Print Friendly

Anders Björck; Ett balanserat försvar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BJÖRCK:
Ett balanserat försvar
Svensk Tidskrift har bett riksdagsman
Anders Björck att själv presentera sin
skrift ”Ett balanserat försvar”, som utkom
i somras i Folk och Försvars skriftserie
”Försvar i nutid” 1974, nr 4. Han har
valt några punkter, och först 1972 års försvarsbeslut. Redan regeringsdirektiven
till den föregående utredningen förutsatte
att politisk enighet ej var nödvändig beträffande försvaret. Resultatet blev så
småningom en nedskärning av försvarskrafterna som kan jämföras med vad
som hände 1925. Författaren kommer
också in på försvarskostnaderna. Han menar att det är närmast ohederligt att jämföra våra med våra grannländers, nämligen då dessa är medlemmar av militärpakter, vilket vi valt att inte vara.
Den säkerhetspolitiska debatten har ofta
en tendens att enbart handla om spelet
mellan supermakterna. Sällan har detta
varit så markerat som nu. Den ameri·
kanske utrikesministern Henry Kissinger
är en färgstark förhandlare med förmåga
att tilldra sig massmedias intresse. Av·
spänningstendenserna mellan Sovjet och
USA är något som det finns anledning
att följa både med glädje och vaksamhe~
och utvecklingen förtjänar förvisso att
följas med uppmärksamhet.
Under de senaste åren har också produ·
cerats åtskilliga kommentarer i svenska
massmedia om detta. Man skulle varit
glad om bara en ringa del av dessa istäl·
let hade ägnats åt vår egen säkerhetspoli·
tiska situation och därmed också utveck·
lingen av det svenska försvaret. Åtminstone socialdemokratiska debattörer har
en tendens att hellre försöka lösa de säker·
hetspolitiska världsgåtorna än att offent· r
ligt och uppriktigt analysera Sveriges c
möjligheter att framdeles bibehålla ea h
trovärdig neutralitetspolitik. a
Supermakternas säkerhetspolitik kan
större eller mindre utsträckning påverka p
en småstats situation. Men förvånansvärt t1
ofta är påverkansgraden ringa. De dis- li
kussioner, som förts på supermaktsni I:
om rustningsbegränsningar vad avser v1
kärnvapen och vapenbärare för dem, gi
rör Sverige mycket litet. Vi har inga så, sj
dana vapen och avser ej heller att an- sj,
skaffa dem. Inte heller är det troligt
dessa vapen primärt kan komma att · k<
tas in mot Sverige. Vi lurar oss själva k<
vi tror att t ex SALT-förhandlingarna · R
neburit någon avgörande förändring i
Sveriges säkerhetspolitiska situation.
När det gäller konventionella vapen är
läget omkring oss allvarligare än det nå-
gonsin har varit. Sovjetunionen och de
övriga WP-staterna förfogar över betydande stridskrafter, och dessa är numerärt
överlägsna vad NATO kan mobilisera.
Styrkeförhållandena i Europa skall inte
Dännare belysas här, då detaljerade faktauppgifter ofta har publicerats i pressen.
Men noteras skall särskilt att de sovjetiska Östersjö- och Ishavsflottorna undan för undan försetts med betydande
landstigningstonnage, avsett att användas i närområdet. Vidare har stora ansträngningar lagts ned inom WP-stridskraftema på att öka rörligheten.
Är Sverige intressant?
Sedan länge har Östersjöutloppen och
Nordkalotten varit strategiskt viktiga
områden framför allt för Sovjetunionen. I
händelse av krig är det av vikt för Sovjet
att förhindra att dess flotta blir instängd
i Östersjön. Att behärska Östersjöutloppen förutsätter dock att man av svenskt
territorium behärskar Skåne och förmodligen också Västkusten som flankskydd.
Inom NATO är man självfallet helt medveten om detta och har vidtagit motåtgärder för att se till att den ryska Östersjöflottan förhindras operera på Nordsjön och Nordatlanten.
Redan i inledningsskedet av en storkonflikt kan Skåne och Västkusten
komma att bli ett verkligt ”hett” område.
Riskerna är desamma vad gäller Nordka- 359
lotten. I Murmanskområdet ligger en lång
rad viktiga sovjetiska militära baser,
bl a för de robotubåtar som är avsedda att
sättas in i bekämpningen av USA:s hemland. Där finns också baser för de övriga
marina stridskrafter som skall flytta fram
Sovjets försvarspositioner till området
Skottland-Färöarna-Island-Grönland.
Detta innebär ökade svårigheter för USA
att komma Norge till hjälp i händelse av
en konflikt.
Man kan utgå från att Sovjetunionen
kommer att göra allt för att säkra sin
ställning på Nordkalotten och få tillgång
till mer framskjutna baser än vad Murmansk kan erbjuda. NATO har på Nordkalotten ett mycket svagt försvar, endast
5 000 man, vilket skall jämföras med Sovjets två mekaniserade infanteridivisioner om 24 000 man plus 5 000 man marininfanteri. Visserligen räknar man från
NATO-håll med att utnyttja rörliga
stridskrafter, s k Task Forces, men dessa
kan inte sättas in omedelbart med full effekt.
Operationer i större skala på Nordkalotten kan komma att beröra svenskt territorium. Eftersom det tar tid att få fram
NATO-förstärkningar i form av markoch sjöstridskrafter kan man förutsätta
att NATO inledningsvis försöker nedkämpa sovjetiska stridskrafter i stor utsträckning med hjälp av flyg. Svenskt
luftrum blir då intressant för båda parter.
Utvecklingen efter andra världskriget
har inneburit att Sverige fått en farlig
position mellan de båda stormaktsblocken. Denna position har inte blivit
360,
mindre utsatt under senare år, tvärtom.
Nedskärningarna av det danska försvaret
har dessutom gjort att frestelserna för
WP-staterna att slå till mot Östersjöutloppen blivit större.
Trovärdig neutralitetspolitik
Den svenska neutralitetspolitiken utgår
från att vi vid behov skall kunna upprätthålla vår frihet och oberoende med vapenmakt. Neutraliteten i sig har ett
ringa värde från strikt militära utgångspunkter. Det är endast i kombination
med ett starkt försvar som den kan uppfattas som trovärdig.
Men det viktiga är inte vad vi själva
anser om vår neutralitet utan hur vår omgivning uppfattar den. Man kan starkt
ifrågasätta om vår neutralitet idag är
lika respekterad som den var för tiotjugo år sedan. Tillspetsade och oöverlagda uttalanden från officiellt svenskt
håll har förmodligen förändrat omvärldens syn på begreppet svensk neutralitet.
USA torde t ex tolka begreppet neutralitet på ett helt annat sätt än regeringen
Palme.
Från svenskt regeringshåll hävdas det
ofta att den svenska neutraliteten inte får
innebära att vi tiger still inför orättvisor
runt om i världen. Detta är nog så riktigt, men det är inte detta som varit kärnan i kritiken mot exempelvis statsminister Palme och likasinnade utrikespolitiska tänkare mom socialdemokratin.
Huvudpunkten har istället varit bristen
på balans i uttalandena. Palme och hans
meningsfränder har haft en märklig förmåga att bara se fel och brister i väs~
medan förhållandena i öst eller i sociaJ.is.
tiska stater i tredje världen normalt diskret inte har kommenterats. Det är detta
som gjort att tilltron till den svenska politiska neutraliteten fått en knäck i
många länder, inte primärt att Olof
Palme och hans meningsfränder
uttryckt sig i skarpa ordalag. Det är
ägnat att förvåna om man höjt på
brynen lite varstans i världen över det
agitatoriska språk som Sveriges högsta
ledning allt oftare använt sig av i sina
utrikespolitiska kommentarer.
Dessutom skall konstateras, att det ·
är säkert att exempelvis Sovjetunionen
odelat förtjust i att Sverige i en internationell konflikt brännmärker bara dca
ena parten. Risken är att motparten vid
närmare eftertanke kommer fram till a
neutraliteten kanske inte sitter så
ändå. När världsopinionen ändrar
nästa gång kanske Sveriges
ganden går i en annan riktning. På
sätt blir den svenska neutralitetspolitikca
bedömd som osäker av båda parter, tms
att den ena kanske i och för sig har iiiiledning att vara nöjd med vår ·
nmg.
Vietnamkriget och Sverige
De saknas inte som anser sig kunna
bestämda slutsatser om den framtida
formningen av det svenska försvaret
utgångspunkt från erfarenheterna
Vietnam. Till detta skall vi aterkO!llllll!l
Men den utdragna vietnamkonflikten
oss dock en del säkerhetspolitiskt.
visar hur ett litet land, med anspänning
av alla krafter, kan hålla stånd en lång tid
mot en supermakt under förutsättning att
vissa politiska betingelser existerar. Så
kan bli fallet om stormakten inte kan använda sin militära styrka av politiska
opinionsskäL Stormakten kan också vara
engagerad på annat håll.
Risken för ett stort framtida kärnvapenkrig mellan de båda maktblocken
förefaller idag mindre sannolik. Men begränsade krig av olika slag kommer förmodligen att bli vanliga i framtiden.
Direkt eller indirekt kommer stormaktema att vara inblandade. Så länge det
råder balans mellan supermakterna och
det existerar en vaken internationell opinion, kommer stormakternas politik att
vara försedd med viktiga begränsningar.
Om en ökad liberalisering kommer till
stånd inom östblocket kan man dessutom
räkna med att det inte bara är i väst som
hemmaopinionen kan komma att störa de
utrikespolitiska planer som ledningarna
drar upp.
Vilken än utvecklingen blir är det
dock motsägelsefullt att från samma håll i
Sverige dels få höra lovprisningar av
”det tappra vietnamesiska folkets framgångsrika kamp mot supermakten USA”,
dels få veta att det inte är någon ide att i
Sverige satsa pengar på ett nationellt försvar därför att vi ”ändå inte har en chans
om en stormakt vill anfalla oss”. Vietnamkriget torde ha visat att det är just
vad vi har.
Hela utvecklingen sedan andra världskriget bekräftar att små stater under för- ‘361
utsättning att de har tillgång till moderna vapen och att motparten är politiskt handikappad, har goda chanser att
hålla stånd, även mot supermakter. Det
skall inte döljas att detta ofta har skett
till priset av stora mänskliga lidanden
och omfattande materiell förstörelse.
1972 års försvarsbeslut
Den försvarsutredning, som föregick 1972
års försvarsbeslut, hade delvis andra uppgifter än de försvarsutredningar, som verkat under 1950- och 60-talen. 1970 års
försvarsutredning under ordförandeskap
av förre handelsministern Gunnar Lange
skulle enligt direktiven inte ta ställning
till försvarskostnaderna på det sätt som
skett tidigare genom t ex fyrpartiuppgö-
relser.
Redan inledningsvis var det alltså
klart att det inte var särskilt viktigt att
uppnå enighet. Utredningen var redan
från början överspelad av försvarsdepartementet, som i sin tur hade mycket lite
att sätta emot propåerna om lägre försvarskostnader från finansdepartementet.
Det var redan innan utredningen satte
igång klart att det skulle bli kraftiga nedskärningar av det svenska försvaret. Det
samhällsekonomiska läget gjorde att finansdepartementet i förväg gav klart besked om vad man kunde tänka sig i anslagsväg. Uppenbarligen fanns det ingen
vilja från försvarsdepartementets sida att
sätta hårt mot hårt och ta strid. Hur en
sådan strid skulle ha avlöpt är det svårt
att sia om. Men dåvarande försvarsministern Sven Andersson räknades som en
362
av ”de tunga” inom regeringen och ansågs i olika sammanhang tillhöra ”den
mre cirkeln” och ha ”Palmes öra”. Om
han gjort en annorlunda bedömning än
finansdepartementet skulle måhända en
del av det som nu kom att offras ha kunnat räddas.
Vad som ytterligare komplicerade situationen var ordföranden, Gunnar
Lange. Han var helt inställd på att följa
propåerna från högre ort. Han hade dessutom uppenbarligen ambitionen att
minska anslagen ytterligare utöver vad
försvarsdepartementet önskade. I slutskedet av utredningsarbetet försvann därför
en del anslag som kanske kunnat räddas,
om utredningsordföranden haft en annan
inställning och varit beredd att arbeta
för den.
Resultatet blev ett beslut som kan jämföras med 1925 års ödesdigra försvarsbeslut med den skillnaden att det kommer
att ta cirka tio år innan nedskärningarna
helt slår igenom.
Djupförsvar och avspänning
Så utomordentligt kraftiga nedskärningar kunde naturligtvis inte för offentligheten försvaras med de samhällsekonomiska svårigheter som Sverige befann sig
i. Försvarsdepartementet fick utveckla
mera för försvaret relevanta argument.
Det man kom att trycka på blev dels avspänningen i Europa, dels djupförsvarsfilosofin.
I propositionen angående 1972 års försvarsbeslut liksom i utredningsbetänkandet underströks därför kraftigt att lugn
och avspänning rådde i Europa och att
denna avspänning kunde förväntas bli
bestående under en lång tid framåt. Risken för konflikter i Europa hade avsevärt
minskat, och Sveriges säkerhetspolitiska
läge var förbättrat. Det förhållandet att
det inte inträffat någon militärpolitisk
avspänning, gick man lätt förbi. Hände(.
ser som den sovjetiska invasionen i
Tjeckoslovakien 1968 viftades bort.
Därutöver presenterades tanken att en
ny sammansättning av försvaret skulle
tillåta en betydande minskning av för·
svarskostnaderna utan att försvarseffekten
märkbart gick ned. Detta Columbi ägg
kom att kallas ”djupförsvar”. Beteck·
ningen är i och för sig en smula oegent·
lig, därför att vi alltid haft ett bety·
dande moment av djupförsvar i den
svenska krigsmakten, men här avsågs en
renodlad form.
Djupförsvaret, eller de ”sega gubbarna”
som beteckningen snart blev, är utan tvekan inspirerat av olika guerillakrig runt
om i världen, inte minst Vietnam. I
praktiken kommer en genomförd djupförsvarsfilosofi för Sveriges del att innebära att vi avskaffar dels de flesta av !»
riferiförsvarskomponenterna, dvs flyg och
örlogsflotta, dels att kvalificerade komponenter inom armen, t ex pansar, utgår.
Bakom djupförsvarsfilosofin ligger <io
ficiellt tanken att vi har större möjli
ter att nedkämpa en fiende om vi fö
låter honom komma in i landet och sa
för striden på vår egen mark. Tidi
har vi i svensk försvarsplanläggning
tid utgått från att fienden skall mötas
1
a
k
fi
ä
fi
H
II
tf
il
dan vid gräns eller kust och att anfall
skall riktas mot honom när han är som
sårbarast, dvs under marsch eller överskeppning. Till varje pris skall han
hindras få fotfäste på svenskt territorium.
Men djupförsvarsfilosofin vände upp
och ned på detta. Genomförs den konsekvent riskeras att lidandena för civilbefolkningen blir större än nödvändigt.
Sverige blir en krigsskådeplats i långt
större utsträckning än vad som kan undvikas med ett balanserat försvar av den
typ som vi haft tidigare.
Ett djupförsvar kan inte ha samma
krigsavhållande effekt som det nuvarande
försvaret. Vi kommer redan från början
att tvingas ge upp betydande delar av
vårt land. Vi kommer inte att kunna behärska vårt luftrum på ett tillfredsställande sätt. Kort sagt, vårt land riskerar
att bli en stridsplats för främmande makt.
En brytning med våra tidigare försvarsprinciper skulle minska stabiliteten i Norden.
Är försvaret för dyrt?
Här och var inom krigsmakten kan man
se ett litet märke med texten ”Friheten är
alltid värd att försvara”. Man skulle
kunna lägga till: och betala. Ett modernt
försvar kostar betydande summor. Frågan
är: får vi valuta för pengarna? Är vårt
försvar för dyrt i förhållande till andra
länders? Har vi råd?
På detta område är vissa svenska massmedia ständigt fulla av rena felaktigheter, ibland på grund av ren okunnighet,
ibland av illvilja. Faktum är att vi i
363
Sverige har försvarskostnader som i förhållande till andra samhällsaktiviteter är
låga och som är i ständigt minskande.
Försvarskostnadernas andel i procent av
statsbudgeten framgår av följande tabell:
1950/51
1960/61
1970/71
1974/75
budget)
19,9
16,5
13,1
11,7 (enligt beslutad statsDen nuvarande siffran, 11,7 procent, är
knappast en siffra som snedvrider hela
den svenska ekonomin. Svenska folket har
tidigare fått bära betydligt högre försvarskostnader trots att vårt land då inte alls
hade samma samhällsresurser som nu.
Härutöver måste framhållas att löneoch värnpliktssociala kostnader tar en allt
större andel av försvarsbudgeten. På
grund av det svenska marginalskattesystemet har de nominella lönerna drivits upp
på ett sätt som saknar motsvarighet i östländerna, där man har ett mera proportionellt system. Detta försvårar jämförelser mellan Sverige och WP-staterna vad
gäller verkliga försvarskostnader. I sammanhanget skall påpekas att lönekostnadernas procentuella andel av den svenska
försvarsbudgeten 1972/73 uppgick till
inte mindre än 33,6 procent.
Svensk försvarsmateriel väcker ständigt
beundran utomlands av två skäl: den har
hög kvalitet och är relativt billig. I den
hysteriska debatten kring Viggenfilmen
framkom det knappast att innan definitivt beslut blev fattat om Viggenanskaffl
l
l
•.
t
.
l
.

ning gjordes en noggrann jämförelse med
vad utländska alternativ skulle ha kostat i
inköp och drift. Det konstaterades att
kostnaden för dessa båda faktorer skulle
bli 30 procent högre om det motsvarande
utländska alternativet hade valts, F4
Phantom. Liknande analyser för exempelvis u-båten Näcken och Stridsvagn S visar lika överlägsna siffror för den svenska
materielen.
Det får slutligen aldrig glömmas att
Sverige har valt att bedriva en alliansfri
utrikespolitik. Kring detta beslut råder
stor politisk enighet. Självfallet måste
detta tas med i beräkningen när jämfö-
relser görs med exempelvis våra grannländer Danmark och Norge, som båda är
med i NATO. Vi skulle utan minsta svå-
righet komma ned i försvarskostnader
motsvarande deras om vi övergav alliansfriheten och förlitade oss på amerikansit
”vapenbistånd”. Men en sådan förändring av vår utrikespolitik finns det inget
gehör för. Det är då närmast ohederligt
att ständigt göra kostnadsjämförelser
med grannländer som tillhör militärpakter. Sådana jämförelser är inga argument
i den svenska försvarsdebatten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner