Print Friendly

Anders Arfwedson; Akademiker – upp till debatt

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Akademiker – upp till debatt!
Varför deltager så få akademiska lärare
i samhällsdebatten? Har den mångåriga
bristande uppskattningenfrån
samhällets och de tongivandes sida av
de intellektuellas insatser givit till
resultat att det kvalificerade tänkandet
lagts i träda, frågar förre
statssekreteraren i
Utbildningsdepartementet, Anders
Arfwedson. Han riktar en flammande
appell tilllärarna inom universitet och
högskolor att uppmärksamt följa
samhällsutvecklingen och med
utgångspunkt från sin forskning och
undervisning bidraga till en kritisk
debatt. Samhällsdebatten domineras nu
av politiker och andra företrädare för
organiserade intressen. Om nivån på
debatten skall kunna höjas måste
intellektuellt skärpta och politiskt
fristående akademiska lärare oftare
deltaga i den offentliga debatten.
När vi för några år sedan fick den länse
förberedda och av få medborgare efter·
längtade högskolereformen, fick vi ock·
så för första gången en högskolelag. Det
är en lag som delvis består av allmält
hållna paragrafer, som det inte går all
döma efter, utan som snarare har karaktär av allmänna riktlinjer. Bland nyheterna märktes en föreskrift om att höt
skolans lärare skall vara skyldiga all
”popularisera” och till en större allmänhet sprida kunskap om sin vetenskapliga
verksamhet.
Jag hör till dem som ogillar lagar som
uttrycker allmänt hållna önskemål (oavsett om önskemålen är vällovliga i sig).
Lagar bör vara skrivna så att det sdr
klart vad som fordras för att lagens kra
skall anses uppfyllda, respektive vad
som är att anse som lagbrott. Annars bli
det med lagar som med s k vallöften, d
att ingen tar dem på allvar. Jag tror inte
att lagen om skyldigheten att popularisera sin vetenskap inneburit någon för·
ändring av verkligheten.
Men då vi nu ändå har lagar som skal
vara moraliskt, om också inte juridiskt,
förpliktande, så skulle jag vilja utöka
högskolelagen med en ny och viktigare
paragraf, så lydande: ”Lärare inom höt
skolan skall uppmärksamt följa samhällsutvecklingen och med utgångspunkt
från sin forskning och undervisning bidraga till en kritisk debatt.” På det hela
taget fullgörs nämligen inte denna viktiga
funktion av Sveriges universitetslärare.
Är då detta påstående riktigt? Var det
månne bättre förr? Är situationen en annan i andra järnförbara länder?
Jag kan inte bevisa det, eftersom det
skulle kräva omfattande järnförande studier. Jag kan bara säga att jag upplever
det så. Det saknas alldeles påtagligt starka, redbara, intellektuellt skärpta och
politiskt fristående akademiska lärare i
den offentliga debatten. Därav den halvdana nivån.
För någon tid sedan utkom en bok
med titeln ”Kulturen och friheten” , en
serie intervjuer gjorda av Mats Johansson med ett antal kända debattprofiler
såsom Sven Delblanc, Jörn Donner,
Lars Gustafsson mfl. Skulle det gå att få
ihop en motsvarande samling intervjuer
kring någon allmän samhällsfråga med
ett antal välkända, för sin originalitet och
tankeskärpa välbekanta akademiska profiler?
Ja, möjligen några stycken, ett fåtal av
dem som vi ofta ser artiklar av i de största morgontidningarna. Men ett försök till
inventering skulle visa oss hur få de är.
Därför anser jag det ändå riktigt att hävda: Dagens universitets- och högskolelärare fullgör inte den moraliska skyldighet som de borde ha i ett kultursamhälle,
nämligen att kritiskt och oväldigt granska myndigheters, företags och politiska
makthavares utsagor och handlingar.
Detta är, av flera skäl, ett allvarligt
förhållande.
Politikerdominerad debatt
Samhällsdebatten domineras av politikerna. Alla politiker har ett begränsat
handlingsutrymme genom att vara
bundna av program, lojaliteter, förväntningar om ett visst förhållningssätt, tidigare ståndpunktstagande osv. Det ligger
i sakens natur att en politiker icke kan
vara besatt av en reservationslös sanningslidelse. Han har lidelse för vissa
sanningar, men inte för andra. Alla poli- 405
tiker och alla politiska partier har ett antal dåliga samveten och sjuka programpunkter. Vissa av dem är rentav gemensamma för alla etablerade partier och
därmed ett gemensamt intresse för dem
att dölja.
Vid sidan av de politiska partierna domineras det offentliga meningsutbytet av
företrädare för organiserade intressen.
Praktiskt taget alla röster härrör från nå-
got slag av partsföreträdare. Undantagen
utgörs av den lilla grupp av etablerade
kulturpersonligheter (Delblanc, Donner
mfl som redan nämnts) och enstaka röster ur den skrivkunniga allmänheten. Fö-
reträdare för den sistnämnda gruppen
har dock vanligen så svårt att slå sig fram
att de saknar nämnvärd betydelse för debatten. De är i regel förvisade till insändarsidorna.
Detta betyder att den offentliga debatten i allt väsentligt förs av personer, vars
främsta syfte är att främja egna intressen
och slå ned motståndare, inte att allsidigt
utreda och klarlägga komplicerade sammanhang. Det gäller inte bara politiker
och andra s k makthavare, utan i viss
utsträckning också de friståender kulturpersonligheterna.
Fristående debattörer behövs
Det finns egentligen bara en grupp i samhället som kan sägas ha intresse av att
hela sanningen på ett område blir blottlagd, och det är forskarna/universitetslärarna. Åtminstone de etablerade forskarna och universitetslärarna är i sin anställning så skyddade och så relativt fria,
att de borde i högre grad kunna engagera
sig i tidens mest brännande frågor.
Vad jag efterlyser är debattörer, som
406
på basis av sitt ämneskunnande och med
sitt tränade intellekt kunde utmana alla
parter i en pågående samhällsdebatt genom att hänsynslöst och uthålligt rannsaka de framförda teserna. Det förekommer i någon utsträckning i den ekonomiska debatten, där flera nationalekonomiprofessorer engagerat sig under de senaste åren. Men det är tunnsått på övriga
områden, i vaije fall om man ställer kravet på att medverkan skall baseras på
opartiskhet och intellektuell redbarhet.
(Jag räknar alltså inte de fall då professorer i t ex sociologi eller pedagogik bara
lånar sitt namn för att ge stöd åt åsikter
som råkar vara på modet.)
Varför ser då situationen ut som den
gör?
För det första har nog svenska universitetslärare aldrig upplevt sig som fristå-
ende, av statsmakterna oberoende intellektuella på samma sätt som man gör i
främst de anglo-sachsiska länderna. Det
finns ett kvardröjande drag av karolinsk
pliktmoral hos universitetens lärare, en
känsla av att i första hand böra motsvara
statsmakternas förväntningar på lojalt
undervisande och forskande. Det främjar inte den självständigt kritiska roll
som jag efterlyser.
För det andra har det – delvis i kölvattnet på 1960-talets studentoroligheter, professorsmaktens nedbrytande och
de förändrade levnadsvillkoren för studenterna, där många numera är bundna
av triviala plikter och barnpassningsbekymmer – blivit en utarmning av de intellektuella miljöerna vid universiteten.
Det är i umgänget med andligen välutrustade likasinnade, i det gemensamma arbetet på att knäcka svåra problem, i nattliga postseminarier och i ädel akademisk
tävlan som intellektet tränas, som slentrianföreställningar rannsakas och argumenten skärps. Finns det kvar några så-
dana miljöer vid dagens universitet, och
skiljer de sig principiellt från – vad skall
man hugga till med – umgänget mellan
byrådirektörerna vid en kafferast på Socialstyrelsen?
För det tredje tror jag att den mångåriga bristande uppskattningen från samhällets och de tongivandes sida av de
intellektuellas insatser till slut givit resultat: där inga positiva förväntningar finns
och där ingen intellektuell utmaning tillhandahålls, där läggs det kvalificerade
tänkandet i träda. De intellektuella vid
universiteten har gjort som så många
andra, som inte tycker sig få fullt utlopp
för sina ambitioner inom yrket: de ägnar
sig åt privatlivet, åt att odla rosor, spela
tvärflöjt och hjälpa sina barn att träffa de
bästa taktikvalen genom gymnasieskolan.
Res publica är för de flesta ingen angelägenhet, ja knappast ens ett begrepp.
Det gäller i synnerhet den yngre generationen, de som nått sina positioner under
de senaste tio, femton åren. Många av
dem hörde till bildstormarna och barrikadbyggarna under det stormiga 60-talet,
och fick möjligen en förvriden uppfattning om vad samhällsengagemang innebär. l vaije fall tycks inget ha blivit kvar
som kan bidra till att berika 80-talets
nyktrare och mer krävande samhällsdebatt.
Är detta en orättvis betraktelse?
Ja, kanske det. Men om jag vill hitta
exempel på skärpta och vitala akademiska debattörer, så får jag ofta söka
dem bland professores emeriti. Det är
inget riktigt gott tecken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner