Anders E Borg; Omvärdera Cassel

ANDERS E BORG:
Omvärdera Cassel!
Anders E Borg har läst igenom
Gustav Cassels ledare och signerade artiklar i Svenska Dagbladet och konstaterar att vinden nu har vänt. Cassels elever
grundade stockholmsskolan
inom nationalekonomin, vilket
medförde ett paradigmskifte i
nationalekonomin och Cassel
föll i glömska.
Nu är det stockholmsskolans
ideer om aktiv stabiliseringspolitik för attjämna ut konjunktursvängningarna etc som döms
ut. Cassels tes om att endast en
ekonomisk tillväxt kan höja levnadsstandarden är nu sanning.
Hans ideer om sambandet mellan beskattning och tillväxt återfinns i vår tids marginalskattereformer.
Det är dags att omvärdera
Cassel!
Anders E Borg är ledarskribent i
Svenska Dagbladet och studerar statskunskap vid Uppsala
Universitet.
D
et finns fel och ytterligheter i
Casse~~ vetenskapliga författarskap. Aven mycket mediokra studenter är nu iefterhand tvungna att kunna
noga redogöra för dessa. Annars blir de
kuggade. Så skriver Gunnar Myrdal om
sin forna professor.
Tidigare hade Gustav Cassel varit, för
att citera nobelpristagaren F A Hayek,
”utan tvekan den mest berömde samtida
nationalekonomen” eller J M Keynes som
menade att ”han var kanske den siste av
de stora nationalekonomerna av den äldre skolan. Vi så att säga växte upp med
hans arbeten.”
Hur kan då denne professor, som när
han 1928 besökte representanthuset i
Washington möttes med stående ovationer, vara nästan helt bortglömd i dag. Få
torde komma ihåg hans en gång så inflytelserika böcker eller hans närmare l 500
signerade och osignerade ledare i SvD.
stockholmsskolan
Huvudorsaken till detta står att finna i
hans studenters verksamhet. Gunnar
Myrdals och Bertil Ohlins frammarsch,
tillsammans med de övriga i den så kallade ”Stockholmsskolan”, bar med sig ett
oerhört viktigt paradigmskifte i nationalekonomin. De förordade en aktiv stabiliseringspolitik för att jämna ut konjunktursvängningarna och de menade att
statsbudgeten inte behövde vara balanserad på kort sikt.
Cassel angrep frenetiskt denna, för att
använda hans egna ord, ”dilettantekonomi”, från sin bastion på SvD:s ledarsida.
Under framför allt 1930- och 1940-talen
skrev han nästan varje vecka om svårigheterna med statlig styrning av ekonomin.
l
l
\
l
490
I och med att Stockholmsskolan blev
dominerande bland svenska ekonomer
föll Cassel i glömska. Nu börjar det dock
se annorlunda ut. Ett nytt paradigmskifte
håller på att ske, men denna gång är det
stockholmsskolans tur att bli utdömd.
I den nyligen publicerade boken Den
nya svenska modellen skriverAssar Lindbeck i sitt bidrag att keynesianismens
grundtanke, att stimulera efterfrågan på
varor, tjänster och arbetskraft i lågkonjunkturer och dämpa densamma i högkonjunkturer byggde på en alltför förenklad syn. ”I dag vet vi”, skriver Lindbeck,
”att det inte är så lätt som det låter.”
I samma bok menar Johan Myhrman,
professor vid Handelshögskolan, att
1970-talets och början av 1980-talets
olyckliga devalveringspolitik kan skyllas
på Erik Lundberg, ett av de ledande namnen inom Stockholmsskolan. Lundbergs
ständiga propagerande för devalveringar
gav denna bland politiker så älskade åtgärd en vetenskaplig legitimitet. Som
Johan Myhrman också framhåller ledde
dessa överdevalveringar endast till ökad
inflation och sänkt produktivitet. En
högst casselsk slutsats.
Detta paradigmskifte gäller inte bara
ekonomer, utan också politiker. KjellOlof Feldt skriver i Alla dessa dagar att
det i början av 1980-talet stod ”klart att
keynesiansk efterfrågepolitik i fortsättningen skulle få högst begränsad betydelse”.
För den som i dag läser Cassels många
SvD-artiklar, som denna artikel bygger
på, är det dock slående hur mycket av
dagens kritik av Keynes och Stockholmsskolan som han förebådade.
Förklaringen till depressionen
Ett utmärkt exempel på detta är Cassels
förklaring av börskraschen i USA 1929.
Huvudproblemet enligt Cassel var inte
kraschen i sig. Börskursernas drastiska
nedgång behövde inte leda till någon allmän depression, menade Cassel i en artikel den 9 december. Det fanns en tillräcklig kapitaltillförsel, så riklig att räntan
sjönk. Problemet var att om centralbanken inte följde marknaden och sänkte sina
räntesatser, så riskerade detta att pressa
ned hela ekonomin i en djup lågkonjunktur. Visserligen sänkte centralbanken sina
räntesatser, men långt ifrån tillräckligt.
Till på köpet kombinerades denna oriktiga räntepolitik med begränsningar av
arbetstiden, utan en motsvarande sänkning av lönerna, vilket höjde arbetskraftskostnaderna. Enligt Cassel var huvudorsaken till 30-taldepressionen den amerikanska regeringens och centralbankens
allt för strikta penningpolitik. Som Benny
Carlsson, forskare i ekonomisk historia
vid Lunds universitet, påpekat är likheten
med Milton Friedmans förklaring av
1930-talsdepressionen uppenbar.
Även Cassels agitation mot den inhemska stabiliseringspolitiken har påtagligt
moderna drag.
Ett huvudproblem, enligt Cassel, var
att göra rätt sak vid rätt tillfälle, dvs stimulera i lågkonjunktur och dra åt i högkonjunktur. Framför allt var det åtstramningen som ofta uteblev. Den 13 januari 1936
skriver han i en huvudledare:
”Det är alltid impopulärt att skära ned
utgifter av detta slag, och det kan också
möta tekniska svårigheter. Varje konjunkturutjämningspolitik löper därför
den risken att förskjutas framåt i tiden,
med påföljden att den uppåtgående
konjunkturen artificiellt förstärkes och
måhända drives upp till en i många avseenden farlig högkonjunktur.”
Kontraproduktiv konjunkturpolitik
I detta citat, som är representativt för
många andra artiklar, finns två teser: För
det första att det finns en stor risk för att
en konjunkturpolitik skulle bli direkt kontraproduktiv därför att åtgärderna sattes
in vid fel tillfälle. För det andra att det i en
demokrati finns en risk att impopulära
besparingar uteblir och att den i teorin
tillfälliga expansionen av de offentliga
åtagandena i stället leder till en långsiktig
ökning av statsinflytandet i ekonomin. I
båda dessa avseenden förebådar han moderna Keyneskritiker som James Buchanan, nobelpristagare 1986.
Cassel hävdar vidare att stabiliseringspolitiken riskerade dölja det verkliga
problemet, bibehållen jämvikt i ekonomin
”förutsätter tydligen, att lönenivån stegras
endast i mån det på grund av arbetets ökade produktivitet blir möjligt”.Om lönerna
ökar snabbare än produktiviteten och orsaken till detta är betingad av strukturproblem kommer en politik som bygger på
att ökade offentliga utgifter höjer efterfrå-
gan snarare att dölja än lösa problemen. I
slutändan blir inte arbetslösheten lägre,
utan resultatet blir inflation. ”Denna medicin”, skriver Cassel, ”kräver liksom alla
stimulantia, ständigt kraftigare doser, och
dagens finanspolitik är därför endast ett
förtvivlans försök att skjuta den oundvikliga katastrofen så långt ut i framtiden
som möjligt.” Detta citat, från en artikel
publicerad den 17 juli 1937, skulle i princip lika gärna kunna vara hämtat ur någon
av SNS konjunkturråds årsrapporter under 1980-talet.
491
Fundamental ekonomisk tillväxt
Cassels andra huvudtes, vid sidan av kritiken av konjunkturpolitiken, var att
endast en ekonomisk tillväxt kunde höja
levnadsstandarden. Cassel, som föddes
1866, visste av egen erfarenhet hur ekonomisk tillväxt lyft landet ur fattigdom
och misär. Han beskriver hur cykeln,
”som i förstonde betraktades som ett utslag av specifik överklasslyx”, blivit arbetarens främsta transportmedel och vars ”
besittning numera tillhöra de primära
mänskliga rättigheterna”. Cassel beskriver målande hur samma process skett
med bilen. Han tog därför avstånd från
Ernst Wigforss tes att fattigdom fördrages
bäst när den delas lika. I en artikel, som
publicerades året innan han dog, skriver
han:
Det finns ingen annan möjlighet att
verksamt höja massornas levnadsstandard än att befordra ett allmänt ekonomiskt framåtskridande. Erfarenheten
visar att man på den vägen kan nå
mycket betydande resultat på en generations livstid.Man säger att det då icke
är säkert att resultaten komma de breda lagren till godo. Men detta är en
grov felbedömning som beror på att ett
folk vid normalt ekonomiskt framåtskridande undan för undan hinner
glömma hur det haft det tidigare, undan för undan stegrar sina anspråk –
ungefär i samma takt som framåtskridandet.
En 1880-talsradikal
Många vänsterintellektuella försöker på-
dyvla liberaler som Eli Heckscher och
Cassel det gamla ståndssamhällets rädsla
för förändringar. Inget kunde vara mer
492
felaktigt. Gustav Cassel var, som Gunnar
Myrdal påpekat i en understreckare i
SvD, i hög grad ett barn av 1880-talsradikalismen. Under sin studenttid i Uppsala
blev Cassel vegetarian och folkdansare.
Han vände sig mot ståndssamhället, bl a
genom att skicka tillbaka Nordstjärneorden och vägra att ta emot några som helst
utländska ordnar. För honom var rösträttsstriden en av de viktigaste politiska
frågorna. Han var, som sekreterare, djupt
engagerad i 1904 års rösträttsutredning.
Denna radikalism bevarade han hela
livet. I en av sina mest lysande artiklar,
Den svenska frihetens förfal/,som publicerades den 31 mars 1940, mitt under kriget, går han till storms mot samlingsregeringens försök att strypa pressfriheten.
Regeringen försökte då klassificera kommunistiska tidningar som landsförrädiska
och hindra deras spridning genom postverket. Med glöd i pennan skriver han på
SvD:s ledarsida:
För ögonblicket räknar man förstås
blott med förbud för en sorts tidningar.
Men vilka garantier ges mot ett vidsträcktare användande av denna bekväma tidningscensur.
Även om det säkert ses som ofint i
många kretsar kan man inte låta bli att frå-
ga sig vilka socialdemokratiska tidningar
som då stod upp även för kommunisters
rätt att yttra sig?
Mot statssocialismen
Det Gustav Cassel vände sig mot var inte
arbetarrörelsen som sådan, han var en
varm anhängare av kooperationen och
fackföreningar, även om han ofta varnade
för att alltförstarka fackföreningar genom
sin monopolställning kunde driva upp
lönerna på ett skadligt sätt. Det Cassel
vände sig mot var statssocialismen. Genom att förneka den privata äganderättens betydelse för ekonomin och ständigt
höja skatterna hotade socialdemokratin
välståndet. ”Det teoretiska grundfelet”,
skriver Cassel, ”i socialistisk skatteteori är
att ’samhällsinkomsten’ uppfattas såsom
en given storhet, som består oberoende av
de enskilda inkomsttagarnas insatser.” Att
omfördela, var enligt Cassel, inte att skapa välstånd, om socialismen syftade till att
omfördela bygger den på en fruktlös föresats. ”Av det stolt socialistiska framtidssamhället”, hävdar Cassel, ”återstår bara
nu ett understödssamhälle, som endast är
tänkbart så länge det finns ett näringsliv
att ta understöd av. Socialismen är reducerad att leva som en snyltgäst på det förkättrade kapitalistiska samhället – i sanning en föga heroisk roll.”
Cassels grundläggande ideer om sambandet mellan beskattning och tillväxt
återfinns tydligt i vår tids marginalskattereformer, hans kritik av stabiliseringspolitiken återfinns i dag, 50 år senare, i läroböckerna i nationalekonomi. Kort sagt
det som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och
Erik Lundberg trodde var hans brister,
har i stället visat sig vara bärkraftiga ideer.
Myrdal avslutar sin understreckare om
Cassel med att en ”generation nu vuxit
upp som knappt minns hans namn”. Sannolikt insåg Myrdal inte då att Cassels tid
åter skulle komma medan hans egna ideer
skulle förblekna i framtidens ljus.