Print Friendly

Anders Björnsson; En teleologisk historia

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ENTELEOLOGISK HISTORIA
ANDERS BJÖRNSSON
Jag tycker mig ha läst Cecilia Stegös bokförut. Den påminner, på ett litet uppochned vänt sätt,
om någon av ?O-tals-vänsterns pamfletter. Ställer intressantafrågor, mengerfyrkantiga svar.
Man lär sig- integenom attgå in i texten utan genom att distansera sigfrån den. Då märker
man att det som på nära håll verkade vara en totalförklaring endast är en aspektpå problemet.
S
tegö berättar, ibefogadpolemik
mot mytmakarna bakom det
stora traditionalistiska utställningsprojektet, historien om
Sverige mellan de bådastormaktstiderna:
1720–1920. Någonstans i mitten av den
periodeninträffaren avgörande händelse
– vad vi skulle kunna kalla ett liberalkapitalistiskt genombrott. Hon menar
att den skulle vara fortigen i svensk
historieskrivning. (En mindre befogad
anmärkning dock, for hur mycken
forskarmöda harinte ägnats åt att tidsfästa
Sveriges ekonomiska take-ofP.) Under
några decennier fram till första
världskriget infaller bourgeoisins stora
ögonblick. Politiska nydanare och
industriella entreprenörer bryter ner
foråldrade samhällsstrukturer. Denna
ANDERS BJÖRNSSON är vetetiSkaplig medarbetare i Sveriges Radio.
klass, och endast den, är den drivande
kraften i den moderna epokens historia
– for att travestera ett gammalt Maocitat.
Det är väljust på den punktenjagvill
starkt ifrågasätta Stegös skildring och
tolkning av forloppet.
Marginalpopulation
1720, efter det stora nordiska kriget, var
Sverige ett slaget och fattigt land. Men
mycket litet talade for att Sverige
hundrafemtio årsenare, närden industriella revolutionen sätter igång på allvar,
fortfarande skulle vara Europas armaste
nation, med undantagfor Irland. Sverige
hade istället kunnat gå Englands väg –
det effektiva statsmaskineri och det
legalistiska rättssystem som grundlagts
under den karolinska epoken var väl
avpassade efterenkapitalistisk utveckling.
Detaristokratiskajordägandethade starkt
356 Sv ENsK TJOsKRI FT
forsvagats genom reduktionen. Men attinse moderniseringens nödvändighet,
ännu svagare var den borgerliga klassen. konkurrenskapitalismens fortjänster?
Den saknade tro på sig själv. Under hela
seklet efter-denforsta-stormaktstidens Bönderna maktfaktor
fall var den svenska bourgeoisin en Nu är det här emellertid två olika saker.
marginalpopulation, ingen dynamisk Samhället kan moderniseras på olika
faktor i samhällsutvecklingen.
Innovationerna trillar in
Det påståendet är i och for sig forenligt
med Stegös tolkning. Det är ju först i
mitten av 1800-talet som den moderna
svenska borgerligheten kommer loss,
anser hon. Det är då vi får en snabb och
intensiv kraftutveckling av liberalt och
kapitalistiskt slag. Feodala, medeltida
atavismer-somskråtvångochståndsriksdag- sopas uTtdan. Med ettjättekliv tar
vi oss in i den moderna epoken.
Tullpolitiken angrips, infrastrukturen
byggs ut, innovationerna trillar in som
spelmarkerna vid roulettbordet. Ingen
grundarkapitalism är snabbare än den
svenska, från 1870 och framåt, utom
möjligen den japanska. Stegö skulle ha
kunnat hänvisatill den rysk-amerikanske
ekonom-historikern Alexander Gerschercroons bekanta tes om fördelarna
av att komma sent, ”the advantages of
backwardness”. Vi behövde inte göra
om andras misstag. Men det gör hon
inte. Istället ojar hon sig över att det har
tagit sån tid. Tematiken är ”vi dumma
svenskar”; varför dröjde vi så länge med
sätt. Det finns flera vägar till ”the wealth
of nations”. Långt före det liberalkapitalistiska genombrottet hade
moderniseringen varit på väg. Men den
ser inte riktigt så ut som Stegö förväntar
sig. Hennes teleologiska utvecklingsschema hindrar henne, liksom på sin tid
dogmatiska marxister hindrades från, att
se parallella förlopp, ett antal samtidiga
framkomstvägar. En sak är att den
borgerliga klassen inte förrnådde ta
striden med privilegiesamhället, förrän
privilegierna i praktiken var obsoleta,
ointressanta; snarare än drivkraft serjag
den som fullföljare. Vad som istället
hände var att de svenskabönderna under
gott och väl hundra år, från det att det
uppstår enjordmarknadibörjanav1700-
talet via Gustav III:s jordreformer i
samband med förenings- och säkerhetsakten 1789, etablerar sig som en
ekonomisk ochpolitisk maktfaktor.Den
självägande familjejordbrukaren blirden
stora modernisatom i svensk ekonomi;
han står för framstegen inom redskapsutveckling och odlingsteknik; han
skaffar sig egna torpare och häver sig
upp ur den rena subsistenstillvaron; han
rationaliserar driften genom ägoskiften
SvENsK TrosKRI FT 357
.l
och bysprängningar. Med någon
överdrift kan man säga att hela 1800-
talet är den välbärgade allmogens
århundrade. Alla övriga klasser far maka
på sig;jordbrukets underklasser tillväxer
i antal och elände.
Ofrånkomliga misstag
Det här skiljer ut Sverige från en
forväntad normalekonomisk utvecklingsväg – från att bli England. Å andra
sidan: vad är det som säger att alla länder
ska gå Englands väg, ”the first industrial
nation”? Det ärju det stora felet hos en
samhällstänkare som Marx. Hans analys
avkapitalismenutgårfrån attdenengelska
samhällsomvandlingen är både frånstötande ochförebildlig: allakapitalistiska
samhällen utvecklas pålikartat sätt, måste
göra omsammamisstag. Böndernamåste
avhysas från sina jordar, barnen måste
ner i gruvschakten. Många måste ta det
riktigt urdjävligt, innan alla kan ta det
betydligt bättre. Vi tänker oss stora
fabriksstäder, medändlös slumbebyggelse
och bolmande skorstenar – och ser vi
ingenting av detta i det egna landet.
”Den enda vägens” politik tillämpad på
historien. Är vi fangna i en sådan
föreställningsvärld ser inte heller att den
svenska industrialiseringen väsentligen
är en landsbygdsindustrialisering –
stadsborgerskapet spelar enundanskymd
roll i omvandlingen. Kapitalet och
arbetskraften, naturresurser och kommunikationer, allt detta är inbäddat i
den agrara miljön. Som forvisso inte var
någon idyll. Men poängen är att på
landsbygden gjordes produktiva investeringarmedan de större städerna levde
på jordbrukets överskott, de var
parasitära, kunde inte reproducera sig
själva. Genom bondehandel och
bondehantverk skedde en tidig kapitalackumulationi det tysta. Stegö ondgör
sig över det undermåliga landsvägsnätet
långt in på 1800-talet. Men i Sverige
gick en stor del av transportema på
vatten (vad har inte traderna på Mälam
betytt for svensk ekonomi genom
seklerna!), under den kalla årstiden på
snö och is. England fick sin McAdam, vi
hade Baltzar von Platen. Skillnaden är,
om man så vill, paradigrnatisk.
Vi ser alltså inte vad vi föreväntar oss
att ta se, och frågan är om vi inte när vi
studerar historiska skeenden måste göra
oss av med alla sådana förväntningar. Vi
väntar oss att ta se en liberal-kapitalistisk
guldålder – och slås av hur kort denna
guldålder är! Några decennier i mitten
av 1800-talet: det är den rövarkapitalistiska epoken i svensk ekonomi. Lars
Johan Hiertas och malmgårdskapitalismens tid. Ta en sådan gestalt som
Almqvist, 200-års-jubilaren. Han slår
igenom som fri forfattare just nu, åren
kring 1840. Och han uppträder i sin
egenskap av konstnär precis som en
kapitalistisk entreprenör: kastar sig från
358 SV ENSK TlDSKR.lFT
det ena projektet till det andra, sprider
sitt intellektuella riskkapital pi många
händer, skriver i minga blad samtidigt,
hoppar fcln forläggare till forläggare,
just när katastrofen inträffar, 1851, har
hanseriösa planerpå attköpaMtonbladet
av Hierta. Allt verkar möjligt och allt är
mycket ruffiigt. En intensiv kraftutveckling på mycket kort tid. Och si
plötsligt är det hela över. Exakt när
framgångshistorien rullas upp, under
seklets sista decennier, börjar stat och
organiserade intressen att på nytt lägga
sig i ekonomins funktionssätt. Vi flr
protektionismochjämvägspolitik, parter
på arbetsmarknaden, lagar om arbetarskydd osv. Denkonkurrenskapitalistiska
fasen i den svenska ekonomins historia
tar slut i samma ögonblick som den har
inletts. Sveriges andra stormaktstid
kommer efter 1920 att ta formen av ett
organiserat samspel mellan rationella
företagsledare och rationella arbetarledare med statsmakten som garant för
samhällsfreden.Men denna ”korporativa
kapitalism” har en forhistoria.
Modemitetens överideologi
Svenska Dagbladets chefredaktör Mats
Svegfors har påpekat (i Timbre-skriften
Vi dumma svenskar, en sällsynt illa vald
titel, eftersom där sägs många klokskaper), att den svenska politiskakulturen
har utvecklats i tre olika ekonomiska
sammanhang: godset, socknen och
brukssamhället. De svarar i sin tur mot
tre sociala kategorier: aristokratin,
bondeståndet, borgarklassen. Nu vet vi
att aristokratin här aldrig har haft samma
ekonomiska maktbas och samma
självklara politiska förstarangsställning
som i England eller pi kontinenten. Det
är ett tidigt särdrag i den svenska vägen
eller ”modellen”. Ett annat är att
böndernas rättsliga och ekonomiska
situation i motsvarande mån har varit
förmånligare än i andra europeiska
länder. (Vi har haft fl bondeuppror i
Sverige. Där de förekommit har de
forlöpt på ett annat sätt än exempelvis i
Frankrike. Franska bönder har avrättat
adelsmän och bränt godsarkiv. Svenska
bönder har stormat borgar och räddat
arkiven. Där har de funnit skydd mot
övergrepp och orättmätiga tungor.)
Brukskulturen åter harfostrat en anda av
patemalism, överhetsornsorg, omhändertagande, som-menarSvegfors- övertas
av den socialdemokratiska välfärdsstaten
och görs till den svenska modernitetens
överideologi. Omnipotenta socialingenjörer lägger sig till med ett ansvar
för människorna, helheten, som
egentligen bara är gammal hederlig
brukspatronsfilosofi. Si etableras konsensus och samforståndsanda, medan den
individuella skaparkraften går under.
SvENSK TI DsKRIFT 359
Formell jämlikhet
Dock: inte hellerSvegfors hargett någon
allmän förklaring utan blott en delaspekt
på den socialdemokratiska politiska
hegemonin. Paternalismen kunde
fungera som en brygga mellan ett nytt
och ett gammalt system for ledning och
ansvar. Denblevenformel for att undvika
öppna klasskonflikter i ett skede när
både arbetarrörelsen och arbetsgivarsidan
tycktes gå på ohjälplig kollisionskurs
medvarandra.Men arbetarrörelsens och
socialdemokratins egen självfcirståelse,
iden om det goda samhället, bygger i allt
väsentligt, vill jag mena, på traditionen
från de starka bysamfålligheternas och
sockensjälvstyrets dagar. Det är den som
slår igenom i nykterhetslogerna, i det
frivilliga bildningsarbetet, på fackklubbsmötet.Den formellajämlikheten.
Särintressenas lokala organisering. Det
är samma associationstanke som uppkommer när staten, i den förste bernadattens Lilleput-Sverige, försöker
avsvära siggamla åtaganden pådet sociala
området. Det är nu kommunerna, som
ännu inte uppfattas som offentliga
samhällen, blir ålagda uppgifter som
skola, sjukvård, fattigförsörjning – ett
”systemskifte” järnforhatt med vår egen
tids. Staten ville inte ha så mycket på
händerna, sa de Geijer. Och när staten,
det offentliga, började avregleras,
”dissocieras”, då måste samhället, det
privata, ”associeras”, reglera sig självt.
Det är därfor Sverige under 1800-talet
blir så foreningsrikt – om det nu gällde
välgörenhet eller folkbeväpning eller
badande vänner eller subversiva
hantverkarklubbar-till skillnad från de
flesta av våra grannländer där ingrepp
och styrning från en ”Obrigkeitsstaat”
är det normala. Också här visar sig
bondesamfundets, de små gemenskapernas, livskraft.
Personligen tror jag att detta är en
lärdom i diskussionen om pågående
systemskiften. När staten träder tillbaka
måste samhället trädafram.Särintressena
har ännu inte sagt sista ordet.
360 SvE N sK Ti os KRI FT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism