Print Friendly

Anders Björck; Per Albin och Palme

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BJÖRCK:
Per Albin och Palme
Anders l sakssons bok om Per Albin
Hanssons väg fram till
partisprängningen 1917 tecknar
porträttet av en ung man med
försumbart kort verksamhet i normalt
yrkesliv, men som med stor
målmedvetenhet såg till att hanfick vad
han ansåg sig vara värd. Även de
numera så rosade äldre
socialdemokraterna synes ha varit
materialister.
Anders Björck är riksdagsmanför
Moderata Samlingspartiet sedan
1969.
Anders Isakssons bok om Per Albin
Hanssons unga år har i svensk press huvudsakligen rönt uppmärksamhet för det
pikanta avslöjandet att bokens huvudperson i praktiken höll sig med två hustrur. Sådant säljer bra men skymmer lätt
andra ting.
Per Albins tid har ganska länge stått i
ett förklarat skimmer, också bland borgerliga. Gösta Bohman har vid .ett par
tillfällen åberopat Per Albin som stöd för
sina åsikter. Tanken har naturligtvis varit att uppnå kontrastverkan mot en annan av socialdemokratins stora P, nämligen Palme.
Visst är också kontrasterna slående
när det gäller personernas gärning som
statsminister. Även om Palmes ännu ej
är avslutad förefaller det mindre sannolikt att han en gång av såväl socialdemokrater som borgerlighet skall betraktas
med de försonande blickar som kommit
Per Albin till del.
lsakssons bok skildrar den unge Per
Albins väg till makten fram till partisprängningen 1917. Här finns alltså inget
om hans verksamhet som statsråd, statsminister eller partiledare. l boken är han
den unge SSU-aren och partitidningsredaktören på väg uppåt även om vägen
ingalunda är spikrak.
Politisk ”broiler”
På modernt tidningsspråk skulle han väl
närmast kallas för en politisk broiler.
Hans verksamhet i normalt yrkesliv var
försumbart kort. Politiken var för honom
en självklar livsuppgift.
Men hela tiden var han en jordnära
person. Hans bidrag till den socialistiska
ideutvecklingen har inte lämnat några
spår efter sig. Han tyckte om att syssla
med praktiska ting. Redan i unga år betraktades han som litet av en pamp.
Han var också om sig och kring sig när
det gällde de egna förmånerna och arbetsvillkoren. Han kom från ett fattigt
hem och visste att pengar var en knapphetsvara. Kontrasten mot Palme är här
uppenbar.
Undan för undan såg han till så att han
fick vad han ansåg sig vara värd. 1920
nådde han som chef för partiorganet Social-Demokraten 12000 kr i årslön, mer
än tre gånger så mycket som lönen för en
kvalificerad industriarbetare.
Per Albins bidrag till den sociaListiska ideutvecklingen har inte
Lämnat några spår efter sig.
Den tidens socialdemokrati hade ännu
en bra bit kvar till rollen som statsbärande parti. En av de viktigaste ämnena i
partiets rådslag var den s k ministerfrå-
gan. Skulle partiet över huvud taget delta i en regering där det finns en borgerlig
majoritet? Det är ett långt steg från denna frågetällning till Per Albins roll som
statsminister i en samlingsregering och
hans tankar 1945 på en permanent sådan.
Partiet var vid denna tid ett kämpande
parti. Man var på det klara med att framtidsutsikterna var goda för den socialdemokratiska rörelsen men inom partiet
var meningarna delade om hur partiets
kurs skulle stakas ut och hur makten när
den väl var vunnen skulle brukas. Partisprängningen 1917 blev ett logiskt slut på
denna strid.
483
Stora krav ställdes då på partiets medlemmar. Prenumerationsavgiften för den
nystartade Arbetet i Malmö var 4 kr per
år, motsvarande en månadshyra för Per
Albins föräldrar. Men medlemmarna
ställde upp.
De socialdemokratiska tidningarnas roll
Denna offervillighet fick följden att
många socialdemokratiska tidningar såg
dagens ljus. Tidningar är kanske inte det
rätta ordet. De startades inte för att förmedla nyheter enligt normala värderingar utan för att vara partiapparatens förlängda arm. Isakssons bok visar att de
socialdemokratiska tidningarna sköttes
lika dåligt då som nu.
Den offervillighet som drev fram de
många socialdemokratiska tidningsprojekten finns inte i dag. Nu är det staten
som via ett generöst presstöd går in och
betalar. Ironiskt nog är just Arbetet den
mest understödda tidningen och Malmö
den ort i Sverige där presstödspengarna
rullar mest.
Just tidningarna var för Per Albin en
naturlig språngbräda. Han var inte ensam om detta. Han tiiJhörde den socialdemokratiska grupp som lade grunden
till det som fram till 1970-talet var mycket vanligt inom socialdemokratin – att
partipressens redaktörer också skulle
väljas in i riksdagen.
Däri finner vi ett skäl till att den interna debatten inom socialdemokratin
oftast varit dålig, att partiet allt som oftast anklagats för att lägga grunden till
pampfasoner, för att ömtåliga ting icke
kommit fram i ljuset. Det har helt enkelt
saknats fora. Att föra debatten i den
egna partikontrollerade pressen har inte
484
gått, att föra den i borgerliga tidningar
har betraktats som förräderi.
Just därför blev makten över den egna
partipressen så viktig. Det bråkades och
voterades om även lägre poster på de
socialdemokratiska tidningarna. För ingen ifrågasatte att partiet skulle tillsätta
sådana poster efter partipolitiska meriter. Att journalistisk kompetens skulle
vara avgörande föresvävade ingen.
Men på denna tid slogs man ordentligt
inom socialdemokratin. Kampen mellan
Branting och Zäta Höglund och deras
respektive falanger var hård. Nu sitter vi
inne med facit i handen. Men för den
unge Per Albin gällde det att kryssa försiktigt för att inte göra sig omöjlig för all
framtid. Han blev en skicklig taktiker.
Nu hjälpte det inte alltid. Zäta Höglund
lyckades få bort honom från ungdomsförbundets ledning. Men Per Albin skulle komma tillbaka starkt.
striden inom partiet
Partikongressen I917 har kallats ”en
städning i partiets hus”.
Den socialdemokratiska historieskrivningen vill numera göra den till en upprensningsaktion i syfte att slå vakt om en
reformistisk linje. Men så enkelt var det
inte. Utgången var ingalunda klar. De
personliga motsättningarna spelade betydande roll.
Numera skulle väl knappast en sådan
strid inom socialdemokratin kunna äga
rum. Bråk av det slag som då ägde rum
skulle kunna leda till något som I9I7 års
män inte behövde bekymra sig om –
nämligen förlusten av den politiska makten i stat, landsting och kommuner.
Däri ligger den stora skillnaden. Socialdemokratin var då inte ett statsbärande
parti och ideologiska skillnader betydde
mera än antalet riksdagsmandat. Man
hade inga statsråd att draga försorg om.
Det fanns ingen ofantlig partibyråkrati
att ta hänsyn till.
En ideologisk strid som allvarligt skulle riskera det socialdemokratiska etablissemangets positioner på olika nivåer är i
dag en omöjlighet. Den som försökte nå-
got sådant skulle raskt tvingas göra avbön. Moderna exempel finns.
Nu ogillar man voteringar, persondiskussioner och strid. Partikongresserna
är i alla avseenden välregisserade föreställningar. Ve den som likt Maj-Britt
Theorin för några år sedan lyckas välta
ett viktigt partistyrelseförslag. Sådant
får bara inte förekomma.
Isakssons bok visar att de socialdemokratiska tidningarna
sköttes lika dåligt då som nu.
Med Per Albin Hansson infördes också den apostoliska successionen vad gäller partiledarna. Till Erlanders fördel underströks att Per Albin hade nämnt honom som sin efterträdare. Palme var Erlanders utkorade kronprins. När det är
dags igen kommer säkert en kandidat att
lyftas fram i rampljuset, utsedd av den
innersta cirkeln och de facto vald långt
innan det formella beslutet tas av partikongressen.
Landsfader och förvaltare
Per Albin förborgerligades rejält under
sin tid som statsminister. Han tonade
fram som en vänlig landsfader, som föga
umgicks med sina partivänner efter arbetsdagens slut utan som föredrog ett
borgerligt umgänge. Detta var verklighet
långt innan andra världskrigets utbrott
tvingade fram en nationell samling över
partigränserna.
Socialdemokratin var då inte
ett statsbärande parti och ideoLogiska skillnader betydde
mera än antalet riksdagsmandat.
Kanske hade de många striderna inom
partiet i hans ungdom fått honom att in- 485
stinktivt avsky bråk. Men mera troligt är
att han förvandlades till en förvaltare.
Partiet hade vunnit mycket under 1930-
talet och det gällde att förvalta segrarna
på ett betryggande sätt. Per Albin insåg
klart – till skiUnad från Palme – att socialistiska äventyr som t ex löntagarfonder skulle vara farligt.
Det är alltid vanskligt att dra bestämda
slutsatser av hur en uppväxtmiljö påverkar en människa. Viljan att extrapolera
är ibland alltför stor. Men nog vågar man
gissa att Per Albin lade lärdomarna från
de stormiga åren inom socialdemokratin
på minnet. Hans kryssande mellan olika
partifraktioner och personer blev en god
träning inför de påfrestningar Sverige
skulle uppleva under andra världskriget
med Per Albin vid rodret.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner