Print Friendly

Anders Arfwedson; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Till sist
bör det noteras att man inom skolöverstyrelsen efter många års funderande beslutat hö-
ja betygsmedelvärdet i ämnena matematik,
fysik och kemi på gymnasieskolans naturvetenskapliga linje från 3,0 till 3,3. Det låter
som ett enkelt administrativt detaljbeslut,
men har i själva verket kommit till efter mycken ideologisk vånda. En till synes orubblig
skolpolitisk dogm har därmed ruckats åtminstone tre decimaler i förnuftig riktning.
Alltsedan grundskolan infördes har det
sk relativa betygssystemet tillämpats. Sedan
flera år gäller det också i gymnasiet. I princip innebär detta system, att betygen på en
linje och inom en årskurs skall fördelas över
en femgradig skala, där betyget 3 svarar mot
en genomsnittsprestation och ges åt 38 procent av eleverna. Övriga betyg skall fördela
sig i enlighet med en normalfördelningskurva, så att betygen 5 (det högsta) och l (det
lägsta) ges åt vardera 7 procent av eleverna
och betygen 4 och 2 åt vardera 24 procent av
kullen.
I princip skall denna fördelning gälla en
hel årsklass inom en linje över hela riket. I
praktiken är det förstås omöjligt för en lärare att veta vad elever i andra skolor presterar, och därför kommer normalfördelningen ofta att tillämpas inom den enskilda klassen. Detta är, som de flesta förstått för länge
sedan, en absurd ordning. Följaktligen har
kritiken från lärare, elever och föräldrar
varit hård, ihållande och långvarig. Utredandel kring ett eventuellt nytt betygssystem
pågår – nu på åttonde året.
Ibland tyckerjag att svensk utbildningspolitik företer irriterande likheter med sovjetrysk planhushållning. Staten har skapat ett
praktiskt utbildningsmonopol och byggt
upp en gigantisk administrativ apparat för
att styra verksamheten. Det går inte särskilt
bra, bakslagen är många och de olika delarna av planen passar inte ihop. Det folkliga
missnöjet är stort, det gnisslar betänkligt i
maskineriet, och många av dem som arbetar
inom området är trötta och resignerade. I
botten för båda systemen ligger vissa dogmer, som är lika förlamande för verksamheten som de är farliga att ifrågasätta. För det
svenska utbildningsväsendets del har betygssystemet varit en sådan dogmatisk konstruktion.
För gymnasiets naturvetenskapliga linje,
som liksom tidigare reallinjen fungerat som
ett slags elitlinje, har det relativa betygssystemet varit särskilt förödande. Just genom att
elevgruppen varit positivt gallrad, har det
genomgående varit betydligt svårare att
uppnå goda betyg på denna linje än på andra och lättare linjer. En elev, som på en enkel
linje utan vidare skulle ha fått en 5:a i matematik, har kanske svårt att klara ens en 3:a
på naturvetenskaplig. Vid antagning till
högre utbildning jämförs dock avgångsbetygen från de olika linjerna direkt och utan
hänsyn till skillnaderna i svårighetsgrad. Eller med andra ord: Man ”~änar” på att välja
en lätt linje och där skaffa sig höga betyg i
stället för att slava på naturvetenskaplig linje, som kräver mycket arbete och ger liten
utdelning.
När nu betygssystemet fungerar så, att
kvalificerade prestationer i svåra ämnen lö-
nas illa, samtidigt som den enkla och lättköpta kunskapen på andra linjer premieras, har
följden bara kunnat bli en: eleverna flyr den
r
138
naturvetenskapliga linjen – och det är alltför få som orkar med att i efterhand komplettera vad som behövs för att bli behörig
till tekniska och naturvetenskapliga högskolestudier. Vi får för få naturvetare.
Nu kan vi också avläsa följderna av detta
inom den högre utbildningen. Sedan några
år pågår en både kvantitativ och kvalitativ
nedrustning av den tekniska och naturvetenskapliga högskoleutbildningen här i landet, som mycket snart måste få allvarliga
konsekvenser för arbetsmarknaden. Antalet
nya universitetsstuderande inom ämnena
matematik, fysik och kemi har minskat drastiskt. Antalet nybörjare i ämnet matematik
har minskat från ca 4 000 år 1969/70 till lite
över l 000 1974/75. Antalet nybörjare i fysik
har under samma tid minskat från 900 till ca
150. Inom kemi är utvecklingen likartad,
men minskningen inte lika stark.
De tekniska högskolorna brottas med svå-
righeter som är helt nya. Tills för några år
sedan rådde hård konkurrens vid inträdet
till högre tekniska studier. Bara studerande
med höga betyg i de tunga ämnena matematik, fysik och kemi kunde komma ifråga. Nu
är det på många håll svårt att ens hitta behö-
riga sökande till befintliga utbildningsplatser. Följden av detta har blivit låg studietakt,
hög kuggningsprocent och krav på stödundervisning.
En arbetsgrupp inom Skolöverstyrelsen
och UKÄ har räknat ut, att om inte tillförseln av nya studenter från gymnasiets naturvetenskapliga linje ökar, kommer vi att stå
inför en alarmerande brist på studerande
vid teknisk och naturvetenskaplig fakultet
redan 1978/79. Det finns ett framräknat
”behov” av 6 000 nybörjare årligen vid teknisk och naturvetenskaplig fakultet. Det
kommer, med nuvarande elevströmmar, att
finnas bara 3 000 till dessa platser. Halva utbildningskapaciteten kommer alltså att stå
outnyttjad!
Det är mot denna bakgrund som det aktuella SÖ-beslutet tillkommit. Kanske kommer
de tre tiondelarna inte att betyda så mycket i
praktiken. Från flera håll har det redan
sagts att höjningen är för liten. Det kan så
vara. Men för att komma från en svensk utbildningsmyndighet är det likväl en akt av
osedvanligt mod och beslutsamhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner