Print Friendly

Amerikansk nykonservatism

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
JAN-OLOF SUNDELL:
Amerikansk nykonservatism
I Svensk Tidskrift nr ~/1971 har Birger Hagård, nybliven ordförande i Konservativt Idefmum, skrivit en artikel om amerikansk nykon~ervatism med utgångspunkt från Claes
R.yns och Bertil Häggmans i somras utkomna
bok »Nykonservatismen i USA». Både Hagårds
artikel och Häggman-Ryns bok förtjänar a.tt
tas upp till diskussion.
Det är påtagligt att Hagård har utgått från
Ryn-Hägmans bok för att belysa fenomenet
amerikansk nykonservatism utan att samtidigt skriva en recension av boken, vilken den
både förtjänar på grund av sitt intressanta
ämne och välskrivna framställning och dessutom kräver med hänsyn till sina egendomliga tankegångar. Tesen i både Hagårds artikel (explicit) och Ryn-Häggmans bok (impli·
cit) är att den amerikanska nykonservatismen
bör utgöra en ideologisk förebild för svensk
konservatism. Men deras framställning av den
amerikanska liberalismen är klart ensidig,
orättvis och direkt felaktig i flera avseenden.
Ryn och Häggman refererar grundtankarna
hos den våldsamt antiliberale exkommunisten
James Burnham utan att markera någon distans till dennes funderingar. Ryn-Häggman
skriver: »Liberalismen ser sin huvudfiende till
höger och är inte i stånd att effektivt motverka det kommunistiska hotet. I praktiken är
ju kommunismen i stor utsträckning ingenting
annat än vissa moderna liberala principer,
utdragna till sin logiska och praktiska slutpunkt .. . Liberalen kan inte i grunden angripa kommunismen utan att vagt känna, att
han samtidigt angriper sig själv» (s 109).
Om liberalismen i USA hade kommit att
uteslutande företrädas av personer som Roosevelts vicepresident Henry Wallace vore resonemanget begripligt. Men det är egendomligt att liberala politiker som Harry Truman
och Dean Acheson inte skulle kunna erkännas vara lika bestämda motståndare till kommunistiska diktaturer som någon konservativ.
Därtill kommer ju också den säregna tankegången i citatet att kommunismen bara utgör den logiska slutpunkten av vissa moderna liberala principer, ett påstående som torde uppkalla både kommunister och liberaler
tilllika arga protester.
Ett annat exempel på bedömning av liberalers politiska attityder utgör följande avsnitt
i Ryn- Häggmans bok i anslutning till Burnhams resonemang om att liberaler känner
obehag inför att använda makt och våldsmedel på ett genomtänkt sätt: »Liberalerna
förmår ej inse våldets betydelse och tenderar
att använda det mer som ett bluffmedel eller i
desperation. De använder i allmänhet inte
våld på grundval av en klok och försiktig uppskattning av den objektivt existerande situationen utan av otålighet, i förtvivlan eller
panik» (s 110 f). Från vårt århundrade har
vi ett mycket berömt exempel på användande av makt med hot om våld av en framträdande amerikansk statsman, den liberale
amerikanske presidenten John Kennedy under
Kubakrisen. Hans främste dåvarande rådgivare var hans broder Robert Kennedy, som var
en mer radikal liberal än presidenten. Om
något var bröderna Kennedy då beredda att
använda »… våld på grundval av en klok
och försiktig uppskattning av den objektivt
existerande situationen».
Det finns gott om andra bisarra utrikespolitiska bedömningar av amerikanska nykonservativa som återges av Ryn-Häggman utan en
antydan av reservationer. Det mest motbjudande i deras framställning är de ställen där
de talar om kommunistjägaren senator McCarthys verksamhet på 50-talet. Burnham är
uppenbarligen inne på dennes betydelse för
liberaler: »Den vedertagna bilden av senator
Joseph McCarthy är också till en mycket stor
del en liberal skrämselgestalt, en skräckinjagande antikommunist, som alltid finns till
hands att målas på väggen, och han hålls
också med lidelsefullt nit vid liv» (s l06). I
ett tidigare avsnitt berör Ryn- Häggman också
McCarthyfenomenet: »Personer som ingående
undersökt uppgifterna om kommunistisk infiltration har ställt sig frågan, om inte många
amerikaner i sin iver att sätta stopp för
McCarthy och hans övertramp kom att blunda för andra, långt mera förskräckande realiteter». Man bör i detta sammanhang komma
ihåg att de båda författarna i högstämda och
patetiska ordalag vill värna om den västerländska kulturen och dess framtid.
-Tyvärr var McCarthy inte bara en liberal
skrämselgestalL Han var en högst verklig
företeelse, en billig och principlös demagog.
Veterligt avslöjades inte en enda kommunist
till följd av hans verksamhet. Men även om
han till äventyrs hade varit effektiv som kommunistjägare, måste man mot detta väga den
andliga farsot som hans verksamhet innebar
för åsiktsfriheten och det intellektuella livets
vitalitet i USA. Skall det verkligen vara så
svårt att förstå att om man godtar McCarthys
metoder, förnekar man något av det mest värdefulla hos den västerländska kulturtraditionen. Att försvara sig mot en typ av totalitärt
tänkande genom att tillgripa en annan borde
vara ovärdigt konservativa försvarare av västerländska värden.
Det finns flera punkter där man kan rikta
kritik mot tankegångar i Ryn-Häggmans bok.
För den intresserade kan hänvisas till Anders
Arfwedsons kritiskt inriktade artikel i Svensk
Linje nr 6/1971. Här skall bara en ytterligare
aspekt läggas på i första hand Hagårds artikel. Av tradition har vi i svensk politik haft
en socialkonservativ syn på individen och samhället, enligt vilken man förespråkat en förhållandevis stark statsmakt. Den amerikanska
nykonservatismen företräder i anslutning till
de s k libertarianema, som ägnats stort utrymme i Ryn-Häggmans bok, en utpräglat
individualistisk uppfattning. Samtidigt som
man säger sig utgå från en kritisk eller pessimistisk människosyn är man angelägen om att
motverka en stark statsmakt.
Det kan finnas åtskilliga skäl för att motverka en alltför sfark statsmakt i Sverige, men
frågan är om det är det verkliga problemet
i USA. Med europeiska mått skulle man i
stället kunna hävda att statsmakten i USA
är förhållandevis svag. Utan att på något
47
sätt vilja prisa det svenska skattetryckets höjd
kan man ju konstatera att de välbärgade amerikanska medborgama – och de är många –
mycket väl skulle kunna tåla en skattehöjning som möjliggjorde ett undanröjande av
fattigdomen i det amerikanska samhället. Naturligtvis skulle också en omprioritering av
anslagen inom den nuvarande statsbudgetens
ram kunna tänkas. Men hur skulle detta kunna vara möjligt med en mer begränsad statsmakt? De amerikanska nykonservativa tycks
anse att problemet skall lösas på frivillig väg,
genom uppoffringar av enskilda. Tyvärr måste man konstatera att detta är rent utopiskt.
Just därför att människor med få undantag
är själviska och primärt intresserade av sin
egen ekonomi finns det inga skäl att anta att
man frivilligt skulle vilja ställa till förfogande summor av den storleksordning, som erfordras för att göra slut på fattigdomen i
USA.
Birger Hagård är emellertid attraherad av
de amerikanska nykonservativas uppfattning
om relationerna mellan stat och individ. Han
anser att statsmakten i det socialdemokratiskt
styrda Sverige är alltför stor och hotar att
förkväva individen. På den punkten kan jag
hålla med honom. Men sedan tillägger han:
»Det behövs balans, och under de närmaste
decennierna borde därför med bestämdhet
hävdas, att de flesta lagar, som inskränker
den enskilde individens frihet är av ondo.
Det borde vara viktigare att upphäva lagar
än att stifta nya. Hellre än att traska en bit
bakefter socialdemokraterna och andra ivrare
för ökad kollektivisering borde en målsättning
för svensk konservatism vara att på allvar säga
nej och i stället skjuta in sig på myten om
välfärdssamhället. Kanske kan den nödvändiga balansen ha uppnåtts efter 20-30 år, och
då är det dags att på nytt ställa frågan, om
möjligtvis friheten är för stor för den enskilde individen. Men i dagens läge måste återställandet av friheten för den enskilde vara
det centrala».
Vi kan bortse från Hagårds uppfattning
48
om lagstiftningens roll – eller snarare brist
på roll – i ett modernt samhälle. Viktigare är
hans plädering för en nerskrotning av välfärdsstaten, vilket måste vara konsekvensen
av hans ståndpunktstaganden. Vad vill han då
sätta i stället, individen ensam men stark?
Skall man ge sig på välfärdssamhället måste
man väl också ta itu med att minska mycket
kraftigt på samhällets åtaganden på det socialpolitiska området. Det är ju en av de få
tillgängliga metoderna för att verkligen snabbt
och radikalt öka de enskilda individernas rö-
relsemöjligheter.
Hagård driver ett märkligt resonemang på
denna fundamentala punkt. För min del framstår det som ett konservativt partis uppgift att
hävda en väl genomtänkt uppfattning om de
riktiga relationerna mellan stat och individ,
mellan frihet och tvång. I detta ligger fortfarande för mig uppfattningen att vi bör ha
en stark statsmakt, både i anknytning till den
äldre konservativa idetraditionen och därför
att samhällsproblemen kommer att vara av
den arten att de kräver en stark statsmakt.
Men detta innebär inte alls ett okritiskt accepterande av den socialdemokratiska statstanken
eller någon vilja att traska patrullo några
steg efter den. I åtskilliga avseenden måste
den nuvarande statsapparatens makt – i socialdemokratisk tappning – reduceras till de
enskilda människornas förmån. Samtidigt kan
det på andra områden finnas anledning att
stärka samhällets inflytande. Något dogmatiskt motstånd mot staten i gammalliberal
bemärkelse finns det ingen anledning för en
framåtsyftande svensk konservatism att inta.
En förutsättning för ett bevarande av politisk
frihet är samtidigt ett arbete på ett större
mått av politiskt ansvarstagande hos medborgarna, som gör dem villiga och intresserade
av att frivilligt ta sitt ansvar som samhällsvarelser. Men det kan inte kombineras med
en strävan att se den amerikanska nykonservatismen som förebild för det politiska arbetet i vårt land. För oss utgör den amerikanska
nykonservatismen en ideologisk återvändsgränd.
~–~ — – — –

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner