Print Friendly

Anders Arfwedson; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Till sist
några reflexioner kring debatten om socialdemokratin och de intellektuella som pågått
i Aftonbladet under februari och mars. Över
20 olika inlägg har gjorts. I debatten har bå-
de bekymrade folkrörelseföreträdare och
bitska, besvikna intellektuella deltagit. Bland
rörelsefolket sörjer man över att de intellektuella sviker det statsbärande partiet. De intellektuella å sin sida sörjer över att arbetarrörelsen inte längre anser sig ha någon nytta
av dem.
Tidningens chefredaktör Gunnar Fredriksson, som inledde debattserien, konstaterar i sin artikel: ”Det finns bland flertalet intellektuella föga intresse för det glanslösa
vardagsarbetet i stadsdelsföreningar, fackföreningar, rådslagsgrupper osv, som bär
upp den svenska reformpolitiken. Det finns
en tendens att se med förakt på allt detta
som vanligt folk håller på med, kanske en
högfärd.”
Av debatten framgår att de flesta tycks sätta likhetstecken mellan intellektuella och
kulturarbetare. Det är nu inte riktigt korrekt. Men visst är det riktigt att socialdemokratin, som tidigare kunde räkna många
kulturpersonligheter i sina led, nu fått det
allt svårare på den fronten. Gripandet av
Ingmar Bergman på Dramatens stora scen
och den fiskala utplundringen av alla fritt
arbetande författare och konstnärer är ju
ingen tillfällighet, utan en logisk konsekvens
av 70-talets socialdemokratiska samhällsfilosofi. Dess följder har i vår demonstrerats på
ett sätt som nog har skakat många även
bland de mera illusionsfria medborgarna.
Hur skall det då inte ha upprört de kulturskapare som står arbetarrörelsen nära?
Men det är inte socialdemokratins enda
bekymmer. En kulturarbetarkår som lojalt
ställer upp bakom regimen i alla lägen är
överhuvudtaget knappast ett naturligt förhållande. Ett större problem borde rimligen
vara det faktum, att socialdemokratin av
idag inte har någon ung intelligentia överhuvudtaget.
Fram till mitten av 1960-talet fanns det en
livaktigt politisk debatt i de socialdemokratiska studentföreningarna. Tillsammans
med liberalerna dominerade de socialdemokratiska studenterna kårpolitiken. Många av
de reformer på universitetsområdet, som utarbetades under denna tid, tillkom i samverkan mellan utbildningsmyndigheterna
och de socialdemokratiska studenterna.
Många förmågor sögs efterhand upp i den
politiska administrationen.
Men från mitten av 1960-talet har detta
praktiskt taget upphört. I dag finns överhuvudtaget ingen socialdemokratisk studentrö-
relse värd namnet. De intellektuella finns
antingen bland moderaterna ellertill vänster om socialdemokratin. Flera faktorer har
bidragit till denna nya situation. Naturligtvis
har den internationella ”vänsterväckelsen”
under 1960-talets andra hälft spelar en stor
roll. Men socialdemokraterna har också
mycket konsekvent arbetat på att såga av
den gren de suttit på.
Utbildningspolitiken efter Ragnar Edenman har vanskötts – milt uttryckt. Sven Moberg var en olycka, inte bara för universitet
och högskolor utan lika mycket för socialdemokratins anseende bland studenterna. Efter Moberg hade regeringen chansen att rehabilitera sig. Man tog inte chansen. Man
tog Bertil Zachrisson …
Då studenterna anser att regetingen för
en studentfientlig och amiintellektuell politik. finns det onekligen vissa objekti,·a skäl
för detta. Det ekonomiska stödet till de studerande har under en tioårsperiod urholkats så kraftigt, att det nu närmar sig ett rent
lånes,·stem. Ingenting görs för att lätta bördorna. skuldsättningen växer. lönerna har
stagnerat och arbetsmarknadsläget är fortfarande kärvt. I ”rörelsens” anda arbetas det
också oförtrutet på att vid 0änstetillsättningar nedvärdera sökande med ”formella” meriter till förmån för personer med erfarenhet
från det s k arbetslh·et, från fackligt arbete
osv..:hen på sina traditionella arbetsområ-
den sitter alltså de högskoleutbildade trångt.
Det är inte bara att socialdemokraterna
fört en politik som varit riktad mot de intellektuella (i bemärkelsen akademiskt utbildade). De har heller inre ,·arit särskilt angelägna om att välkomna de få intellektuella som
trots allt sökt sig till socialdemokratin. De intellektuella anses ha fel åsikter och – framför allt – fel attityder. Genom att se saker
och ting annorlunda än den stora kadern av
partiombudsmän ”isolerar de sig”. Eftersom
de inte argumenterar utifrån samma utgångspunkter som fackföreningsfolket beskvlls de för ”intellektuell högfärd”. De är
inte glada och tacksamma att få delta i ”det
glanslösa vardagsarbetet”, där man kan få
187
fdla i svarskuponger till SAP:s rådslag och
anta resolutioner mot ~Ii.inchenbryggeriet
och fria byalag. De tänker fritt snarare än
rätt. Det som ligger dem i fatet är uppenbarligen just det faktum att de är intellektuella.
Följden av detta har också bli,·it, att socialdemokratin inte längre får den intellektuella
stimulans som kontakten med debatten vid
universiteten innebär. Regeringen har sedan några år påtagligt sdrt att hitta lämpliga påläggskalvar för de kvalificerade jobben
i statsdepartementen. Stödet från fria intellektuella i den allmänna samhällsdebatten
blir också allt sämre. Vilka kulturpersonligheter står idag upp till regeringens försvar?
Bland ansedda ekonomer finns idag inte en
enda som inte är kritisk mot regeringens
ekonomiska politik. Var står idag en Assar
Lindbeck, en Ingemar Ståhl? Inte på regeringens barrikader, i alla fall.
Det är en ödets ironi att debatten om socialdemokratin och de intellektuella börjat i
just Aftonbladet. Tidningen har i många år
konsekvent satsat på en rå, vulgär och amiintellektuell klasskampspolitik, som på
många sätt varit typisk för socialdemokratin
under Olof Palme. Nu kan följderna skådas.
Det börjar väl kännas ödsligt i den statsministeriella kurian, kantänka. Men socialdemokraterna har ingenting att beklaga sig
över, ty bekymren är ovanligt välför0änta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner