Print Friendly

Anders Arfwedson; Om kapitalägare

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

kapitalägare
I den politiska debatten förekommer ett antal falska motsatspar av typen bilist-fotgängare, producent-konsument. Falskheten
består i att man försöker skapa intrycket att
folket faktiskt kan indelas i avgränsade
grupper på detta sätt. Resonemanget bygger
på att bilister alltid är bilister och fotgängare
alltid fotgängare. Det förutsätts automatiskt
att en djup antagonism råder mellan dessa
båda grupper. Den starke bilisten anses så-
lunda förakta de vimsiga fotgängarna. Dessa
förmodas å sin sida frukta och avsky den privilegierade, bilburna klassen.
Ibland kan det förstås verka som om så vore fallet. Ändå vet alla, att de flesta människor idag är både bilister och fotgängare. Man
är t ex bilist på vägen in till stan till dess bilen
parkerats. Därefter är man fotgängare. Och
man byter inte samhällsklass i och med att
man slår igen bildörren bakom sig.
På motsvarande sätt kan man analysera
motsatsparet producent-konsument. Det
politiskt intressantaste motsatsparet gäller
emellertid grupperna löntagare-kapitalägare.
Det har funnits en tid då detta var ett äkta
motsatspar. 1800-talets industri- och jordproletärer var i bokstavlig mening egendomslösa – en väckarklocka, en rakspegel
eller ett par stövlar är knappast egendom.
Samtidigt var de besuttna rika i en alldeles
bokstavlig mening; de hade gott om pengar,
och pengarna härrörde inte ur eget arbete
utan från kapital. Det var i denna ekonomisk-sociala situation som begreppen arbetarklass och kapitalägande klass uppstod.
På detta föråldrade klassbegrepp släpar vi
fortfarande. Det talas om arbetarklassen
som om det alltjämt vore en grupp av egendomslösa löneslavar – på en högre materiell
nivå visserligen, men ändå. På samma sätt talas det om ”kapitalägare” och ”aktieägare”,
som om det rörde sig om en urskiljbar och i
allo väsensskild samhällsklass. Det är visserligen sant att vi i Sverige fortfarande har en liten exklusiv grupp s k finansfamiljer, som
spelar en betydande roll i det ekonomiska livet. Men med reservation gjord för denna
lilla grupp är motsatsparet kapitalägare-löntagare också ett falskt motsatspar.
Den vanligaste kapitalägaren är numera en
person som har sin huvudsakliga inkomst av
annat än kapital. Den typiske kapitalägaren
av idag är en löntagare som har sitt sparkapital placerat i t ex aktier eller en fastighet.
Att det finns människor som vill spara,
och därtill är förtänksamma nog att vilja värdesäkra sitt sparande, har dock inte lämnat
Rörelsen någon ro. Ständigt reses nya krav
på krafttag mot kapitalägarnas oför~änta
vinster i form av värdestegring på aktier, villafastigheter, tomter.
Vad man inte talar om är att en person enbart för att hållajämna steg med inflationen
skulle behöva en årlig avkastning på inemot
12 procent. Vilken bank ger det? Med exempelvis 70 procents marginalskatt krävs, för
att nå samma mål, en bruttoavkastning på
över 30 procent! Hur många aktier har en
genomsnittlig årlig värdestegring (inklusive
utdelning) på över 30 procent? Hur många
fastigheter har en kontinuerlig prisutveckling av den storleksordningen?
När exempelvis LO, som nyligen skedde i
ett remissvar, kräver drastiskt höjd beskattning av realisationsvinster och avskaffande
433
av de få inflationsskyddsregler som finns, är
det bokstavligen detsamma som att säga: Vi
inom Rörelsen kan inte tolerera nuvarande
långsamma takt i urholkningen av de privata
sparkapitalen. Det måste gå väsentligt fortare. Tio procents värdeminskning per år är
ett minimikrav från löntagarna.
I propagandan är det förstås bara Wallenberg, Bonniers osv som skall drabbas. l
pral>tiken är det hundratusentals vanliga
människor, som placerat sina sparmedel i
något som de trott vara någorlunda värdesäkert.
Redan tidigare har spararna jagats bort
från det traditionella banksparaodet på
grund av inflationen. Nu har de blivit aktieägare. Då drabbas de av samma bannstråle
som alltid riktats mot den aktieägande storfinansen. Finns det ytterligare tillflyktsorter
för sparkapitalet – hur är det med konst,
antil<.viteter, frimärken? Nej, man är redan i
färd med att täppa till det hålet.
Som vanligt är det de skötsamma, flitiga
pinnebergama som kommer i kläm. De
stora, de kunniga, de smarta med internationella förbindelser klarar sig nog – ty de klarar sig nästan alltid. Socialdemokratin har
aldrig varit särskilt framgångsrik i jakten på
vare sig enarmade eller tvåarmade banditer.
Det fanns en generation småsparare som
förlorade nästan allt sitt sparade kapital genorp att teckna treprocentiga försvarsobligationer under kriget. Till skillnad från dagen& småsparare kunde de dock söka tröst i
vetskapen om att pengarna i alla fall offrats
för fosterlandet.
Anders Arfwedson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner