Print Friendly

Anders Åslund, Björn Badersten; Varning för rysk baksmälla

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

R
YSSLANDS EKONOMI HAR VARIT SKÖR alltsedan
den finansiella kollapsen inträffade i augusti
1998. Bruttonationalprodukten föll med 4,6
procent förra året och kan endast öka marginellt under 1999. Med undantag för 1997 har
BNP minskat för varje år under de senaste tio åren. Sedan
1991 uppgår den sammantagna minskningen till40 procent.
Inflationen steg till84 procent 1998 och ligger alltjämt högt.
Ändå kan ryssland till slut visa sig ha passerat sitt
bottenläge. Industriproduktionen kommer sannolikt att
stiga avsevärt under detta år, och de industrier som växer
snabbast är inte råvaruproducerande företag utan
maskintekniska, skogs-, textil-, livsmedels- och byggmaterielföretag, vilket antyder att det har skett en kvalitativ förändring. De som utformar västländernas Rysslandspolitik bör därför motstå impulsen att ställa mer
pengar till förfogande och i stället börja begrunda vad
väst kan göra för att hjälpa detta land.
Många gör gällande att det har gått illa för Ryssland
därför att dess ”chockterapi” varit för snabb och radikal. Men alla mått visar att den ryska ekonomin inte är
särskilt liberaliserad. Det finansiella sammanbrottet gjorde det tydligt att de ryska problemen snarare uppkom
genom reformer som var för långsamma och för begränsade. En liten grupp affärsmän berikade sig och korrumperade därefter många av Rysslands politiker och
officiella personer. Dessa har alla konspirerat för att
urvattna de liberala reformer som skulle stimulera
tillväxten och gynna befolkningens flertal, därför att
sådana reformer hotar deras eget inflytande.
Ryssland lider inte av en för fri marknad utan av en
korruption som livnärs av de överdrivna regleringar som
har införts av en stor och allestädes närvarande stat. Den
ryska tragedin är att de som sökt genomföra reformer
aldrig har vunnit tillräckligt inflytande för att kväsa dessa
själviska intressen. Joel Hellman, verksam vid EBRD
(European Bank for Reconstruction and Development),
har betecknat den partiella reformens problem som att
”vinnaren tar allt”.
Ryssland är inte längre något mysterium; det är öppnare än någonsin. Var och en som på senare tid har besökt
mlSvensk Tidskrift 11999, nr si
FOTON l MONTAGET: Pressens Bild
ett ryskt företag inser varför ekonomin har stagnerat. skattelagstiftningen är motsägelsefull och full av kryphål, och
många tjänstemän rör sig utanför lagen. Ryssland har
omkring 200 olika former av skatteuttag, av vilka flertalet
inte ger staten några större summor men skapar desto
mera trassel för företagen. De som driver in skatterna tar
så mycket de vågar, vilket betyder att små företag utan
politiska förbindelser får avstå mera, medan stora och
mäktiga bolag slipper lätt undan. En radikal skattereform
har varit behövlig i många år men har blockerats av inflytelserika affärsmän som i dag betalar låg eller ingen skatt.
De mäktiga affärspamparna drar också nytta av Rysslands tyngande regleringar och obarmhärtiga kontrollanter, som begränsar konkurrensen. Ett vanligt ryskt
företag är nästan varje dag föremål för inspektion från
något av de 67 olika statliga organ som övervakar affärslivet. Dessa organs kärnintresse består i att samla in
mutor. Mellan 1992 och 1998, när Tjernomyrdin var
premiärminister, ökade den ryska staten antalet tjänstemän med 1,2 miljoner- alltså nästan två procent av den
totala arbetsstyrkan. Dessas ständiga ingripanden har
begränsat de officiellt registrerade företagens antal till
endast ett per 55 medborgare, medan Polen, Ungern och
västländerna har c:a ett företag per tio medborgare.
Denna brist på konkurrens leder till höga priser och liten
tillgång på varor.
De ryska eliterna började bygga upp sina förmögenheter under Sovjetunionens sista år, i första hand från
tre källor: varuexport, subsidierade krediter och livsmedelsimport.
Det bästa sättet att tjäna en förmögenhet mellan det
sena 80-talet och 1993 var att köpa varor som metaller
eller olja till låga, statskontrollerade priser i Ryssland för
att därpå sälja dem utomlands till världsmarknadspriser.
I början av 1990 var exempelvis det fria marknadspriset
i Moskva på en limpa Marlboro 30 rubel- precis vad ett
ton råolja kostade. Dessa lukrativa tillfällen var resultatet av Gorbatjovs partiella liberalisering, som lät tusentals
företag börja handla med utlandet. 1988 fick direktörer
för statliga företag lov att skapa privata kooperativ som
kunde göra arbitrageaffärer med ”sina” statsägda företag. Direktörer för statliga oljebolag köpte följaktligen
privat olja frän sina företag, erhöll exportlicenser och
kvoter frän korrumperade statstjänstemän, och sålde
oljan vidare till utlandet för marknadspris.
I början av 1992, när Jegor Gajdar var vice premiärminister, sökte reformpolitikerna stoppa denna omfattande förskingring genom att avskaffa styrningen av de
ryska varupriserna och av exporten. Den statliga energilobby som leddes av Tjernomyrdin och stöttades av
kommunisterna gjorde väldsamt motstånd. Hycklande
gjorde de gällande att den ryska industrin skulle gå under
om den utsattes för världsmarknadspriser. Affärslivets
eliter och deras politiska vänner drog det längsta strået.
Tjernomyrdin efterträdde Gajdars liberale energiminister i maj 1992 och intrigerade snart till sig Gajdars eget
ämbete. 1992 utgjorde det ryska oljepriset fortfarande
en procent av världsmarknadspriset. En liten grupp statsföretagsdirektörer, regeringstjänstemän, politiker och
varuhandlare samlade under detta är på sig inte mindre
än 24 miljarder dollar, eller 30 procent av Rysslands BNP,
vilket markerade höjdpunkten för detta slags varuhandel.
De vinster den gav sjönk efter hand och till slut lyckades
reformpolitikerna avreglera varupriserna, men först
sedan direktörerna för de statliga företagen hade lyckats pungslå dessa på miljarder dollar.
Affärseliterna hittade ett annat sätt att tjäna pengar:
billiga län frän den ryska centralbanken. Under det sovjetiska systemet hade räntesatsen ingen ekonomisk funktion och lästes på tre procent på årsbasis. Reformmännen
misslyckades med att vinna kontroll över centralbanken,
som efter kommunismens fall övervakades av det gamla
halvdemokratiska Högsta sovjet. Ordföranden i Högsta
sovjet, Ruslan Chasbulatov, utövade starka påtryckningar för att billiga län skulle beviljas, och lyckades. 1992
medan inflationen låg på 2 500 procent gav banken län
till lO eller 25 procent om året. Ett län frän centralbanken
var helt enkelt en gäva. Den person som delade ut flest
gåvor var Viktor Gerasjtjenko, bankens ordförande. Han
blev så populär genom sina generösa gåvor på det ryska
folkets bekostnad att hans vänner i september 1998 gjorde honom till bankens ordförande för tredje gängen.
Enbart under 1992 uppgick nettokrediterna frän den
ryska centralbanken till32 procent av BNP. Även om de
förmögenheter som tjänades in på detta sätt var mer
spridda än de som kom frän varuexporten, blev mänga
ryska bankmän förmögna. De hävdade att krediten var en
”keynesiansk” efterfrägestimulans till industriproduktionen, medan den ryska produktionen snarare störtdök
till följd av den hyperinflation som utlöstes av den lättsinniga kreditgivningen. Först mot slutet av 1993 lyckades reformpolitikerna fä slut på denna form av rofferi.
Ett tredje sätt att bli rik under övergångsperioden
var genom stöd tilllivsmedelsimporten. Vintern 1991-92
var fruktan för hungersnöd högst reell, vilket gjorde att
reformgruppen inte hade en chans att avskaffa detta stöd.
En livsmedelsimportör betalade bara en procent av den
rådande växelkursen när han köpte in baslivsmedel från
utlandet, men kunde relativt fritt sälja dem på den
inhemska marknaden och stoppa stödpengarna i egen
ficka. Denna import bekostades genom västvärldens
”humanitära” exportkrediter som adderades till Rysslands statsskuld. Det totala importstödet uppgick 1992
till17,5 procent av landets BNP. De vinster som gjordes
var ytterst koncentrerade, och kom en liten grupp
affärsmän i Moskva till godo som agerade via de gamla
statliga livsmedelsmonopolen. Huvudaktören var ett
företag som uppstått ur Stalins gamla ministerium för
utsädesförmedling, och en av initiativtagarna var den
man som före reformerna hade tjänstgjort som vice jordbruksminister, Gennadij Kulik. Han ätervände till denna
post i september 1998 för att administrera den äterupptagna livsmedelshjälpen frän väst.
TOTALT UPPGICK VJNSTERNA från dess~ t~e para.sitiska former av affärsverksamhet 1992 till mte mmdre
än 79 procent av BNP. Merparten av vinsterna tillföll en
mycket begränsad elit. Och alla dessa massiva privata
förmögenheter uppkom tack vare staten, endera direkt i
form av stöd eller indirekt till följd av regleringar. Att
dessa affärspampar fick chansen berodde på de längsamma och begränsade reformerna. Om varupriser,
export och import hade avreglerats 1992 och om mark- )>o
(/)
c
::l
o..
lSvensk Tidskrift 11999, nr si IJl
””O
c:
::l
(/)
o<(
nadsräntan hade tillåtits styra ekonomin, skulle dessa
förmögenheter aldrig ha uppstått. Detta skulle ha tvingat de ryska företagen att förändras för att klara sig, så
som skedde i Polen och Estland. I stället rörde sig Ryssland snabbt från en inkomstfördelning liknande Europas
till en som påminner om Latinamerikas.
Ett av de få steg som reformmännen lyckades med
var privatiseringen. Märkligt nog brukar alla Rysslands
olyckor skyllas på denna enda reform. Aktier i nästan
alla de stora företagen handlas ju på den ryska börsen,
vilket gör denna till en god mätare på de offentliga bolagens marknadsvärde. När detta värde låg som högst 1997
ägde samtliga ryska bolag ett samlat börsvärde på endast
20 procent av BNP – idag är de värda fem procent av
BNP, och BNP är hälften så stor i dollar. Företagens
direktörer ägde då ungefär en femtedel av dessas aktier.
Totalt sett erhöll dessa chefer alltså som mest fyra procent
av BNP från privatiseringen, vilket är försumbart jämfört
med de vinster som härrörde från reglerad export, subsidierade krediter och importstöd.
Privatiseringen angreps av flera orsaker. Eftersom
den utgjorde den enda öppna och synliga värdeöverföringen kunde alla iaktta den, medan de långt större finansiella flödena inte lika lätt kunde överblickas. Få noterade
därtill att oljedirektörerna hade hunnit bli enormt förmögna redan innan privatiseringen startade, liksom att
de faktiskt hade motsatt sig denna. Inte så många visste
heller om att bankmännen använde pengar som tjänats
in på kreditstöd och varuhandel för att köpa upp företag.
Slutligen hade reformmännen oklokt nog valt att underblåsa allmänhetens förväntningar på vad den kunde
vinna från privatiseringen, vilket i sista hand väckte
besvikelse. Få insåg att de gamla sovjetföretagen hade
litet eller inget värde, och därför misstänkte många att
någon annan hade stulit deras andelar.
Den förvärvsform enligt vilken man tar låna pengar mot
aktier som tillämpades mot slutet av 1995 blev en stor skandal som skadade den förste vice premiärministern Anatolij
Tjubajs och skamfilade hela den storskaliga privatiseringens rykte. Några få storbanker fick lov att privatisera några
storföretag genom auktioner som de själva kontrollerade.
I själva verket gällde det endast 15 större företag, och ivissa
fall såldes bara en mindre del av deras aktier ut. Men några
få riktiga vinstmaskiner bytte ägare, mest omtalade blev de
tre oljebolagen Jukos, Sibneft och Sidanko.
Ingen kvalitativ förändring kom till stånd vid detta
ägarbyte. De nya majoritetsägarna uppträdde inte med
det sunda egenintresse som anstår fria ägare. Man lät
bara ledningens stölder fortsätta, främst genom att man
sålde produkter under marknadspriser till egna handelsbolag, vilket kom de gamla statsföretagen att förfalla. Efter en kortlivad boom föll dessa företags värde
under de låga priser för vilka de hade förvärvats.
fl!l lSvensk Tidskrift 11999, nr s l
1998 visade de stora nya ”kapitalisterna” återigen att
de inte brydde sig ett spår om vad deras företag hade för
marknadsvärde. Många minoritetsägare reagerade
genom att sälja av sina poster. Börsindex föll till följd av
detta med 94 procent från sin topposition 1997. Efter
den finansiella kraschen sökte affärspamparna få ut mera
pengar från staten- men lyckligtvis fanns då inte mycket mer att ta.
Uppenbarligen är det inte privatiseringen som har
orsakat Rysslands problem. De starkaste kritikerna har
alltid varit just de eliter som tyckte sig dra nytta av den,
eftersom uppkomsten av genuin privategendom hotar
deras statsorienterade affärsmetoder. Problemet är inte
att företagen formellt är privata utan att myndighetsfö-
reträdarnas omfattande och godtyckliga ingripanden allvarligt beskär den privata egendomsrätten. Det är därmed svårt att tala om ett verkligt privat ägande så länge
den kommunistiska oppositionen håller kvar det mesta
av jordegendomen i statliga händer.
Rysslands stora problem är att ett fåtal aktörer har
gjort sig förmögenheter på inkonsekventa statliga regleringar och stöd. Det är visserligen riktigt att en utbredd
korruption gav dödsstöten till den kommunistiska diktaturen och bidrog till dess oblodiga upplösning, eftersom många medlemmar av dess elit blev mer upptagna
med att samla egna rikedomar än av att främja socialismen. Men de sovjetiska direktörerna tjänade snart så
mycket pengar att de köpte staten. I dag är den ryska
byråkratin, regeringen, parlamentet och de lokala styrande skikten djupt korrumperade.
Vissa positiva förändringar har genomförts. Många av
sovjeterans direktörer har bytts ut, vilket ofta är ett villkor för att man skall kunna förändra företagen. (Dessa
försök misslyckades i postsovjetiska stater med små inslag
av privatisering, exempelvis Vitryssland och Ukraina). En
omfattande ny studie visar att stora marknadsorienterade förändringar har vidtagits, även om denna process har
gått mycket snabbare i länder med radikalare reformer.
Och privatiseringen kan i sista hand komma att skapa ännu
viktigare och mer omfattande plusresultat I Ryssland finns
det i dag faktiskt 2,7 miljoner officiellt registrerade privatföretag. Sedan väl den första omgången av korrumperade storföretagare har förlorat merparten av sina pengar
kan det uppstå en andra generation av företagare som har
tjänat sina pengar på regelrätt företagande.
Den nuvarande tragiska situationen i Ryssland- korrumperad politik, en konkursmässig ekonomi och enorma skulder- har inte varit oundviklig. Risken för att
den skulle uppstå var hela tiden stor. En världsbanksrapport från 1997 visar att ju sämre utgångssituationen
i ett postkommunistiskt land är, desto större risk finns
det att reformen går om intet. En klok politik kan dock
övervinna ogynnsamma förutsättningar. Länder som
vidtagit massiva reformer trots alla svårigheter såsom
de baltiska staterna, Georgien och Kirgizistan, har vunnit de största framgångarna.
VÄST LÄNDERNA HADE STOR CHANS att påverka det
som skedde, vid början av 1992. Väst, och framför
allt Förenta Staterna, åtnjöt en enorm prestige och inflytande i Ryssland. Man borde ha utnyttjat denna makt
för att söka driva fram de åtgärder som en fullständig
ekonomisk reform kräver: avskaffa priskontrollerna,
avreglera exporten, förenhetliga valutakursen, och upprätta marknadsstyrda räntesatser- allt standardinslag i
IMF:s program. President Jeltsin vädjade till väst om
hjälp, men förgäves. IMF slöt ett mindre avtal i juli 1992,
men vid det laget hade de ryska reformpolitikerna redan
besegrats, delvis därför att de förlitat sig på att väst skulle hjälpa dem. I stället upptogs västländerna av försö-
ken att säkra äterbetalning av den ryska skulden. I stället för att bevilja pengar i utbyte mot reformer gav de
län till tvivelaktiga varuhandlare.
En ängerfull västvärld har sökt gottgöra den tidigare
bristen på handlingskraft. Men dessa länders stöd, framför
allt genom IMF, har gått tilllångt mindre reformsinnade
regeringar, och resultaten har blivit av osäkert värde. IMFengagemanget i Ryssland nådde sin höjdpunkt våren 1995
med en överenskommelse som halverade budgetunderskottet till fem procent av BNP och förebådade låg inflation. Tjubajs skötte den ekonomiska politiken så väl under
1995 att han minskade budgetstödet med sju procent av
BNP. I januari 1996 tvangs han dock avgå och därmed fanns
det inga erfarna reformkrafter kvar i regeringen. Ännu i det
läget tillhandahöll IMF våren 1996 ett 10 miljarder dollars
läneprogram över en period av tre är, fast regeringen inte
hade bundit sig för några reformer. Det politiska syftet med
krediten var uppenbar för alla- det gällde att få president
Jettsin ätervald inför det betydande kommunistiska hot som
rådde. IMF förlorade sin ekonomiska trovärdighet.
För ryssar liksom för utländska investerare var signalen tydlig nog: Ryssland var för stort och för hotande
för att tillåtas misslyckas. Detta uppmuntrade ett enormt
inflöde av utländskt börskapitaL 1997 uppgick detta till
46 miljarder dollar, vilket motsvarande mer än tio procent av BNP -längt mer än vad Ryssland kunde absorbera. Följderna blev uppenbara den 17 augusti 1998, när
Ryssland bevittnade ett omvälvande sammanbrott.
Regeringen misslyckades med att lösa in sina skattkammarväxlar och införde ett 90 dagars uppskov med betalningarna av sina utlandsskulder. Rubeln har sedan dess
devalverats till en fjärdedel av sitt ursprungliga värde.
Det egendomliga med det ryska ekonomiska sammanbrottet är att detta uppenbart var på väg frän oktober 1997, när börsen föll med 20 procent på en dag,
samtidigt som det inte tvingade fram några ändringar i
politiken. Årsräntan översteg vid flera tillfällen 100 procent, även om inflationen bara uppgick till c:a tio procent
om året. Krisen debatterades i månader, och den bärande statistiken fanns öppet tillgänglig. Den ryska ledningen, IMF och väst yrkade enigt på samma välmotiverade reformpaket, vilket också förelades duman i juli
1998. Men dumanavvisade det kallt med stöd av flertalet i den affärsdrivande eliten, vilket också förde landet
över den finansiella avgrundens rand.
Varför ville då dessa affärsintressen förhindra det
åtgärdspaket som hade kunnat lindra den ekonomiska
krisen? De var knappast ovetande om vad saken gällde.
Delvis är svaret att hela deras erfarenhet av affärer hade
uppmuntrat och belönat dem för ett spel drivet på marginalen. De hade lärt sig att syna bluffar. Eftersom de
hade tjänat merparten av sina pengar på att bedra staten,
säg de knappast Rysslands nationella intressen som ett
tungt argument.
En annan förklaring är att ryska affärsmän var vana
vid att snabbt byta inkomstkälla. För dem spelades varje
spel bara en gäng. Avskräcktes vissa västerländska investerare antog de bara att nya skulle dyka upp. Majoritetsägarna av oljebolagen hade tjänat en stor del av sin
förmögenhet på att späda ut minoritetsägandet under
1997 och 1998. Ändå sökte British Petroleum och Elf
Aquitaine köpa tio procent av deras aktier.
slutligen hade mänga i dessa ryska affärskretsar lärt
sig att utländska investerare är personer som närmast
tigger om att bedras. Inflödet av utländskt kapital1997
var så omfattande att många aktörer menade att de borde
lägga beslag på pengarna så länge det överhuvud taget
var möjligt. Ingen lag i världen kunde ha skyddat dessa
massiva inflöden. Det samlade utiandsägandet av ryska
aktier nådde en höjdpunkt mot slutet av 1997 vid c:a 30
procent av det samlade marknadsvärdet, omkring 30
miljarder dollar eller 7 procent av BNP. Dessa svagt skyddade tillgångar blev för många ryska affärsmän alltför
frestande.
Med statspapperen gick det knappast bättre. I juli
1998 innehade utlänningar åtminstone 25 miljarder dollar av de 70 miljarder dollar till vilka de utestäende ryska
skattkammarväxlarna då uppgick, 6 procent av BNP.
Dessa gav härigenom en rullande kredit till den ryska
regeringen, vilket minskade behovet att fä in skatter frän
de ryska företagen som fortfarande tilläts få rundliga
statliga bidrag.
Med privata och regionala värdepapper låg det ännu
sämre till, och äterbetalningsgarantierna var även svaga.
Därtill kom att inflytelserika affärsmän lyckades få räntorna höjda med hänvisning till den instabila rubeln. Sä
länge som rubeln inte kollapsade var detta ett lönsamt
spel med realvinster som uppgick till 100 procent om
året. Fast bidragen frän IMF och Världsbanken antogs
J>o
(J)
c
::l
0…
J SvenskTidskrift 11999, nr sJ fJ]
förutsätta ekonomiska reforminsatser lyckades de som
drog nytta av statens åtgärder ofta blockera liberaliseringen, ofta efter det att de internationella lånen hade
anlänt. IMF verkade att vara till för att bedras.
Den finanskrasch som kom innebar dock stora förluster för nästan alla stora ryska affärsmän. Dessa hade
uppfinningsrikt sökt finna nya sätt att utnyttja staten,
men deras årliga intäkter hade ändå sjunkit sedan 1992.
Dessa magnater framstod alltmer som hänsynslösa,
desperata och bittra. I juli 1997 utlöste den påbörjade
privatiseringen av telekomföretaget Svjazinvest en förbittrad kamp mellan några av de mäktigaste affärsmännen. Som Andrei Shleifer på Harvard och Robert W
Vishny vid Chicago-universitetet har påpekat är det bästa
sättet att bekämpa korruption att uppmuntra en tävlan
i mutor. Den finansiella krisen i augusti var den logiska
följden av detta affärspamparnas krig, genom att de sökte
uppehålla sina höga och tvivelaktiga inkomster till varje
pris. Självfallet kunde den ryska staten inte hålla jämna
steg med deras glupande finansiella aptit. Kraschen
minskade drastiskt de belopp som kunde tjänas på staten- och därmed sjönk också de korrumperade affärspamparnas makt.
E
N TALANDE LUSTIGHET BERÄTTAS i Moskva: Det finns
två sätt att komma ur den ryska ekonomiska krisen
– det naturliga och det mirakulösa. Det naturliga sättet
är att ärkeängeln Mikael och alla änglarna kommer ner
till jorden och arbetar tolv timmar om dagen för att
rädda Rysslands ekonomi. Det mirakulösa sättet är att
ryssarna gör det själva.
I samma anda förkunnas det från reklampelarna:
”Ingen kan hjälpa Ryssland utom vi själva”.
Ryssarna fattar alltså på det hela taget att de lätta
pengarnas tid är förbi, att omvärlden inte kommer att
hjälpa dem, liksom att den enda lösningen på de ekonomiska problemen består av hårt arbete. Tidigare var få
beredda att tala om framtiden, men nu har tidshorisonten plötsligt förändrats.
De bistra stämningarna i polen i början av 80-talet
och i Ryssland nu är slående lika. Vad man än kan säga
om den ekonomiska liberalismens misslyckande i Ryssland inser flertalet ryssar att den enda framkomliga vägen
är en hyggligt normal marknadsekonomi. Till och med
de kommunistiska politikerna godtar den. Liksom i
Polen 1981 ter sig den utvägen likväl politiskt omöjlig i
dagens Ryssland.
Ändå skulle Polen kunna vara ett belysande exempel.
Landet uppvisar i dag en stor ekonomisk framgång med
en stabil tillväxt på fem-sex procent om året. Transparency International visar att det är ett av de mest hederliga länderna i Centraleuropa efter Estland. Få kommer
ihåg det rykte som Polen ägde på 70-talet för att vara ett
f!J lSvensk Tidskrift 11999, nr si
av de mest korrumperade länderna i regionen. Elitens
medlemmar berikade sig hämningslöst på statens bekostnad. Förklaringarna till att polacker var så ohederliga flö-
dade; allt från den starka katolicismen till den långvariga utländska ockupationen anfördes. Det är märkligt hur
snabbt historiska arv kan förändras, men Polen hann på
vägen genomlida två allvarliga finansiella kollapser.
På ett decennium skulle västvärlden kunna komma
till insikt om att Ryssland är en av de äldsta nationerna
och därtill äger en av de starkaste kulturerna i Europa.
Landet har dock fram till nu lidit av en allvarlig avvikelse: statens extrema dominans. De som i framtiden skärskådar Ryssland skall möjligen finna det självklart att
när denna dominans väl upphörde, som nu har skett,
kom ett Ryssland med en helt ny dynamik att växa fram.
En viktig del i förklaringen av Polens omsvängning är
att landet den gången -liksom Ryssland i dag- bevittnade en sådan stark tävlan med mutor att dessa började
förlora i betydelse. Förnuftiga människor som ville tjäna
pengar började helt enkelt vända sig till marknaden i
stället. Under 80-talets förlopp lärde sig vanliga polacker hur deras samhälle i själva verket fungerade och ett
flertal valde förändringens väg. När reformlinjen väl fick
majoritet i 1989 års parlamentsval blev en radikal reform
möjlig i Polen. Man kan bara hoppas att den ryska väljarkåren når en liknande slutsats.
Den ryska erfarenheten visar att det inte räcker med
att ha en kortlivad reformistisk regering och en president
som ibland är reformvillig. En rad ryska parlamentsmajoriteter har fortsatt att rösta emot en seriös marknadsliberalisering. Verkligt reforminriktade personer satt vid
makten endast från november 1991 tilljuni 1992. Hindret för reformer har aldrig bestått av folket eller arbetarna, som snarast visat sig rätt medgörliga. Hotet har hela
tiden kommit från de eliter som sökt leva på korruption
-och det bästa sättet att hålla dem stången är genom en
fungerande demokrati. President Jeltsin missade 1991-92
chansen att utlysa det tidiga parlamentsval som kunde
ha omvandlat Demokratiska Ryssland-rörelsen till ett
regelrätt politiskt parti.
DE~ FIN_ANSIEL~A SAMMANBROTTET medförde ett oerhört lidande 1 Ryssland, men den chock som detta
gav kan också innebära en vändpunkt. En snabb förändring var att den stora inkomstskillnaden snabbt minskade, eftersom det första offret för kollapsen blev den
nya finanssektorn. Det mest påtagliga var att de marknadsliberala medlemmarna av regeringen som skulle ha
avgått i juli sedan deras skatte- och reformpaket avvisats av duman, upplevde ett bakslag. Det bästa de kan
göra är att bygga upp ett brett politiskt parti på sikt, vilket de också är i färd med att göra.
Den politiska reaktion som så många har fruktat
framstår nu samtidigt, förvånande nog, som irrelevant.
Den 12 maj avskedade president Jeltsin i fullt författningsenliga former premiärminister Primakav och ersatt
honom med Sergej Stepasjin. Jeltsins djärvhet tvingade
kommunisterna att göra allvar av det hot som de länge
använt, nämligen att begära riksrätt, ett krav som dock
inte fick dumans stöd. Via Jettsin och de ryska mittenkrafterna vann därmed den politiska stabiliteten och
demokratin tre segrar inom loppet av en vecka. På motsvarande sätt kom den reträtt som en del fruktat skulle
ske i den ekonomiska politiken aldrig att äga rum. De
kommunistiska ministrarna under Primakav hade stora
planer på massiva regleringar och nya krediter, men uppnådde föga av detta. Deras planer nådde ut till pressen
och gjordes till ett åtlöje.
Den finansiella härdsmältan fick betydande inverkan
på den reella ekonomin. De totala statsintäkterna har
sjunkit från 32 procent av BNP till c:a 28 procent. Snarare än att oroa sig bör man i väst välkomna den oundvikliga minskningen av de offentliga utgifterna. Trots
allt var de ryska statsinkomsterna som andel av BNP
ännu förra året lika stora som Förenta Staternas. Lägre
reella skatteintäkter kommer att minska värdet av de privilegierades skatteavdrag och göra det lättare att sänka
den totala skattenivån. Omotiverade statsutgifter kommer att behöva skäras ned med c:a 5 procent av BNP.
Detta behöver knappast skada de sämst ställda. En
studie gjord förra året av det ryska arbets- och socialministeriet visar att 70 procent av de sociala transfereringarna går till de 30 rikaste procenten av hushållen.
Mindre och samtidigt mer transparenta statliga insatser
kan göras direkt inriktade på de mest behövande.
Lägre statsinkomster har redan tvingat fram nedskärningar i byråkratin, vilket lär komma att underlätta avregleringen och göra att näringslivet fungerar bättre. Radikala
skattereformer på andra håll i regionen har företagits i
Georgien, Kirgizistan och Kazachstan men först efter att
skatteuppbörden där har kollapsat. Viktigast av allt är att det
finns föga pengar att tjäna genom statliga ingripanden.
Framsynta affärsmän kommer då att vända sig till marknaden, precis som deras polska kolleger gjorde på 80-talet.
På lång sikt verkar det också som om omstöpningen
av det ekonomiska livet och den nya produktutvecklingen hade tagit fart. Affärerna i Moskva fylls plötsligt
av ryska produkter med god kvalitet av ett slag som man
senast såg på det sena 60-talet. Byteshandeln har gått
ned från 54 procent av industriföretagens försäljning i
augusti 1998 till46 procent i januari 1999. Större företag betalade i februari i år 49 procent av sina skatter i
reda pengar, jämfört med endast 35 procent i augusti
1998. Antalet konkurser har ökat, vilket tvingar bort de
företag som inte fungerar väl och låter de goda företagen
utvecklas. Lönsamheten ökar. Finanskrisen tvingade fram
hårda budgetrestriktioner på såväl företag som regeringar, som därmed fann det nödvändigt att sträva efter
genuin ekonomisk tillväxt.
FÖR ATT RYSSLAND SKALL KUNNA tillfriskna krävs det
att eliten fortsatt godtar hårda budgetbegränsningar.
Ryssland får inte på nytt frestas satsa på lättförtjänta
pengar. I vetskapen om att utländskt kapital uppbar den
senaste finansiella vågen borde väst denna gäng vara
noga med att inte för snabbt lätta på de externa finansiella begränsningarna.
Rubelns fall har hårt strypt importen och förändrat
talen för Rysslands utrikeshandel. Landet förväntas ta
hem ett handelsöverskott på 25 miljarder dollar och ett
bytesbalansöverskott på 15 miljoner dollar för 1999. Det
är därför osannolikt att Ryssland inte skulle kunna fullgöra betalningarna på sin utlandsskuld, även om det inte
får några tillskott från IMF eller Världsbanken detta år.
Det Polen upplevde under 80-talet är belysande. Landet
erhöll inga bidrag från västländerna, men utestängdes heller inte frän vanliga affärskontakter. Polen drog även nytta
av de miljoner polacker som reste, studerade och arbetade
i väst- chanser som även ryssarna bör fä. Det västerländska agerandet måste ta fasta på största möjliga öppenhet för
handel och alla slags utbyten, men däremot ge minimala
bidrag så länge inte tecken märks till seriösa reformer. Att
lätta på skuldbördan bör ske först efter genomgripande
ekonomiska förändringar. Det ryska börsindex har tredubblats sedan i oktober 1998, vilket ger skäl till ny oro för
alltför stora och snabba utlandsinvesteringar.
Den ryska politiken är alltjämt oförutsägbar, men
den senaste regeringskrisen visar att en stor mittengruppering nu dominerar. Nästa parlaments- och presidentval kan väntas frambringa en mer centerinriktad
regering, där regionerna är starkt företrädda. En centerman har utsikt att bli nästa president och kan väntas
agera svagare än Jeltsin. Därigenom överförs mer inflytande till parlamentet och regionerna. Detta kommer
att främja demokratin. Det svåra problem som den våldsamma korruptionen utgör söker de ryska medierna
ambitiöst belysa. Krympande statliga tillgångar lämnar
också mindre värden att lägga beslag på.
Ryssland håller långsamt på att vakna upp efter sitt
enorma trauma. Den ljusa sidan är att denna ekonomiska chock har utlöst en grundläggande förändring av
de sociala värderingarna, samtidigt som det torde ta lång
tid att föra sådana förändringar i hamn.
ÖVERSÄTTNING: CARL JOHAN LJUNGBERG.
Anders Åslund (aaslund@aol.com) är professor och forskare vid Carnegie Endowment for International Peace, Washington,
DC. Artikeln har nyligen publicerats i Foreign Affairs.
)>o
(/)
c
::l
CL
lSvensk Tidskrift 11999, nr si E!J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner