Anders E Hultin; Godtycklig invandrarpolitik


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

358
nella flyktingåtaganden utan att bli mer
hårda eller restriktiva.
Vad frågan egentligen handlar om, är
om vi ska göra det svårare eller lättare för
människor att flytta till Sverige; i förlängANDERS E HULTIN:
ningen om vi ska göra det svårare eller lättare för människor att själva forma sina
liv. För oss är det vägvalet inte särskilt
svårt.
Godtycklig invandrarpolitik
I
SvT 3/90 bemöter Gullan Lindblad
och Johan Tiedemann den artikel
som Carl Elfgren och Jonas Hellman
skrev om svensk flyktingpolitik (1/90).
Elfgren och Hellman är naturligtvis högst
kompetenta att själva fortsätta den diskussion de initierat, men låt mig ändå
kommentera det som Lindblad/Tiedemann skriver på ett par punkter.
Deras artikel tycks ha framförallt två
syften, för det första att kritisera ungdomsförbundet och andra som uttrycker
liberala uppfattningar i flyktingfrågan, för
det andra att försvara den egna politiken
och markera skillnader i förhållande till
socialdemokratin. På båda punkterna
misslyckas de fatalt, vilket jag hoppas
kunna visa i det följande.
Att det finns skillnader i motionstexter
och annat mellan moderat respektive socialdemokratisk flyktingpolitik tror jag få
förnekar. Det intressanta är emellertid om
det råder någon relevant skillnad mellan
de båda partierna. Att i det här sammanhanget granska partiets programtext är
föga meningsfullt eftersom den är så vagt
formulerad att den rymmer i stort sett vilket handlande som helst. Mer fruktbart är
att granska agerandet i den politiska beslutsförsarnlingen. Vid en sådan granskning tar det i~te lång tid att konstatera att
samstämmigheten mellan moderater,
centerpartister och socialdemokrater är
mycket påtaglig i invandrar- och flyktingpolitiken. Det enda parti som uppvisar
relevanta och grundläggande skillnader
härvidlag är folkpartiet.
I få frågor är det så uppenbart att de
politiska besluten direkt berör människors liv och deras möjligheter att skapa
sig en egen dräglig tillvaro.Just därför blir
det ännu viktigare att granska och skärskåda dessa beslut; de som redan fattats
och de som kommer att fattas. Många viktiga principer ställs i flyktingfrågan på sin
spets och följaktligen blir det politiska
agerandet mer eller mindre avslöjande; på
vad grundar sig de politiska besluten?
Vilka principer är vägledande? Vilken är
målsättningen?
När man läser Lindblad/Tiedemanns
artikel inställer sig raskt de för politiken
så grundläggande och ofta återkommande frågorna; Hur definierar man en människas rättigheter? Vilka är rättigheterna,
vilket värde skall de tillmätas och vilka
konsekvenser får de för den politiska
maktutövningen?
Det är uppenbart att de tillerkänner åtminstone svenskar vissa rättigheter som
de också är beredda att försvara. De skulle förmodligen reagera om ett politiskt
beslut eller någonting annat hindrade
svenska medborgare från att fritt, och av
vilken anledning som helst, lämna landet
och jag håller det också för troligt att de
skulle reagera om dessa utvandrande
svenskar nekades att invandra i ett annat
land. Men där slutar också min tro på de
båda artikelförfattarnas förmåga att tolka
och försvara frihetens principer.
Jag vill med detta påvisa det fundamentala misstag som artikelförfattarna
begår i sin något vidlyftiga argumentation.
Det är orimligt att definiera och försvara
rättigheter som bara tillfaller de personer
vilka uppfyller tämligen godtyckligt uppställda kriterier. De kriterier som måste
uppfyllas för att en utlänning skall kunna
invandra till Sverige är i de flesta avseenden mycket godtyckliga. Politikerna formulerar en kravlista för att den handläggande byråkraten skall kunna avgöra vilka som har, respektive inte har, tillträde
till landet. Utgången av ett asylärende bestäms t ex av hur byråkraterna och politikerna bedömer situationen i ursprungslandet. Med hjälp av studiebesök (inte
sällan arrangerade av landets regim), medias bevakning och rapportering m m avgör myndigheten om skälen är ”tillräckliga”. Fallet med Bulgarien-turkarna är ett
fårskt exempel i sammanhanget.
Kriterierna, formulerade i lagar och
regler, tycks vara så konstruerade att de
inte skall ”låsa” myndigheterna vid en
enda klar tolkning, utan istället lämna ett
fritt spelutrymme att användas efter be- 359
hag, behov, uppfattning, förmåga, ingivelse eller vilka andra bakomliggande skäl
som än kan föreligga. Detta är ingenting
annat än rent och skärt godtycke.
Godtyckligheten tar sig alltså uttryck i
en flexibilitet i tillämpningen av lagarna.
När det kommer ”för många” flyktingar,
dvs fler än vad politikernas välfärdssystem klarar av att hantera, korrigerar man
snabbt lagtexter och förordningar så att
invandringen regleras till den nivå man
vill (kan) ta emot. Det för en rättsstat så
grundläggande axiomet om förutsägbara
lagar och regler äger tydligen inte sin giltighet i detta sammanhang.
Det är med dessa utgångspunkter man
skall granska moderaternas olika ställningstaganden i invandrar- och flyktingpolitiken. Det är och förblir djupt beklagligt att moderaterna möjliggjorde den nya
utlänningslagen och det är än mer beklagligt att moderaterna när det gäller frågor
om migration frångår de principer som i
många andra avseenden präglar partiets
politik.
Det är orimligt att gottgöra partiets
principlösa politik genom att, som artikelförfattarna,. säga att ”Sverige måste faktiskt ha en viss kontroll över vilka människor som släpps in i riket”. Det är knappast detta frågan handlar om.
En ofta återkommande och upprepad
slogan från politiker ur alla läger är den
om ”Sveriges solidariska flyktingpolitik”.
Att påståendet är mycket tvivelaktigt blir
allt uppenbarare ju mer som blottas av
svenskt flyktingmottagande.
Om måttet för vår ”generositet” utgörs
av det antal flyktingar vi årligen släpper in
i landet så är vi vid en jämförelse med t ex
Finland naturligtvis oändligt generösa.
Om vi till detta lägger all den ”generosi- 360
tet” som tar sig uttryck i bidrag, subventioner och allehanda förturer, så finns det
snart inga gränser för den givmildhet och
generositet som Sverige visar världens
flyktingar!
Men politiken kan inte bedömas och
värderas med dessa måttstockar. Principerna blir inte bättre av att vi uppoffrar
oss ytterligare en smula och släpper in
tusen flyktingar till, inte heller kan vi slå
oss till ro i förvissning om att vi är tusen
gånger generösare än vad finnarna är mot
flyktingar.
De regler och principer som gäller för
migration och för varje politiskt beslut
måste grunda sig på de grundläggande
rättigheter människan har i egenskap av
att vara just människa. Utan att diskutera
detta ämne mer ingående vill jag ändå slå
fast att en av dessa grundläggande rättigheter är rätten att fritt förflytta sig. Att fly,
att söka lyckan på andra platser, att byta
miljö; skälen härför kan vara många och
skiftande, men rättigheten kan aldrig vara
beroende av de skäl som i varje enskild
situation föreligger. Av detta följer (naturligtvis) en begränsning för den politiska
makten, för det politiska beslutsfattandet,
som med nödvändighet innebär att varken Lindbladffiedemann, invandrarminister Lööw eller någon annan har rätt att
hindra människor att fritt röra sig inom –
och mellan länder.
Lindblad/Tiedemann berör också de
”sociala förmåner” som ju förekommer i
så stor omfattning i Sverige, och som
kommer även flyktingarna till del. Det är
inte utan att man stämmer in i deras kritik
trots att den i många avseenden är bristfållig och motsägelsefull. Någon form av
omhändertagande tycks dock vara nödvändig, enligt Lindbladffiedemann.
Bland annat hänvisar de till torterade
kvinnor och föräldralösa barn.
De båda artikelförfattarna begagnar
här ett mycket beprövat taktiskt knep; genom att hänvisa till en (ytterst?) liten
grupps behov vill man legitimera generella åtgärder för hela gruppen. Jag vill erinra om att på exakt samma sätt motiverar
en socialdemokrat den generella välfärdspolitiken, ja hela välfärdsstaten.
Resonemanget är bristfälligt för att inte
säga direkt bedrägligt. Det är utan tvekan
förenligt med frihetliga principer att i enskilda fall rikta olika former av hjälp till
behövande på bekostnad av skattebetalarna.Ett föräldralöst barn i behov av omvårdnad eller en torterad kvinna i behov
av vård och omsorg är naturligtvis fall där
politiker, om inte annan hjälp står att finna, ska gå in och hjälpa till. Lika självklart
är att detta knappast är en del av den fråga
vi just nu diskuterar, nämligen flyktingpolitiken. Att, som artikelförfattarna, använda sig av dessa billiga och usla knep gör
att diskussionen hamnar på en löjligt låg
nivå. Något mer stringenta och genomtänkta argument borde man kunna förvänta sig av dessa Moderata Samlingspartiets representanter i riksdagshuset.
Problemen med svensk flyktingpolitik
hänger nära samman med varandra. Tyvärr har varje beviljat uppehållstillstånd
kommit att innebära en direkt kostnad,
utöver de absolut nödvändiga. Detta bottnar i den politiska ambitionen om att ta
hand om varje medborgare; förse dem
med bostad, fickpengar och allehanda
ekonomiska förmåner. Detta har redan
Elfgren/Hellman berört i sin artikel. Vad
som möjligen skulle kunna tilläggas är att
dessa helt oförtjänta ekonomiskafördelar
som ges flyktingar naturligtvis skapar irritation bland svenskar. Sannolikt bottnar
mycket av den fientlighet som den senaste
tiden kommit till ytan i just denna särbehandling. I den meningen har politikerna
delvis sig själva att skylla för främlingsfientligheten i Sverige, och kanske borde
Lindblad/Tiedemann börja med att rannsaka sig själva innan de börjar tala om vad
GULlAN LINDBLAD
JOHAN TIEDEMANN:
361
som krävs för att motverka rasism och
främlingsfientlighet Jag påstår naturligtvis inte att vare sig Lindblad eller Tiedemann är rasister, men den politik de aktivt
är med om att utforma och genomföra
skapar i sin förlängning misstänksamhet,
missnöje och till och med fientlighet.
Reglerad invandring nödvändig
D
et finns en sak som förenar HellmanlEifgren och undertecknade
och det är att vi alla insett och
förstått att flykting- och invandrarfrågor
både är komplicerade och svåra. Det gäller enskilda människor som kommer till
vårt land. Många har lämnat allt de äger
och har och på vinst och förlust sökt sig
till det avlägsna Sverige i tron att de där
skall få en bättre tillvaro. Många har en
traumatisk bakgrund och många har förlorat allt hopp.
Samtidigt vet vi också – det vore bedrägligt att hävda motsatsen – att det
finns människor som kommer till Sverige
därför att de i sina hemländer är efterlysta
för brott, därför att de vill gömma sig i
vårt land under ny identitet, eller därför
att de i Sverige vill starta en ny, illegal
verksamhet. Även detta tror vi att HellmanlEifgren erkänner. Det är tyvärr en
realitet att en mycket stor del av brottsligheten i Sverige begås av utlänningar.
Har vi detta klart för oss, blir nästa
fråga: bör Sverige upprätthålla gränskontroller, bör vi ha möjlighet att suveränt
avgöra vilka och hur många människor
som bör få uppehållstillstånd i vårt land,
och om, varför?
Det är här vi skiljer oss åt. Vi menar att
Sverige bör ha kontrollerad invandring.
Detta av flera skäl. Vi har nämnt några i
den förra artikeln. Låt oss därför här
främst förtydliga. De personella och ekonomiska resurserna i vårt land att kontrollera och slussa ut tiotusentals människor är och kommer att vara begränsade. Vi hävdar envist att det inte bara är
frågan om att låta människor komma för
att sedan strunta i de konsekvenser detta
kan innebära och de speciella krav det
trots allt betyder.
När vi i vår första artikel skrev att det
inte bara är att ta emot människor och sedan inte bry oss om, menade vi att det
finns många människor som kommer hit,
som faktiskt behöver mycken hjälp och
mycket stöd. Men, vi är ledsna att HellmanlEifgren tolkade detta som ett uttryck för den förkastliga ”omhänder-