Print Friendly

Anders Åslund; Nyfeodalism eller liberalism

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ÅSLUND:
Nyfeodalism eller liberalism
Trettiotalet var kapitalismens kris;
dagens kris är socialdemokratins,
konstaterar D.Phil Anders Åslund. Vid
sekelskiftet var socialdemokratin ofta en
liberaliserande kraft, men nu fungerar
den som byråkratins förlängda arm i
riksdagen och utmärkes av idetorka.
Makten koncentreras successivt hos det
socialdemokratiska etablissemanget,
dvs partitoppen, topparna av rörelsens
organisationer och toppar i
statsförvaltningen. Författaren kallar
dettafenomenför nyfeodalism. Anders
Åslund, som är fil dr i ekonomisk
historiafrån Oxford, gör även
jämförelser med förhållandena i
Storbritannien.
Det råder samstämmighet om att vi lever
i den värsta krisen sedan 1930-talet. Medan krisen på 1930-talet framstod som en
ekonomisk kris som ledde tiiJ politisk
kris, förefaller dagens kris främst politisk men med ekonomiska konsekvenser. Det stora inhemska hotet är inte
ekonomiskt förfall utan demokratins
nedgång. Om 1930-talets kris ofta betecknats kapitalismens kris, kan vi kalla
dagens predikament socialdemokr::ttins
kris.
Ett dilemma för socialdemokratin är
att den gett det goda den hade att ge,
men därtill kommer allt fler tendenser till
förfall. I böijan av seklet fanns det fortfarande många överklassprivilegier som
behövde avlägsnas. Nu ser vi hur allt fler
privilegier växer fram för korporativels
ledande krafter. Fackföreningar var nå-
gonting vackert, när de kämpade för lika
rättigheter. Fackföreningsledare borde
förstå, att de inte kan göra anspråk på
samma popularitet, när de kämpar för
privilegier. Sådana har de skaffat sina
organisationer i fråga om beskattning,
förhandlingsrätt och inflytande på lagstiftning. För sin personliga del har de
försäkrat sig om allehanda materiella extravaganser. Mångfalden av tjusiga kursgårdar symboliserar dagens läge. Där åtnjuter organisationsfolket kollektiv lyxkonsumtion på sina medlemmars och
skattebetalares bekostnad, medan flertalet vanliga medlemmar inte har råd med
sådan kräslig välfägnad privat.
Långt värre än detta är emellertid när
fackföreningarna söker begränsa andras
frihet, exempelvis att förkovra sig med
kurser på semestern. Ett mycket stort
antal människor måste tillhöra en fackförening, för att inte diskrimineras på sin
414
arbetsplats framför allt vid befordran.
Om man alls kan stå utanför en fackförening kostar detta avsevärt, p ga att
fackföreningarna sett till att icke-medlemmar inte längre har lika rättigheter.
Kan man längre hävda, att det är ”solidariskt” att betala avgift till fackföreningar, när dessa går till skyhöga löner
till mediokra ombudsmän, som långsiktigt sänker sina medlemmars och befolkningens levnadsstandard genom oskäliga
krav på produktionshämmande regleringar?
Likaså kunde man se välfärdsstaten
som någonting vackert, när den avhjälpte misär eller rättvist fördelade god offentlig service. Nu ser vi emellertid hur
vissa besuttna grupper ges särskilda förmåner. Barntillsyn är ett av de mest betydelsefulla exemplen på hur det nya privilegiesamhället byggs upp. I Stockholm
kostar ett barn på daghem 95 000 kr per
år enligt Stockholms stads kammarkontor, och enligt SCB finns det endast
platser för 23 %av landets alla förskolebarn. För att få dessa privilegier måste
man vara om sig och kring sig, och vem
blir då förvånad över att de råkar tillfalla
oproportionerligt många barn till välutbildade och offentligt anställda. De demonstrationer som emellanåt hålls i
Stockholm – framför allt av akademiskt
utbildade offentliganställda av 1968 års
generation – kan därför jämställas med
om ämbetsmannaadeln vid sekelskiftet
hade demonstrerat för fler privilegier.
Om demonstranterna i stället varit intresserade av att lösa flertalets problem
med barntillsyn, borde de ha krävt privatisering av barnomsorgen och lika förmåner för.alla former av barntillsyn.
Medan socialdemokratin i mångt och
mycket var en liberaliserande kraft vid
sekelskiftet fungerar den nu som byrå-
kratins förlängda arm i riksdagen. All
kontroll av medborgarna tycks plötsligt
ha blivit tillåten från oktober 1982.
Kamp mot ekonomisk brottslighet är
slagordet, men akademisk litteratur iämnet indikerar att ett samhälle med så stor
offentlig sektor och så mycket regleringar som Sverige borde ha en förskräckande svart sektor. Särskilda omständigheter, såsom folkstyrets tidigare stora legitimitet, förklarar att förfallet inte gått
längre. När legitimiteten hos regleringar
väl ifrågasatts av en folkmajoritet, finns
det emellertid knappast ett enda exempel
i världshistorien på att man lyckats utrota det lagliga förfallet enbart med polisiära metoder. Den viktigaste komponenten i en seriös kamp mot ekonomisk
brottslighet måste vara en radikal minskning av den offentliga sektorn, vilken
följs av skattesänkningar till sådana nivåer att beskattningen återigen uppfattas
som legitim. Därefter kan polisiära metoder inom rättssamhällets ram bli verkningsfulla.
Ingvar Carlssons nyvakna tal om frihet förefaller substanslöst, vilket Anders
Isaksson också tycker (Tiden nr 4/1983).
Dels söker Carlsson skyla över de upprörande ingrepp i den individuella friheten som nu företas på löpande band, dels
inser han att ropen på frihet från höger
appellerar till breda folklager, och socialdemokraterna har alltid varit skickliga på
att stjäla fjädrar från farliga motståndare.
I detta fall går emellertid kraven på frihet
tvärt emot de tunga socialdemokratiska
intressegrupperna. Byråkratin och apparaten vill kontrollera och reglera, för att
få största möjliga makt. Flera av rörelsens organisationer vill reglera någonting
(exempelvis kultur och sprit). Flertalet
rörelseorganisationer slåss för offentliga
medel och mot konkurrens, och Stig
Malm vill ta över allting. Det är därför
föga troligt att Ingvar Carlsson skall kunna ge sitt tal om frihet något reellt innehåll.
Socialdemokratins idetorka
Anders Isaksson har med befriande uppriktighet visat hur SAP saknar engagerande ideer för framtiden. Det förefaller
signifikativt att före valet 1982 lanserade
sig socialdemokraterna främst som välfärdsstatens försvarare och goda administratörer. De frågor som SAP ägnat
störst uppmärksamhet efter valet har varit arbetslöshet, ekonomisk brottslighet
och löntagarfonder. I ingendera fallet har
partiet lyckats finna en relevant problernformulering, utan dess strävanden
är snarast ägnade att på sikt förvärra krisen, oaktat vissa timliga framgångar.
Arbetsmarknadspolitik har länge varit
socialdemokratins paradnummer, men vi
ser nu att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte längre förmår skapa nya
lönsamma jobb, utan i allt högre grad
döljer arbetslöshet genom improduktiv
sysselsättning som ofta kan jämställas
med terapi. Den ekonomiska krisens rötter angrips inte utan dess symptom döljs,
varvid problemets lösning skjuts upp. Tidigare stimulerade arbetsmarknadspolitiken strukturrationalisering, nu konserveras strukturen, och den hårda ekonomiska pressen på den privata sektorn har
medfört att incitamenten att investera
varit alltför små. Pehr Wissen har i Ekonomisk Debatt (nr 3/1983) visat att nä-
415
ringslivets kapitalstock inte längre
räcker till för att sysselsätta den befintliga arbetsstyrkan.
Som Assar Lindbeck så väl förklarat
(exempelvis i DN 1983-07-04) är löntagarfonderna inte på något vis relaterade
till dagens ekonomiska eller politiska
problem. De är ett socialistiskt dråpslag
mot det samhälle som Karl Marx så
komplimenterande kallade borgerligt,
vilket annars brukar kallas fritt, demokratiskt och marknadsekonomiskt.
Framför allt visar emellertid löntagarfonderna socialdemokraternas idetorka. De
är vana att ha någon stor ide att bygga
på. Hellre än att erkänna att de inte har
någon, tragglar de med löntagarfonder
under ett decennium och avser genomdriva dem, trots att fondanhängare konstant förlorat den intellektuella och politiska debatten. Beslutet om att införa
löntagarfonderna är därför inte bara ett
intellektuellt haveri för svensk socialdemokrati utan även ett moraliskt.
Det nya samhället
Vad är det egentligen för samhälle vi är
på väg in i? statsvetarna talar sedan
länge om det korporativa samhället, där
organisationerna tar över allt mer från de
folkvalda institutionerna. Det är svårt att
förstå, hur någon som kallar sig demokrat oberörd kan åse denna utveckling
bort från den representativa demokratin.
Parallellt avvecklas rättssamhället
successivt. Myndigheter lämnas i allt
högre grad fria händer visavi de enskilda
medborgarna. Medan lagar och regleringar blir mer omfattande, oklara, ofta
retroaktiva och i strid med det allmänna
rättsmedvetandet, görs rättstillämpning- 416
en mer relativ, och kontrollen av myndigheterna minskar. Överhetssamhället
återupprättas. Sverige har inte någon
vacker frihetlig tradition att falla tillbaks
på. Dagens förbudsivrare skulle förhoppningsvis rodna, om de såg i vilket
sällskap deras ideer historiskt sett hör
hemma. Tänk bara på att ända till 1885
bestraffades ”lösdriveri” dvs arbetslöshet, lagligen med tvångsarbete.
Det tredje och värsta steget vore om
själva marknadsekonomin skulle falla
genom löntagarfonder. Detta kan även
ske gradvis genom att huvuddelen av
den dominerande och mest expansiva
delen av högt utvecklade ekonomier –
tjänstesektorn – tillhör den .offentliga
sektorn. Ett synbart resultat av denna
krypande socialisering har varit att Sverige hamnat på efterkälken i den internationellt snabbt växande tjänsteexporten.
Ingen av dessa tendenser kan rimligen
kallas annat än reaktionär. Historien är
full av exempel på högkulturer som hamnat i en återvändsgränd. Marx själv talade om ett asiatiskt system, vilket kännetecknades av att statsmakten hade tillägnat sig kontroll över nära nog alla
funktioner i samhället. Vi kan se hur exempelvis den tidiga högkulturen Iran inte
lyckats ta sig ur systemet med total statskontroll under hundratals år trots rikedom och ett otal revolutioner.
Svensk nyfeodalism
Alla dessa tre tendenser leder till att
makten koncentreras successivt i händerna på en enda maktelit, vilken i huvudsak kan beskrivas som det socialdemokratiska etablissemanget, dvs partitoppen, topparna av rörelsens organisationer och toppen i statsförvaltningen.
Även om korporativism är ett talande
uttryck, föredrar jag en beteckning som
klargör den reaktionära karaktären hos
förändringarna: Nyfeodalism. Förmodligen var Sven Delblanc först om att sätta
denna etikett på det socialdemokratiska
svenska samhället i sin roman ”Primavera” från 1973. Det är utmärkande för
det svenska intellektuella klimatet, att en
sådan term lanseras i skönlitteratur ocb
inte i ett vetenskapligt sammanhang, ocb
att främst romanförfattare skärskådat
den byråkratiska mardröm vi tränger allt
djupare in i.
Begreppet nyfeodalism fångar upp en
rad intressanta krakteristika i vår samhällsutveckling. Det mest slående är den
ökande maktkoncentrationen och att olika maktcentra inte längre representerar
olika breda folkintressen utan föga mer
än en del av byråkratin. Vi är tillbaks vid
1751 års tes om att ständerna inte kan
fela, men makten har delegerats till en
organisationselit.
Ett annat intressant drag är att personliga relationer med motsvarigheten till
gångna tiders feodalherre spelar allt större roll vid utnämningar. För tjugo år sedan vore det rimligt att antaga att Sverige utvecklades mot en meritokrati. Nu
ser vi att motsatsen gäller. Egalitaristiska anspelningar används för att bespotta bildning och kompetens. Konsekvensen blir att Sverige gradvis kommer
att styras och förvaltas av allt mer inkompetenta och inskränkta människor,
som bara känner organisationernas
värld. Förmodligen kommer den verkliga skrällen först när läkare som tagits iD
på universiteten utan erforderlig intellektuell kapacitet kommer ut på lasaretten.
Det är märkligt att humanistisk forskning mer eller mindre kunnat ödeläggas i
Sverige, trots att vi tidigare haft ett stort
antal framstående professorer. Hur mycket bättre hade inte 1970-talets politiska
debatt varit, om vi alltjämt haft en Herbert Tingsten som vidmakthållit kravet
på intellektuell klarhet. l Frankrike har
det nu utbrutit en livlig debatt om bristen
på framstående intellektuella, medan vi
nästan stillatigande åser vår tomhet.
Som Sven Fagerberg skrev i SvD 1982-
08-20: ”Barbarerna är redan här”. Dessvärre tycks det nyfeodala styret bara
mysa, ty vad är farligare för dess maktställning än bildning och en liberal intellektuell tradition? Det måste dock erkännas att Assar Lindbeck representerar
denna tradition väl på det nationalekonomiska området, men en svala gör ingen
sommar. Gunnar Myrdal skräder inte orden, när han beskriver den intellektuella
nedgången i Sverige i sin bok ”Hur styrs
landet?”. Även om talrika klagomål
rests mot den antiintellektualism och byråkrati som förött våra universitet, tyder
ingenting på tillstymmelse till förbättring. Intellektuellt är Sverige på väg tillbaks till medeltiden.
Ytterligare ett nyfeodalt drag är att
arvs- och äganderätten kringskärs. Därigenom minskar folks ekonomiska och
politiska självständighet och beroendet
av samhället ökar. Det var när dessa rättigheter befästes som feodalismen tvingades bereda plats för den liberalare kapitalismen.
Men visst finns det många skillnader.
Det jag beskrivit är den riktning i vilken
vårt samhälle utvecklas, inte vår nuvarande situation. Till bilden hör givetvis
en allt hårdare principiell opposition mot
417
den nämnda utvecklingen. Det är svårt
att tänka sig en återgång till det fysiska
våld som fanns i det feodala samhället,
även om Anderz Harnings framtidsvision i romanen ”Mogadondalen” verkar
obehagligt sanningsnära. Levnadsstandarden är förvisso mycket högre, men
välstånd kan också passivera människor.
Har man statliga förmåner att förlora, är
man mindre benägen att bjuda fast motstånd. Detta är en av förklaringarna till
att polackerna kämpat så mycket mer
mot kommunisterna än tjecker och östtyskar har gjort. Välståndet kan politiskt
sett vara en farlig fallgrop, och om välståndet sedan försvinner kan det vara för
sent att reagera.
Färdriktningen i vår samhällsutveckling kan sålunda sammanfattas med att vi
går:
l från demokrati mot korporativism
och nyfeodalism,
2 från maktdelning till
maktkoncentation,
3 från rättsstat till överhetsstyre,
4 från personlig integritet och frihet
till statlig rätt,
5 från rättslig järnlikhet till
piivilegiesamhälle, och
6 från marknadsekonomi till
administrerad ekonomi.
Socialdemokratiska invändningar
När helstjag diskuterar dylika ideer med
en socialdemokrat, kommer han dragandes med arbetarrörelsen och folkrö-
relserna som demokratins yttersta utposter. Så har förvisso varit fallet i Sverige,
men det är inte ett skäl för att detta alltid
skall gälla. Dessa rörelser är nu en del av
det socialdemokratiska maktcentret.
418
Deras val är ytterst indirekta, och deras
kanslier agerar mycket självständigt från
medlemmarna. De representerar i hög
grad den offentliga sektorns egoistiska
intressen. Vi kan jämföra med den katolska kyrkan för att få litet perspektiv.
Den var ursprungligen en frihetlig folkrörelse som attraherade diskriminerade
– kvinnor och slavar. Denna attraktion
avtog när kyrkan så småningom blev
nära lierad med staten, men kyrkan förblev tryggt folkligt förankrad i länder
som Polen och Irland, där kyrkan stod
på folkets sida mot utländska herrar.
Idag skrattar väl de flesta svenskar, om
man presenterar kyrkan som en frihetlig
folkrörelse- och med rätta. Varför skulle de intaga en annan inställning till andra byråkratiserade folkrörelser? Organisationer befrämjar demokratin så länge
som de representerar fristående intressen och därigenom bidrar till maktbalansen i samhället. Dessvärre har Montesquieus maktbalanslära satts på undantag
sedan 1809 års regeringsform avskaffats
och riksdagens suveränitet har trätt i
dess ställe, vilket under en socialdemokratisk regering betyder den offentliga
sektorns hegemoni.
Det sista argumentet som hela vänstern ända till FPU reser är att högerns
frihetsevangelium är egoistiskt. Men vad
är det för altruism att låta sig kväsas
under godtyckliga byråkratiska domslut?
Tvärtom den som reser sig mot byråkratin ger andra råg i ryggen, samtidigt som
byråkraterna tvingas till försiktighet och
hänsynstagande. solidarisk aktion nu
måste gå ut på att minska byråkratins
makt, ty denna makt hjälper inte utan
plågar främst den vanliga människan och
i all synnerhet den avvikande. Är det
solidariskt att stödja höga skatter, som
bryter ned samhällsm_oralen, sänker
BNP och används för att kontrollera och
reglera den enskilde medborgaren? För
den som inte fått sitt perspektiv förvänt
av socialistiskt sofisteri är svaret rätt uppenbart. Det kan inte vara rimligt att
prioritera gagnlöst lidande. Politiker som
anför högerns egoism som argument rekommenderas att späka sig själva och
inte andra.
Socialister är ofta passionerat intresserade av jämlikhet. Enligt en allmän
men tvivelaktig uppfattning är det den
progressiva inkomstbeskattningen som
jämnat ut inkomsterna. Min egen övertygelse är i stället att det är marknadskrafterna som jämnat ut inkomsterna. Socialdemokraterna har visligen sett till att
utbilda tillräckligt många av varje yrkeskategori, så att ingen yrkesgrupp längre
åtnjuter monopolränta. I detta värv har
de handlat helt liberalt. Anders Isaksson
håller med i mitt resonemang: ”arbetsmarknadens fördelning är betydligt jämnare än den som åstadkoms på den politiska marknaden.” Det är dags för jämlikhetssträvare att bli anhängare av en
måttligt reglerad marknadsekonomi. Om
statsmakterna söker överskrida denjämlikhet som marknaden möjliggör, blir
emellertid resultatet svarta inkomster
och därmed sammanhängande ökade inkomstskillnader, vilket vi kan se idag.
Vidare torde minskad ekonomisk stabilitet tvinga fram ökade inkomstskillnader.
Brittiska lärdomar
Med sin brittiska sjuka har Storbritannien varit vår föregångare. Där har fackföreningarna tagit över kontrollen över
arbetarpartiet och sticker inte under stol
med att de söker obstruera ekonomin,
vilket gör att folkflertalet dragit slutsatsen att fackföreningarna sänker sina
medlemmars levnadsstandard. Fackföreningar, statliga interventioner, monopol
mm har förhindrat strukturförändringar
och företagsinitiativ. Sedan länge har det
stått klart att den offentliga sektorn usurperar privilegier, vilka den producerande
sektorn får finansiera utan rimligt utbyte. Alla dessa tendenser återfinns mindre
väl utvecklade i Sverige. När Storbritannien nu genomgått två mycket ideologiska parlamentsval, finns det skäl att undersöka vilka lärdomar vi kan dra härur
för Sveriges räkning. Min syn på dagens
Storbritannien överensstämmer med den
bia Janerik Larsson redovisat i sin bok
”Ett annat England”.
En första observation är att det konservativa partiet förvandlats från ett aristokratiskt privilegieparti till ett liberalt
parti med brett folkligt stöd och främst
medelklassförankring. Denna politiska
förvandling torde redan ha skett mer genomgripande i Norden.
För det andra har keynesianismens
politiska misslyckande slagit sönder
grunden för arbetarrörelsen, ty keynesianismen var basen för reformism, dvs
långsam socialisering av samhället.
Keynesianismen var den enda allmänt
accepterade motiveringen för en stor roll
för den offentliga sektorn och långtgående statliga interventioner. Dessa framstår därför som oförsvarbara för många
och allt fler kräver deras reduktion. Få
socialdemokrater är så intellektuellt flexibla att de förmår absorbera denna nya
kunskap.
I Storbritannien har sålunda ett social- 419
demokratiskt parti (SDP) uppstått, vilket
är närmast reaktionärt, då dess mål är
det sena 1950-talets samförståndspolitik
av Hugh Gaitskell’s märke. Dessa medelvägens drömmare har inte märkt att
keynesianismen dött utan strävar i all
snällhet bakåt mot en svunnen tid. Å
andra sidan har SDP anammat många
liberala teser såsom kraftfull lagstiftning
mot vissa av fackföreningarnas privilegier och SDP är oberoende av traditionella intressegrupper. På grund av socialdemokratins ideologiska skymning kan
SDP mycket väl bli ett ickekeynesianskt
liberalt vänsterparti som blir Storbritanniens andra stora parti, på motsvarande
sätt som välfärdsstatens och keynesianismens genombrott ledde till att arbetarpartiet gick förbi liberalerna.
Det gamla arbetarpartiet har under
fackbossarnas ledning gett sig ut på en
vänstersocialistisk ökenvandring med
nationalisering, protektionism, chauvinistisk isolationism och ensidig nedrustning. (lnsulariteten breder ut sig inom
Västeuropas extremvänster. Hur skulle
den annars lyckas blunda för socialismens fatala landvinningar i Östeuropa?)
Den vänster som dominerat arbetarpartiets programarbete väljer socialism
framför allt, obekymrad om att den därmed avlägsnar sig från demokrati och
raderar ut skiljelinjen mellan socialdemokrati och kommunism. Kontinentens
socialistpartier förfasar sig över det brittiska arbetarpat tiets förfall, men denna
utveckling synes naturlig efter keynesianismens försvinnande.
Att Storbritannien först hamnat i denna situation, trots att dess offentliga sektor är långt mindre än den svenska är
inte så konstigt. Den brittiska offentliga
420
sektorn har fungerat betydligt sämre än
vår och har intervenerat mer skadligt.
Liknande tendenser uppträder i en rad
europeiska socialdemokratiska partier
och bringade t o m Helmut Schmidt på
,fall. Det vore förvånande om den svenska socialdemokratin skulle kunna undgå
motsvarande slitningar, oaktat att dess
traditionella sammanhållning är extremt
stark. Vi kan ju redan se åsiktsmotsättningarna.
En tredje iakttagelse är att Thatcher’s
i huvudsak liberala politik framstår som
det enda realistiska alternativet. (Det är
mindre viktigt att torys andel av rösterna
sjönk något, ty konservativa väljare
hade mycket litet incitament att rösta, då
Thatcher’s seger var självklar. De andra
partiernas sympatisörer visste att deras
partier kämpade för livet och var därför
ytterst motiverade att rösta.) Vi ser motsvarande tendens i hela Europa, med undantag för Sydeuropa där socialisterna
vinner framsteg p ga att det gamla privilegiesamhället ännu ej avvecklats. Ideologiskt sett utgör inte Frankrike något
undantag, ty efter valen 1981 har socialisterna varit som bortsopade från den
intellektuella debatten, vilken tagits över
av konservativa och liberala debattörer.
Den tidigare nationellt inriktade gaullisten Jacques Chirac utropade i våras att
förr var vänstern internationalistisk, nu
är det högern. Den nybildade högerinternationalen kan ses som ett tecken på detta. En befriande högervind blåser över
Europa. T o m i Polen kunde tidskriften
”Paris-Match” efter en vetenskapligt
gjord opinionsundersökning i maj-juni
1983 konstatera, att av 600 tillfrågade endast 18% skulle stödja ett eventuellt socialistparti i fria val (och 3% kommunistpartiet), medan 37% skulle stödja ett
kristdemokratiskt parti och 29% ett Ii·
beralt parti.
‘ En fjärde slutsats grundas på opinions·
undersökningar: Thatcher’s ställning var
svagast i juli-september 1981, när hon
tvingades vika mest för de ”blöta” socialkonservativa godsägarna i regering·
en. Väljarna har stött henne som ett aJ.
ternativ, och det största hotet mot hen·
nes ställning var och är, att hon inte
lyckas göra tillräckligt mycket för att li·
heralisera samhället. På motsvarande
sätt uppstod Mogens Glistrups fram·
stegsparti efter att en borgerlig dansk regering hade bedrivit den mest social·
demokratiska politik Danmark upplevt.!
Sverige föll den borgerliga majoriteten
efter att de borgerliga varken kunnat er·
bjuda en stabil regering eller ett tillräck·
ligt icke-socialistiskt regeringsprogram.
Däremot uppstod inget missnöjesparti
till höger, eftersom moderata samlingspartiet övertygade väljarna om att det insisterade på en alternativ politik, inte
minst genom att lämna två regeringar.
Läxan är att ett klart liberalt regeringsaJ.
ternativ måste presenteras före nästa
val. Mittenpartierna förfaller lyckligtvis
ha förstått att väljarmajoriteten önskar
ett verkligt alternativ.
För det femte har Thatcher genom sitt
omval bevisat att demokratin fungerar.
Är situationen tillräckligt svår röstar folk
på den som lägger sig vinn om att tala
sanning och lösa de långsiktiga pro- .blemen snarare än att ge så många otroliga vallöften och kortsiktiga förmåner
som möjligt. Hennes seger var en seger
för hederligheten och ansvarskänslan. l
Sverige kunde socialdemokraterna tvärt
om vinna 1982 med amsagor till val(öf.
ten, men detta kan stå dem dyrt vid nästa
val.
Slutligen kan vi i det längst krisdrabbade västlandet Storbritannien se att det
vi nu upplever är inte kapitalismens kris
utan arbetarrörelsens kris. Henri Lepage
har sammanfattat budskapet i sin boktitel ”I morgon kapitalism”. En väsentlig
skillnad mellan Sverige och Storbritannien är, att arbetarrörelsen i Storbritannien inte varit tillräckligt stark för att
hota demokratin och det verkar vara
möjligt att avbryta dess skadeverkningar
inom ekonomin. Som löntagarfonderna
visar, är det dessvärre inte säkert att så
är fallet i Sverige.
slutsatser
Det förefaller mycket troligt att en kombination av nyliberalism och nykonservatism kommer att vinna den ideologiska
kampen i västvärlden mot gammal socialdemokrati och extrema vänsterideer,
men det är förvisso inte klart hur det
skall gå för Sverige. Den framlidne amerikanske framtidsforskaren Hermann
Kahn gav redan för några år sedan upp
hoppet om att ett land med så stark offentlig sektor som Sverige skulle kunna
disciplinera denna och undvika total socialisering, då alltför många redan var
beroende av den offentliga sektorn. Själv
trorjag att detta är att underskatta demokratins kraft och folks beredskap att verka för det gemensamma goda på lång
sikt. Detta förutsätter emellertid, att
Sveriges läge klargörs liksom alternativen, att alla informeras, och att demokratiska beslut fortfarande är möjliga när
folkmajoriteten övertygats om orsakerna
till vår kris.
421
Att regeringen driver igenom löntagarfonderna så hastigt medför att den kritiska tidpunkten ligger nära i tiden. Den
lyckade devalveringen torde förvärra det
strategiska läget. Därigenom kan många
moderata socialdemokrater bevara sin
tro på myten, att skickliga socialdemokratiska administratörer kan kontrollera
den offentliga sektorn. Å andra sidan
kommer säkert det forcerade införandet
av löntagarfonderna att rasera denna
myt. Jag tillhör inte dem som tror att
fonderna kommer att accepteras när de
väl införts. Detta var fallet med reformer
som inte ingrep i folks liv – exempelvis
investeringsbanken – medan MBL,
Åmanlagarna och utbildningsreformerna
blivit allmänt bespottade först efter att
de genomförts. Löntagarfonderna kommer att ha alltför stark och negativ inverkan för att kunna negligeras.
Avsikten med denna-artikel är inte att
teckna ett klart alternativ av den väg vi
bör gå. Samhällsvetare av alla slag befinner sig i en värld där inga patentlösningar
finns att tillgå. Tiden för universalteorier
ala Marx eller Keynes är troligen förbi,
och vi torde aHa gagnas av att inte fastna
i dylika förenklade tänkesätt igen. Vi får
gå tillbaks till grundläggande liberala
principer som fundamentala mänskliga
fri- och rättigheter inklusive äganderätt,
rättssamhälle, måttligt reglerad marknadsekonomi och en pluralistisk politisk
demokrati med maktdelning. Denna ram
är givetvis mycket vid, men det otäcka
är att den inte räcker till för SAP. För
oss som vill fortsätta att bygga på en
pluralistisk demokrati återstår ett mödosamt arbete där empiri snarare än ideologi torde bli rättesnöret. Jag tror att de
riktlinjer som Staffan Burenstam Linder
422
och Arne Björhn presenterat i Svensk
Tidskrift anger den väg vi bör vandra. Vi
har möjligheter att bygga ett mer välmående och mer pluralistiskt Sverige än
vi någonsin upplevt. Nu kan vi angripa
svåra problem som alienation, genom att
stimulera människor att samverka självständigt i små grupper. In~ivider bör
samarbeta för att lösa sina problem, i
stället för att anmodas att inkalla anonyma byråkrater i tjänsten.
Då vi befinner oss i en brytningstid, är
ideologisering och konfrontation naturliga inslag. Förr eller senare kan vi emellertid förvänta oss att ett nytt politiskt
samförstånd uppstår då en ny överideologi vunnit. I så fall torde det ba~eras på
insikten att det är nödvändigt att beskära
och kontrollera den offentliga sektorn
för att öka frihet, rättfärdighet, jämlikhet
(i liberal och ej socialistisk mening) och
ekonomisk välmåga. Det bästa för Sverige och socialdemokratin vore, om SAP
insåge detta, liksom Assar Lindbeck,
Gunnar Myrdal, Anders Isaksson mfl intelligenta och pragmatiska socialdemokrater synbarligen gjort. Trots vissa liberala tongångar i regeringens förkunnelse verkar en sådan helomvändnina
bort från socialism osannolik, pga de
starka institutionella intressen inom den
socialdemokratiska maktapparaten som
kräver socialism för att tillfredsställa sin
makthunger. Ett tungt ansvar vilar där·
för på de borgerliga partierna tills SAP
svängt eller övervunnits.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner