Print Friendly

Anders Isaksson; Visionär postilla

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ISAKSSON:
Visionär postilla?
T
acky är ett ofta använt begrepp i
reklamvärlden, en svåröversatt
och mångtydig amerikansk term
om skillnaden mellan image och verklighet; tacky kan beteckna allt möjligt, då-
lig smak, plumpa skämt, höga ideal och
ljudande retorik, men med den gynnsamma egenskapen att det säljer.
Odd Eiken och Gunnr Hökmark:
Det goda Sverige 1986
Det finns mycket falsk tacky, spekulationer om att dölja det faktiska innehållet
bakom en glansig yta, men riktigt äkta
tacky – precis som genuin kitsch – kännetecknas just av sin omedvetenhet om
att vara tacky. Yta och innehåll tycks
utan synliga skavanker smälta samman
till en enhet.
Odd Eikens och Gunnar Hökmarks
bok ”Det goda Sverige” ter sigjust som
äkta politisk tacky, en högspänd ideologisk vision av ett frihetens, kreativitetens, de fasta normernas och rättssäkerhetens samhälle som landar i något så
banalt som krav på lägre skatter. Men
eftersom boken speglar politisk tacky så
rymmer skattefrågan – som det heter –
”övergripande moraliska, ekonomiska
och ideologiska perspektiv” , dvs låg
skatt ger hög moral och vice versa.
I själva verket är nåturligtvis boken en
pamflett mot socialdemokratin och dess
samhälle, präglat av – som författarna
säger – likformighetens mekanik, till
systemet anpassade människor och utan
annan moralisk kompass än den egna
vinningens. Det är inte mycket som finner nåd när Hökmark och Eiken spanar
ut över de senaste femtio årens samhällsutveckling; vart de ser så ser de bara
rutten värdenihilism, omoral, allmän vilsenhet och bottenlös otrygghet mitt i
rundgångens kvävande trygghet. Blott
snart avklingande effekter av luthersk
pliktmoral håller ännu nationen på fötter.
Mot detta avgrundsperspektiv ställs
framtidens lågbeskattade och därmed
kreative entreprenör av gnosjötyp, framtidens hjälte och frälsare, visserligenjobbande för egen och barnens vinning men
med ett hjärta av guld och alltid redo att
trösta de betryckta. I 1990-talets moderata och nyliberala samhälle har det
nämligen blivit en trend att vara social,
lite av en plikt som författarna skriver i
sitt visionära avslutningskapital ”Ett
brev från framtiden”:
” Det anses t ex lite billigt att inte engagera sig
i någon ideell organisation. Inom näringslivet
ses det som lite av en plikt att ägna en betydande del av sin tid åt att jobba med ungdomar. – Röda korset har aldrig haft så mänga
människor som arbetar frivilligt med att besö-
ka interner på fängelset eller sjuka på sjukhuset. – Människor har en möjlighet att agera
och hjälpa som inte fanns för tio är sedan. Vi
har förstätt tillvarons djupare dimensioner
och vilka ideal som präglar värt samhälle.
Många människor inser att de inte fullgör sitt
sociala ansvar som medborgare bara genom
att betala skatt.”
Skillnaden mellan äkta och falsk tacky
i politiken handlar just om konsten att
synas tala för alla när man i själva verket
bara talar för några få, i praktiken driver
gruppintresse under allmänintressets
täckmantel. På detta område var socialdemokratin fram till 70-talet oöverträffat
skicklig, men visionen har med åren och
framgångarna förvandlats till en folkhemsmodell, välvilligt tänkt i teorin men
262
reglementerat till konstruktionen och
därför föga eggande.
I stället har nu efterkrigstidens proletariserade medelklass fått en utopi att
samlas kring, buren både av drömmen
om en framtid i frihet och tron på en ny
och mera medkännande människa och
sålunda förbluffande lik vad socialdemokratin en gång predikade. Hökmark och
Eiken ter sig som två kolportörer från
fordomdags, för tillfället stationerade i
Sodom och Gomorra men med biljetten
till paradiset redan fixad.
Intressena och idealen skiftar, men
den politiska tackyn består. Medan socialdemokratin en gång drömde om befrielsen från allt annat arbete än det absolut nödvändiga och att samhällets tillgångar skulle fördelas efter vars och ens
behov, drömmer Hökmark och Eiken
om entreprenörer och Nobelbelönade
hjärtkirurger, som hyr in sig i landstingets helgtomma operationssalar. I den nyliberala utopin arbetar man helt enkelt
som fan, stachanovit för sin egen skull
visserligen, men ändå en allmänhetens
och gemenskapens ödmjuke tjänare.
Medelklassens utopi sådan den tecknas i ”Det goda Sverige” är således naket ekonomistisk, men det beror väl på
att dess idealligger så nära i tiden, egentligen 40- och 50-talets samhälle, när avstånden mellan samhällsklasserna fortfarande var tydliga men ändå inte stötande
stora. Samma strävan att höja underklassens ekonomiska standard fanns naturligtvis också i botten på socialdemokratins utopier, men man fick söka sig tillbaka till rousseauanska jägarsamhällen för
att konkretisera sina visioner av jämlika
villkor och rättvisa skattesystem.
Det dög ju inte så långt, så i praktiken
blev dess mål att erövra det borgerliga
samhället, att visa sig kunnig och utbildad nog för att behålla den politiska
makt som dittills varit förbehållen andra.
Därav följde satsningen på studiecirklar,
egna högskolor, spridning av litteratur
osv, i grunden en strävan att göra borgerlighetens egna bildningsideal till sina
egna.
Ingenting blir som man tänkt sig, tyvärr. Socialdemokratin satsade på bred
utbildning och akademiska examina åt
folket, men bortsåg olyckligtvis från att
överproduktion av medelklass får samma konsekvenser som överproduktion
av vanliga varor: priserna faller.
Nu sitter tiotusentals förbittrade akademiker med magra löner och dryga studieskulder, socialt medlemmar av medelklassen men ekonomiskt på samma –
eller lägre – nivå som majoriteten av
folket, vrider och vänder på slantarna
och minns att de bara en generation tidigare skulle ha varit män i staten, socialt
respekterade och ekonomiskt välmående
relativt den stora massan. Skatterna är
nu samma gissel för medelklassen som
en gång kapitalismen för underklassen,
såsom i all äkta politisk tacky enkla lösningar på komplicerade samband.
”Det goda Sverige” är helt enkelt som
Arndts postilla, uppbygglig för de redan
troende. Det brukar ju också vara meningen med postillor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner