Print Friendly

Alvar Wallentin; Den insnärjda bostadspolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
ALVAR WALLENTIN:
Den insnärjda bostadspolitiken
Hyresregleringen var den sociala bostadspolitikens heligaste ko och socialdemokraterna
kan därfor aldrig erkänna att den är orsaken
till bostadsbristen, skriver läroverksadjunkt
Alvar Wallentin. De gjorde det ödesdigra
misstaget att behålla hyresregleringen när
bostadsbristen skulle byggas bort efter andra
världskriget. 1965 hade bristen på större lä-
genheter i det närmaste byggts i kapp. Trots
detta avfyrade myndigheterna startskottet for
enmiljonprogrammet. En- och tvåpersonshushållen ökade kraftigt och de större hushållens
antal minskade, men ändå byggdes 213 av de
nära en miljon lägenheter som producerades
1966-75 med minst tre rum och kök. Bostadspolitiken är insnärjd i allsköns socialistiskt fårgade regleringar. Vilka politiker vå-
garframträda som befriare?
”Porträttet” av Birgit Friggebo i Svens
tidskrift 1981: 3 inleder Håkan Hagwa l
med fåljande kritiska konstaterande: ”De
svenska bostadspolitiken är som beka
svårt insnärjd i allsköns socialistiskt få
gade regleringar. Knappast något politis
fålt har så länge och så totalt dominera
av stelbent planhushållningstänkande so
bostadspolitiken. Därfår ser det också
som det gör.
Man kan fråga sig hur det blivit så oc
varfår aldrig något ordentligt gjorts får a
bryta upp ur kristidsandan och får att
till stånd en mer sunt fungerande mark
nad”.
Jag vill fårsöka ge ett svar på den fråga
genom att erinra om att bostadspolitike
och dess genomslag i verkligheten int
bara varit insnärjd ” i allsköns socialistis
färgade regleringar”, utan den har va ·
och är fortfarande insnärjd eller rätta
inhöljd i moln och dimbankar av bort.fo~ ‘
klaringar, fårtiganden, halva och hela lög
ner. Knappast något annat politiskt få]
kan visa upp motsvarigheten. För de
som bär ansvaret får efterkrigstidens b
stadspolitik har det till varje pris gällt a
undanhålla medborgarna sanningen o
orsaken till den bostadsbrist, som så läng
och så svårt drabbat så många, och o
alla dess negativa konsekvenser får med
borgarna och får folkhushållet i sin helhet.:
Den heliga kon
För varje ekonom av facket var det frå
början en självklarhet – helt i överens
stämmelse med nationalekonomins grund·
lSk
·all
ten
LOt
i r- ;kt
lts
tm
ut
ch
Ltt
fa
k- :n
te
kt
it
·e
r- 1-,
!t
n
) –
[(
n
e
n
;iaciper om prisbildning, tillgång och efiirågan – att det var hyresregleringen
• ensam och allena orsakade bostadsWiten. Detta ville man ej erkänna – hyleringen utgjorde ju den s k sociala
llltadspolitikens mest heliga ko – och
tir tillgrep man som forklaring sådana
rer som flykten från landsbygden, stifllldeäktenskaps- och skilsmässofrekvens,
~ medellivslängd, ökade inkomster
dylikt som forklarar en ökad efterfrå-
men ej en uppkommen brist.
Den av myndigheterna framreglerade
IIIIItadsbristen ledde till en bostadsprotion, som i fråga om omfattning jämte
llaltädernas fordelning på olika storlekar i
lrhållande till hushållens antal och sam- -..såttning blev en ekonomiskt och soci- *ödesdiger felplanering. Man byggde,
anjag strax skall visa, stora lägenheter åt
.U hushåll. Och dessutom på grund av
det forcerade byggandet av så usel kvalillet, att de nu kräver omedelbara reparatiom for beräknade 20 miljarder kronor.
För dem for bostadspolitiken ansvariga,
.Utså i främsta rummet socialdemokrateraoch deras många stödorganisationer, är
det fullständigt uteslutet att erkänna några misstag. Tag t ex partiets bostadspoliliKa valbroschyr från senaste valet med
titeln ”Bostaden en social rättighet”. Där
Ullderstrykes med stolthet, att målet under
1950- och 1960-talen var att ”hela befolkaingen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade
bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader.
23
liga delar uppnåtts under 1960- och 1970-
talen. Genom kraftiga satsningar på nyproduktionen av bostäder, bl a förverkligandet av miljonprogrammet, i kombination med fordelaktiga statliga lån samt
bostadsbidrag har de flesta hushållen i
landet kunnat efterfråga och erhålla rymliga och moderna bostäder … Genom den
enorma satsningen i form av enmiljonprogrammet var det svenska samhället under
socialdemokratins ledning på god väg att
avskaffa bostadsbristen”.
De negativa konsekvenser av bostadspolitiken, vilka nu gör sig alltmer kännbara
– en svår brist på smålägenheter, hyreshöjningar m m – är naturligtvis den borgerliga regeringen ansvarig for: ” U tvecklingen på dagens bostadsmarknad leder
for närvarande bort från de bostadssociala
målen … Situationen på dagens bostadsmarknad är utomordentligt allvarlig”.
Någon forklaring till den tidigare bostadsbristen, vilken endast med en sådan
jätteansträngning kunde byggas bort,
nämns ej i programmet. Ordet hyresreglering fårekoromer inte ens. Antagligen anser fårfattaren, att de gängse forklaringarna är så grundligt inbankade i medborgarnas hjärnor, att en upprepning är onödig.
Hade inte Tage Erlander en gång får alla
slagit fast i en intervju i radions P l den 16
april 1974, att bostadsbristen berodde på
”inflyttningen till städerna och höjd standard”. Vid samma tillfålle hävdade han,
att vid sidan av skolpolitiken och arbetsmarknadspolitiken var bostadspolitiken
det som socialdemokraterna ”lyckats bra
Detta bostadspolitiska mål har i väsent- med”.
~————–~——~~–~~–
24
Och i så fall är alla kritiska synpunkter
bannlysta!
.Hur lyckades politiken?
Har socialdemokraterna verkligen lyckats
så bra med sin bostadspolitik som skulle
vara så social? Det statistiska materialet
från efterkrigstidens folk- och bostadsräkningar – 1945, 1960, 1965, 1970, 1975 –
möjliggör ett svar på den frågan.
Vid andra världskrigets slut var bostadsstandarden får breda lager av vårt
folk otillfredsställande trots en viss fårbättring under 1900-talet i samband med den
allmänna ekonomiska utvecklingen. En
tredjedel av alla lägenheter i hela riket var
enrumslägenheter; i städerna var andelen i
regel högre. Om man utgår som mått på
en rimlig utrymmesstandard från att det
bör finnas lika många större lägenheter
(med tre och fler rum och kök) som större
hushåll (med tre och fler boende), så fårelåg år 1945 en brist på 600 000 sådana
lägenheter i hela riket, i Stockholm 67 000
och i Göteborg 39 000. Vidare hade som
följd av fårhållanden under andra världskriget – hyresreglering sedan 1942, minskat bostadsbyggande – bostadsbrist uppstått.
Det var fullt motiverat att fårsöka undanröja trångboddheten med att bygga
större lägenheter och bostadsbristen med
att bygga fler lägenheter. Det ödesdigra
missgreppet var, att man beslöt att bygga
bort bostadsbristen med bibehållen hyresreglering!
Och då kunde det inte gå annat än galet!
Om man tagit del av ett väsentligt på
kande i 1940 års byggnadskostnadss
kunnigas betänkande Utredning angåen
byggnadskostnader (SOU 1941 : 4), k
ske man blivit lite tveksam om det väls·
nelsebringande i statliga regleringar. J
citerar:
”En granskning av bostadsmarknads
vecklingen hittills ger vid handen, att
der senare delen av 1930-talet en påtag
tendens till standardhöjning gjorde
gällande. Till endast en mindre del
denna tendens ett direkt uttryck får
stadspolitiska åtgärder . . . Väsentli
hade den givetvis till fårutsättning
gynnsamma fårhållande mellan inkom
och bostadskostnader, som skapades
der 1930-talet, varvid en stor roll bör
mätas den tidigare berörda omständig
ten, att bostadsbyggandet kapacitet
der detta skede långt bättre motsva
bostadsbehovets tillväxt än under 19
talet. En jämförelse mellan inkomst
vecklingens och bostadskostnadsulv
!ingens kurvor mot bakgrunden av
faktiska marknadsutvecklingen under
nare år ger ett intryck av att ett skede h
börjat vars fortsättning efter samma Ii
(min kursivering) skulle ha betytt ett m
allmänt realiserande av en h..
utrymmesstandard”. (Sid 35).
Vad hade hindrat, att man efter an
världskrigets slut fortsatt efter dessa sa
ma linjer, som visat sig så lyckosam
om inte de alltfår stora ideologiska sky
lapparna skymt blicken, dvs tron på
staten alltid vet bäst och gör bäst? c
pe·
~ak·
nde
an·
sig·
Jag
sut·
Ull·
glig
sig
var
bo·
gen
det
ster
un·
till·
~he·
Ull·
uat
J20·
tut·
:ck·
den
se·
ade
nj er
era
dra
t m·
n a,
gg·
att
V”arldsrekord i nybyggnation
Därför angrep man bostadsbristen endast
&ån utbudssidan genom att år från år öka
bostadsbyggandet under ständigt upprepade löften om att snart skulle bostadsbristen vara ur världen – men köerna
bara växte. I genomsnitt producerades
hen 1945-1960 7,7 lägenheter per l 000
invånare och år, vilket kan betraktas som
världsrekord, när det gäller nybyggda lä-
genheter. Man ökade produktionen ytterligare och slog åren 1960- 1965 med lO
lägenheter per l 000 invånare/år sitt eget
världsrekord. Men köerna bara växte och
växte, och så styrde våra styresmän i regering och riksdag i blindo utan de vägledande signalerna från en fri bostadsmarklid rakt in i enmiljonprogrammet. Men
därom mera längre fram.
Och borgerliga partier slöt upp kring
maldemokratins regleringslinje. Centern
kröp på 1950-talet upp i Tage Erlanders
vida famn och hjälpte till att regera och
reglera – alltså även bostadsmarknaden.
Folkpartiet var helt gripet av socialliberalismens ideer utan att när det gällde bolladsområdet klart se skillnaden mellan
IOCiala reformer på grundval av ett fritt
Diringsliv med fri konkurrens och fritt
konsumtionsval och socialistiska reglenngar. I stället får att angripa regleringaru blev Bygg mer! dess ständigt upprepade lösenord.
Med ledning av 1960 års folk- och bolladsräkning borde man tagit sig en funderare på tingens rätta sammanhang och
dragit slutsatsen, att det kanske var någon
11111an faktor än folkomflyttningar och gif- 25
termål som var orsak till bostadsbristen.
Man kunde nämligen då konstatera, att
sedan 1945 hade befolkningen i städerna
ökat med en miljon samtidigt som bostadsbeståndet vuxit med 500 000 lägenheter, alltså en ny lägenhet per varannan
nytillkommen invånare. Borde inte detta
ha kunnat räcka utan att någon brist behövt uppstå? Dessutom avslöjade det
omutliga statistiska materialet, att om alla
gifta par och förut gifta innehade egen bostad, skulle det ha blivit mängder av lä-
genheter över: l 75 000 i hela riket och
l02 000 i städerna.
År 1965 hade nämnda överskott vuxit
till 370 000 respektive 250 000. Städerna
hade fått l 370000 fler invånare och
682 000 fler lägenheter.
Och ändå stod alltfler barnfamiljer i de
bostadslösas köer. I Göteborg var år 1947
de bostadslösa barnfamiljernas antal
l 000. År 1965 hade det vuxit till 5 880 och
år 1965 till 9400. I kommuner med en
sammanlagd befolkning på 3,5 miljoner
uppgick deras antal den l januari 1961 till
27 000. Dessutom väntade 29 000 par på
egen bostad får att kunna gifta sig. De fick
sannolikt vänta länge. Stockholm kunde
1964 visa upp lO000 bostadslösa barnfamiljer.
Fler en- och tvåpersonhushåll
Hur hade dessa tragiska fårhållanden över
huvud taget kunnat uppstå? Förklaringen
finner man i enpersonhushållens utveckling. Perioden 1945-1965 ökade deras an- 26
tal med 323 000, medan antalet lägenheter
ökade med 775 000. Man ville bygga för
familjerna, i verkligheten blev det för de
ensamstående. Den s k hushållssprängningen blev, gynnad av hyresregleringen,
så våldsam, att den skjutsade barnfamiljer
och andra behövande grupper ut i de bostadslösas växande skaror.
Denna politik kallas social – den är
asocial!
Året var 1965. Då hade, sedan regleringarna infördes, hyrorna fallit med ungefär 30 procent i förhållande till konsumentpriserna i övrigt. 1965 års långtidsutredning underströk i sin utredning Svensk
ekonomi 1966-1970, att ”utan att angripa
problemen från såväl efterfråge- (min kursivering) som produktionssidan torde det
knappast vara möjligt att inom överskådlig tid återställa balans på bostadsmarknaden. Klart är att bostadsbristen sammanhänger med den prisbildning som tillämpas på bostadsområdet.” (Sid 213-214).
Utredningen framhåller dessutom, att
”den situation som uppkommit på bostadsmarknaden kan sålunda i viss mån
sägas ha inneburit en inkomstomfördelning till förmån för byggnadsföretagare
och byggnadsarbetare”. (Sid 66). Alltså
till nackdel för hyresgäster och skattebetalare!
Vidare hade år 1965 antalet större hushåll (med minst tre boende) sedan 1965
ökat med endast 121 000, medan antalet
större lägenheter (med minst 3 rum och
kök) vuxit med inte mindre än 783 000.
Det stora underskottet på större lägenheter 1945 hade härigenom reducerats till
endast l 400. Det rådde alltså nu i sto v
sett balans på bostadsmarknaden med a
seende på hushållens rimliga utrymmesb
hov.
Enmiljonprogrammet
Nonchalerande dessa fakta – eller oförlå
ligt okunniga om dem? – avfyrade my n
digheterna startskottet för enmiljonpr
grammet. Det var inte nog med att byg
en miljon lägenheter på tio år – de skul
också vara stora. ”En förhållandevis st
del av nyproduktionen bör utgöras av r
genheter, som är större än två rum
kök”, förklarade statsutskottet vid l
års riksdag.
Man hörsammade anvisningen. Av
983 250 lägenheter som byggdes år
1966-1975 kom två tredjedelar att utg
ras av stora lägenheter (minst 3 rum o
kök) . Samtidigt ökade hushåll med
boende med 376000, med två boende m
347000. De större hushållen minska
däremot med 84 000!
Resultatet blev, att den tidigarr brist
på större lägenheter år 1975 hade förvan
lats till ett överskott på 749 000. H
många små lägenheter, som det råder
dan brist på, hade man ej kunnat åsta
komma med det utrymmet! I Stockho
blev överskottet 64 000 och i Götebo
41 000.
Felaktig information
Det är inte bara de för bostadspolitik
närmast ansvariga som av begripliga s
obehagliga fakta för allmänhe- _.,u””‘u främst orsaken till bostadsDen politiska självbevarelsedrif·uder sanningen att läcka fram.
massmedia ställer villigt upp som
TV- och radioprogram i bokännetecknas av vinklingar,
eller rena osanningar. Tidtyvärr även i betydande ut- 1.’411EJkmrtg den borgerliga, bidrager alltför
till att dra obehagliga fakta fram i
nd det mest bedrövliga är, att så gott
samtliga läroböcker i samhällskunx h ~for våra skolor har under de senaste
166 irtiondena aktivt deltagit i indoktrinemgskampanjen. De har berikat saniiingde ea av foregivna bristorsaker – ett tiotal
~en liar man lyckats finna – . med för lågt
~ö- bostadsbyggande under första (!) världs•ch kriget och de många utlänningarna. Inte
en oväntat gick skolöverstyrelsens Samhällsed kunskap for seminarierna i täten i denna
de slamliga verksamhet.
Även skolradion bidrog naturligtvis i tre
en program våren 1965. Då slog man på nytt
d- fast, att ”folkvandringen till städerna är en
ur av de viktigaste orsakerna till att det är ont
å- om bostäder på många håll i landet.” Till
d- detta beklagliga förhållande bidrog även
m de många tidiga äktenskapen, varför prorg gramledaren uppmanade de unga att vänta några år med äktenskapet! Serien avslutades med den djärva frågan: ”Vad säger
våra experter? Skulle man få bort bostadsbristen genom att höja hyran?” De båda
~n ”experterna”, en socialdemokrat och en
~l folkpartist, svarade båda nej, den senare
27
med följande bekännelse: ” I de större stä-
derna kommer hyrorna att stiga. Starka
hyreshöjningar kan man ej gärna acceptera. Det sättet att avskaffa en bostadsbrist
vill jag ej vara med om”.
Så talade en några år senare framstående medlem i ett parti, som säger sig
vilja försvara fri företagsamhet, marknadsekonomi och konkurrens och slå vakt om
medborgarnas frihet, till vilken även hör
det fria konsumtionsvalet
Det är begripligt, att programledaren ej
vände sig till den verklige experten på området professor Assar Lindbeck, medforfattare till den ett par år tidigare utgivna
boken Bostadsbristen, ty då hade svaret
blivit det ej önskadeja!
För ett par år sedan publicerade Förlaget studentlitteratur en studiebok i bostadsfrågor, vilken vimlar av felaktigheter
och ger en fullständigt vilseledande bild av
efterkrigstidens bostadspolitik. Med stöd
av utförligt statistiskt material påtalade
jag detta i brev först till fårfattaren och, då
jag ej fick något svar, direkt till förlaget.
Detta senare brev avslutade jag med orden: ”Jag anser det skandalöst att erbjuda
den studerande ungdomen en så ensidig
och ofullständig redogörelse för bostadsfrågan … Den bör grundligt omarbetas”.
Förlaget har fördragit att tiga.
För något år sedan distribuerade HSB
en mycket påkostad propagandabroschyr
”Ett diskussionsmaterial kring bostadsfrå-
gan för grundskolans högstadium, gymnasiet, folkhögskolor och föreningsliv” med
titeln Hur ska vi bo år 2000? I avsnittet
”Vad har hänt på 60 år?” får eleverna den
28
för utgivarna väsentliga men ej med verkliga sakförhållandet överensstämmande
förklaringen till bostadsbristen: ” Efterfrå-
gan på bostäder ökar under 1950-talet, då
många flyttar in till städer och andra tätorter från landsbygden . .. Bostadsbristen
blev stor … I början av 1960-talet byggs
årligen cirka 68 000 lägenheter (Uppgiften
felaktig! Det byggdes t o m 83 000. Min anmärkning) och det räcker inte. I mitten av
decenniet sker så en bred politisk samling
kring aktivare bostadspolitik. Nu antas det
s k miljonprogrammet …” Ingenstans i
skriften förekommer ordet hyresreglering.
Ett bemötande av detta ohederliga försök att vilseleda skolans elever har Skolvärlden, organ för Läroverkslärarnas Förening, vägrat att publicera med motivePärmarfor årgång 1981
Iringen, att frågan ”inte kan sägas tillhö ~
förbundstidningens mest angelägna b tL
vakningsområden”. rt
Vi får hoppas, att det finns åtminsto h
några politiker som nu i sitt stilla sin er
ångrar, att de deltog i den ”breda politis al
samlingen.” äl
I ljuset av vad jag här framhållit är d b)
inte alls egendomligt att bostadspolitik tll
än i dag är ”insnärjd i allsköns socialistis dt
färgade regleri?gar”. Vilket parti, viU re
politiker vågar framträda som befriar Fi
Jag hade hoppats, att den borgerliga reg få
ringen skulle ha framträtt som en San hG
Göran med blankt svärd. Men den fii
hoppningen var alltför naiv!
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom
insättning av kronor 30:- på postgiro
727 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner