Print Friendly

Anders Hall; Värna den institutionella konkurrensen

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRNA DEN INSTITUTIONELLA
KONKURRENSEN
ANDERS HALL
På marknaden för ideer konkurrerar de institutionella lösningar som varje land bidrar med.
Det land som har en god uppsättning lagar och regleringar har stora chanser att hävda sig i konkurrensen.
Harmoniseringen av Europas länder riskerar att sätta denna konkurrens ur spel.
I
nstitutioner och deras betydelse fcir den ekonomiska
utvecklingen har uppmärksammats på senare år av
bland annat nobelpristagaren
Douglass North. Med institutioner
menar North det ramverk som omger och sätter gränserna fcir mänskliga
relationer och därigenom gör dem
mer fcirutsägbara, med Norths egna
ord: ”Institutioner är detsamma som
spelreglerna i ett samhälle, eller mer
formellt uttryckt, de restriktioner
som människor sätter upp fcir att ange formerna fcir mänsklig samverkan.
… Institutioner omfattar alla slags
restriktioner som människor skapar
fcir att forrna det mänskliga samspelet” Sålunda kan både formella
lagar och regler samt sedvänjor och
praxis passa in i definitionen fcir
institutioner. Det North med flera
ANDERS HALL är ordförande i Fria
Högerstudenters Förbund.
32
ekonomer påvisat är de olika institutionella lösningarnas fcirklaringsvärde vad det gäller skillnader i
ekonomisk utveckling.
Bekämpa varandra
Historikern Paul Kennedy konstaterar i sitt verk The Rise and Fall of
Great Powers att år 1500 fanns det
ingenting som tydde på att Europa
under de kommande århundradena
skulle komma att i mångt och
mycket dominera världen såväl militärt som ekonomiskt, politiskt och
kulturellt. Europa var vid den tiden
ett konglomerat av småstater som
dessutom var fullt upptagna med att
bekämpa varandra. Ändå vet vi att
Europa kom att dominera resten av
världen. Kennedys fcirklaring går ut
på att den ständiga konkurrensen
mellan de europeiska staterna ständigt tvingade fram nya och bättre lösningar, inte minst på det militära
området, och frånvaron av en centralmakt omöjliggjorde likriktning av
såväl religiös som kommersiell och
SVENSK TIDSKRIFT
militär verksamhet. Resonemanget
rörande marknaden fcir institutioner
skiljer sig inte från motsvarande
resonemang rörande andra marknader. Förekomsten av monopol
leder till stagnation och meffektivitet medan frånvaron av likriktning i kombination med konkurrens maximerar sökandet efter nya
och bättre lösningar. Det var sålunda
den institutionella konkurrensen
länderna och regionerna emellan som
ledde till att Europa utvecklade de
civila institutioner som visat sig mest
framgångsrika – rättsstat, respekt fcir
individen, marknadsekonomi etc.
Institutionell konkurrens är värdefullt ur flera aspekter. Den fårsta kan
åskådliggöras med hjälp Hayeks syn
på marknadsekonomin. Hayek ser
marknadsekonomin som en sökprocess där aktörer med ofullständig
information ges möjlighet att pröva
sina ideers bärkraft. Genom konkurrensen slås de dåliga ideerna ut och
de bättre lösningarna används tills
dess något ännu bättre dyker upp.
Det centrala är att det är omöjligt att
i förväg veta vilken lösning som är
den bästa.
På marknaden för ideer konkurrerar också de institutionella lösningar som respektive land bidrar med. (I
detta fall åsyftas främst lagar och
regleringar. Naturligtvis konkurrerar
även olika länders praxis och normsystem med varandra.) Det land som
har en god uppsättning lagar och
regleringar kommer att kunna använda detta som en konkurrensfordel
och länder med sämre fungerande
spelregler kommer så småningom att
kunna dra lärdom och anpassa sig om
de så önskar. En långtgående harmonisering överlåter istället till en politisk instans att besluta om vilken
uppsättning spelregler som skall
tillämpas av alla. Att man genom
omröstningar, forhandlingar och
kompromisser i olika politiska forsamlingar skulle komrna fram till den
optimala lagstiftningen låter mindre
troligt.
Voice eller exit
En annan positiv effekt av institutionell konkurrens är den konkurrens
den förda politiken i ett givet land
utsätts för. Den som misstycker med
den förda politiken har i huvudsak
två möjligheter – voice eller exit.
Antingen kan man ge röst åt sin
kritik, bilda opinion, rösta på andra
partier etc, eller så kan man helt
enkelt rösta med fötterna och flytta
till ett land med en politik som
stämmer bättre överens med ens
preferenser. Institutionell konkurrens
säkerställer att det finns alternativa
system och att politiken därmed utsätts for konkurrens. Exitmöjligheten kan tyckas avlägsen for gemene
man och förvisso är t ex arbetskraftens rörlighet ganska låg (även
om saker har börjat hända på marknaden for vissa högkvalificerade
yrkeskategorier) men för kapital och
i växande utsträckning for företag har
detta blivit en högst påtaglig realitet.
slutligen är det också rimligt att
anta att olika länder foredrar att
ordna sina angelägenheter på olika
sätt. De lagar och regleringar som
fungerar och anses önskvärda i
Vämuand fungerar inte nödvändigtvis lika bra och ses inte som lika
önskvärda i Grekland. Med den
insikten bör man lämna utrymmet
fritt för såväl nationella som regionala
och lokala lösningar.
Vilka principer bör vara vägledande om man vill bibehålla, eller
till och med utveckla, den institunationella överenskonm1elser rörande frihandel positiv. Alltför lätt faller
de annars till foga för välorganiserade
särintressen som gynnas av en protektionistisk politik.
Få tvivlar idag på frihandelns överlägsenhet men hur långt skall man
tillåta konkurrens på andra områden,
till exempel skatter och arbetsrättslagstiftning? Att tullar och andra
handelshinder utgör ett hinder för all
konkurrens, med undantag for konkurrensen på marknaden for tullregimer, framstår som ganska klart.
Därmed kan det vara befogat att ge
upp konkurrensen på det enskilda
området for att gynna den på så
många andra. Sanuna argumentation
torde dock inte vara tillämpbar på till
exempel skattesystem. Kontentan är
att varje ingripande bör syfta till att
maximera konkurrensen på största
möjliga antalet marknader.
R isker med överstatlighet
tionella konkurrensen inom EU? I Moderatema skriver i sitt förprincip kan man betrakta EU som en
arena, eller en marknad, för olika
institutioner. För att motivera ett ingripande krävs, som på alla marknader, ett marknadsmisslyckande och
i detta fall dessutom ett som är
gränsöverskridande. Principen är
enkel men man kommer obönhörligen att ställas inför svåra gränsdragningsproblem. Att förbjuda förekomsten av tullar och andra handelshinder är en begränsning av den
institutionella konkurrensen. Med
stor säkerhet är dock ”fastlåsandet”
av de nationella regeringarna i interSVENSK TIDSKRIFT
beredande programarbete att: ”Ett
helt Europa, utan meningslösa gränser, skapar forutsättningar för konstruktiv tävlan. Varierande skatter,
olikartade regelkomplex och andra
befruktande skillnader kan bidra till
att skapa den dynamik viktiga delar
av Europa idag saknar.” Hur detta
skall åstadkommas tycks man dock
vara mindre klar över. Visserligen
konstaterar man att: ”Överstatligheten rynm1er emellertid också risker
for likriktning och minskad pluralism. Den institutionella konkurrensen begränsas om mer besluts- 33
fattande än nödvändigt centraliseras. kelns integrering som en kartellMedvetenheten om detta kommer bildning på den institutionella marktill uttryck i EU:s subsidiaritets- naden. Kartellbildningar brukar i
princip.” Tyvärr måste man nog
konstatera att subsidiaritetsprincipen
är otillräcklig att luta sig emot. Trots
att den är inskriven i Maastrichtfördraget är den såpass vag att den
inte förhindrat en avsevärd förskjutning av beslutsfåttande till BUnivå. Tendensen tycks vara att alla
frågor som upplevs som angelägna på
det nationella planet också måste lyftas upp på EU-nivå, trots att det är
långtifrån säkert att det är där frågan
hör hemma. Europaparlamentet önskar, likt alla politiska församlingar,
öka sitt kompetensområde. För att
stä\ja detta krävs en tydligare ansvarsfördelning.
Kartellbildning
En intressant fråga i sammanhanget är
vetorättens vara eller inte vara.
Frågan har blivit aktuell för den händelse en skara medlemsländer, utan
att vänta på övriga medlemmar, bildar en ”inre cirkel” i EU som på
egen hand fördjupar integrationen
sinsemellan. Den brittiska inställningen är att vetorätten bör bibehållas oinskränkt, vilket skulle innebära att ett land som självt inte ingår
i den inre cirkeln skulle kunna sätta
stopp för cirkelns fördjupade integration. Tyskland med flera menar å
andra sidan att det är orimligt att ett
land på detta sätt skall ha möjlighet
att bromsa en utveckling som den
inre cirkeln själv beslutat om.
Man skulle kunna se den inre cir- 34
allmänhet anses skadliga och ingripas
mot. Aandra sidan kan man betrakta
kartellbildningen som en lösning
bland många på marknaden för
internationella relationer. Det torde
också vara svårt att förhindra denna
typ av mellanstatliga överenskommelser. Den inre kärnan kan naturligtvis besluta om integrationen utanför EU:s institutioner (likt man gjort
med Schengenavtalet) och därmed
har EU och dess institutioner ingen
möjlighet att ingripa och vetot blir
verkningslöst (med undantag för att
man hållit avtalet utanför EU:s institutioner). Kanske är det också så som
det fortsatta samarbetet bör gestalta
sig.
Uppgiften för EU i ett sådant scenario blir att upprätthålla Europa som
en marknadsplats i ordets vidaste bemärkelse. Det krävs också en konstitutionell ordning som förhindrar en
utveckling i federalistisk riktning. De
länder som önskar integrera sina
system ytterligare, och till exempel
fatta beslut om gemensamma arbetsrättsregler och harmonisera sina
skattenivåer, far i så fall göra detta
utanför EU:s institutioner. Hur man
skall vända BU-skutan, där de
tongivande länderna i dagsläget tycks
ha siktet inställt på ett federalt
Europa, är en annan fråga. Men om
moderaterna menar allvar med sitt tal
om institutionell konkurrens bör en
icke oansenlig tankemöda läggas ned
på utformandet av en sådan strategi.
SVENSK T!DSKRIFT
Motstånd
Någon gång då och då i medierna
hör man en person som inte
kommer med ”rätta· svaret på en
fråga. Det är intressant på två
sätt. Dels att man faktiskt hajar
till. Man väcks liksom ur självklarheten. Dövheten släpper för
ett ögonblick. Dels att det förväntade svaret, som låg inbakat i
frågan, bildar ett så hörbart tomrum av vad konvenansen föreskriver.
Fråga:
Tycker du att du är en mycket
bättre pappa nu när du har fått
små barn på nytt igen i mogen
ålder?
Svar:
Nää. Tyvärr är jag nog samma
självupptagna person som för
tjugofem år sedan.
Plötsligt uppstår ett utrymme,
en upprymd liten frihet att vara
sig själv, icke mönstergill, att ha
icke kravmärkta känslor.
Helena Riviere

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism