Anders Åslund; En avslöjande bild av Sveriges utrikespolitik
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~
ANDERS ÅSLUND:
En avslöjande bild av
Sveriges utrikespolitik
För en kremlo/og som numera
saknar texter som kräver konsten att läsa mellan raderna är
Sverker Aströms bok ”Ögonblick” en gudasänd gåva, skriver
Anders As/und.
Boken är en utmärkt redogö-
relse för väsentligheter i svensk
utrikespolitik. Såväl de ämnen
som personer författaren nämner respektive utelämnar är nog
så signifikanta.
Anders As/und är professor vid
Handelshögskolan i Stockholm
och chef för Ostekonomiska
Institutet.
S
verker Åström har skrivit en tilltalande bok. Hans ”Ögonblick” utstrålar livsglädje. Boken är lättläst
och elegant, som vore den både skriven
med kärlek och ordentligt genomarbetad.
Jag sträckläste den och den lämnade mitt
huvud fullt med reflektioner.
”Ögonblick” kan läsas som en kärleksförklaring till UD och svensk utrikespolitik under kriget och efterkrigstiden, men
Åströms kärlek är på intet sätt blind utan
den äger många bottnar. Inte minst klarheten i det outsagda gör hans bok fascinerande. För en kremlolog som numera
saknar texter som kräver konsten att läsa
mellan raderna är den en gudasänd gåva.
Som den elegante diplomat Sverker
Åström är har han valt en struktur som
passar han syften perfekt. Ett dussin kapitel centreras vart och ett kring något
ögonblick i hans liv, och alla dessa händelser är intressanta och betydelsefulla för
Sveriges utrikespolitik. Åström delar med
sig både av sina rika erfarenheter och sina
analytiska insikter. Fokuseringen på ett
antal ögonblick-ämnen gör att boken inte
innehåller några longörer, som annars är
så vanliga i memoarer, samtidigt som den
blir en utmärkt redogörelse för väsentligheter i svensk utrikespolitik.
Läsaren bjuds en uppriktig insikt i hur
svensk utrikespolitik faktiskt sett ut efter
kriget. Vad som på ytan kan förefalla legio
är i själva verket ytterst uppseendeväckande. Diplomaten Åström attackerar
knappast någon vid namn, varför såväl de
ämnen som personer han nämner respektive utelämnar är nog så signifikanta.
Neutraliteten – ett medel
Efter Östen Undens frånfälle har Sverker
26
Åström varit vår neutralitets främste uttydare. Han försvarar med elegans sitt
forna värv, men hans aktuella budskap
sammanfattas exempelvis i meningen:
”Neutraliteten, så länge den bestod, skulle
alltså vara ett medel att skydda oss mot
anfall.” (s 218). Neutraliteten var i
Åströms ögon ett medel som var relevant
för ett läge som Sverige inte längre befinner sig i. Med sorg konstaterar han vilka
följder detta fick för planen på ett skandinaviskt försvarsförbund – som han har
mycket nytt att berätta om. Hans kanske
viktigaste idemässiga bidrag är att förklara varför neutraliteten inte får uppfattas
som helig. Implicit verkar han rentav dödförklara den.
Halva boken ägnas åt åren kring krigsslutet, vilket framstår som rimligt, ty före
1949 avgjordes alla de största efterkrigsfrågorna. En poäng Åström gör är att
svenska hänsyn till Finland inte alls var så
väsentliga för vår neutralitetspolitik som
de flesta velat göra gällande. Förhållandet
mellan Sverige och Norge framställer han
som mycket viktigare för den svenska utrikespolitiken, medan Danmark tillmäts
rätt ringa vikt. Ett av bokens mest förtjusande kapitel handlar om hur Sverige inte
lyckades spela någon roll vid Tysklands
kapitulation 1945.
Förutsägbart men i fina berättelser prisar Åström med få ord FN, vår roll där,
folkrätten och vår apartheidpolitik.Något
förvånande anser han att Sverige genom
att driva fram FN:s miljökonferens i
Stockholm 1972 gav sitt främsta bidrag
till världen under efterkrigstiden. Läsaren
reflekterar genast. Om detta var vår främsta insats, hur ringa har då icke våra övriga bidrag varit?
Ambassadör Åström ledde Sveriges
EG-förhandlingar 1970-72 – ett svårt
och otacksamt uppdrag. Han ger väsentliga nya inblickar i hur Sveriges inställning
till EG utformades. Hans dom är ”i det
ögonblick Sträng talade [i en regeringsberedning den 7 oktober 1970] försvann
alla möjligheter att regeringen någonsin
skulle kunna överväga medlemskap”.
Kapitlet om Palme är en läckerbit för
en krernlolog. Åström väljer sina ord med
omsorg som få, och rubriken lyder: ”Att
uppleva Palme”.Som den lojale men klarsynte ämbetsman Åström är, försöker han
Hans kanske viktigaste idemässiga
bidrag är att förklara valför neutraliteten intefår uppfattas som helig.
skriva så positivt som han i ärlighetens
namn kan, men resultatet blir att han
framhåller Olof Palmes personlighet snarare än hans politik. Han prisar PaJmes
engagemang för tredje världen och små-
stater men erkänner att Palme hade svårt
med frågor som avvägningen mellan fred
och frihet. Åström har inget till övers för
PaJmes regeringsfördömande av Carl
Bildt, och Bodström-affären finner han
pinsam.Trots Åströmsuttalade uppskattning av Palme slås läsaren främst av hur
litet substans han lägger i sitt stöd och hur
många reservationerna är.
Attack mot UD:s revolutionärer
Det mest uppfriskande är Åströms välmotiverade attack på 1968 års revolutionärer inom UD som utrikesminister Krister Wickman hade det bristande förnuftet
att omge sig med. Karaktäristiskt nog
namnger Sverker Åström dem ej, men de
hette Jean-Christophe Öberg, Rolf
Ekeus, Peter Landelius och Ulf Svensson.
Ungefär samma grupp flockades för övrigt kring Lennart Bodström en kort tid.
Med rätta anklagas Sven Andersson för
det utslag av nivellering på UD som ledde
till att diplomat- och kanslistkåren slogs
ihop, vilket ledde till en standardsänkning
hos den svenska diplomatkåren som
absurt nog tillåts bestå. Den enkla sanningen är att svensk diplomati endast har
ett existensberättigande om den är tillräckligt elitistisk. Vi borde kunna begära
att en borgerlig regering skulle kunna öka
Om miljökonferensen 1972 var vår
största insats, hur ringa har då icke
våra övriga bidrag varit?
utrikesförvaltningens elitism. UD bör bedriva ordentlig karriärplanering och ge
sina anställda både anständiga löner och
pensioner, men sådana materiella trivialiteter ligger bortom Åströms horisont.
Sverker Åström är förbluffande ödmjuk. Inget namn nämns bara som skryt
utan att sammanhanget motiverar det.
Särskilt befriande är det att han inte på
något vis överdriver Sveriges utrikespolitiska betydelse. I dessa och många andra
avseende är hans bok en välgörande
kontrast mot Pierre Schoris nyutkomna
katalogaria som innehåller en tröttsam
förteckning av socialister och fredsaktivister men knappast någon analys och alls
ingen klarsyn. Aström däremot besitter
en fin analysförmåga. Hans sammanfattande ord, som han finurligt gömt i bokens mitt som för att belöna den uppmärksamme läsaren, lyder: ”Sverige har
27
sällan tagit säkerhetspolitiska initiativ av
större räckvidd … En cynisk iakttagare
skulle kunna säga att varje gång Sverige
tagit ett större utrikespolitiskt initiativ har
detta misslyckats och att misslyckandet
varit till förmån för svenska intressen”. (s
95). Därmed inte sagt att Åstöm är cynisk, men väl sarkastisk. Mången läsare är
nog tacksam för att Sveriges utrikespolitik
varit av så marginell betydelse under efterkrigstiden.
Utifrån denna utgångspunkt är det
kanske naturligt att Sverker Åström
knappast nämner ordet nedrustning, trots
att han hade direkt ansvar för Sveriges
politik på detta område under sex år som
chef för UD:s politiska avdelning och fem
år som kabinettssekreterare. Sådant ödslar Åström inte ord på. I hans värld finns
ingen Alva Myrdahl eller Inga Thorsson.
Medlare och brobyggare
Likaså behandlar han Sveriges ambitioner som medlare och brobyggare som
överdrivna och dömer därmed implicit ut
många av Olof Palmes, Sten Anderssons
och Pierre Schoris ambitioner utan att behöva gå in i detalj. De två senare var ju
som besatta av tanken att få vara medlare
någonstans i världen, medan de var skäligen ointresserade av om det var till gagn
för Sveriges intressen. Sten Andersson
och Pierre Schori nämns inte ens i boken,
vilket är en markering så tydlig som någon
i Åströms välordnade värld.
Ett tredje socialdemokratiskt paradnummer har varit vår u-hjälp. Åström behandlar den kort och med lätt hand på
grundval av en anekdot. Även om grundtonen är positiv, är hans slutsats nog så
dräpande: ”Vår oskuld kan sägas vara he- 28
dersam men den har kostat oss miljarder”.
(s 47).
Sammanfattningsvis är ”Ögonblick” en
pärla- en analytisk översikt över vår utrikespolitik under socialdemokratins tidevarv. Ambassadör Åström är att gratulera
för sin klarsyn, distans och berättarglädje.
Hans bok lär göra rätt olika intryck på olika typer av läsare. Den allmänintresserade kan läsa den som en lättläst och okontroversiell historia av Sveriges utrikespolitik efter andra världskriget. Utländska
diplomater och forskare bör känna ökad
förståelse och sympati för hur Sverige
agerat. Rentrogna socialdemokrater borde bli förskräckta av att allt de satt högst
– Palme, nedrustning, Sveriges engagemang och brobyggande – antingen tonas
ned eller helt förbigås. Men sådan ser
verkligheten ut. Borgerliga kritiker bör
emellertid blidkas och trösta sig med tanken att med diplomater som Sverker
Åström kan Sveriges regering föra en nog
så vådlig utrikespolitik utan att det verkligen behöver bli fara å färde.
Det är tacknämligt att Sverker Åström
genom denna ärliga och i själva verket
mycket öppenhjärtliga bok har bidragit
till att öppna våra ögon för hur futil Svergies utrikespolitik faktiskt varit under efterkrigstiden. Jag tror att det är få yrkesmän förunnat att kunna skärskåda sitt livs
värv med en sådan kombination av värme, insikt och distans.
”Ögonblick” gör klart hur viktigt det är
att vi får igång en ordentlig utrikespolitisk
debatt i Sverige och i öppen anda undersöker vilka våra egentliga intressen är i
”En cynisk iakttagare skulle kunna
säga att varje gång Sverige tagit ett
större utrikespolitiskt initiativ har
detta misslyckats och att misslyckandet varit till förmån för svenska
intressen.”
dagens nya värld. Föga av gårdagens värld
består. Därför har vi inte längre råd att bedriva en verklighetsfrånvänd utrikespolitik. Det är osannolikt att den tur som vi
har gynnats av under hela efterkrigstiden
kommer att stå oss bi i framtidens öppnare värld. Det räcker inte med att vi har
kompetenta diplomater, och UD:s fortsatta personalpolitik lär för övrigt även
eliminera pen tillgången.
Pärmarför inbindning av årgång 1992
l
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6
’
i
’
l
i
i
’
ANDERS ÅSLUND:
En avslöjande bild av
Sveriges utrikespolitik
För en kremlo/og som numera
saknar texter som kräver konsten att läsa mellan raderna är
Sverker Aströms bok ”Ögonblick” en gudasänd gåva, skriver
Anders As/und.
Boken är en utmärkt redogö-
relse för väsentligheter i svensk
utrikespolitik. Såväl de ämnen
som personer författaren nämner respektive utelämnar är nog
så signifikanta.
Anders As/und är professor vid
Handelshögskolan i Stockholm
och chef för Ostekonomiska
Institutet.
S
verker Åström har skrivit en tilltalande bok. Hans ”Ögonblick” utstrålar livsglädje. Boken är lättläst
och elegant, som vore den både skriven
med kärlek och ordentligt genomarbetad.
Jag sträckläste den och den lämnade mitt
huvud fullt med reflektioner.
”Ögonblick” kan läsas som en kärleksförklaring till UD och svensk utrikespolitik under kriget och efterkrigstiden, men
Åströms kärlek är på intet sätt blind utan
den äger många bottnar. Inte minst klarheten i det outsagda gör hans bok fascinerande. För en kremlolog som numera
saknar texter som kräver konsten att läsa
mellan raderna är den en gudasänd gåva.
Som den elegante diplomat Sverker
Åström är har han valt en struktur som
passar han syften perfekt. Ett dussin kapitel centreras vart och ett kring något
ögonblick i hans liv, och alla dessa händelser är intressanta och betydelsefulla för
Sveriges utrikespolitik. Åström delar med
sig både av sina rika erfarenheter och sina
analytiska insikter. Fokuseringen på ett
antal ögonblick-ämnen gör att boken inte
innehåller några longörer, som annars är
så vanliga i memoarer, samtidigt som den
blir en utmärkt redogörelse för väsentligheter i svensk utrikespolitik.
Läsaren bjuds en uppriktig insikt i hur
svensk utrikespolitik faktiskt sett ut efter
kriget. Vad som på ytan kan förefalla legio
är i själva verket ytterst uppseendeväckande. Diplomaten Åström attackerar
knappast någon vid namn, varför såväl de
ämnen som personer han nämner respektive utelämnar är nog så signifikanta.
Neutraliteten – ett medel
Efter Östen Undens frånfälle har Sverker
26
Åström varit vår neutralitets främste uttydare. Han försvarar med elegans sitt
forna värv, men hans aktuella budskap
sammanfattas exempelvis i meningen:
”Neutraliteten, så länge den bestod, skulle
alltså vara ett medel att skydda oss mot
anfall.” (s 218). Neutraliteten var i
Åströms ögon ett medel som var relevant
för ett läge som Sverige inte längre befinner sig i. Med sorg konstaterar han vilka
följder detta fick för planen på ett skandinaviskt försvarsförbund – som han har
mycket nytt att berätta om. Hans kanske
viktigaste idemässiga bidrag är att förklara varför neutraliteten inte får uppfattas
som helig. Implicit verkar han rentav dödförklara den.
Halva boken ägnas åt åren kring krigsslutet, vilket framstår som rimligt, ty före
1949 avgjordes alla de största efterkrigsfrågorna. En poäng Åström gör är att
svenska hänsyn till Finland inte alls var så
väsentliga för vår neutralitetspolitik som
de flesta velat göra gällande. Förhållandet
mellan Sverige och Norge framställer han
som mycket viktigare för den svenska utrikespolitiken, medan Danmark tillmäts
rätt ringa vikt. Ett av bokens mest förtjusande kapitel handlar om hur Sverige inte
lyckades spela någon roll vid Tysklands
kapitulation 1945.
Förutsägbart men i fina berättelser prisar Åström med få ord FN, vår roll där,
folkrätten och vår apartheidpolitik.Något
förvånande anser han att Sverige genom
att driva fram FN:s miljökonferens i
Stockholm 1972 gav sitt främsta bidrag
till världen under efterkrigstiden. Läsaren
reflekterar genast. Om detta var vår främsta insats, hur ringa har då icke våra övriga bidrag varit?
Ambassadör Åström ledde Sveriges
EG-förhandlingar 1970-72 – ett svårt
och otacksamt uppdrag. Han ger väsentliga nya inblickar i hur Sveriges inställning
till EG utformades. Hans dom är ”i det
ögonblick Sträng talade [i en regeringsberedning den 7 oktober 1970] försvann
alla möjligheter att regeringen någonsin
skulle kunna överväga medlemskap”.
Kapitlet om Palme är en läckerbit för
en krernlolog. Åström väljer sina ord med
omsorg som få, och rubriken lyder: ”Att
uppleva Palme”.Som den lojale men klarsynte ämbetsman Åström är, försöker han
Hans kanske viktigaste idemässiga
bidrag är att förklara valför neutraliteten intefår uppfattas som helig.
skriva så positivt som han i ärlighetens
namn kan, men resultatet blir att han
framhåller Olof Palmes personlighet snarare än hans politik. Han prisar PaJmes
engagemang för tredje världen och små-
stater men erkänner att Palme hade svårt
med frågor som avvägningen mellan fred
och frihet. Åström har inget till övers för
PaJmes regeringsfördömande av Carl
Bildt, och Bodström-affären finner han
pinsam.Trots Åströmsuttalade uppskattning av Palme slås läsaren främst av hur
litet substans han lägger i sitt stöd och hur
många reservationerna är.
Attack mot UD:s revolutionärer
Det mest uppfriskande är Åströms välmotiverade attack på 1968 års revolutionärer inom UD som utrikesminister Krister Wickman hade det bristande förnuftet
att omge sig med. Karaktäristiskt nog
namnger Sverker Åström dem ej, men de
hette Jean-Christophe Öberg, Rolf
Ekeus, Peter Landelius och Ulf Svensson.
Ungefär samma grupp flockades för övrigt kring Lennart Bodström en kort tid.
Med rätta anklagas Sven Andersson för
det utslag av nivellering på UD som ledde
till att diplomat- och kanslistkåren slogs
ihop, vilket ledde till en standardsänkning
hos den svenska diplomatkåren som
absurt nog tillåts bestå. Den enkla sanningen är att svensk diplomati endast har
ett existensberättigande om den är tillräckligt elitistisk. Vi borde kunna begära
att en borgerlig regering skulle kunna öka
Om miljökonferensen 1972 var vår
största insats, hur ringa har då icke
våra övriga bidrag varit?
utrikesförvaltningens elitism. UD bör bedriva ordentlig karriärplanering och ge
sina anställda både anständiga löner och
pensioner, men sådana materiella trivialiteter ligger bortom Åströms horisont.
Sverker Åström är förbluffande ödmjuk. Inget namn nämns bara som skryt
utan att sammanhanget motiverar det.
Särskilt befriande är det att han inte på
något vis överdriver Sveriges utrikespolitiska betydelse. I dessa och många andra
avseende är hans bok en välgörande
kontrast mot Pierre Schoris nyutkomna
katalogaria som innehåller en tröttsam
förteckning av socialister och fredsaktivister men knappast någon analys och alls
ingen klarsyn. Aström däremot besitter
en fin analysförmåga. Hans sammanfattande ord, som han finurligt gömt i bokens mitt som för att belöna den uppmärksamme läsaren, lyder: ”Sverige har
27
sällan tagit säkerhetspolitiska initiativ av
större räckvidd … En cynisk iakttagare
skulle kunna säga att varje gång Sverige
tagit ett större utrikespolitiskt initiativ har
detta misslyckats och att misslyckandet
varit till förmån för svenska intressen”. (s
95). Därmed inte sagt att Åstöm är cynisk, men väl sarkastisk. Mången läsare är
nog tacksam för att Sveriges utrikespolitik
varit av så marginell betydelse under efterkrigstiden.
Utifrån denna utgångspunkt är det
kanske naturligt att Sverker Åström
knappast nämner ordet nedrustning, trots
att han hade direkt ansvar för Sveriges
politik på detta område under sex år som
chef för UD:s politiska avdelning och fem
år som kabinettssekreterare. Sådant ödslar Åström inte ord på. I hans värld finns
ingen Alva Myrdahl eller Inga Thorsson.
Medlare och brobyggare
Likaså behandlar han Sveriges ambitioner som medlare och brobyggare som
överdrivna och dömer därmed implicit ut
många av Olof Palmes, Sten Anderssons
och Pierre Schoris ambitioner utan att behöva gå in i detalj. De två senare var ju
som besatta av tanken att få vara medlare
någonstans i världen, medan de var skäligen ointresserade av om det var till gagn
för Sveriges intressen. Sten Andersson
och Pierre Schori nämns inte ens i boken,
vilket är en markering så tydlig som någon
i Åströms välordnade värld.
Ett tredje socialdemokratiskt paradnummer har varit vår u-hjälp. Åström behandlar den kort och med lätt hand på
grundval av en anekdot. Även om grundtonen är positiv, är hans slutsats nog så
dräpande: ”Vår oskuld kan sägas vara he- 28
dersam men den har kostat oss miljarder”.
(s 47).
Sammanfattningsvis är ”Ögonblick” en
pärla- en analytisk översikt över vår utrikespolitik under socialdemokratins tidevarv. Ambassadör Åström är att gratulera
för sin klarsyn, distans och berättarglädje.
Hans bok lär göra rätt olika intryck på olika typer av läsare. Den allmänintresserade kan läsa den som en lättläst och okontroversiell historia av Sveriges utrikespolitik efter andra världskriget. Utländska
diplomater och forskare bör känna ökad
förståelse och sympati för hur Sverige
agerat. Rentrogna socialdemokrater borde bli förskräckta av att allt de satt högst
– Palme, nedrustning, Sveriges engagemang och brobyggande – antingen tonas
ned eller helt förbigås. Men sådan ser
verkligheten ut. Borgerliga kritiker bör
emellertid blidkas och trösta sig med tanken att med diplomater som Sverker
Åström kan Sveriges regering föra en nog
så vådlig utrikespolitik utan att det verkligen behöver bli fara å färde.
Det är tacknämligt att Sverker Åström
genom denna ärliga och i själva verket
mycket öppenhjärtliga bok har bidragit
till att öppna våra ögon för hur futil Svergies utrikespolitik faktiskt varit under efterkrigstiden. Jag tror att det är få yrkesmän förunnat att kunna skärskåda sitt livs
värv med en sådan kombination av värme, insikt och distans.
”Ögonblick” gör klart hur viktigt det är
att vi får igång en ordentlig utrikespolitisk
debatt i Sverige och i öppen anda undersöker vilka våra egentliga intressen är i
”En cynisk iakttagare skulle kunna
säga att varje gång Sverige tagit ett
större utrikespolitiskt initiativ har
detta misslyckats och att misslyckandet varit till förmån för svenska
intressen.”
dagens nya värld. Föga av gårdagens värld
består. Därför har vi inte längre råd att bedriva en verklighetsfrånvänd utrikespolitik. Det är osannolikt att den tur som vi
har gynnats av under hela efterkrigstiden
kommer att stå oss bi i framtidens öppnare värld. Det räcker inte med att vi har
kompetenta diplomater, och UD:s fortsatta personalpolitik lär för övrigt även
eliminera pen tillgången.
Pärmarför inbindning av årgång 1992
l
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6
’
i
’
l
i
i
’