Print Friendly

Anders Hultin; Privatisera yrkesgymnasierna

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

C
ar! Bildts s k linjetal
om skolan innehöll
flera tänkvärda förslag. Att inrätta ett
fristående kvalitetsinstitut för att säkra kvaliteten i skolan och satsa mindre på skolverksbyråkrati är bra. 1\.tt fortsätta arbetet
med ökade va\mö)\\gheter for e\everna är likaså angeläget. Att återuppliva
förslaget om ett nytt betygssystem är
kanske inte lika angeläget men rar väl
ursäktas med att det snart är val.
En nästan bortglömd fråga i skoldebatten är dock bristerna, för att inte säga förfallet, inom de yrkesinriktade utbildningarna. Tyvärr är intresset för dessa utbildningar svalt inom
alla partier, men kanske främst de
borgerliga partierna. Ändå är den
viktig, dels därför att där utbildas de
elever som kanske löper den största
risken att hamna i kolumnen över
unga, utslagna och långtidsarbetslösa.
Dels därför att gymnasiets yrkesutbildningar faktiskt ska försörja industrin med arbetskraft.
2
ANDERS HULTIN:
Privatisera
yrkesgymnasierna
Som Sven Rydenfeldt påpekade i
en kolumn på DN:s ledarsida härförleden, så finns det ett betydande antal
elever i skolan vars begåvning inte är
entydigt praktisk eller teoretisk.
Elever som finner tillfredsställelse och
engagemang först när teorier kan till- ‘å.mpas och omsättas i ‘Praktiska lösningar och konstrukt\oneL Som
tycker att enbart teoretiska studier eller enbart praktiska fardigheter är
otillräckligt.
Mest produktiva
Rydenfeldt kallar dem för praktisktteoretiskt begåvade elever och menar
en smula schablonmässigt att en tredjedel av eleverna faller inom den
kategorin.
I yrkeslivet har dessa personer sin
givna plats. Medarbetare med denna
begåvningskombination torde i själva
verket tillhöra de mest värdefulla och
produktiva. Deras traditionella roll i
Sverige har varit ingenjörens och
som sådana bevisligen mycket framgångsrika.
S VENS K TID SKRIFT
Men vilken plats har de i utbildningssystemet? Snart ingen alls, är det
tråkiga svaret. Eller rättare sagt, de
utbildningar som på ett kvalificerat
sätt söker tillfredsställa såväl en teoretisk som praktisk begåvning har antingen blivit irrelevanta och överspelade eller så har de smulats sönder av
retormi r\ga ‘\)O\it\ker.
Gymnasiets industriprogram lockade förra året farre än rvå procent av
eleverna och följaktligen är intagningskraven bland de lägsta. Detta i
kombination med att vare sig lärarkompetensen eller tillgången på moderna och relevanta läromedel är tillräcklig har gjort industriprogrammet
till det program med den kanske lägsta statusen bland eleverna och med
en utbildning som i stor utsträckning
är irrelevant på arbetsmarknaden.
De elever som lämnar industriprogrammet efter tre års studier har må-
hända en fonnell behörighet till den
högre utbildningen – vilket var ett
viktigt mål för politikerna med gymnasierefonnen, men knappast för eleverna. Däremot är deras förutsättningar att alls fa ett jobb tämligen begränsade.
Den gantia fyraåriga tekniska linjen, som vid gymnasiereformens genomförande blev en gren av naturvetenskapsprogrammet, var ända fram
till dess ett flaggskepp i svensk gymnasieskola. Många sökande och höga
intagningskrav, skickliga lärare och
ett gott rykte bland företagen utgjorde en solid grund att stå på. Men för
symmetrins skull togs det fjärde året
bort när gymnasireformen infördes –
alla utbildningar skulle ju vara treåriga! Detta inträffade samtidigt som
den ekonomiska krisen uppenbarade
sig i början av 90-talet och industriledarna gick ut och proklamerade att
det nu råder anställningsstopp på tekniker och ingenjörer. Därmed drog
gymnasisterna öronen åt sig och sammantaget innebar det att mycket av
strukturen inom de tekniska utbildningarna raserades på kort tid; idag
går bara cirka 5 procent av gymnasisterna en teknisk utbildning.
Brist på arbetskraft
Situationen håller på att bli ohållbar.
På arbetsmarknaden råder det, trots
rekordarbetslöshet, numera brist på
tekniker/ingenjörer inom data- och
elektronikområdet, liksom på t ex
verktygsmekaniker och svetsare.
I skarp kontrast till förfallet inom
de kommunala yrkesgymnasierna står
de s k industrigymnasierna. Volvo,
ABB, SKF, Scania och nu senast
Perstorp, har alla startat gynmasier i
form av en fristående skola.
Höga intagningspoäng, fler sökande än antal platser, tillgång till den senaste utrustningen och till företagens
experter och ett intimt samarbete
mellan skolan och arbetsplatsen kännetecknar deras verksamhet. Den utbildning de erbjuder motsvarar i flertalet fall en kombination av naturvetenskapsprogrammet och industriprogrammet.
Det mest och det minst prestigefyllda programmet i samma paket.
Den ”mest praktiska” och den ”mest
teoretiska” utbildningen på samma
gång. Sådant borde vara svårsålt
bland eleverna och sådana elever
borde inte ens finnas, om man far tro
gynmasiereformens konstruktörer.
Men eleverna finns visst. Till och
med i sådan omfattning att antalet
platser på långt när räcker till de sö-
kande.
Jämförelsen med de kommunala
yrkesgymnasierna är inte helt rättvis.
Där har man naturligtvis inte sanmu
tillgång till moderna maskiner, experter och alla andra resurser som industrigymnasierna förfogar över.
Men just därför är industrigymnasiernas exempel värt att ta efter. I fö-
retagen finns bevisligen resurser som
skulle kunna satsas på yrkesutbildningen. Och vad är det egentligen
för mening med att bygga upp artificiella produktionslokaler och byggarbetsplatser när de redan finns?
En rimlig väg vore därför att bygga
vidare på industrigymnasiernas framgång och återknyta till den tradition
som bröts under 60- och 70-talen då
yrkesutbildningen flyttades bort från
SVENSK TIDSKRIFT
företagen.
Det skulle inte bara göra statusen
på utbildninganu väsentligt högre.
Det skulle också innebära att betydande resurser, främst i form av kapital och kompetens, skulle kunna tillföras yrkesutbildningen.
I själva verket finns det inga rimliga
skäl att alls driva yrkesutbildningar på
gymnasial nivå med offentlig huvudman. Att staten sörjer för studieförberedande utbildningar där högskolor och universitet står som avnämare
må vara hänt. Ingen annan skull betala för dem. Men de skälen gäller inte
yrkesutbildningarna.
Även för de små- och
medelstora företagen
En tänkbar modell är att stimulera
fler företag att starta egna industrigymnasier i fonn av ett fristående
gymnasium. Men det far inte stanna
vid enbart de stora exportföretagen.
Om de goda resultaten skall tränga
igenom på full bredd krävs det dessutom att små- och medelstora företag
går samman och lokalt eller regionalt
startar egna skolor. Kanske kan nå-
gon av näringslivsorganisationerna
eller branschorganisationerna stå som
huvudmän och samordna intressena?
Kanske räcker det med att skattemässigt gynna den här typen av satsningar i företagen för att driva på utvecklingen?
En eventuell borgerlig regering efter valet bör under alla förhållanden
skapa de förutsättningar som krävs
för en privatisering av yrkesutbildningarna.
3

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner