Print Friendly

Anders Clason; Kulturpolitiskt facit

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
ANDERS CLASON:
Kulturpolitiskt facit
Ordföranden i Kulturrådet, Anders
Clason, presenterar här sina
erfarenheter av sex års arbete med
statlig kulturpolitik. Vi måste se på
konsten och kulturen som den röda tråd
f?enom tiden och mellan generationerna,
krinf? vilken vi kan fästa både omistliga
kunskaper och traditioner och lägga till
vår egen förnyelse. Då kan vi också
förklara varför detta måste få kosta
ganska mycket.
Vad jag här skriver bygger på erfarenheter av den statliga kulturpolitiken under
de snart sex år som jag på fritid och
heltid ägnat mig åt den i kulturrådet. Jag
har försökt, med stor ansträngning, att
företräda representativa åsikter, endera
mitt partis eller den officiella kulturpolitikens. Men jag har kommit fram till att
jag måste arbeta med kulturpolitik på ett
sätt som är mera personligt.
Min tro är nämligen attjust i kulturpolitiken går man in med starkt personliga
värderingar, både som positiva förtecken och fördomar som prövas och
bryts mot de mer partipolitiska eller officiella synsätt man samtidigt ska företrä-
da. Ett enbart representativt tänkande
och agerande på kulturområdet är omöjligt, till och med farligt. Man måste ha en
personlig resonansbotten när man arbetar för kulturfrågor. Det blir lätt ett förljuget hoprafs av honnörsord och få.
vitska förväntningar i den kulturpolitiska
retoriken om man inte vågar sticka ut sitt
eget huvud och känna med sin egen själ.
Man riskerar att göra enkla generaliseringar, uppfinna hjärnspöken och hamna
i verklighetsfrämmande idyll och harmonidrömmar om man bara ”företrä-
der” och inte ”känner”.
Kulturpolitikens mål
Kulturpolitiken kan aldrig lyckas – det
måste vi vara medvetna om! Den tillhör
de provisoriska utopier som ett samhälle
måste ha, som inte politiken ska degraderas till, ett oändligt småpillande i vardagens slätgrötar, småkonflikter och
anslagshelvete. De kulturpolitiska mål,
som formulerades 1974, är egentligen
inga mål utan anger färdriktningar. Vi
kan finna olika arbetsmetoder för att
motverka kommersialismens negativa
verkningar men det kommer aldrig att
finnas ett gemensamt slutmål vi kan enas
om, som anger att nu har vi kommit så
långt som det går! Samma sak gäller så-
väl för de sociala som de mer konstnärliga målen för kulturpolitiken. Konstnärlig förnyelse upphör aldrig som behov
med aldrig så mycket statliga medel. För
att skapa gemenskap eller nå eftersatta
grupper finns heller ingen slutstation.
De kulturpolitiska målen är både inspirerande och handlingsförlamande. Av
två skäl tycker jag de är väsentliga: dels
förutsätter de att kulturpolitiken drivs i
stark medvetenhet om konstens rätt till
frihet och svårigheterna att skapa förutsättningar för det, bl a därför att vi är så
representativa och kollektivistiska i vårt
tankesätt på alla andra områden där det
offentliga samhället gör åtaganden.
Kulturpolitikens mål förutsätter också
ett mått av social indignation, av upprördhet över orättvisorna i samhället förutan vilken kulturpolitik lätt kan bli nå-
got insulärt. Om man säger att kulturpolitiken ska bygga på ett humanistiskt kulturbegrepp med en hård kärna av en
medveten konstsyn – vilket jag brukar
säga – kan det lätt leda till något ganska
förskräckligt om man samtidigt inte är
medveten om i vilken social kultur humanismen ska blomstra och hur man vill
påverka denna sociala miljö för att bli
öppen för en medveten konstsyn.
Det finns ett drag i den kulturpolitiska
debatt politiker för – och som resultat
ett reellt inslag i kulturpolitiken – nämligen att ett medvetet konstnärligt samhälle ska leda till ett mer harmoniskt och
kontliktfritt samhälle.
195
Jag delar inte den föreställningen. Visserligen kan man skapa mycket trivsel
och glädje genom en kombination av sociala och konstnärliga kulturinsatser. Att
sjunga i kör är trevligt, att gå på kurser
tillsammans, uppleva konstnärliga prestationer, läsa böcker.
Men mycket i konsten och kulturen
har inte som syfte att göra människan
god eller samhället bättre utan kasta ljus
över hennes elände, alla våra konflikter
och snarare hjälpa oss att leva med detta
än att lösa våra problem.
Konsten är ofta inte heller god i sig.
Den är ond, brutal, svårtillgänglig och
upprörande – och det gör att ambitionen
att nå alla med den är utopisk. Kulturpolitiken får alltså inte utgå från harmoniillusioner.
En svårighet för kulturpolitiken är
också att vi inte kan utgå från någon
gemensam, estetisk grundsyn eller skolning. Vi kan tala ivrigt för behovet av
bättre estetisk fostran, men vi kan aldrig
helt komma överens om vad den ska innehålla och var tyngdpunkterna ska ligga. Vi som mest sysslar med konst och
kulturpolitik bygger vårt värderingssystem på ett arv med ett upplyst romantiskt-puritanskt, ofta moraliserande sätt
att se på konsten och kulturens uppgift i
samhället.
Den sociala eller antropologiska kultur
vi lever inom och samtidigt är med om
att befästa eller förändra ger emellertid
ganska små förutsättningar för dessa kulturideal att bli förverkligade. Till exempel vet vi att en djupare förståelse av
konsten och kulturlivet som de gestaltar
sig både från de humanistiska och de
naturvetenskapliga områdena kräver
kunskaper, stillhet, eftertanke och
196
mängder av nycklar för att man ska kunna tillgodogöra sig dem. Det samhälle vi
lever i är dock snabbt, förbiilande, ytligt
och inte trofast, förbrukande och inte
fördjupande. Massmedia och informationssamhället ökar i en väldig omfattning kvantiterna, också av det många av
oss är överens om kan kallas konst och
kultur. Men tillväxten går långt över de
insatser som görs för att dessa kvantiteter ska bli möjliga att tillgodogöra sig.
Tillväxten av det tillfälliga är långt större
än det vi tycker är av varaktigt värde.
Kulturpolitikens syfte
Låt oss som hypotes säga att den kulturpolitiken har till syfte att uppnå:
l Ett starkare, konstnärligt samhälle,
där yrkesutövare på olika områden
med stor frihet och en rimlig ekonomi
kan utveckla sitt kunnande för att ge
oss en lödigare balans mellan materiella och andliga behov.
2 Ett samhälle där kulturarbetet i förskola och skola, via institutioner och i
folkbildning, på arbetsplatser och i
närmiljön bedrivs, så att fler och fler,
dels blir delaktiga i de professionella
kulturella upplevelserna, dels stimuleras till eget skapande.
3 En medvetenhet i det representativa
skiktet, hos politiker och de professionella grupperna, så att de både kan
driva kulturpolitik och hantera den
och vidareförmedla dess innehåll.
4 Att kulturfrågorna även i kristid får
sådan prioritet att människor märker
att detta är viktigt och så småningom
lägger ett tryck på politikerna att krä-
va mer.
5 Att stöd finns hos delar av de konstoärligt yrkesutövande och professionella för en kulturpolitik som är förankrad i den ”sociala kultur” den ska
fungera i.
Har målsättningarna förverkligats?
Har vi då sedan l974 i några avseenden
kommit någon bit på väg när det gäller de
här målsättningarna?
J vissa avseendenja-på flera punkter
och sett i sin helhet – nej. På flera sätt
har vi skapat ett starkare konstnärligt
samhälle, samtidigt som det som motverkar dess genomslagskraft också blivit
starkare. Men på sin ö har konstarterna
ett något bättre läge idag. Vi har en stör·
re pluralism, vi accepterar fler genrer, en
del yrkesutövare har fått det ekonomiskt
bättre, vissa har större frihet. Amatörismen har främst genom inspiration från
och samarbete med det professionella
kulturlivet en större utspridning och ofta
bättre kvalitet. Samtidigt har vi onekligen inom de professionella kulturyttringarna kvalitetsproblem på flera konstom·
råden som vi inte riktigt törs tampas med
eller vet lösningen på hur vi ska rätta till
dem.
Vi har medvetet cementerat vissa
strukturer på t ex teater- och musikområ-
det som ger snålt utrymme för konstnärlig rörelse, förnyelse och förändring för
konstens egen skull. Det föder en reak·
tion bland de konstnärligt verksamma
mot en del av de sociala målen i kulturpolitiken, som de tycker hindrar den an·
strängning och förtätning som djuplodande konstnärligt arbete behöver.
Men det värsta är att detta kanske inte
enbart är en anslags- och resursfråga
utan ett uttryck för något mer allvarligt.
Kanske beror det på att vi i den representativa kulturpolitiken bara rent allmänt tycker att kulturen och konsten ska
stödjas men inte alls vill att den ska vara
utmanande, tydlig, vara en sprängkraft
utan i stället en lagom lättsmält efterrätt.
Om vi egentligen ser på kulturens och
konstens roll på det sättet blir naturligtvis de samhälleliga instrumenten för kulturpolitikens förverkligande inte heller
särskilt övertygande utnyttjade .
Från kulturrådshorisont kan vi visserligen ibland optimistiskt tycka oss förmärka ett större intresse från skola och
förskol a för de estetiska ämnena och kulturarvet , se ett nytänkande i kulturinstitutioner och bibliotek och från andra
som arbetar med människan som social
varelse i vård och vardagsverkligheten.
Men i grunden har inte mycket skett. Vi
talar ivrigt om kopplingar mellan kulturpolitik-förskola-skola-fritidsliv , men nå-
gon riktig fart i verksamheten är det ändå
inte.
Det är heller inte så lätt att åstadkomma från statlig nivå eftersom allt fler av
innehållsliga beslut om pengar på områ-
den där de är intressanta att komma åt,
flyttas ner och decentraliseras, i skolan,
för kolan osv.
Därför måste det främst bli via lärarutbildningarna som staten kan komma in,
genom medvetna utvecklingsprojekt och
med stimulansinsatser för att ge modeller och förbättra metoder för ett mer
medvetet kulturarbete och för konstnärlig utveckling på ~en lokala nivån.
Bristen på medvetenhet
När det gäller det representativa samhället och de professionella klasserna –
11)7
bland förmedlarna – tycker jag bristen
på medvetenhet hos dem är kulturpolitikens akilleshäl: de konfrontationer vi på
senare år upplevt mellan politiker och
kulturutövare när det gäller frihetsfrå-
gor, är mycket bekymmersamma. Inte
bara för att de inåt förlamar och försämrar det konstnärliga arbetet. Men de ger
också utåt, till medborgarna, en bild av
att det här är något som politiker inte
riktigt tar på allvar, så varför ska de då
göra det! Medelklassens ofta stora likgiltighet för den uppgift de har t ex i skolan
att hävda kulturämnena och dess innehåll , ser jag också som mycket frustrerande. En medelklass utan kulturell nyfikenhet tror jag har en sällsynt fördummande effekt på ett samhälle. Är den inte
upplyst blir det kulturskymning både
uppåt och neråt.
Ett annat problem är att kulturverksamma, de må vara konstnärligt yrkesarbetande, bibliotekarier, mu~eifolk eller
andra, inte alltid själva är så engagerade,
vare sig i andra kulturområden än de
själv företräder eller för kulturpolitiska
mål som formulerats för deras kulturarbete. Jag tycker det delvis är naturligt att
de kan känna den konstnärliga friheten
och förnyelsen hotad av olika slags styrande sociala ambitioner. Men jag har
ingen riktig respekt när motståndet bara
är ett uttryck för kåranda och revirtänkande , när det representerar likgiltighet
för den sociala verkligheten eller en slags
fördrömd föreställning om att allt som är
fel får andra rätta till om man själv överhuvudtaget ska kunna få genomslagskraft. Jag tycker nog ibland jag hör en
suck av lättnad ur vissa kulturled nu när
de med sämre ekonomi om alibi kan
kasta de förbaskade kulturmålen i sjön –
slippa ungar och gamla; besvärliga nya
grupper och påfrestande uppsökeri. Det
är inte konstigt, för det är ju jobbigt för
dem som i verkligheten ska praktisera
vad vi kulturpolitiker predikar i tal och
argumenterar med i anslagsframställningar.
Men på den här punkten får man inte
ge upp. Kulturpolitiken och konsten ska
självklart inte främst behöva legitimera
sig med sin förväntade sociala nytta och
att man vill nå ut och nå så många som
möjligt – det väntar vi inte av annan
komplicerad forskning och utveckling.
Men utan en social dimension återgår vi
från kulturpolitik till konstpolitik. Det
tror jag inte är en bra utveckling för
konstarterna i ett snålt ekonomiskt läge
och i en social kultursituation som inte
visar på nästan några ”naturliga” utvecklingstrender som skulle kunna stärka dem utan stöd av en medveten social
strategi.
Att planera för kultur
Men kan man då verkligen planera för ett
starkare kultursamhälle? Borde vi inte
tagit lärdom av andra planeringsmissar
vi gjort och inse att vi får nöja oss med
nerslag, projekt, hålla vid liv institutioner och eldsjälar och inte vara så förbaskat svenskt ambitiösa, så att vi dignar
under uppgiften. Vi skulle ju t ex fysiskt
planera för social gemenskap och resultatet blev att vi planerade bort våra
städer. Vi dödade innerstadens liv och
lyckades inte ge det åt sovstaden. Kan vi
då lyckas med att planera in kultur där,
när vi misslyckats med så mycket mer
påtagliga material som hus, gator och gemensamma lokaler?
Jag tror trots allt att det går att planera
lite bättre för kultur åtminstone på vissa
områden. Det kan gälla litteraturens situation i förskola och skola. Det kan gälla insatser som leder till ett medvetet
samarbete mellan institutioner, folkbildning och de sociala miljöer i vilka människor befinner sig. Men det finns ingen
given modell att servera. Staten kan stimulera försök och projekt i den lokala
miljön. Huvudansvaret måste sedan ligga hos det lokala kulturlivet.
Trovärdigheten i den statliga kulturpolitiken kommer att prövas under de närmaste åren. Staten har visserligen inte
lyckats leva upp till sina förpliktelser i
förhållande till de förväntningar som
skapades 1974 men inte heller svikit där
man gjort åtaganden. Det finns dock
otvivelaktigt de som vill riva upp hela
gärdet, dra ner på det regionala ansvaret
för kulturinstitutionerna eller helt frysa
det.
Avgörande blir, för den statliga kulturpolitikens trovärdighet – om vi lyckas
med det dubbla konststycket att fortsatt
få kulturen som ett prioriterat område
och att staten känner en speciell förpliktelse att även bidragsmässigt se till att
det är ett område för offentliga insatser
som får expandera. Jag tror inte den uppgiften är helt omöjlig även om den är
svår. De flesta vet att det går oerhört
snabbt att rasera det som tagit mycket
lång tid att bygga upp.
Det mesta hänger på hur väl vi lyckas
argumentera och hur de konstnärliga yrkesutövarna i längden själva ser på kulturpolitiken. Ombytligheten är stor
bland de konstnärligt verksamma. Ser de
plötsligt kulturpolitiken som en grå skurtrasa som läggs över skapande möjligheter, kommer de att kasta den av sig.
Kultur- och mediapolitik
Viktig för den levande kulturen är hur
informationsteknologin utvecklas. Vi vet
ännu inte hur samhället tänker skapa sig
beredskap inför denna förändring – det
enda vi vet är att vi hittills aldrig tackat
nej till någon ny, teknisk utveckling och ,
endast i efterhand kunnat bedöma dess
miljömässiga påverkan och konsekvenser för individ, samhälle, urban miljö och
samlevnadsformer. Så har vi reagerat på
bilen, på radio-TV, på fonogrammen, filmen och nu videon. Många menar att det
närmaste decenniet kommer att medföra
det mest dramatiska uppbrottet från en
kultursyn och en tradition till en helt ny,
okänd situation.
Det gör att kulturpolitik och mediapolitik alltmer hänger samman. Det gäller
ju så centrala företeelser som bokens,
tidningens och det levande kulturutbudets framtid.
Ser vi pessimistiskt på den informationsteknologiska utvecklingen – mer
som ett hot än som en möjlighet – kan vi
hävda att nu mer än någonsin gäller det
att stödja en humanistisk motkuh:ur. De
konstnärliga krafter, som på trots och
mot alla odds kommer att hävda att mö-
tet mellan skrivet ord och människa, levande konst mot människa, är en förutsättning för vår civilisations överlevnad.
Att kämpa för motkulturer
Såser vi inte alltid på kulturstöden idag.
Vi ser inte vad vi stödjer som viktiga
motkrafter i en utveckling vi inte tycker
om, utan ganska konventionellt som nå-
got som ”hör till” att stödja men som vi
inte klart definierar varför.
Vi borde i kulturpolitiken mera medvetet inse att det är motkulturer vi arbe- 199
tar för, inte kultur som ska vara kitt i ett
smidigare löpande samhällsmaskineri.
Om vi ser på konsten och kulturen,
inte som en ”sektor” som vi så ofta sä-
ger, utan som den röda tråd eller den
limsticka genom tiden och mellan generationerna, kring vilken vi kan fästa både
omistliga kunskaper och traditioner och
lägga till vår egen förnyelse, då kan vi
kanske också mer tydligt förklara varför
detta måste få kosta något, och kosta
ganska mycket.
Jag slutar där jag böljade. Jag tror aldrig vi lyckas med kulturpolitiken. Men vi
bör bedriva den så att vi undviker stora
misslyckanden, som vi sedan kommer
att ångra. Det är så svårt att återerövra
vad man förlorat eller ge förnyad chans
till förnyelse man inte tagit till vara.
Vi vet nu efter några decenniers utveckling vad vi ångrar, på grund av en
bristfällig kulturpolitik när det gäller vår
bebyggda miljö och vårt byggnadsarv;
när vi ser vad vi låtit hända med skolan.
Vi kan nästan förutspå vad vi skulle säga
om 10 år om vi böljade rusta ner våra
bibliotek och kulturinstitutioner eller
inte prövade om t ex nya teaterexperiment kan få en möjlighet att leva vidare.
Om man känner sig slåss för motkulturer, för möjligheten att försvara vissa
värden från utslagning i en teknisk och
social utveckling som bara styckevis
kommer att vara lycklig för människorna, då behöver man inte ständigt känna
sig som förlorare eller en udda person
när man arbetar för kulturlivet via kulturpolitiken. Det går inte att vinna. Men
förlusterna blir för stora om du inte kan
bjuda motstånd: det är kanske den estetik som bör vara vägledande för kulturpolitiken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner