Print Friendly

Anders Johnson; LO står i vägen

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LO STÅR I VAGEN
ANDER.S JOHNSSON
Det råder en byteshandel mellan Rosenbad och Norra Bantorget. Penningflöden,
privilegietiiidelningar och personalliaruer; partiet utlovas ekonomiskt stöd och väljare och
i gengäld lovas LO inflytande över politiken.
en 17-18 november 1997 arrangerar socialdemokraterna och LO en
gemensam valupptakt i Sunne på temat facklig-politisk
samverkan. En viktig anledningen till
att hålla en valupptakt redan i november är att endast hälften av LO:s
medlemmar röstat på socialdemokraterna under de två senaste riksdagsvalen. 200 fackligt och politiskt aktiva
från hela landet far nu höra bl a
Göran Persson, Bertil Jonsson och
Ingela Thalen tala. Bland de frågor
som diskuteras är hur valrörelsen skall
bedrivas på arbetsplatserna och bland
de arbetslösa.
Under valupptakten pekar Bertil
Jonsson ut två frågor som kan ge
upphov till splittring mellan partiet
ANDER.S JOHNSSON är skriftstäl/are och riksdagsledamot för folkpartiet.
Han utkom i juni med boken Vi står i
vägen – Om LO, pengama och politiker!, Timbro förlag.
22
och LO, nämligen de fårslag som bereds i regeringskansliet om ny arbetstidslagstiftning och om ändringar i
hur sjukersättningen skall beräknas.
Om regeringen stoppar dessa förslag,
kommer LO inte att gå ut med några
egna krav i valrörelsen.
Göran Persson säger att han är osä-
ker på om någon arbetstidsproposition behöver läggas före valet. På arbetsmarknadsdepartementet kommer
detta besked som en överraskning.
En vecka senare drar socialförsä-
kringsminister Maj-Inger Klingvall
tillbaka fårslaget om ny beräkning av
sjukersättningen, vilket fårhindrar en
besparing får staten på ungefår 1 miljard kronor per år. Samtidigt säger
Ulrica Messing, som ansvarar får arbetstidsfrågorna, att det är osäkert om
regeringen lägger fram något fårslag
om ändrade arbetstidsregler före valet. Regeringen vill inte stöta sig med
LO.
Den 12 december avslöjar LO-tidningen att regeringen testat ett fårslag till ny arbetstidslagstiftning på
SVENSK TIDSKRIFT
LO. Men LO säger nej till bl a att
fack och arbetsgivare lokalt skall
kunna komma överens om arbetstiderna. LO-tidningen konstaterar:
”LO har uppenbarligen fatt en slags
vetorätt. LO och socialdemokratiska
partiet är överens om ett fackligt-politiskt samarbete i valrörelsen. Det far
inte störas av en proposition om ny
arbetstidslag som retar upp LO-medlenunarna.”
Sista sprickorna tätas
Den 22 januari 1998 meddelar Ulrica
Messing att regeringen inte kommer
att lägga en proposition om arbetstidslagstiftningen före valet.
Det som händer kring årsskiftet
1997-98 är att de sista sprickorna
mellan socialdemokraterna och LO
tätas. Bertil Jonsson säger
Mtonbladet den 18 november: ”Det
är oerhört viktigt att våra 250.000
fårtroendevalda inom fackfåreningsrörelsen än en gång blir opinionsbildare och valarbetare får socialdemokratin. Nu gäller det att sluta leden.
Vi är i en valrörelse.”
Leden sluts och munnar stängs. Nu
skall alla motsättningar sopas under
mattan. Både Göran Persson och
Bertil Jonsson vet att deras makt beror på om de kan mobilisera LO-röster i valet. Socialdemokraterna är
också helt beroende av LO:s stöd i
valet: 80 miljoner kronor i direkta
bidrag (uppdelat på 20 miljoner kronor per år under mandatperioden)
samt LO:s egna kampanjinsatser som
kostar tiotals miljoner. Därtill kommer det arbete som utförs av LO:s
4.000 anställda och 250.000 funktionärer. LO:s valinsatser får socialdemokratin överstiger vad alla andra
riksdagspartier fårfogar över tillsammans i årets valrörelse. LO är i sin tur
beroende av de ekonomiska bidrag
och de privilegier som tillhandahålls
genom statsmakten.
Under mandatperioden har LO vid
en, först om a-kassan sedan om arbetsrätten. Det är under en av dessa
revolter – nämligen vid en demonstration den 9 september 1996 mot
regeringens uppgörelse med centerpartiet om arbetsrätten – som Bertil
Jonsson formulerar det som kan kallas Landsorganisationens credo: ”Vi
säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi
står i vägen. Mötesdeltagare. Jag lovar: Vi står kvar.”
”Vi står i vägen”
Det är också under denna konflikt
som Jonsson hotar med att dra in de
20 miljoner som LO årligen betalar
till socialdemokraterna. Regeringen
gör vissa små modifieringar i arbetsrättsfårslaget får att gå LO till mötes.
Men viktigare är nog att ett nytt
statsbidrag tillkommer under hösten.
Det avser utbildning av fackfåreningsfunktiotvå tillfillen revolterat mot regering- närer.
SVEN SK TIDSKRIFT
LO rar 27 miljoner kronor valje år.
Och LO fortsätter att betala ut bidraget till socialdemokraterna.
Parollen ”Vi står i vägen”, är en
utmärkt sammanfattning på LO:s roll
i svensk politik under de senaste decennierna. Så länge det går bra får
Sverige – alltså fram till ungefar 1970
– är LO pådrivande får en snabbare
strukturomvandling och modernisering av svenskt näringsliv. Men efter
denna tidpunkt ändrar LO inställning
och genomdriver långtgående regleringar och skattehöjningar. Därefter
ställer sig LO i vägen får nödvändiga
strukturreformer. Här finns en viktig
förklaring till att Sverige sedan 1970
h ar fårvandlats från en ledande till en
medelmåttig industrination.
Socialdemokraternas beroende av
LO:s ekonomiska stöd sätter gränser
får partiets politik. Under den
mandatperiod som
nu går
23
>
.,
.,
i’
z
>
o
(l
:r
o
tn
~
o
;.:
i’
>
-1
z
mot sitt slut har vi sett rader av ex- ringar som på viktiga punkter ändå
empel på hur LO ställt sig i vägen for ger det centrala facket vetorätt. Den
angelägna ekonomiska reformer. 1 april – av alla dagar – i år säger
Arbetslöshetsforsäkringen är mandat- Margareta Winberg: ”Med tanke på
periodens verkliga rysare med beslut, s-regeringens ideologiska bindning
uppskjutanden och upphävanden. I till LO har jag mycket svårt se att vi
bara vätja sig for anklagelser från de
borgerliga att gå i LO:s ledband.
Infor partiledarvalet vill Persson nu
sy ihop en pakt med Jonsson och de
träffas flera gånger under jul- och nyårshelgerna. I januari 1995 är pakten
januari 1997 blir det till slut som LO skulle göra några nya forändringar av klar.
vill och Margareta Winberg säger:
”Vi har fattat en överenskommelse
mellan socialdemokraterna och LO
som stärker den facklig-politiska
samverkan. Det är vi väldigt glada
över.” Och Bertil Jonsson forklarar
att regeringen med den överenskommelsen köpte LO:s stöd i kärnkraftsfrågan: ”Det är viktigare att skapa en
a-kassa enligt LO:s önskemål än att
fortsätta bråka om kärnkraften. Folk
vet ju ändå att LO egentligen vill ha
den kvar.”
”Leden sluts och
munnar stängs. Nu
skall alla motsättnillgar sopas under mattan.
Både Göran Persson
och Bertil Jonsson vet
att deras makt beror på
om de kan mobilisera
LO-röster i valet.

arbetsrätten.”
Därutöver finns rader av andra exempel: Arbetstiderna där något förslag aldrig läggs därfor att LO inte accepterar det. Lönebildningen där utredningsdirektiven helt är utformade
efter LO:s önskan, trots protester från
alla andra parter på arbetsmarknaden.
Skatterna där mandatperioden också
startar med återställare i LO:s anda.
Hushållstjänster där något förslag aldrig läggs därför att LO inte accepterar det.
Bakom överbryggningspolitiken
mellan regering och fack ligger
Göran Persson. Den första fråga han
ställer till valberedningen då han erbjuds partiledarposten är: ”Var står
LO någonstans?” och då hans kandidatur offentliggörs den 5 december
1995 är hans forsta kommentar ”En
återgång till normala relationer i
facklig-politi* samverkan ser jag
som en av de viktigaste uppgifterna
nu.”
Så har det inte alltid låtit. SommaDet är så det viktigaste maktblocket i svensk politik arbetar: Genom ett
tätt nätverk av penningflöden, privilegietilldelning och personallianser
stödjer man varandras maktambitioner. Sveriges mäktigaste parti är i
händerna på den mäktigaste intresseorganisationen, vars credo är att säga
nej till allt tal om flexibilitet, att stå i
vägen, att stå kvar.
Strömlinjeformad LO-politik
Därmed står också svensk ekonomi
kvar och stampar. Den höga arbetslösheten står kvar, därför att LO står i
vägen. Vi halkar ner i välståndsligan,
därför att LO vill att Sverige skall stå
kvar. I sina beryktade memoarer sä-
ger Göran Persson att en socialdemokratisk politiker blir oerhört svag om
han kommer i konflikt med LO.
Därfor har Persson som statsminister
strömlinjefornlat partiets politik efter
LO:s krav.
En som vet vad det handlar om är
Karl-Petter Thorwaldson, socialderen 1994 säger Göran Persson i en mokraternas informationschef och
Arbetsrätten startar med en åter- tidningsintervju att LO är ett särinställare. Så vill LO nämligen ha det. tresse bland andra och han uteblir deSen kommer en utredning som LO monstrativt från ett par inbokade frusaboterar. Sen kommer en medling kostmöten med Bertil Jonsson.
som LO inte accepterar. Sen kom- Persson förklarar senare att han inte
mer några mycket blygsamma juste- vill ändra relationerna till facket utan
24 SVENSK TIDSKRIFT
valstrateg. Häromåret sade han i LOtidningen: ”Låt oss se sanningen i
vitögat. Facklig-politisk samverkan
är, när högtidstalen har tystnat, ytterst
en fråga om makt och maktutövning.”
>
.,
.,
tn
i”
z
>
>
;>;
-1
tn
z
o
n
J:
o
tn
s:
o
;>;
”>
-1
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner