Print Friendly

Anders Arfwedson; Det nyliberala alternativet

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Det nyliberala alternativet
F statssekreteraren i
utbildningsdepartementet, Anders
Arfwedson, har granskat de nyliberala ideer
som MUF-ordföranden Gunnar Hökmark
presenterat i sin bok ”En rry giv”. De
innebär bl a att marknadsekonomin
återupprättas så att bostadsmarknaden,
kreditmarknaden etc återfås attfungera
fritt. Arfwedson varnarfår ett alltfår
radikalt återinförande av
marknadsekonomin. På vissa områden – t ex
kulturens – måste man gå fårsiktigt fram.
Risken med den nyliberala väckelsen är att
moderata samlingspartiet ånyo kommer att
uppfattas som ett parti med ensidigt
ekonomisk inriktning utan djupare intresse
for sociala, kulturella och
utbildningsmässiga frågor.
När Gösta Bohman – till de flesta folkpartisters stora förargelse – framställer sig
som företrädare for den sanna liberalismen, så har han knappast så fel som hans
kritiker vill göra gällande. Gösta Bohman
företräder på ett tämligen renodlat sätt
den liberala tankeströmningen inom moderata samlingspartiet. Han har också
gjort det konsekvent och utan avseende på
hur opinionen inom partiet har varierat
under hans tid som aktiv politiker.
Jag minns ett tillfålle i slutet av 1960-
talet, då Moderata Studentforbundet firade jubileum och Gösta Bohman var hedersgäst och festtalare. Det var i Grands
spegelsal. Festtalet var en enda lång hyllning till marknadsekonomin och en serie
anklagelser mot studentforbundet for att
sväva på målet i samhällsekonomiska frå-
gor.
Det var inget briljant tal. Det var ganska långt och tradigt och det möttes med
återhållna applåder. Men det var renodlat
liberalt och marknadsekonomiskt, och det
hölls i ett läge då de gammalliberala dygderna inte stod särskilt högt i kurs bland
unga moderater.
I dag är situationen annorlunda. Nu är
det framfor allt den unga generationen
moderater som går i spetsen for Gösta
Bohmans liberala revolution. Efter två decennier är partiet i stort sett tillbaka i den
liberalekonomiska position det intog under 1950-talet. Det finns också viktiga
skillnader. I dag fotas den liberalekono- .miska förkunnelsen dels på 1970-talets
bittra erfarenheter, dels på mera noggrant
utformade nationalekonomiska teoribyggen.
396
Orsakerna till dagens problem
Den som vill ha reda på hur resonemangen går bland yngre moderater i dag kan
lämpligen läsa MUF-ordforanden Gunnar
Hökmarks nyligen utkomna debattbok
”En ny giv – om ett uppbrott for att klara
80-talet”. På drygt 200 sidor ges här en
populär men relativt inträngande redogö-
relse for det nyliberala alternativet i
svensk politik. Det är en i ordets egentliga
bemärkelse radikal bok.
Genom vår egen stelbenthet, konservatism och motvilja mot anpassning till forändrade villkor har vi själva dragit på oss
den ekonomiska krisen, menar Hökmark.
Genom ovilja att uppge något av det som
vi uppfattar som viktigt for välfården är
det i realiteten vi själva som utgör det
största hotet mot välfården. Att skapa tillväxt är nu 1980-talets stora politiska uppgift.
Hökmark härleder de aktuella problemen ur oformågan hos ledande politiker att fOrstå marknadsekonomins krav
och sätt att fungera, men också ur det han
kallar politikersjukan. Med politikersjuka
avses den inbyggda mekanism som driver
politiker ur alla partier att ständigt finna
nya utgiftsändamål, nya luckor i välfården
att täppa till, nya ”åtgärdsprogram” for
att ge intryck av handlingskraft på problematiska områden. Genom att ständigt krä-
va att samhället skall ”ta sitt ansvar” utvidgas oavbrutet den sektor av samhället
som styrs och/eller stöds genom politiska
beslut.
Det är en iakttagelse som ger mycket av
forklaringen till hur vi hamnat i dagens
kris. Hökmark snuddar också vid en annan forklaring, som nog inte är mindre
viktig, nämligen Palmeregeringens ödesdigra misstag att låta spänna sig for LO:s
och TCO:s fackliga vagn och nästan upphöra att som regering göra rimliga avvägningar mellan partsintressena. Hela medbestämmandelagstiftningen och därav följande tids- och effektivitetsforluster är också ett utflöde av denna s-politik på fackets
villkor.
Hökmark utvecklar inledningsvis den
fundamentala ideologiska skillnaden mellan ett kollektivistiskt, totalpolitiserat
samhälle och ett samhälle där besluten så
långt som möjligt sker decentraliserat, i
många av varandra oberoende maktcentra.
Den ”makt” som man menar att folk i
näringslivet utövar genom sitt beslutsfat·
tande är i själva verket inget annat än
formåga att visa foljsamhet mot marknadens krav och önskemål. Byråkratens
makt däremot är av annat slag. Eftersom
han inte behöver anpassa sig efter de
många enskilda medborgarnas önskemål,
blir hans beslut ytterst beroende av hans
egen subjektiva uppfattning. Vad som
händer när medborgarna på allt fler områ-
den möter politiska och/eller byråkratiska
beslut i stället for en marknadsmässig anpassning som kan tillfredsställa många olika smakriktningar samtidigt, är att resignationen breder ut sig. När man inte
längre kan ansvara for och påverka sin
egen vardag, sin bostad, sin lön, barnens
skolgång osv, då mister begreppet ansvar
sin mening. Allt blir samhällets ansvar,
och det är ett ansvar som samhället saknar
alla förutsättningar att bära.
Vad Sverige nu behöver är framtidstro,
menar Hökmark. Och det kräver konkreta
åtgärder från politikernas sida, så att enskilda initiativ möjliggörs. Felet med våra
dagars politiker är att de missförstått sin
uppgift. Det är ledarskap de är satta att
öva, inte förmynderskap.
Att leda landet är att staka ut färdvägen
i stort, att undanröja hinder för medborgarnas företagsamhet och arbetsvilja, att
entusiasmera och sätta upp mål. Men det
är inte så de svenska politikerna arbetar.
När de inte är sysselsatta med att stifta
lagar mot snabbviner, flipperspel, söndagsöppna affärer etc, försöker de ta över
verksamheten från medborgarna och driva
den i egen regi. Det är dömt att misslyckas. Staten har fullt upp att göra med att
vara stat.
Den nya givens innehåll
Hökmarks nya giv innebär, i kort sammanfattning, ungefår följande:
l. Marknadsekonomin måste återupprättas. Bostadsmarknaden, kreditmarknaden, varumarknaden osv måste åter las att
fungera fritt. Snedvridande subventioner
av företag och vissa varugrupper måste
upphöra.
2. Den offentliga sektorn skall trimmas.
Skär bort stora delar av den byråkratiska
apparaten (Statens ungdomsråd, Barnfilmrådet, Skolöverstyrelsen och Konsumentverket m fl), som antingen är helt
397
onödiga eller kan ersättas av privat verksamhet.
3. Slopa, eventuellt efter viss övergångstid, alla statliga bidrag till tidningar,
tidskrifter, film, teater, konstnärer etc.
4. Inför fri radio och TV.
5. Förkasta löntagarfondstanken.
6. Genomför en skattereform som
sänker skattetrycket, men skrinlägg tankarna på helt nya skattesystem, t ex utgiftsskatt.
7. Tag bort den femte semesterveckan.
Vi har inte råd med den.
Det Gunnar Hökmark rekommenderar
är således varken mer eller mindre än en
hästkur för det svenska samhället. Skulle
programmet genomföras vore det fråga om
en omvälvning, både beträffande våra invanda tänkesätt och ifråga om många
medborgares levnadsvillkor. Många skulle
mista jobbet, både privat- och offentliganställda. Mycket skulle försvinna – järnvägslinjer, teatrar, böcker, offentliga arbetsförmedlingar, Svenska Dagbladet, Anders Ciason och annat som en del av oss
skulle sakna mycket, andra inte särskilt
mycket. Stora förändringar skulle det i alla
händelser bli.
Och mycket skulle förändras till det
bättre. Gunnar Hökmark visar med ett
exempel hur man till oförändrade kostnader för stat och kommuner kan göra om
hela barnomsorgs- och barnbidragssystemet till ett rent transfereringssystem. Om
man drog in alla subventioner som nu utgår i form av barnbidrag, driftstöd till daghem, fritidshem, deltidsförskola, föräldrapenning etc, och därefter åter delade ut
398
samma totalsumma i kontant ersättning
till alla barnfamiljer, skulle det bli 25 000
kr per barn och år i åldersgruppen upp till
6 år, och 6 000 kr for barn i skolåldrarna.
Det är ett på många sätt tankeväckande
exempel på vilka möjligheter som kan
öppnas – om en politisk majoritet vill.
Det troliga, nej det säkra, är dock att
den inte kommer att vilja. Gunnar Hökmark pekar själv på det faktum att det
bakom många statssubventionerade samhällsaktiviteter finns stora och starka intressenter som kan se till att status quo
bevaras. Han nämner bl a de forsök som
gjorts att skära ned statsbidragen till studiecirkelverksamheten, och där det varje
gång gått att mobilisera en majoritet av
indignerade bildningsfårhundsintressenter
mot även begränsade och högst forsvarliga
nedskärningar.
Tillämpa marknadsekonomin med
urskiljning
Hökmarks bok är nyttig, därfor att den på
en lång rad områden ifrågasätter allmänt
accepterade fårhållanden och ger uppslag
till alternativa lösningar. Allt är dock inte
så väl genomtänkt. På vissa punkter tror
jag definitivt att han går for långt, och att
det blir till skada for saken. Marknadsekonomin kan göras tillämplig i mycket större
utsträckning än i dag, men det finns områ-
den där man bör vara forsiktig.
Kulturen är ett sådant område. Det
låter sig sägas att utdelande av konstnärsstöd ger utrymme får godtycke, och att
den kultur som det är något bevänt med
får visa sin livskraft i fri konkurrens om
publikens gunst. Men kulturen i stort har
aldrig varit självbärande, utan har alltid
behövt ekonomiskt stöd, fast det tidigare
var privata mecenater som stod for det.
Leif Carlsson har en gång på ett mycket
fortjänstfullt sätt utrett detta problem, och
visat att den som av principiella skäl motsätter sig offentligt stöd till kulturen, får ta
konsekvenserna i form av kulturell utarmning (‘Maecenas socialiserad’ i skriften
Konservativ framtidspolitik, 1961 ).
Likaså är jag övertygad om att Gunnar
Hökmark gör det väl lätt for sig när han
sveper bort både skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsverket när kvasten skall gå
över den offentliga sektorn, och gör det
med motiveringen att svenska skolbarn
skulle fortsätta att gå i skolan ändå, och
att en arbetsformedling aldrig kan skapa
några nya jobb. Ett modernt land kan aldrig klara stora samhällssektorers skötsel
utan en administrativ apparat. Byråkrater
är impopulära i de flesta länder, men det
betyder inte att de utan vidare kan a\’-
varas.
I debatten om svenska politikers sätt att
fungera har på senare tid framhållits det
ödesdigra i att en solid majoritet av riksdagsmän, kommunalpolitiker osv har hela
sin forankring och erfarenhet inom den
offentliga sektorn. Det har anforts som en
forklaring till att så många ovisa och för
svensk ekonomi skadliga beslut fattats under 1970-talet. Detta konstaterande är sä-
kert helt riktigt.
För moderata samlingspartiets del finns
det emellertid skäl att höja ett varnandt
peklinger i motsatt riktning. Risken med
den nyliberala väckelse som nu går fram
över landet är att moderata samlingspartiet ånyo kommer att uppfattas som ett parti
med ensidigt ekonomisk inriktning och
utan djupare intresse får sociala, kulturella och utbildningsmässiga frågor. Vi har
så många effektiva civilekonomer och driftiga överingenjörer i våra led som vet hur
399
rationaliseringsslipstenen får AB Sverige
skall dras. Men hur nödvändig en sanering av landets ekonomi än är, så tror jag
att vi måste sätta bestämda gränser får
tillämpningen av marknadsekonomins lagar. Dels får att det är klokt i sak, dels får
att inte riskera en upprepning av det som
hände i valet 1960.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner