Print Friendly

Anders Björnsson; Runeberg drack tsarens skål medan polackerna kämpade

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINSK LITTERATUR
Runeberg dracl< tsarens sl<ål
medan polacl<erna l<ämpade
Av Anders Björnsson
Johan Ludvig Runeberg är en svensk diktare, men ändå
inte. Den senaste volymen av hans samlade skrifter är en
påminnelse om att Runeberg inte verkade i Sverige, utan
i det ryska riket. Han ställde sig lojal med tsaren, Fänrik
Ståls sägner till trots.
D
Å ocH DÅ ser man frå-
gan ställas varför
Johan Ludvig Runeberg inte blev medlem
av Svenska Akademien. Det bekvämaste svaret är väl
att han inte var svensk utan finne,
och därtill rysk undersåte. I någon
mening ingår Runeberg förstås i den
svenska litteraturen, liksom Topelius, Tavaststjerna och Henrik Tikkanen, men i det svenska kulturlivet
tar han, till skillnad från Franzen,
Härnösandsbiskopen , aldrig plats,
konstsnille utan smak, frågar han sig,
med hänvisning till Nils von Rosenstein; och kan man tänka sig ett
konstverk som är på en gång snillrikt och smaklöst?
Den örfilen visste naturligtvis var
den tog. Tegner, ”Sveas” författare,
som först velat erövra Finland åter,
men sedan fått ge med sig och blygsamt yrka på att ta tillbaka vad som
förlorats inom Sveriges gränser, som
de såg ut efter 1809, underkänns
som poetisk förebild: hans skrifter
anses vara produkter av en ”dilet- ”Här är Runeberg skojfrisk
på ett närmast illvilligt sätt.”
tantisk förmåga”, hans brister
som skald är ”oersättliga”, hans
poesi är ”ytlig”, hans stycken
saknar ”sanning och nödvändighet”. Det Atterbom skriver är
lika litet som Strindberg, vida läst i
Finland, tar någon plats i det finska.
Inte heller, visar det sig, hade
Runeberg en särskilt hög tanke om
Akademien och dess medlemmar,
möjligen med undantag av just Frans
Michael Franzen. Några texter som
ingår i senaste volymen av skaldens
samlade skrifter belyser saken till
fullo. Han, Herderbeundraren och
folkvisans dyrkare, delar långt ifrån
det skönhetsideal som Akademien
förskriver sig åt, och dess valspråk
”Snille och smak” kan, menar han i
en tidig artikel från Helsingfors
Morgonblad (1832), endast uppfattas parodiskt, som ”platthet och
alexandriner”. Kan det finnas ett
IJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si
”otydliga excentriska, ofta falska”
saker, och ”Lycksalighetens ö” är
”alltför mycket sväfvande, oredig och
ofulländad, för att kunna få namn af
ett verkligt poetiskt konststycke och
öppna för läsaren den klara utsigt i
naturen, som ett sådant skänker”,
låter det i en genomgång, också från
1832.
Värst av alla academici råkar
ändå Bernhard von Beskow och hans
med Akademiens stora prisbelönta
poem ”Sveriges Anor” ut för året
därpå. Här är Runeberg skojfrisk på
ett närmast illvilligt sätt. Han korrigerar poetens historiska uppgifter,
gör narr av dennes ohöljda storsvenskhet (”Af segerminnen fylldt
vårt land vid polen l Står som Europas äldsta riddarsal”), klandrar hans
bildspråk som fullt av missgrepp och
sammanblandningar. Karl XII:s blick
är således ”evigt fästad på det höga”,
samtidigt vill han ”blicka från lifvets
höjder blott på jorden ner”, och i
sådant finns naturligtvis varken poetik eller logik. Det rör sig, sammanfattar Runeberg, om en ”misslyckadt patriotisk composition”, en
”sam manfogad rad af tallösa små-
heter, af enskitta exclamationer”.
Bellman och fru Lenngren, Lidner och Kellgren, Gyllenborg och
Leopold- det är hans estetiska ideal.
Musik ska det vara i poesi, inte utrop
och extas. Romantikerna, ”fosforisterna”, hade ingen vän i den blivande
nationalskalden under detta årtionde, 1830-talet.
FOLKSJÄLEN TAR GESTALT
Den föreliggande volymen redovisar
J L Runeberg som journalist och
publicist, som essäist och aforistiker.
Språket löper inte alltid så lätt som i
hans diktning- han försöker inte
sällan vara överdrivet finurlig- men
som polemiker är han skarp och
oförsonlig: ”den litterära polemiken
bör vara som ett schackspel genom
correspondens, man flyttar sina
brickor och brummar icke”, heter det
i ett tänkespråk (flyttas inte pjäser i
schack?), ”man är ingen helfvetes
ugn heller fast man är litet het
ibland” i ett annat. Runeberg publicerade sig i tidningar när den borgerliga offentligheten hade en glansperiod: det som skrevs blev läst och
spritt och man skrev för jämlikar, för
medlemmar i ett medborgarsamhälle under uppbyggnad. Bildningsborgerskapet som kommer till tals
och tilltalas befinner sig i en fas av
nationsbyggande, folksjälen tar gestalt och Runeberg gör sig då och då
föreställningar om vem finnen är,
som i en liten etnografisk studie ”om
nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi Socken” (Helsingfors
Morgonblad 1832):
”Faran, om den blott alldrig så
litet förställer sig, kan plocka hjertat
ur hans bröst, utan att han tar ett
steg till sitt skydd. Visar den sig åter
öppet och hotande, så kan man lita
på att han, mer än mången, äger
rådighet och krafter att undvika eller
trotsa den.”
Detta kan givetvis läsas som ett
förebud om Runebergs egen patriotiska diktning, som den kommer till
uttryck i ”Fänrik Ståls sägner” och
den finska nationalhymnen. De
handlar ju om ett folk som strider
mot en övermakt och som agerar lojalt mot sin egen, och när Runeberg
skrev dem gjorde han det som en i
hög grad lojal kejsarens undersåte.
Här finns endast en skenbar motsä-
gelse. Runeberg skildrar ett nederlag, men han är på intet vis en revanschist – han är legalist och lojalist.
storfurstendömet hade svurit trohetsed mot en ny härskare som
bekräftat landets lagar och författningar, och i denna nya ordning
hade man att söka sig nya vägar.
Runeberg uppträdde närmast som
”statsintellektuell”, och den stat han
verkade i var inte Sverige, så god
svenska han än skrev, utan det ryska
riket. Någon upprorsman var han ej.
När polackerna revolterade, drack
han självhärskarens skål. Finnarna,
hans folk, skulle uppföra sig som den
bästa eleven i klassen: imperiet var
deras skyddsmakt, inom storfurstendömet hade de att förverkliga
och befästa sin frihet.
Denna Runebergs konservatism
har inte alla svenskar velat se; alltså
har man omtolkat honom, innan till
slut man bar ner honom i magasinen. soldaterna i 1808-09 års krig
slogs inte för Sverige utan för sin
konung; efter nederlaget var han inte
längre deras. Runebergs spydighet
mot svenska diktarkolleger kan
säkert ses i detta ljus, liksom det förhållandet att han i det gustavianska
Sverige känner sig hemma men inte
i det bernadotteska. Det ”gammalmodiga” draget hos honom röjs i
stort som smått. Han kan prisa ”det
mänskligt stora och ädla” och knyta
det till adeln som princip. Genom
DOKTORSAVHANDLING
Socialdemol<ratisl< myt
och moderat motmyt
Av Karl Magnus Johansson
Konflikten i Europapolitiken är i själva verket en spegling
av konflikten mellan välfärdsstatens förvarare och dess
kritiker framgår av en färsk doktorsavhandling.
D
EN NATIONELLA drömträdgården. Den stora
berättelsen om den
egna nationen i
svensk och brittisk
Europadebatt är titeln på statsvetaren Jacob Westbergs avhandling.
Disputationen ägde rum på nationaldagen; en händelse som ser ut
som en tanke med hänsyn till
avhandlingens tema. Utomordentligt skicklig opponent var norrmannen Iver B. Neumann. Själv var jag
ledamot i betygsnämnden.
Ett grundkrav på en doktorsavhandling är att den skalllämna ett
vetenskapligt bidrag. Det kan ske
genom framtagande av ny kunskap
adelskapet bevaras bragder från förgången tid ”i ättens individuella lif”.
Ätten kan degenerera, men minnet
blir kvar- inte som monument utan
som en påminnelse genom det som
alltjämt existerar. ”Adelskapet är till
sin ide en nations pantheon, som
försvarar de hädangångne store icke
i bilder af sten, utan i lefvande bilder af samma kött och samma blod.”
(Helsingfors Morgonblad 1833).
Adlad blev nu inte Runeberg, och
han fick varken professur eller biskopsstoL Men i dagens Finland, som
fortfarande vill vara bäst i klassen,
lever mycket av Runebergs anda
kvar.
Anders Björnsson (andersbjornsson@telia.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Johan Ludvig Runeberg, Samlade skrifter av
Under redaktion av Lars Hulden och Barbro
Ståhle Sjönell. Åttonde delen II. Uppsatser
och avhandlingar på svenska. Journalistik.
Utgiven av Pia Forssell. stockhalm 2003.
(Svenska Vitterhetssamfundet XVI).
samt utveckling av teori och metod.
Westbergs avhandling är knappast
nydanande i något av dessa avseenden. Teoretiskt rör det sig om välbekanta resonemang om europeisk
integration, europeisering och identitet. Metoden är textanalytisk.
Empiriskt är det på det hela taget
väl kända förhållanden – främst
svensk Europapolitik genom åren –
som redovisas. Kravet på originalitet kan tillgodoses genom att nya
perspektiv och tolkningar anläggs,
något som också görs i avhandlingen och då främst genom identitetspolitiken. Till grund för detta
ligger författarens syntetiserande
ambition. På ett förtjänstfullt sätt
fogar han samman kunskap från
olika områden.
Avhandlingen är skriven på ett
överskådligt och engagerat sätt. Den
OJ
Q :
n
;;s;;
m
;;>::)
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism