Print Friendly

Anders Åslund; Systemskifte i Sovjetunionen

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~–~~—————————————————–,
ANDERS ÅSLUND:
Systemskifte
i Sovjetunionen
Svensk Tidskrifts nya artikelserie ”Efter Sovjetunionen” börjar med bidrag av Anders
As/und och Kristian Gerner.
Det gamla systemet har redan kollapsat i Sovjetunionen
och Osteuropa. Det gäller att så
snabbt som möjligt etablera ett
nytt system, och det måste vara
en fullödig marknadsekonomi.
Den tredje vägens dagar är räknade, konstaterar Anders
As/und.
Den enda framkomliga vägen
är liberalisering. Det finns varken behov eller plats för någon
socialdemokrati i detta systemskifte. Alla dess ideer är antingen irrelevanta eller skadliga för
denna känsliga process.
Professor Anders As/und är chef
för Ostekonomiska Institutet vid
Handelshögskolan i Stockholm.
I
oktober 1989 slutade den icke-socialistiska polska regeringen att tala om
ekonomisk reform, för den ville inte
längre bevara någonting av den kommunistiska komandoekonomin. Dess nya
term löd systemskifte. I dag väntar vi bara
på att Sovjetunionen skall ta detta avgörande steg. Just nu går utvecklingen i
rasande takt.
I mars 1990 förespråkade president
Michail Gorba~ov äntligen ”en normal
fullblodig marknad”, utan några socialistiska attribut. Den 4 juni antogs en ny
företagslag, som är klart marknadsorienterad. Den skall träda i kraft den l januari
1991 och till dess skall några tiotal nya
lagar antas.I den nya företagslagen nämns
inte branschministerier, plankommissionen eller andra typiska kommandoekonomiska institutioner. I stället talas det
om företagens självständighet och frihet
att ingå avtal. ”Staten tillförsäkrar alla
företag oberoende av egendomsform lika
juridiska och ekonorruska villkor.”
Den 20 juli uttalade sig premiärminister Nikolaj Ryzjkov klart och tydligt för
”avstatligande och en utveckling av företagsamheten”. En lag om näringsfrihet
förbereds. I den känsliga prisfrågan klargjorde han: ”övergång på sikt till priser
som regleras av tillgång och efterfrågan är
en oåterkallelig del av marknaden.”
Vissa ideologiska motståndsfickor håller ännu ut. En är privat egendom. Egendomslagen som antogs i våras förbigår
privat egendom, medan aktiebolag och
självständiga kooperativ sanktioneras. I
det programdokument som partikongressen i juli antog accepteras för första gången privat egendom om ock i begränsad
och kryptisk form: ”i egendomssystemet
måste även privat förvärvsegendom inta
344
sin plats …”. Samtidigt försäkras att det
sovjetiska kommunistpartiet ”motsätter
sig total avnationalisering”. Ännu skyr
partiet det förbjudna ordet ”privatisering”, som förordas av snart sagt alla
sovjetiska reformekonomer.
övergripande strategi saknas
En mer politisk fråga är hur övergången
skall ske. Bisarrt nog har den sovjetiska
regeringen ännu inte utarbetat en övergripande strategi för hur marknadsekonomin skall introduceras. Ungefår varannan månad presenteras ett nytt programdokument, som behandlar vissa element i
detalj, medan de politiskt mest känsliga
frågorna vanligen förbigås. Samtidigt på-
går detaljarbete på totalt ett hundratal
lagar, dekret och ukaser, varav åtskilliga
redan antagits (förutom företagslagen, en
egendomslag, en jordabalk, en arrendelag, en aktiebolagslag, diverse sociala
lagar, som en pensionslag).
Trots att regeringen och dess reformkommission, ledd av vice premiärminister
Leonid Abalkin, skallleda reformarbetet,
utarbetas och antas lagar utan egentlig
koordination. Det gamla systemet har redan rasat samman, men något sammanhängande nytt system kan knappast skapas på detta vis. Utan att veta hur den
framtida marknadsekonomin skall se ut,
har kommunistpartiet uttalat sig för att
den skall introduceras stegvis.
Galbraiths verklighetsfrämmande ideer
Härvidlag har de sovjetiska kommunisterna stöd av deras gamla favorit bland
amerikanska ekonomiprofessorer, John
Kenneth Galbraith vid Harvard. I början
av juli manade Galbraith östeuropeiska
regeringar att ta tid på sig att gå över till en
marknadsekonomi och varnade av sociala skäl för en alltför radikal övergång.
Därtill argumenterade Galbraith på sant
socialdemokratiskt maner att det var irrelevant om industrin förblev statsägd
(Financial Times 90-07-06).
Det bästa som kan sägas om Galbraiths
ideer är att de är så orealistiska att de förhoppningsvis inte kan bli skadliga. Man
Bisarrt nog har den sovjetiska regeringen ännu inte utarbetat en övergripande strategiför hur marknadsekonomin skall introduceras.
drar sig till minnes att denne Galbraith efter ett besök i det djupt stagnanta Sovjetunionen 1984 skrev:
”That the Soviet economy has made great
material progress in recent years . .. is evident both from the statistics … and from
the general urban scene. . ..One sees it in
the appearance of solid well-being of the
people on the streets, the close-tomurderous traffic, the incredible exfoliation of apartment houses, and the general
aspect of restaurants, theaters, and shops.
…Partly, the Russian system succeeds because, in contrast with the Western industrial econornies, it makes full use of its manpower . ..” (New Yorker 84-09-03).
Eftersom Galbraith aldrig förstod hur illa
det stod till i Sovjetunionen är det inte
konstigt att han inte vill ändra så mycket i
dag, men det finns ingen anledning att bry
sig om vad en så verklighetsfrämmande
person har att säga.
Kommunismen har lett tiU förödelse
Ännu i dag har vi i väst svårt att föreställa
oss i hur hög grad kommunismen förött
våra grannländer. Levnadsstandarden i
öst är som bekant utomordentligt låg, och
vem har mage att komma dragandes med
socialistiska sociala värden, när man betänker att spädbarnsdödligheten i delar
av Centralasien är betydligt högre än i
Indien.
Ännu i dag har vi i väst svårt att
föreställa oss i hur hög grad kommunismenförött våra grannländer.
Ekonomin har en helt galen struktur
pga att en mängd uråldriga fabriker och
maskiner ännu används. Inga företag har
ju slagits ut, medan 4-8 procent av
arbetsplatserna i ett västligt industriland
försvinner genom konkurser varje · år.
skadeverkningarna av den kommunistiska ekonomiska galenskapen har bara
ackumulerats. En stor del av industrin
producerar varor som ingen vill ha. En
annan omfattande del tillverkar för en
förvuxen krigsmakt. En tredje förorenar
så ohyggligt, att den måste läggas ned illa
kvickt. Dessutom försvinner alldeles för
mycket i den ofattbart ineffektiva produktionen utan att någon konsument lyckliggörs. Därtill torde en tredjedel av Östeuropas industri komma att slås ut, när
Comeeons handelssystem kollapsar vid
årsskiftet.
Å ena sidan innebär detta att en mycket
stor del av näringslivet läggs ned vid ett
systemskifte. Aandra sidan drabbas inte
konsumenterna alls så hårt av ett systemskifte som statistiken ger intryck av. Den
kommunistiska ekonomin har ju alltid
345
satt konsumenten sist. Äntligen kan folk
använda sina pengar till att köpa de varor
de vill ha och företagen tvingas att rätta
sig efter konsumenternas önskningar. Vidare försvinner mycket överrapportering
av produktion och ersätts av underrapportering p g a vanlig skattesmitning.
Av dessa och en rad andra orsaker är det
uppenbart att levnadsstandarden i Polen
-inte alls sjunkit så mycket i år som statistiken indikerar (31 procent!).
Fyra teser för ekonomisk framgång
Först sedan systemskiftet skett kan en
verklig förbättring äga rum. Det är lärdomen från det västtyska systemskiftet
1948. På denna grundval skulle jag vilja
presentera fyra grundläggande teser för
Sovjetunionens och Östeuropas ekonomiska framgång.
l. Så mycket som möjligt av systemskiftet
bör ske i ett enda steg, vilket bör äga
rum så snart som möjligt, helst den l
januari 1991.
2. statsmakten bör koncentrera sig på ett
minimum av centrala funktioner.
3. En massiv privatisering bör äga rum
samtidigt som systemskiftet.
4. Systemskiftet bör föregås av full
demokratisering.
I hög grad överensstämmer dessa teser
med dem som drivs av Leszek Balcerowicz och Vaclav Klaus, finansministrarna
i Polen resp.Tjeckoslovakien.Typiskt nog
är bägge dessa utpräglade liberaler i
fyrtioårsåldern, medan marknadssocialisterna tenderar att vara över sextio. En
skarp generationsklyfta har öppnats
bland Östeuropas ekonomer.
346
Den sovjetiska ekonomin befinner sig i
ett närmast fritt fall. Nationalinkomsten
torde ha fallit med 4-5 procent förra året
och torde falla med cirka 10 procent i år.
Regeringen talar själv om ett fall om
10-15 procent nästa år. Den bittra sanningen är dessutom att det kan bli ännu
värre så länge inget systemskifte sker. Att
då förespråka en försiktig övergång, som
den sovjetiska regeringen eller Galbraith,
är antingen ansvarslöst eller oinformerat.
Tredje vägens dagar är räknade
Det gamla systemet har redan kollapsat
och kan knappast återupprättas. Då gäller
det att så snabbt som möjligt etablera ett
nytt system, och det måste vara en fullö-
dig marknadsekonomi. Den tredje vägens
dagar är räknade. situationen påminner
om Västtyskland våren 1948 eller Polen
sommaren 1981. Lönerna stiger okontrollerat och regeringen vågar inte höja
priserna. Obalansen i ekonomin är total
och byteshandel – som är långt mindre
effektiv än kommandoekonomi – tar
över. Snart sagt all väsentlig produktion
faller i reella tal, inte minst i nyckelsektorer som oljeproduktionen och godstransporter. Undra på att Sovjetunionen
har svårt med sina utrikes betalningar.
När ett nytt system introduceras bör
det vara så konsekvent som möjligt; det
måste vara enkelt för att kunna fungera i
en värld där kunskapen om en marknadsekonomi är ringa. Ett av de största problemen är att rätta till prisstrukturen utan
att åka ut för hög inflation. Om exempelvis priserna avregleras, utan att penningoch finanssystemen reformeras, är en hög
inflation ofrånkomlig. Likaså måste fria
priser kontrolleras genom konkurrens,
vilket kräver både avmonopolisering och
en liberalisering av utrikeshandeln. Så
många som bara är möjligt av alla dessa
avregleringar bör ske samtidigt. Penningoch finanspolitiken skall garantera företagen konkurrens om knappa pengar under lika och stabila villkor. Allteftersom
den sovjetiska ekonomiska krisen förvärras, radikaliseras reformplanema,
men mycket återstår.
Gamla marknadssocialister både i öst
och väst argumenterar alltjämt att de tidigare kommunistiska statema bör behålla
Först sedan systemskiftet skett kan
en verkligförbättring äga rum.
mer statlig inblandning än västliga stater.
Av en rad skäl vill jag hävda motsatsen. I
Östeuropa bör staten koncentrera sig på
nattväktarfunktionema samt erbjuda ett
elementärt socialt stöd för att underlätta
systemskiftet. Om staten skall spela en
viktig roll, krävs stora resurser, men den
bittra sanningen är ju att kommunismen
förött landets tillgångar. Redan av detta
skäl bör östeuropeerna nöja sig med en
offentlig sektor av ungefär sådana dimensioner som Sverige hade på 1930-talet.
Välstånd måste skapas innan det kan fördelas.
Marknadsekonomisk kompetens
saknas
Om centralmakten skall göra någonting,
måste den ha tillgång till adekvat information, men kommunisterna och kommandoekonomin har ju förvrängt allt.vad statistik heter. Det kommer att dröja länge
innan vi ens har elementär kunskap om
vad som egentligen sker t o m i den
polska ekonomin. Om centrala beslut bara kan baseras på gissningar bör de inte
fattas. I dag vet vi inte ens om en eller två
tredjedelar av Östeuropas industri måste
läggas ned inom de närmaste två åren. Då
finns det ingen grund för industripolitik
eller statliga interventioner.
Dessutom saknar de gamla kommunistiska byråkraterna marknadsekonomisk
kompetens. Även om de gör sitt bästa,
kommer de med stor säkerhet att göra fel.
Då är det bättre att de inte gör någonting
som påverkar andra. Slutligen saknar den
kommunistiska administrationen folkets
förtroende. T o m i Polen är två tredjedelar av viceministrarna ännu gamla kommunister.
Den sovjetiska ekonomin befinner
sig i ett närmastfritt fall.
Risk för latinamerikansk utveckling
Oavsett vilken uppfattning man har om
statens roll i väst, borde det vara uppenbart att statens roll i öst måste bli mindre
än den varit på åtskilliga decennier i väst.
Att i detta läge exempelvis argumentera
för en stark svensk statsmakt är både anakronistiskt och etnocentriskt. Om vi skall
jämföra med Sverige, vore det, med hänsyn till relativ ekonomisk utveckling, mer
relevant att ta mellankrigstiden som måttstock.Skulle staten tvärtom försöka gripa
sig an fler frågor än den klarar av, som
varit brukligt i Latinamerika, bör vi också
förvänta oss en latinamerikansk utveckling med kroniska obalanser i både politik
och ekonomi.
Om staten måste begränsa sig till dess
347
mest elementära funktioner, vilka endast
staten kan klara av, kan den givetvis inte
förslösa sin ringa kapacitet på att sköta
företag. Detta är ett skäl till att en snabb
privatisering är av nöden.
En annan och viktigare orsak är att
företagen måste få ägare som tar ansvar. I
begränsad utsträckning kan statliga företag uppvisa hyfsad effektivitet i marknadsekonomier, men endast genom att
imitera privata företag. I öst behöver en
mångfald marknader och konkurrens
skapas, innan det finns någon värd att imitera, och de statliga företagen måste rekonstrueras från grunden. Då måste företagen få oberoende och privata ägare som
bryr sig om sina företag.
Systemskiftet blir plågsamt
Ett tredje skäl är att systemskiftet kommer att bli plågsamt. För att det skall bli
lättare att acceptera, bör befolkningen
kompenseras med kapital för vad de förlorar i inkomst. Östeuropa har en unik
möjlighet att skapa en verklig ägardemokrati.
En stor brist i det polska systemskiftet
har varit att privatiseringen försenats
p g a politisk oenighet och tekniska komplikationer. Detta uppfattas som ett skäl
till att utbudet inte visat så stor flexibilitet
som regeringen hoppats. Enligt denna
analys är det största problemet med det
polska systemskiftet att det inte varit tillräckligt radikalt.
Bland de ledande sovjetiska reformekonomerna håller enighet på att växa
fram om att en massiv utdelning av aktier
är nödvändig. Bl a Oleg Bogornelov och
Stanislav Shatalin stöder sådana tankar,
348
medan Leonid Aball<in alltjämt motsätter
sig dem.
Den kanske viktigaste lärdomen från
Polen under 1980-talet är att en kommunistisk regim inte förmår att genomföra
ett systemskifte mot folkviljan. Först när
premiärminister Tadeusz Mazowiecki
kom till makten med ett starkt folkstöd
kunde det nödvändiga systemskiftet genomföras. Det är irrelevant att åtskilliga
kapitalistiska u-länder lyckats genomföra
marknadsorienterade ekonomiska uppsving under auktoritära regimer – allt
från Chile till Sydkorea och Taiwan.
Poängen är att de f d kommunistiska staterna är handikappade av en totalitär
struktur som inte tillåter marknadens och
den fria företagsamhetens skapande
spontanitet att spela som i jämförelsevis
milda diktaturer med kapitalistiska strukturer.
Svagt sovjetiskt stöd för Gorbatjov
Det räcker med att titta på några sovjetiska opinionssiffror för att inse att den
nuvarande sovjetiska regeringen inte kan
genomföra någon åtgärd som kräver folkets förtroende. Enligt en opinionsundersökning utförd i juni 1990 av Tatiana Zaslavskajas välrenommerade opinionsinstitut, var endast 18 procent nöjda med
Gorbatjov, och ynka 6 procent uttalade
fullt förtroende för premiärminister
Ryzjkov. Boris Jeltsin däremot stöddes av
inte mindre än 85 procent av hela Sovjetunionens befolkning när han valdes till
ryska rådsrepublikens president. Ironiskt
nog åtnjuter både armen och KGB mer
stöd än Gorbatjov, Ryzjkov, regeringen
eller kommunistpartiet.
Den . sovjetiska sociologen Leonid
Gordon konstaterade vid öststatsforskarnas världskongress i Harrogate i England,
att det inte längre är fråga om reform utan
revolution. Den utmärkta sovjetiska statsvetaren Lilla Sjevtsova tillade, att Gorba- ~ov kommer att gå till historien som en
tragisk figur som ville reformera sitt land
men blev ett hinder för en förändring,
eftersom systemet inte kan reformeras.
Frågan är därför inte om kommunistpartiets och dess främsta potentater kommer att förlora makten utan när och hur.
Gorbatjovs närmaste rådgivare sonderade redan i början av juni möjligheterna att
genomföra en rundabordskonferens som
En stor brist i det polska systemskiftet har varit att privatiseringen försenats p g av politisk oenighet och
tekniska komplikationer.
först genomfördes i Polen och sedan i alla
andra östeuropeiska länder förra året.
Tanken är att en sann reformist – helst en
framstående ickekommunistisk ekonom
– skall bli premiärminister i en koalitionsregering och ta ansvaret för ekonomiska och inrikespolitiska reformer, medan Gorba~ov skall stanna som president
med ansvar för främst utrikespolitik och
försvar. Ju tidigare en sådan lösning kommer till stånd desto bättre. Annars kan betydligt sinistrare scenarier aktualiseras.
Kapplöpning mellan centralmakten
och ryska rådsrepubliken
I dag är emellertid frågan om unionen
över huvud taget kommer att få utforma
någon ekonomisk reform. Kombinationen av ofattbart ekonomiskt vanstyre i
Moskva under Gorbatjovs tid och uppblomstrande nationalism har skapat en
misstro mot centralmakten som svårligen
kan brytas. Sedan Jeltsin valdes till president i ryska rådsrepubliken har en kapplöpning om ekonomisk reform inletts
mellan centralmakten och ryska rådsrepubliken. Det finns inget skäl att tro att
centralmakten skall vinna. Jeltsin har utnämnt en ung och radikal regering. Tre av
hans centrala reformministrar är 32-33
år gamla, ambitiösa, välutbildade och förhållandevis oskadade av kommunismens
förvirrade ideer.
Penning- och valutapolitiken bör bli ett
avgörande slag. Om varje republik skapar
en egen valuta, kommer Sovjetunionen i
praktiken att upplösas, och det framstår
som fullt möjligt. I dag fullgör rubeln
knappast någon av en valutas funktioner,
så det vore bättre för alla att etablera valutor i sådana regionala enheter där de kan
accepteras och fungera. Valet för varje
republik står inte mellan rubel och en
egen valuta, utan en egen valuta eller
ingen valuta alls. Eftersom Sovjetunionen
inte är en marknadsekonomi, har det inte
heller någon allunionell marknad som
kan förstöras. Det är således möjligt att
det är mest rationellt att introducera en
valuta i varje republik. I så fall får systemskiftet ske på republiknivå i stället för på
unionsnivå.
Liberalisering enda
framkomliga vägen
349
Som synes bygger hela detta resonemang
på grundläggande liberala principer. Det
finns varken behov av eller plats för
någon socialdemokrati i detta systemskifte. Socialdemokratins alla ideer är antingen irrelevanta eller skadliga för denna
känsliga process, om vi bortser från utpräglat liberala inslag som en flexibel
arbetsmarknad.
Detta innebär inte någon förutsägelse
om att liberaliseringen kommer att lyckas,
endast att det är den enda framkomliga
vägen. Sedan järnridån fallit har en djup
fattigdomsklyfta efterträtt den i Europas
mitt. Västeuropa måste i allas intresse ge
den östra halvan av E~ropa massivt bistånd, men i marknadskonforma former.
Annars hotar latinamerikanisering i vårt
närområde.
Professor Alexander Tsipko, som till
början av 1990 arbetade i den ideologiska
avdelningen i det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitte, ställde i Harrogate frågan, varför socialdemokratiseringen av Östeuropa misslyckats. Han
svarade själv, att socialdemokratin blomstrat tack vare å ena sidan skräck för den
totalitära kommunismen och å andra sidan att den kunnat mjölka välstånd från
den feta kon realt existerande kapitalism.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner