Print Friendly

Anders Björnsson; Sprengtporten – både förrädare och pionjär

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0:::
UJ
::.:::
u
:O
c:o
HISTORIA
Sprengtporten
både förrädare och pionjär?
Av Anders Björnsson
Göran Magnus Sprengtporten förrådde Gustav III:s Sverige och ville skapa en finsk stat under ryskt beskydd,
men Stig Ramels biografi ger bilden av en helt misslyckad politiker.
D
ET FINNs personer
som först fördöms
och sedan glöms.
Ibland, när tiderna är
sådana, tas de fram,
som avskräckande exempel eller som
orättvist uthängda nydanare. I Kekkonens Finland, uppbundet till VSBpaktens stränga bestämmelser,
kunde förre förrädaren Göran Magnus Sprengtporten, som tog sin tillflykt till Sveriges fiende Ryssland och
gick Anjala-männen i förväg, ses
som både realpolitiker och visionär.
Han ville skapa förtroende hos den
mäktige grannen i öst. Han hade en
ide om en finsk stat under ryskt
beskydd. Han såg, menade somliga,
vad som måste komma.
Något oklanderligt eftermäle har
han väl aldrig fått, särskilt inte i Sverige. Grimberg ansåg honom vara en
simpel och egennyttig lyckosökare,
med starka ”moraliska lyten”; en
misstänksam natur som uppviglade
finnarna och stämplade mot sin
konung så fort han kom åt. När han
1786 avvek österut, gjorde han det
för en grynvälling: generalmajors
rang och ett ryskt kronogods. Han
duperade andra men blev själv sviken i avgörande ögonblick. Som
landsförrädare blev han närmast en
prototyp, svår att begripa sig på som
person.
Också statsrådet J R DanielsonKalmari, gammalfennoman och rysksinnad historiker vilken beklagade
den finska självständigheten 1917,
anmärkte i sitt grandiosa verk om
Finland under den gustavianska
tiden på draget av bitterhet och förgrämelse hos den man som skulle bli
det autonoma storfurstendömets
förste generalguvernör. I Stig Ramels
biografi över Göran Magnus
Sprengtporten är det draget än mer
markerat. Sprengtporten invecklade
sig i schismer och råkade i ständiga
konfrontationer, även med personer
som han borde haft nytta av. Också
när historien gick hans väg, tycktes
det mesta gå honom emot. I två fall
av tre lär han ha varit en urusel äkta
man.
Som ung major hade Sprengtporten, i samverkan med sin äldre
broder, samlat en finsk upprorsstyrka på väg mot Stockholm för att
undanröja ständerväldet och åstadkomma ett kungligt maktövertagande. Men kungen, Gustaf III, förekom dem genom statskuppen den 19
augusti 1772. Brödernas tilltänkta
hjälteroll frös inne; den yngre
ädlingen blev alldeles utan nådevedermälen. Och när monarken 1778
kallade till riksdag, blev Göran Magnus, som dock var adelsman och
hade avancerat till överste och chef
för Savolax regemente, såsom enda
högre krigsbefäl utan kallelse till
adelns och ridderskapets överläggningar. Kungen ville hålla honom på
avstånd, gärna i utlandet. Ingen av
dem glömde en oförrätt.
Ändå är detta Sprengtportens
stora tid. Han är, med Ramels ord,
IJlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 61
själv kung – ”Kung av Savolax”.
Befälhavaren på överstebostället i
Brahelinna blev en centralfigur i de
östfinska herrgårdsmiljöerna. Som
militär ledare lanserade han en rad
moderniseringsstrategier som
byggde på förtrogenhet med såväl
terrängen som folklynnet. Han övergav förlegade ideer om slutna truppformationer och favoriserade rörlig
krigföring, i vad som man idag
skulle benämna jägarförband. Han
motsatte sig pedantisk exercis och
betonade istället uthållighet och
råstyrka. Han var för disciplin men
skeptisk till bestraffningar. Han
befordrade teknisk skicklighet och
lade grunden till en kadettutbildning
som innefattade matematik, kartritning, fortifikation, artillerivetenskap,
religion, moral, franska, fäktning
med mera för volontärerna.
KATASTROFAL GENERALGUVERNÖR
Tyvärr lade han också grunden till
en -livslång- trasslig ekonomi. I sin
allmänna entusiasm över vad han
skulle kunna åstadkomma med sina
gränstrupper, sin Savolaxbrigad, tog
han ur egen ficka, utan att försäkra
sig om att Stockholm var med på
noterna. Men om huvudstaden
ställde sig kallsinnig, så fanns ju en
annan huvudstad och på betydligt
närmare håll. Göran Sprengtporten
och en del av hans ståndsbröder
lockades av närheten till Sankt
Petersburg, med dess glansfulla hovliv och möjligheter för utlänningar;
samtidigt var de i upplysningens och
den tidiga nationalismens anda
inspirerade av det som är folkligt och
äkta, av en sann patriotism som
söker sin näring ur kärleken till bygden snarare än i lojaliteten till en
härskare.
Sådana lojaliteter är tillfälliga och
kan växla – det var en tes som Stig
Ramel drev med viss frenesi i sin bok
om Gustaf Mauritz Armfelt, gustavianen och kejsargunstlingen. Visserligen bärs ideer av människor,
men det innebär inte att ideerna är
bundna till människor av kött och
blod. De står så att säga till förfogande. När Sprengtporten under en
av sina utdragna resor på kontinenten hamnar i Nederländerna, och
därifrån hämtar sin andra hustru, tar
han också med sig ett republikanskt
ideal som han tror sig kunna
omsätta i ett Finland som har frigjort
sig från svensk överhöghet. Men frigörelsen förutsätter erövring; och
republiken måste ackordera med
despotin.
Programmet var både egensinnigt och orealistiskt. När Finland
fyra generationer senare frigör sig
från despotin, blir det högst motvilligt en republik. Ramel är litet väl
ivrig att tilldela Sprengtporten rollen som en statsbyggandets pionjär.
Hegelianen J V Snellman, ur-fennoman och konservativ statsfilosof, står
här på ett besvärande sätt i vägen.
Snellman kan komma på kant med
överheten, men för att reformera
måste han förbli undersåte. När han
blev finansminister såg han till att
storfurstendömet fick ett eget mynt
år 1865; hans samlade skrifter är
utgivna av finska staten; framför Finlands Banks huvudkontor sitter han
gjuten i brons.
Ett minnesmärke över Sprengtporten skulle vara svårare att försvara. Som generalguvernör framstår han närmast som en katastrof,
ohjälpligt passerad av utvecklingen,
strax avskedad. Av både Katarina den
stora och Alexander I var han missaktad, en tjatmåns som aldrig hade
några pengar, en författare till traktater och inlagor som ingen brydde
sig om i Petersburgs kanslier och
korridorer, en surpuppa som gjorde
Armfett- större som kvinnotjusare,
framgångsrikare som nationsgrundare-till fiende och som stötte bort
sin ende son.
Och samtidigt är han naturligtvis en tidens man om någon. Han
HISTORIA
Den svensl<e bonden
har blivit historia
Av Klas Östman
Inget är som det var förr. Men det var det inte förr heller.
Också på 1800-talet suckade man över hur det gamla
odlingslandskapet hade förvandlats till oigenkännelighet
av moderna brukningsmetoder. Nu är dock det svenska
jordbrukets historia färdigskriven. Förmodligen för gott.
M
ED FEMTE och
sista delen av Det
svenska jordbrukets historia
avslutar nu LT:s
förlag, en avdelning inom Natur
och Kultur, ett av de mest ambitiösa utgivningsprojekt som förekommit på svensk bokmarknad
under senare år. Ett drygt halvdussin agrar- och ekonomhistoriker har
bidragit; huvudredaktör är Janken
Myrdal, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Varje läsare
kommer att göra egna oväntade
upptäckter bland 6000 års jordbrukshistoria, beskriven på mer än
2000 påfallande välskrivna sidor.
dras obevekligen till det nya, han
fängslas av handlingen – även om
han själv inte sprudlar av handlingskraft, bortsett från de lyckliga åren i
Brahelinna – och han blir dyster och
fjär när något går som han inte
tycker att det ska gå. Det gör det ofta.
Som politiker var han med andra
ord en nolla.
Men det är inte en politiker, inte
ens en totalt misslyckad statsman
som Stig Ramel har porträtterat. Det
är en övergångsfigur och som sådan
utan tvivel minnesvärd. Han tar risken att bli förrädare och samtidigt
risken att andra får utföra och ges
äran för det han själv ställs vid sidan
om – kampanjer och krigsföretag.
En tragisk gestalt som i Ramels styva
karakteristik aldrig upphör att fascinera.
Anders Björnsson (andersbjornsson@telia.com) är frilansskribent.
Också gödsling och täckdikning kan
bli föremål för ren lustläsning, visar
det sig.
Själv har jag fäst mig vid de ständiga förändringarna inom den
modernäring som nog de flesta lite
vagt föreställer sig som i stort sett sig
lik under årtusenden. Det är nämligen tydligt att det aldrig har funnits
något ”äkta” och tidlöst jordbrukslandskap. Redan de allra första uppodlingarna gjorde slut på en tillgång
som inte kunde förnyas, det näringsrika humusskikt som hade ansamlats i stenålderns ädellövskogar. Nya
ekologiska strategier måste utvecklas, med kringflyttning av åkrarna;
något som i sin tur ersattes –
omkring 400-talet- med så kallade
inägo-utmarkssystem, baserade på
kreatursgödsling.
En mycket hög förändringstakt
är inte heller något som hör bara de
senaste decennierna till. Antalet
boende på landsbygden var som allra
0:::1
Q :
n
;;>;:
m
;>:j
lSvensk Tidskrift j2oo3, nr 61 EIJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner