Anders Björnsson; Ingvar Carlsson, de visionslösa uppbrottens man


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ingvar Carlsson, de vision:
l av Anders Björnsson
Ingvar Carlsson vill i sina memoarer framstå som en anspråkslös pragmatiker,
snarare än en eldande visionär. Han fruktade de stora greppens politik. Är det
därför han talar så tyst om den epokgörande reträtten från ATP-systemet?
I
NGVAR CARLssoN tycker om att gå i svampskogen
och att vandra längs fjällvidderna. En gång i tiden
var han en duktig handbollsspelare och det sägs
att han sällan missar Elfsborgs matcher i Allsvenskan. Som statsminister tog han gärna sin tillflykt
till Gotland för att kunna samla tankarna i det fria- det
var också där, i en tallbacke på den egna stugtomten,
som han en sensommardag 1995 bestämde sig för att
lämna sina ämbeten och den aktiva politiken.
Detta är vad man skulle kunna kalla politisk ikonografi. Så vill en före detta socialdemokratisk politiker i
ledande ställning bli porträtterad och ihågkommen. Han
söker sig till naturen när han märker att han håller på
att gå i väggen och han utnyttjar något som en försvarare
av det svenska välfärdssystemet verkligen kan känna sig
stolt över: allemansrätten, den jämlika tillgången till skog
och mark, till det som är basalt i tillvaron. Han håller
sig i form genom att spela tennis – fast plötsligt brister
hälsenan- och ibland, men bara ibland, slår han upp en
kall pilsner eller blandar sig en gin och tonic efter en
särskilt ansträngande arbetsdag.
Det märks tydligt att Ingvar Carlsson uppfattar sig
som ett med det samhälle han versökande parti, främmande för allt tänkande i absoluta
kategorier, som ju rättighetsfilosofin implicerar, och när
man av statsfinansiella skäl måste ta tillbaka eller vänta
med utlovade reformer, ligger förräderianklagelsen nära
till hands, särskilt inom den egna rörelsen. Landsorganisationen, stukad av de centrala löneförhandlingarnas
upphörande och sammanbrottet för ?O-talets fackliga
stormanlopp, kan av denna anledning bli ett plågsammare gissel (läs: Stig Malm) än borgerliga partier som
undviker att göra politiska beslut till principsaker, bortsett från principen att politiken inte ska lägga sig i saker
och ting i onödan (och möjligen kristdemokraternas
enda fråga i regeringsställning, vårdnadsbidraget). Inte
ens äganderätten har, historiskt sett, varit en särskilt helig
fråga för borgerliga politiker: hur hade annars gruvbrytning och älvregleringar, bro- och motorvägsbyggen
kunnat komma till stånd i stor skala?
SLUT PÅ REFORMER
Socialdemokratins samhälle ger åt var och en och tar i
lagom mängd där det kommer åt. Ingvar Carlsson förespråkar samsyn, också där det föreligger starkt divergekar i. Han vill egentligen inte ha
det så mycket annorlunda. Det
mesta han ser omkring sig inger
honom tillförsikt och inre styrka;
rande uppfattningar. Någon kon- ”En sak blir inte förnuftigare frontationspolitiker är han ej, men
av en fyndig formulering.”
han anser att medborgare som kan
påräkna förmåner från det allmänna- ”den gemensamma sekär det något som brister så är det den egna förmågan
och klarsynen. I andra delen av sina memoarer, Så tänkte
jag. Politik & dramatik (Hjalmarson & Högberg, 666 s),
ger han några nycklar till varför det just därför kan gå på
tok, exempelvis i den ekonomiska politiken. Socialdemokraterna är dåliga på att strama åt när det går bra,
som i slutet av 1960-talet och då lånekarusellen snurrade som värst under senare delen av 80-talet, men bra
på att bekämpa kriser. Med de borgerliga partierna, inte
så ofta prövade, är det möjligen tvärtom.
Socialdemokrater har lätt att ge reformbeslut karaktären av landvinningar på rättighetsområdet. Men egentligen står socialdemokratin, som ett pragmatiskt och
IIISvensk Tidskrift 12003, nr si
torn” -också måste kunna uppoffra sig för det allmänna,
särskilt i lägen när det inte går att leverera förväntad välfärd. Sådana lägen har infunnit sig allt oftare under
Carlssons tid vid makten, och då kan det uppstå buller.
Den stora reformperioden i Sveriges moderna historia var ju över med 1958 års pensionsbeslut; barnomsorgen blev sedan det enda politikområde där ny mark
bröts av den post-erlanderska politikergenerationen.
Men inget förvaltarskap i världen kan vara helt statiskt
eftersom verkligheten är ständigt föränderlig. Just pensionsfrågan utgör för övrigt ett gott exempel på hur socialdemokratin, trots ihärdiga försök att misstänkliggöra
de senare Fälldin-regeringarnas rätt harmlösa tafsande på
ösa uppbrottens man
de allmänna pensionernas så kallade värdesäkring, tvangs
att uppge försvaret för ett system som man hade byggt
upp så mycket av sin självbild på. Under trycket av låg
ekonomisk och hög demografisk tillväxt försvann drygt
ett decennium senare allt vad social solidaritet och
inkomstgrundad trygghet heter ur den ursprungliga
ATP-modellen.
Kvar blev en grundtrygghet, som rör sig mot existensminimum, och till detta lades individuellt fondsparande enligt ett premiebaserat system som hade förkastats och förhånats av den segrande linjens män på
50-talet och tre årtionden framåt. Nu uppstod,
märkligt nog, tämligen litet buller. How
come? Rörelsen fördes bakom ljuset.
Förloppet har skildrats och tolkats av
Urban Lundberg i dennes doktorsavhandling som lades fram i
våras, Juvelen i kronan. Socialdemokraterna och den allmänna
pensionen (Hjalmarson & Högberg, 368 s). Märkligt är också
att denna- måste man nog säga
– epokgörande omläggning av
välfärdspolitiken spelar ingen roll
alls i Carlssons tematiskt upplagda
bokslut över det egna regementet, i
all synnerhet som den begåvade historikern Lundberg har fungerat som ett slags
forskningsassistent åt författaren under skrivandets gång. Visst firar den Carlssonska samsynspolitiken många triumfer i memoarboken, det framgår inte
minst av redogörelsen för den socialdemokratiska oppositionens motiv och beredvillighet att ingå en krisuppgörelse med Bildt-regeringen efter den samhällsekonomiska kollapsen 1992; men hur ska man då förstå tystnaden om den process som ledde fram till riksdagsbeslutet 1994 om ett i grunden nytt pensionssystem?
SOLOSPEL ELLER SAMÅKNING?
Som den siste av Tage Erlanders pojkar har Ingvar Carlsson betecknats i en boktitel, och arvet efter Erlander sitter onekligen i. Här finns, fastän i mera utslätad form, ett
ojande och ett ältande om affärer och personer som kan
påminna om den räfst Erlander håller med sig själv och
andra i sina dagböcker. Det egna handlaget klandras inte
sällan. statsministerns roll som lagledare betonas, liksom hans lojalitet mot medarbetare som har råkat i svå-
righeter. Det är regeringen som helhet som ska förtjäna
folkets förtroende, inte enskilda statsråd som ska förtjäna statsministerns. ”Regeringschefen”, denna ickekonstitutionella term, uppträder som lyssnare och medlare hellre än som en person den där pekar med hela
handen.
I detta tycks Carlsson ha varit en övergångsperson.
Redan Carl Bildt, i en ömtålig situation som ledare för en
koalitionsministär i minoritet, vågar sig på djärvare
utspel och ett större lättsinne. Han talar om en ”skapande statskonst” på ett sätt som får pragmatikern från
Erlander-åren att reagera. Carlsson vet att politiken som konstverk och politikerns artisteri har sina baksidor. Som partiledare
och statsminister har han i tilltagande utsträckning levt på mediernas- den politiska underhållningsindustrins- villkor. Man
han gillar det inte; han vill
skydda det parlamentariska
arbetet från deras ofta nog förhastade interventioner och han
har också en integritet som privatperson att värna.
Som någon lysande retoriker
kommer Ingvar Carlsson knappast
att gå till historien (och talekonsten var,
om vi ska vara uppriktiga, inte heller
Erlanders styrka, han behärskade anekdoten
och var allmänt sett en demagog). Å andra sidan har han
ju inte heller varit någon glappkäft, snarare en smula
tillknäppt och korrekt så långt det går i partikampen.
Men ur ett längre perspektiv har denna tråkighetsfaktor
knappast legat honom i fatet. Man minns honom inte
för fadäserna – han drogs dock in i en hel del affärer –
utan för den tillit han utstrålade och för den tilltro han
satte till politikens specifika uppgift. Den kan inte vara
att göra det marknaden gör, fast på annat och sämre vis.
Politikens uppgift är maktutövning i helhetens intresse.
är man förändrar betingelserna för människors liv, får
så litet som möjligt gå sönder. Revolutioner låser, reformer löser upp.
TYSKT INFLYTANDE
Men också om Ingvar Carlsson i sina ledande befattningar- symbolen för ett Sverige under prövningar, från
mordet på Olof Palme och det trauma detta utlöste till
lSvensk Tidskrift !2oo3, nr si ~~
den djupgående sanering av statsfinanserna som inleddes under Carlssons sista år vid makten – upplevde sig
själv som en övergångsperson, så var han också en uppbrottsman. Tysklands frigörelse ur supermaktsgreppet
fick honom, en tidig och trägen Berlinresenär, snabbt
på nya tankar.
Avståndet till Europa hade för en funktionär inom
svensk socialdemokrati och arbetarrörelse visserligen
aldrig varit särskilt stort. Tvärtom kan man, rentav starkare än vad Carlsson själv är benägen att göra, argumentera för att den svenska kontakten med det kontinentala huvudlandet Tyskland aldrig bröts av det ledande
parti- och fackföreningsfolket. Därifrån hämtade man
programmatisk och organisatorisk inspiration från starten; under andra världskriget blev flyktingar från det
tyska språkområdet- socialdemokrater och kommunister- en naturlig del av den politiska diskussionen i Sverige; under uppbyggnadsåren efter kriget avskärmade
sig svenskarna inte från Europa: i själva verket präglades ju Sverige som tillfälligt och permanent invandrarland i hög grad av Europas många kulturer, inte minst
inom arbetarklassen.
Av denna anledning blev kommunismens fall och de
förutsättningar för Europas enande som detta gav inte
någon chockartad upplevelse. Endast en del personer i
den ekonomiska och politiska eliten hade vänt ryggen
åt Europa och hängett sig åt en högst begriplig Amerikavurm. Till dem hörde inte Ingvar Carlsson med sina
goda kunskaper i europeiska språk. Hans bekännelse till
europeisk integration låter alldeles äkta och den var
genomtänkt. Att den tog formen av en vilja att ansluta
landet till det som idag är den Europeiska Unionen, beror
naturligtvis på att integrationen tog sig sådan ut. Konstruktionen var inte det viktiga, sammanhanget var viktigt. Viljan att delta styrdes inte av personliga aspirationer: Carlsson var med om att öppna något nytt, men för
egen del innebar hans målmedvetna Europa-politik snarare ett fullföljande och en fulländning av ett sällsynt
gediget politiskt värv.
El iSvenskTidskrift l2oo3, nr si
OFFENTLIGA EXCESSER
Självfallet är Ingvar Carlsson också en strukturernas fånge.
Ända från SSU-åren var han en hängiven förkämpe för
den ”offentliga revolutionen” – det vill säga föreställningen
om att den offentliga sektorns olika apparater och institutioner är bättre än andra på att lösa de sociala och i
långa stycken också ekonomiska problem som dyker upp
i det moderna industrisamhället. När välfärden byggs ut,
byggs den offentliga sektorn i lika mån ut. Detta är en
annan del av det erlanderska arvet, i viss mån en ny upplaga av den unga merkantilismens oförställda etatism, vilket den konservative liberalen Eli F Heckscher tidigt lade
märke till. Men det är också under Carlssons sista tid som
det offentliga börjar retardera, med den tilltagande insikten hos makthavarna om att varje social förmån inte är
lika primär för människors välbefinnande i samhället.
I memoarboken reflekterar Carlsson över excesserna i
handhavandet av det som är gemensamt- eller i vart fall
finansieras av oss alla. Han sänker förväntningshorisonten och återför något av den tidiga arbetarrörelsens flitoch sparsamhetsethos till diskussionen. Annars är det
påfallande hur föga de långa historiska förloppen figurerar
i framställningen. Carlsson hänvisar aldrig till en bok om
det förflutna som har betytt någonting för honom. Samtidigt är han befriande saklig och alldeles oberoende av
besvärjelser, drag som var så utmärkande för socialingenjörerna som gjorde vad de kunde för att sortera bort det
ovidkommande, och det var förstås en hel del. Ingvar
Carlsson är inte någon som gör ”instant politics”; han
överväger noga, sedan gnetar han sig fram. Tal är till för att
elda, inte skyla över. En sak blir inte förnuftigare av en fyndig formulering. Den som agerar i det offentliga måste
vara utrustad med finurlighet, men för att man ska lyssna
på honom får han inte ge avkall på sin värdighet. När man
tänker noga efter på saken, måste man nog tillstå att Ingvar
Carlsson har lyckats ovanligt väl med båda dessa saker.
Anders Björnsson (andersbjornsson@telia.com) är
frilansskribent.