Print Friendly

Anders Björk; Rättssäkerhet i fara

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BJÖRCK:
Rättssäkerhet i fara
Utvecklingen inom rättsområdet är
oroande. Sverige harfällts flera gånger i
Europadomstolen, den heurgrenska
kommissionen inför helt nya
rättssäkerhetsbegrepp – dess förslag
ligger en bra bit ifrån vad som normalt
har ansetts vara möjligt att förena med
en västerländsk rättsuppfattning – och
lagstiftningen blir alltmer oprecis.
Tendenserna är oroande och frågan är
om tiden inte snart är inneför inrättande
al’ en författningsdomstol så att
politiska besluts grundlagsenlighet kan
prövas av andra än de som är parter i
målet.
Artikeln ingår i SvT:s serie om
tystnadens konformism.
Riksdagsman Anders Björck är vice
ordförande i konstitutionsutskottet
och Europarådet.
När jag i slutet av förra året i en artikel i
Svenska Dagbladet ifrågasatte det lämpliga i att varannan domare i Högsta Domstolen och Regeringsrätten rekryterades
direkt från kanslihuset visade det sig att
jag rört vid en öm tå. I massmedia uppträdde två personer med kritiska synpunkter på mitt inlägg, en instämde i
princip i mina synpunkter.
Vad som emellertid förvånade mig var
det stora antalet brev med instämmande
somjag fick. De kom från domare, juristprofessorer, advokater mfl. I intet fall
kunde breven avfärdas som gnälliga eller
rentav rättshaveristiska. Tvärtom delgavsjag mycket kunniga och välavvägda
synpunkter på ämnet.
Breven hade ett genomgående tema:
Duktiga jurister som inte arbetade i den
politiska maktens närhet hade långt
mindre chanser att bli utnämnda tilljustitie-eller regeringsråd. Avgörande för befordran var, menade brevskrivarna, inte
kompetensen som jurist utan om man
arbetade i kanslihuset eller i någon domstol ute i landet. I det sistnämdna fallet
var chanserna att bli medlem av HD eller
regeringsrätten små.
Mot detta genmäldes i massmediadebatten att juristerna i kanslihuset utgjorde ”juridikens generalstab” och att det
därför inte var så konstigt att de lade
beslag på lejonparten av utnämningarna
till de högsta juridiska ämbetena.
Om verkligen kanslihusjuristerna är
överlägsna andra juristkategorier är
svårt att bevisa och påståendet är verkligen inte självklart. Den relevanta frågan
i sammanhanget är enligt min mening om
de jurister som arbetar i kanslihuset –
och av vilka många när en förhoppning
att karriären skall krönas med en beford- 188
ran till HD eller regeringsrätten – påverkas i sin juridiska objektivitet av den politiska miljö de verkar i. Eller, för att
uttrycka sig rakt på sak, om det föreligger en risk att de tar politiska hänsyn
mot bättre vetande för att inte stöta sig
med den politiska makten.
Frågan kan verka provokatorisk eller
till och med förolämpande för den yrkeskår det rör sig om. Att jag överhuvudtaget ställer den och har intresserat mig för
problematiken beror på de upplösningstendenser som vi kan skåda i det svenska
rättssamhället under senare år.
Oroande utveckling
Förutvarande statsrådet Carl Lidboms
lagstiftningsverksamhet där juridiken
fick underordna sig politiken väckte stor
uppmärksamhet. Utvecklingen mot en
alltmer opreciserad ramlagstiftning och
generalklausuler har skrämt många.
Sverige har på senare tid fällts vid ett
flertal tillfällen i Europadomstolen i
Strasbourg. Detta är allvarligt. Men än
allvarligare är den socialdemokratiska
regeringens ovilja att stämma av den
svenska lagstiftningen mot Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna som Sverige tillträtt.
Kanske visar sig detta bäst i det uttalande som statsminister Olof Palme
gjorde vid ett besök i Strasbourg 1983.
Hans kommentar till Europadomstolen
var att den blivit ”en lekstuga för regeringsrådet Gustaf Petren”.
Nämnas kan att i det uppmärksammade Sporrong-Lönnrothmålet, där Sverige fälldes 1982 för brott mot bl a egendomsrätten, svenska staten icke visade
någon större förhandlingsvilja när det
gällde att göra upp skadeståndsfrågan
genom förlikning. Slutet blev att svenska
staten i december 1984 ådömdes ett betydande belopp i skadestånd till de drabbade fastighetsägarna.
Tendensen mot folkdomstolar finns
också. Socialdemokraterna har på sina
håll utbildat nämndemän i att döma.
Samtidigt drivs en intensiv kampanj från
detta partis sida för hårdare tag mot den
s k ”ekonomiska brottsligheten”. Hemgrenkommissionen har presenterat en
rad förslag som ligger en bra bit ifrån vad
som normalt har ansetts vara möjligt att
förena med en västerländsk rättsuppfattning.
Vi har aktuella exempel på att
statsråd ställt villkor som gått ut
på att personer skall bort om statens stöd skall kunna påräknas.
Lagstiftningens tekniska kvalitet blir
ofta också allt sämre. De gamla lagarnas
klara och lapidariska språk har ersatts av
välmenande svamlighet på vissa områ-
den. Ibland är det svårt att förstå vad
som avses. Det har hänt att riksdagsutskott har fått ringa och fråga vederbörande departement vad som egentligen
avses.
I en utveckling som denna finns det
anledning att ställa extra stora krav på de
jurister som biträder med lagstiftningsarbetet i regeringskansliet och tjänstgör i
lagrådet. Även om det är politikerna som
är ytterst ansvariga i en demokrati kan
de som medverkar som kanslihustjänstemän icke realiter undandra sig allt ansvar. Detta gäller också lagrådet.
Men kanslihustjänstemännen är beroende av den politiska makten för befordran till topptjänster inom den offentliga
sektorn. I vissa fall kan detta också gälla
för en övergång till exempelvis näringslivets organisationer och större företag
med breda kontaktytor med kanslihuset.
Personer som gjort sig mindre populära
bland de politiska makthavarna är icke
särskilt lämpliga som förhandlare i vissa
lägen. Vi har aktuella exempel på att
statsråd ställt villkor som gått ut på att
personer skall bort om statens stöd skall
kunna påräknas.
Lagrådets verksamhet ifrågasättes
Under senare tid har lagrådets verksamhet kommit att diskuteras. I t ex frågorna
om införande av löntagarfonder och fritt
handredskapsfiske har hävdats att lagrå-
Alltmer av lagstiftningen utgår
från samhällets behov av kontrollmöjligheter.
det tagit för stor hänsyn till den sittande
regeringens uppfattning.
Det kan råda olika meningar om hur
långt lagrådets granskningsuppgift skall
gå. Enligt den officiella doktrinen skall
lagrådet endast granska lagförslagen ur
juridisk-teknisk synpunkt och icke lägga
synpunkter på förslagens politiska innehåll. I detta bör emellertid ligga en noggrann prövning av överensstämmelsen
med gällande grundlag men också med
förenligheten med Europarådets konvention av de mänskliga rättigheterna.
Det måste då vara tillåtet att peka på
att det föreligger vissa riskmoment med
ett lagråd som består av domare som till
189
hälften har rekryterats direkt från regeringskansliet (lagrådet består normalt av
tre justitie- eller regeringsråd). Ibland
kan lagrådet bestå av personer som nyligen arbetat i kanslihuset och kanske
t o m där medverkat till tillkomsten av
den lagstiftning som de sedan skall
granska.
Rekryteringen till våra båda högsta
domstolar bär därför rimligen bli föremål
för en mera ingående diskussion än vad
som varit fallet hittills. Av intresse skulle
vara forskning på området för att belysa
hur rekryteringen har utvecklats under
1900-talet. Vidare att få klarlagt i vilken
utsträckning ledamöter av lagrådet har
deltagit i granskningen av lagförslag som
de haft beröring med under sin tidigare
kanslihustjänstgöring.
Det bör för säkerhets skull understrykas att jag inte har något emot att vi
också i fortsättningen rekryterar justitieoch regeringsråd direkt från kanslihuset.
Jag vill emellertid ifrågasätta om det utan
vidare är så att just kanslihuset skall rekrytera hälften av dessa kategorier.
Antalet lagar växer oavbrutet. Vårt liv
blir alltmer reglerat. Risken att omedvetet begå lagbrott ökar. Det blir allt mindre rimligt att utgå från att individen verkligen skall kunna överblicka handlingars
laglighet.
Samhället ökar hela tiden sitt försprång mot den enskilde på rättsområ-
det Alltmer av lagstiftningen utgår från
samhällets behov av kontrollmöjligheter.
Uttalandet från riksskatteverkets ledning att skattelagstiftningen måste styras
utifrån verkets kontrollönskemål av den
enskilde är inte unikt även om det sas
oförblommerat. Myndigheternas ständigt ökande möjligheter att kontrollera
190
individen tar sig alltmer stötande uttryck, t ex när det gäller rätten till husrannsakan och generella razzior som
framför allt drabbar helt oskyldiga människor.
De tålmodiga svenskarna
När man berättar om tillståndet i Sverige
för politiker från andra länder – och jag
har många möjligheter att träffa kollegor
inom Europarådets ram – så blir förvå-
ningen stor över att svenska folket så
tålmodigt accepterar samhällets allt
strängare myndighetsutövning. Den
ständiga frågan är om inte utvecklingen
föranleder en ständigt allt hårdare offentlig debatt på området.
Tyvärr är det knappast så. Visst blir
det diskussion om enskilda förslag när de
presenteras. Men debatten är sällan uthållig. Man går snabbt vidare. Viljan och
förmågan att sätta in förslagen i ett mera
totalt rättssäkerhetssammanhang är generellt sett dålig. Ett mindre antal jurister och politiker för en ojämn kamp mot
en utveckling som för de flesta tycks
vara ödesbestämd.
De fällande domarna i Europadomstolen har i någon mån fått debatten att
blomma upp men knappast avsatt några
mera påtagliga spår hos dem som borde
ha tagit intryck – jurister och politiker
som är sysselsatta med lagstiftningsarbete. En orsak till detta är säkert att en
mera systematisk genomgång av svensk
lagstiftning i förhållande till Europarå-
dets konvention om de mänskliga rättigheterna och fällande domar under senare
år skulle kunna leda till obehagliga överraskningar.
Ett positivt tecken är dock att vi bödar
få debatt om inrättandet av en svensk
författningsdomstol. I en rad länder finns
en sådan varigenom också politiska besluts grundlagsenlighet kan prövas av
andra än de som är parter i målet. I Sverige existerar visserligen en lagprövningsrätt för domstolarna men den har i
praktiken inte fått någon betydelse.
Fri- och rättighetskapitlet i den svenska grundlagen har förvisso en rad brister
men utgör ändå en grund för individens
rättigheter som inte kan negligeras. Det
finns en tendens att betrakta detta grundlagskapitel som endast allmänna riktlinjer utan något konkret värde för den
enskilde.
En författningsdomstol skulle kunna
leda till en bättre tingens ordning härvidlag. Den skulle kunna bli en välkommen
spärr mot en lagstiftningsutveckling som
alltmer konsekvent placerar individen i
underläge. Debatten på detta område
skulle med all säkerhet bli stor med anledning av domstolens utslag.
Det har genmälts att en författningsdomstol är främmande för svensk författnings- och rättstradition. Det må så
vara men utvecklingen på rättsområdet
under senare decennier är faktiskt också
främmande för traditionella uppfattningar på dessa områden. Skall man kunna
rida spärr mot den nuvarande utvecklingen måste nya metoder prövas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner