Print Friendly

Anders Björnsson; Landet som gillar läget

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LANDET SOM GILLAR LÄGET
ANDERS BJÖRNSSON
Nyligenfirade Finland sin oavhängighetsdag. Nationsbygget i landet har satt djupa spår i den
politiska kulturen. Inte minst vad gäller relationen till unioner. Märker man måhända även det idag?
A
dertonhundratalets
nationsbyggande i
Finland var ett märkvärdigt framgångsrikt
företag. Aktörerna
hade inget fårdigt koncept att utgå
från och det institutionella ramverket
kan i förstone verka klent. Det enda
som blev kvar när den svenska makten trängts tillbaka var kyrkoorganisationen och ett inhemskt universitet, Kungliga Akademien i Åbo. Den
politiska autonomi, som garanterats
av Alexander I vid lantdagen i Borgå
1809, var nog så oklar i sina konturer
och tog endast långsamt gestalt.
Kejsarens löfte om att respektera de
tidigare – svenska – grundlagarna
preciserades inte närmare, och det
krävdes en hel del schackrande och
rätt mycket finsk sisu i de ledande
kretsarna för att den gustavianska förANDERS BJÖRNSSON är medarbetare i Svenska Dagbladet.
fattningen från 1772 och 1789 års
förenings- och säkerhetsakt skulle accepteras som grundvalar för det nya
storfurstendömets politiska existens.
Det säger en del om det finska
självstyrets nymornade och fragila karaktär att det var kontinuiteten till det
svenska enväldet som åberopades till
autonomins beskydd. Å andra sidan
var det bara Polen (fram till 1863)
som ägde ett motsvarande oberoende
inom den depostiskt styrda ryska
statskroppen. I de övriga Östersjö-
provinserna var den tysk-baltiska
adelns härskarlater forenade med
rättslöshet for större delen av befolkningen: där baronen gick med knutpiska, kunde även tsaren uppfattas
som mild och forstående. I Finland
däremot behölls friheterna och ståndsprivilegierna från den svenska tiden,
och genom att Viborgs län (”Gamla
Finland” med en rysk terminologi,
eftersom detta var den äldsta ryska
erövringen av finsk mark) återbördades till moderlandet, efter en energisk insats av GustafMauritz Armfelt,
SVENSK TIDSKRIFT
lyckades även karelarna att undgå livegenskapens värsta härjningar.
Tradition och kejserlig välvilja
Statslivet i det Finland som ännu inte
var någon stat kunde bygga sin legitimitet på både tradition och nyvunnen kejserlig välvilja. Och Finland
hade blivit vad det aldrig tidigare varit: en politisk nation. Men nationen
var länge tom på substans. ståndsriksdagen – lantdagen – sammankallades forst efter ett halvt sekel och
saknade då lagstiftande befogenheter.
Såväl senaten, på en gång regering
och högsta juridisk instans, som den
finske ministerstatssekreteraren i S:t
Petersburg, vilken föredrog ärenden
rörande storfurstendömet direkt infor
majestätet, satt på kejserliga mandat.
Finland var tveklöst ett rättssamhälle,
men på nåder. Det saknade till en
början arme, ämbetsverk och i praktiken folkrepresentation. Den politiska eliten under den tidiga kejsartiden
behövde fostran i både servilitet och
fingerfårdighet. ”Allt genom staten”
55
blev en formel i det finska nationsbyggandet, just därfor att de statliga
strukturer som fanns var så unga, så
ömtåliga.
I Sverige, efter skilsmässan från
Finland, var statsmakten tvärtom
övertung och behövde bantas på
funktioner; associationer och tidningspress kom här att bli det liberala
medborgarsamhällets bidrag till den
nationella saken. I Finland, foreningsfattigare och underkastat kejsarmaktens censur, blev lojalismen en
forutsättning for framgångsrika politiska och ekonomiska reformer; en
sådan som Lars Gabriel von Haartman, senatens finanschef och initiativtagare till 1856 års vidlyftiga program for järnvägsbyggen och handelns främjande, var utpräglad konservativ och fareträdde i ekonomiska
frågor den s k kameralismen som ville ett marknadsorienterat näringsliv
fast under sträng administrativ uppsikt.
Vackra karriärer
Den reformivrande konservatismen
var å andra sidan inte betjänt av allt
for mycket parlamenterande. Den
insåg att samverkan med kejsarmakten rymde komparativa fordelar, som
favoriserad tillgång till de ryska varuoch arbetsmarknaderna, och den visste att dess bästa män kunde räkna
med vackra karriärer i tsarens kanslier
och rangregementen. Den opposition som samarbetspolitiken mötte (i
den mån den inte var outrerat
svensksinnad) trivdes ofta bäst i den
akademiska frihetens hägn. Under
56
forryskningstider, dvs under autonomins senare fas, blev universitetet
den viktigaste platsen for nationell
samling och agitation. Den erfarenheten skulle efterlämna ett intressant
mönster: inget västland har haft fler
lagerkrönta regeringschefer och statsöverhuvuden än Republiken Finland
efter 1918.
Tveksam autonomi
Osmo Jussilas kortfattade redogörelse
for ”autonomitiden”, 1809-1917, i
den av honom och Seppo Hentilä
och Jukka Nevakivi redigerade boken Finlands politiska historia 1809-
1998 (Schildts Förlag, 1998), innehåller skarpa iakttagelser och kontroversiella omdömen. Det är till exempel tveksamt om autonomi är ett alldeles välfunnet uttryck, eftersom
oberoendet hängde på en enda person, nämligen kejsaren-storfursten,
och dennes envåldsmakt, manifesterad genom en generalguvernör i
Helsingfors och dennes forvaltning.
Ingen genomskådade sammanhanget
bättre än J V Snellman, fornämst
bland finska nationsbyggare. Han,
hegelianen, såg i självhärskardömet
garantin for att en finsk stat skulle utvecklas efter sina egna forutsättningar. I en anteckning drar han sig till
minnes tiden for den reaktionäre
Nikolaj !:s bortgång och reformkejsaren Alexander Il:s makttillträde.
”Tronskiftet”, skriver Snellman,
”hade i landet väckt forhoppningar
om allt slags frihet. För min del bedröfvades jag af underrättelsen om
kejsar Nikolais död. För mig var det
SVENSK TIDSKRIFT
klart, att endast en stark kejsarmakt
kunde värna oss, men att med fria institutioner i kejsardömet vår nöd rätt
skulle börja. Frihet skulle vi nog ra,
men frihet att sända våra deputerade
till någon national forsamling – i
Moskva.”
Snellmans profetia slog in, konstaterar Jussila, såtillvida att Finland genom februarimanifestet 1899 och en
rikslagstiftning tio år senare forpliktades att sända delegater – inte till
Moskva, men till duman och rådet i
Petersburg. Visserligen avstod finnarna i det skärpta läget från att vara representerade i något som liknande ett
ryskt parlament, även om detta kunde se ut som ett forsta steg mot demokratisering av det ryska samhället
– ty det var just inskränkningen i
despotin, dvs att inte längre ha direkt
tillgång till kejsaren-laggivaren, som
hotade storfurstendömets positiva
särrättigheter i riket. Kanske kan man
gå längre: Varken liberaler eller generaler hade efter tsarväldets sammanbrott och bolsjevikernas maktö-
vertagande något intresse att bevara
Finlands självständighet. Tvärtom.
Hade de röda vunnit i finska inbördeskriget är det troligt, som Seppo
Hentilänoterade i den här anmälda
boken, att en socialistisk revolutionsregering i Finland skulle haft svårigheter att ”forhindra en ‘frivillig’ anslutning till Rådsryssland i enlighet
med Lenins nationalitetspolitik”.
Men hade de vita vunnit i Ryssland,
är det praktiskt taget säkert att
Finlands självständighet gått forlorad.
Manner-heim, det borgerliga Finlands segerherre, forstod det bättre än
de flesta när han vägrade att marschera mot Petrograd och ansluta sig till
de revolterande generalskollegerna
från tsarens arme. En sådan befrielse
hade blivit den finska statens undergång – på samma sätt som axelmakternas seger i världskriget hade gjort
Finland, med tysk småfimte på den
”lediga” gustavianska tronen, till en
germansk lydstat.
Bolsjevikernas seger och Kejsartysklands undergång säkrade på så vis
Finlands frihet.
Den finska nationskampen har en
egendomligt bakvänd prägel. Under
den ryska tiden sker ett fredligt framåtskridande, där den nationellt sinnade klassen i Finland agerar i betydande samforstånd med härskarna i
Petersburg och de kejserliga ämbetsmännen i Helsingfors. Det kräver
återhållsamhet på båda håll. Det är lika fel att säga att Petersburg spelar ut
fennomanerna och språknationalismen i kampen mot en besvärlig ”svekomansk” konstitutionalism som att
påstå att det ”gammalfinska” partiet
faller undan for ryska påtryckningar
och locktoner.
Soumetarianerna, undfallenhetsmännen, skapade tillfållen som annars
inte hade funnits och ryssarna var angelägna om att utnyttja Finland som
det ryska imperiets skyltfonster mot
väst. Den dubbla forutsättningen var
att finnarna inte engagerade sig i polska äventyrligheter och att ryssarna
inte demonstrerade och njöt av sin
övermakt.
Februarimanifestet och generalguvernör Bobrikoffs extremt rysk-nationalistiska åthävor satte dualismen
ur spel. Brytningen mellan storfurstendöme och riksregering blev till
slut ofrånkomlig, men forenhetligandet av kejsardömets lagstiftning, som
februarimanifestet proklamerade, hade inletts flera decennier fore 1899.
Fennomanerna var med om detta
därfor att de fick så mycket annat
istället: eget postväsen, eget mynt,
starka infrastrukturella satsningar och
en militär säkerhet utan att behöva
satsa på en reguljär, fullt utbyggd arme. Samarbets- eller undfallenhetspolitiken var måhända inte moraliskt
oantastlig, men den tryggade samhällsfreden och bidrog till att den nationella kampen fram till självständigheten forlöpte lugnt och i stort sett
utan blodsspillan.
”Bolsjevikemas
seger och Kejsartysklands undergång säkrade på så vis Finlands
frih et.

lösliga) antog snabbt karaktären av ett
nytt nationellt projekt där utsikterna
till territoriella utvidgningar i Ingermanland och Fjärrkarelen släppte lös
en plötslig politisk kreativitet. Från
och med mitten av februari 1918,
skriver Hentilä, upplevde Mannerheim att kampen hade blivit ett frihetskrig: ”skapandet av ett Storfinland hägrade som det slutliga målet.”
Tusen tyskutbildade jägarsoldater
och en tysk interventionsstyrka på
närmare 13 000 man spädde på den
nationella självförhävelsen. Mannerheim och andra – i grunden ententevänliga- personer ur den svensksprå-
kiga överklassen gillade inte den tyska kopplingen, men de hade just då
inget alternativ. Frihetslidelsen fick
fritt utlopp, rädslan for den radikaliserade underklassen spolierade alla
andra hänsyn, de vitas revansch blev
grym och hänsynslös. Varken i det
amerikanska eller i det spanska inbördeskriget undanröjde segrarna så
många motståndare när striderna väl
var över, har professor Heikki
Ylinkagas påmint om.
Terrorn, som var ömsesidig, skapade ett sår som inte läkte förrän landet
blev offer i nästa storkrig och tvang
Därefter kommer våldet, det fram- röda och vita att strida sida vid sida.
tvungna och snart okontrollerade. Sönerna sonade fädernas missgärningar.
Nytt nationellt projekt Det är rentav möjligt att det är forst
Det som bötjade som inbördeskrig med vapenstilleståndet 1944 och
(det var också Mannerheims prelimi- Finlands svåra balansgång under de
nära diagnos, de ryska soldater som forsta fredsåren som nationsbildfanns kvar i Finland efter december ningsprocessen avslutas. Facit är im- 1917 var fataliga och stridsovilliga, de ponerande. Landet hade avstått från
sociala konflikterna djupa och svår- territorium och samtidigt fatt
SVENSK TIDSKRIFT 57
400.000 karelerare att skaffa jord och
arbete till. Mellankrigstidens hätska
språkstrider låg begravda i frontavsnitten. Kommunisterna blev en inrikespolitisk faktor men rubbade aldrig
den politiska jämvikten. Republiken
ingick ett militärt fordrag med Sovjetunionen, men till skillnad från de
länder som sovjetarmen befriade från
Hitler kunde Finland riskfritt luta sig
mot sarnarbetet österut från en tidigare period. Paasikivis illusionslöshet
var gammalfinnens. Det stod klart for
honom att Finland hade vunnit mer
än något annat land som stått på ”fel
sida” i kriget- och det var finska, inte ryska trupper som fordrev de sista
tyskarna i Finland under Lapplandskriget 1944-45. Inte heller Zjdanov,
den sovjetiska kontrollkommissionens ordforande, ville mer än detta:
visst fattade han att ett kapitalistiskt
Finland skulle klara sina skadeståndsleveranser mycket bättre än ett socialistiskt! ”Av största betydelse var”,
kommenterar Hentilä, ”att han inte
heller ställde sig bakom grundarrdet
och beväpnandet av en frivilligrörelse
58
som skulle fordriva tyskarna. I Finland uppkom sålunda inte ens efter
kriget mot Sovjetunionen en antifascistisk front av den motståndsrörelsekaraktär som i det övriga krigforande
Europa hade gjort det möjligt for
kommunisterna att liera sig med socialdemokrater och liberala borgare.”
Kanske hade också Zjdanov ”autonornitidens” realpolitiska fornuft i
bakhuvudet när han tilltrodde de finska efterkrigspolitikerna en uppövad
känsla for det passande och det möjliga. Moskva efterskänkte ganska snart
en betydande del av den finska skadeståndsbördan, medan sedermera
både Bonn och Östberlin avböjde att
ersätta de skador som de tyska trupperna åstadkommit i Lappland.
Samförstånd del av kulturen
Finlands politiska historia 1809-1998
är ett modernt standardverk som
summerar den senaste forskningen,
främst forfattamas egen, om ett nationsprojekt som har ra motsvarigheter i Europa. Under mer än halva den
behandlade tiden ingick Finland i
SVENSK TIDSKRIFT
personalunion med monarken i ett
autokratiskt styrt imperium. Landet
var obestridligen en del av detta och
erövrade efter hand alltfler konstitutionella formåner. Samtidigt pågick i
det ryska riket en process av homogenisering som syftade till att lägga
imperiets olika delar under gemensam lagstiftning och forvaltning.
Finland värnade sin autonomi genom
att betyga sin lojalitet. Vanan att finna och ingå samforståndslösningar
med en mäktig granne blev tidigt en
del av den finska politiska kulturen.
Även när landet drogs med i storpolitiska uppgörelser fanns det inom den
politiska eliten tillräckligt mycket besinning for att inte uppträda utmanande och äventyrligt. Det är väl inte
uteslutet att detta tunga arv har på-
verkat Finlands hållning också till senare tiders unionsprojekt. Om nationens fran1tid och överlevnad bara kan
se ut på ett sätt- då är det inte mycket man kan göra åt saken. Om man
gillar läget – då kan man uträtta mera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner