta min artikel med ytterligare ett par frågor, ett utökat pensum, till
en eventuellt tillträdande borgerlig ”medieminister”.
Presstöd och filmstöd
Vad tänker Du göra åt det statligapresstö-
det? I det nya merliesamhälle som växer
fram borde rimligen medierna tävla med
varandra om konsumenternas gunst på
lika villkor. Än en gång: det är inte statens
uppgift att styra merliekonsumtionen i ett
fritt och öppet samhälle. Konkurrensvillkoren måste vara neutrala. Dessutom har
dagens presstöd försenat en nödvändig
omstrukturering inom svensk dagspress.
Det enda hindretför att införa enfri,
kommersiell radio redan nästa årär
den kvardröjande politiska motviljan motyttrandefrihet i radio.
Och, vad tänker Du göra åt den statliga
filmpolitiken? Biograffilm är ju som
bekant också ett massmedium. Idag slipper film- och videobranschen moms respektive videoskatt i utbyte mot att de finansierar Svenska Filminstitutet, och därmed en viss volym svensk filmproduktion.
SFI delar därefter ut bidrag till filmproduktion, vilket medfört att nästan ingen
svensk film produceras utan stöd från
449
SFI, branschen vill ju ha igen sina pengar.
Men de flesta av SFI:s produktioner (vad
som skall produceras beslutas av partssammansatta kommitteer), har de senaste
åren endast resulterat i dyra noter och ytterligt få besökare.
Av denna karusell har det blivit publikkris. Politikerna som deltar i denna bytesaffär av skatter mot film måste därför ta
sitt ansvar för att finna en väg ut ur även
denna statliga massmediesnara.
Till detta kommer den av Bengt Gö-
ransson nyligen tillsatta utredningen, om
ett nytt mäktigt statligt medieverk, för att
övervaka etermedier…
Ja, som synes saknas det inte arbetsuppgifter för dem som efter en eventuell
borgerlig valseger skall ta sig an mediepolitiken. Av allt att döma kommer en ny
regering att öppna dörren för kommersiell lokalradio, och det är bra, men det är
verkligen inte det slutliga steget. Utan den
åtgärden är bara den första nödvändiga
inställningen av en ny kompasskurs för
svensk mediepolitik. Åtskilligt annat återstår att göra innan politikerna dragit bort
sina giriga fingrar ur den merliepolitiska
syltburken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner